lördag 29 november 2008

lyckliga stunder i happy valley




Häromdagen var jag på HK:s eget Solvalla – galoppbanan i Happy Valley. Det fick mig att tänka lite på det faktum att man gör det som förväntas av en; i HK ska man spendera en onsdagkväll på galoppbanan. Fast det var kul! Galopp är annorlunda än trav sa Per Hagman en gång i en intervju jag läste och kanske är det därför Happy Valley känns som något helt annat än träningsoveraller, tv4 och Stig H Johansson. Eller bara för att det är skoj – det ligger mitt i stan med skyskraporna runtomkring, arenan är jättestor, större än någon arena i Sverige, och olika ölmärken har egna öltält där dom serverar plastglas och pitchers. Jag tror att det på engelska kallas Happy Go Lucky, stämningen som rådde på arenan.

Innan första loppet kollade vi in hästarna. Hästen är ett djur jag tycker mycket om, dom är så ståtliga! Hästarna som skulle vara med i galoppen var helt sjukt fita (fitta? Hur skriver man det ordet i text utan att det blir något annat?), eller alltså hästarna var helt sjukt vältränade. Jag har aldrig sett några sådana hästar någon annan gång – dom liknade inte dom som fanns på ridskolan där min syster hängde när hon var yngre. Jag är rädd för dom flesta tamdjur men inte för hästar.

Jag valde häst nummer fyra för den såg taggad ut. Det gick ju sådär alltså. Min kompis Anders gick på oddsen istället och då gick det toppen. Jag satsade bara tjugo kronor så det var inte så farligt. Hästarna sprang otroligt fort, i klunga, och alla jockeys verkade flyga ett par tre decimeter ovanför sin respektive häst – det såg helt livsfarligt ut. Längst upp på den höga läktaren fanns enorma strålkastare som gjorde att hela området var ljust såsom när en kamerablixt blinkar, fast hela tiden. Min franska kompis Laure har lyckats få ett jobb i samband med galopperandet; en i hennes klass är professionell hästgamblare och hon får tusen kronor per kväll för att skriva upp de nummer som denna hästgamblare säger till henne på ett papper. Hästgamblaren sitter med en kikare och håller koll på vilka hästar som är snabbast. Proffset gamblar för flera hundra tusen kronor per lopp, men det är inte hennes egna pengar utan hon är anställd av en firma i London.

Jag verkar inte vara så duktig på det här med spel och dobbel för jag förlorade i det andra loppet också. Kinesiska män i träningsoverall satt och läste tabeller frenetiskt, och antagligen gick det bättre för dom än för mig. Förra gången jag skrev om spel här på bloggen var när jag skrev om casinona i Macau, men galoppbanan var annorlunda. Det kändes inte obehagligt och dekadent som casinot gjorde, det kändes bara skoj. Kanske har något förlorat allt dom äger på den där banan, men hästar är åtminstone väldigt fina när dom springer

onsdag 26 november 2008

en film jag har extremt höga förväntningar på


Nån som sett den?

lite snack

Det är klara dagar i HK med solsken, jag har inte sett ett moln på många veckor. Flera träd på campus har börjat blomma igen och man tänker på den gamla strofen ”Nu börjar den vår den svage kallar höst” (Karlfeldt mf!) som förstås har en annan innebörd när träden blommar igen. I HK finns det fler skyskrapor än det finns träd, men när jag tittar ut genom fönstret ser jag den skogsklädda siluetten av the Peak resa sig ovanför universitetet. Idag har jag min sista föreläsning för terminen, och sen är det tentaperiod. Jag kommer nog att plugga mindre till dessa tentor än jag brukar plugga till terminstentorna hemma på juridikum, om ni ursäktar en underdrift. Om jag inte hade behövt mina pengar i Berlin så hade jag gjort som många andra och åkt till Fillippinnerna eller Bali eller nåt nästa vecka, en weekend i Shanghai kanske jag ska kosta på mig, jag får se. Igår gick jag på Bonham Road, min gata, och tänkte på HK och vad jag kommer att sakna. Jag kommer till exempel att sakna höga hus och smala gator och att man kan skymta hamnen.

måndag 24 november 2008

ännu en anledning till att jag ibland saknar sverige


Längre bort från "Allians för Sverige" än detta kommer vi inte kamrater!



". . . Boken som Agnes tittade i heter 'Elva katter i en säck'"
Åh Sverige!

en av anledningarna till att jag även saknar sverige, ibland

söndag 23 november 2008

befria musiken från bomullsbyxorna


Det är lustigt att många av dom bästa texterna som skrivs om musik på svenska står att läsa i en modetidning, men så är det tycker jag. Ironiskt också i detta fall, eftersom Johanna Karlsson har skrivit en artikel på Rodeobloggen som handlar om att musik inte är mode. här. Musik är inte mode, musik är nämligen musik. Johanna Karlsson skriver om att så fort det skrivs om dansmusik så ska det skrivas att det minsann inte bara är dansmusik. Ofta är det även något så pass fint som lyssningsmusik. Eller – kanske ännu oftare – en ”våg”; en form av mode. Istället för att göra så föreslår Karlsson att man ska göra som Teknikmagasinet gör på sin hemsida; dela in all musik i någon av kategorierna ”Instrument” samt ”Disco”. Fantastiskt! Jag tycker att hennes artikel formulerar någonting som jag själv skulle vilja formulera: Musik är musik. Detta är förstås är självklart men det skrivs aldrig om musik på det viset (i media som behandlar pop, obs). Musik är instrument och disco – inget annat. Det är ljud. Varför blir musik nästan aldrig avhandlat såsom varandes ljud?

Johan Kinde sa att ”kläderna är viktigare än musiken” vilket förstås när det sas, i början av åttiotalet, var ett fantastiskt sätt att provocera alla som tycker att Darkness on the Edge of Town med Bruce Springsteen föralltid kommer att vara världens bästa skiva. Den samlade svenska musikjournalistkåren verkar ha skrivit denna slogan med tippex över sina datorskärmar, för att aldrig någonsin glömma bort den. Fredrik Strage, vinnare av stora journalistpriset, skrev nyligen i DN att ”bra popmusik” alltid är relaterat till begreppet ”coolhet”. Bra popmusik har alltså inte i första hand att göra med ljud? Andres Lokko, som kanske mer än någon annan person har influerat den stora majoriteten av popintresserade svenska sjuttio- och åttiotalister, frågar sig i Svd huruvida en låt som är bra i praktiken verkligen också är bra i teorin. Jag är inte den som vill klaga på teoriserande, det är ju typ det bästa jag vet, men återigen handlar det inte musik som musik. Det handlar istället om musik som en accessoar till en ”livsstil”. Jag tror att många människor som anser sig vara väldigt intresserade av musik (särskilt popmusik) i själva verket är intresserade av begreppet ”livsstil”.

Detta var också vad jag egentligen ville säga med min lista över saker jag inte saknar med Sverige – att jag upplever det som ett mycket svenskt fenomen att hålla på och jiddra med detta jag kallar ”livsstil”. Johanna Karlsson visar på en artikel i rocktidningen Sonic för att driva sin tes:

”Det handlar om en text som vill svara på frågan: ’vad är balearic?’ Ja du, kan svaret kanske vara att det är ett ljudläge som hittas i en viss typ av produktioner – oftast kommersiella, lite fåniga gamla poplåtar eller chilly knarkande dansmusik – och som passar för DJ:s att använda när de vill skapa ett suggestivt sug i sina set?

Nej nej, såklart inte. Sonicsvaret är att begreppet är någon stort, ogripbart, svävande, abstrakt flygandes mellan rosévin och havsklippor som en böljande filosofi. Gee.

Och så det här jävla tjatet om bomullsbyxor.”

Det verkar nästan ömöjligt för svenska journalister att skriva om musik utan att samtidigt skriva litegrann om bomullsbyxor. Det verkar nästan som att dom ber om ursäkt för att det är musik dom skriver om, och slänger in ett par bomullsbyxor och lite snack om ”eskapism” för att rättfärdiga sitt slöseri på pappersmassa. Man frågar sig om dom är intresserade av musik eller av en särskild livsstil som går ut på att gå runt i bomullsbyxor och vara lite lagom kulturell.

Jag tycker det är problematiskt att klubbmusik alltid är relaterat till saker som är ”häftiga”: såsom att vara ung och snygg och gå på nattklubb. Kanske är det därför som just dansmusik har extra svårt att bli betraktad som musik. Jag är verkligen ointresserad av att läsa texter om att vara ung och snygg och gå på nattklubb. Att vara intresserad av dansmusik blir lätt förknippat med att vara intresserad av att vara hipp, det är hemskt synd. Kanske är det också därför jag nästan aldrig läser något om musik längre (i förhållande till hur mycket jag läste när jag var yngre och främst intresserad av indiemusik samt ”pophistorien”). Jag tycker om dansmusik för att den är anonym och i sina bästa stunder inte är vare sig mer eller mindre än ljud att röra sig till. Därför är dansmusik, särskilt techno, ”tom” och betyder allt och inget. Jag tycker om att den nya labeln Story skriver i sin pressrelease att dom inte har någon lust att berätta vilka artister som gjort låtarna de pressat på vinyl – de vill nämligen att något så omodernt (tycks det) som musiken ska stå i fokus.

Förutom några bloggar och diskussionsforum (som jag läser med skräckblandat förtjusning, särskilt mnml.nl) är Resident Advisor nästan den enda tidning jag läser som behandlar musik – min främsta hobby. RA skriver bara om musik i sig. Dom skriver om ljuden och inte om att något särskild form av musik är extra häftig.

Jag föreställer mig dock att det finns många tidningar om Jazz och klassisk musik som också handlar om själva musiken, men jag anser mig inte ha tid att läsa om dom genrerna. En sak som techno och Beethoven ju har gemensamt är att det är musik som handlar vare sig om bomullsbyxor, frisyrer eller det som Fredrik Strage kallar ”coolhet”.

torsdag 20 november 2008

fakta


Eftersom jag är något av en tonårstjej gillar jag förutom Gossip Girl även listor av följande slag.

1. Tre namn jag lyssnar till: Erik, Slinky, Svenne
2. Någonting jag tycker om med mig själv: Att jag vill väl
3. Någonting jag inte tycker om med mig själv: Sexton, klumpig och blyg
4. Detta är jag rädd för: Döden, sjukdomar och olyckor. Samt på ett mer vardagligt plan: hundar
5. Tre saker jag vill ha varje dag: Träffa en vän, dricka kaffe, lyssna på en låt
6. Tre saker jag absolut inte kan göra: Kasta bollar, lyfta vikter, mingla
7. Detta tycker jag om att göra: Äta middag, spela skivor, läsa, dansa
8. Detta vill jag göra just nu: Skriva klart mina uppsatser så att jag blir ledig
9. Bästa känslan: Korta ögonblick när allt plötsligt stämmer och världen spelar ett fint ackord istället för att bullra
10. Värsta känslan: Ångest i olika former
11. En egenskap jag gärna vill att min partner ska ha: Snygg
12. Är jag kär just nu: Nej
13. Jag vill gifta mig: Nej, men jag vill vara ihop med någon ”resten av livet”
14. Följande saker jag vill göra innan jag dör: Inget speciellt faktiskt. Leva ett ok liv.
15. Min käraste ägodel: Min böcker
16. Något jag vill ha i present: Ett par hörlurar av modell Sennheiser HD 25
-1 II
17. Detta har jag på mig just nu: Kalsonger, strumpor, jeans, wifebeater
18. Favoritkläder: Nej
19. Favoritdjur: Stora valar är fascinerande i största allmänhet tycker jag. Räv.
20. Följande musikstilar tilltalar mig mest: deep house, techno, hip hop, italo, rnb
21. Favoritlåt just nu: Sebo K - Diva
22. Roligaste/tråkigaste ämnet i (när jag gick i) skolan: Roligaste: Svenska . Tråkigaste: Franska (tyvärr!) samt gymnastik
23. Stjärntecken: Stenbocken
24. En bok jag älskar: The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald
25. En film jag älskar: Smultronstället av Ingmar Bergman
26. Tv-program jag gillar: ”Trevliga program” såsom Landet runt
27. Favoritdoft: Den särskilda blandningen av cigaretter, alkohol, parfym och svett
28. Detta äter jag gärna: Sushi
29. Dricker helst: Öl, rödvin, kaffe
30. Favoritgodis: Lakrits
31. Hit vill jag gärna åka på semester: USA
32. Färg på mina ögon: Grön
33. Min längd: 180 cm
34. Jag tror på: Tyvärr tror jag nästan inte på någonting, men jag försöker tro på kärlek
35. Jag spelar: Inte något särskilt. När jag var yngre spelade jag gitarr i ett rockband
36. Person jag beundrar: Nina Björk, Sture Linnér
37. Så här bor jag: Studentrum på Swire Hall, HK
38. Antal döda krukväxter i hemmet: Inga här, men annars tycker jag mycket om krukväxter, särskilt pelargon
39. Det här gillar jag mest med det motsatta könets utseende: En ”ljuvhet” som jag egentligen inte vill erkänna att det är just vad jag vill ha
40. Det här gillar jag inte med det motsatta könets utseende: Det kan jag inte säga något särskilt om
41. Favoritfärg: Det har jag ingen dirket
42. Favoritcitat: ”This is not a pace, this is how I live: I get up in the morning, smoke some weed, fuck some bitches, get my dick sucked – a lot – have a drink, go down to the studio and do my shit, what am I supposed to do, take a vacation?” - Lil Wayne
43. En hemlighet jag vet: Inte så många tror jag
44. Bästa present jag fått: Johanna brukar ge mig fina presenter. När jag fick en bilbana när jag var liten blev jag väldigt glad.
45. Senast köpta skiva: Några begagnade tolvor jag köpte i Tokyo. Barem bland annat.
46. Det jag är mest nöjd över mitt utseende är: Mina ben, utan minsta tvekan!
47. Det jag är minst nöjd över mitt utseende är: Min dåliga skäggväxt, min dåliga hållning, min brist på haka
48. Udda förmåga/egenskap: Jag är alldeles för tråkigt människa för att komma på sånt om mig själv
49. Om jag vore ett djur skulle jag vara: Katter verkar ganska softa
50. Vad lyssnar du på just nu?: Det är tyst
51. Vad har du gjort/ska du göra idag?: Jag har pluggat, varit i skolan, ätit Vietnamesisk mat. Snart ska jag ta en öl
52. Vart är dina föräldrar födda?: Västerås
53. Vad är det senaste du installerade på dator?: WinRAR tror jag
54. Vilken är din favoritrestaurang?: Där jag äter oftast är Western, en lunchrestaurang i HK. Monseuir Vuong i Berlin är änna trevligt annars.
55. När badade du i pool senast?: Någon gång i Uppsala, typ hösten 2007
56. Har du varit med i någon skolpjäs?: Ja, när jag gick på låg- och mellanstadiet
57. Hur många barn vill du ha?: Två, tre stycken
58. Vilken musikstil tycker du mest illa om?: Grötig rockmusik utan riktning producerad under andra halvan av nittiotalet med en manlig sångare som kvider
59. Har du bestämt dig för vad du ska rösta på i valet?: Ja, jag ska rösta på Miljöpartiet
60. Vad har du för tv-kanaler?: Har ej tv
61. Har du åkt moped någon gång?: Ja, en enda gång, bara för att ”ha gjort det”. Jag var typ 23 år
62. Har du busringt någon gång?: Jaja
63. Har du fått felparkeringsböter?: Nej
64. Har du hoppat/kan du tänka dig att hoppa bungy-jump?: Nej, det verkar förfärligt
65. Vilken är den plats längst bort som du har besökt? Tokyo eller Singapore, vet inte riktigt vilken som är längst bort
67. Vilken är din favorit bland tecknade serier?: Simpsons
68. Kan du alla orden i nationalsången?: Första två verserna bara
69. Badkar eller duschkabin?: Givetvis badkar
70. Vilken är den bästa film som du har sett den senaste månaden?: The Breakfast Club
71. Favoritpizza: Capriciosa, eftersom man blir mätt av den fast den alltid är med bland de billigaste pizzorna
72. Chips eller popcorn: Popcorn, men det orkar jag aldrig fixa
73. Vilken färg på läppstift använder du?: Inget för mig
74. Har du rökt jordnötsskal någon gång? Nej det har jag inte hunnit med än
75. Har du någonsin varit med i en skönhetstävling?: Nej, men jag har varit fotomodell!
76. Apelsin- eller äppeljuice?: Apelsin
77. När hade du senast sex?: Det vill jag inte skriva om på bloggen
78. Favoritchoklad: Mörk kanske
79. När röstade du senast?: Förra valet
80. När åt du en hemodlad tomat sist?: Det vet jag inte
81. Har du vunnit en prispokal någon gång?: Nej, bara såna som alla fick, typ när fotbollssäsongen var slut
82. Är du bra på matlagning?: Ganska så
83. Klarar du att tanka själv?: Det klarar jag. Osäkert om jag klarar att tänka själv dock
84. Har du beställt något från de där shoppingprogrammen som går på reklamtevekanalen?: Nej
85. Pepsi eller coca cola?: Cola
86. Har du varit tvungen att använda uniform i något jobb?: Ja på Mc Donald’s, och jag tyckte det var hemskt
87. Vad är det du senaste handlade?: Middag
88. Har du kräkts offentligt?: Jadå
89. Vill du helst bli mångmiljardär eller hitta den sanna kärleken?: Det finns alltså en särskild form av kärlek som är ”sann”?
90. Tror du på kärlek vid första ögonkastet?: Ja
91. Har du ringt något betalnummer?: När jag var liten röstade jag vid något tillfälle i melodifestivalen
92. Kan man vara vän med sitt ex?: Det kan ”man”
93. Vem var det du besökte på sjukhus senast?: Farmor
94. Hade du mycket hår som liten bebis?: Det vet jag inte, normalt antar jag
95. Vad har du för meddelande på din telefon/mobilsvar?: Inget meddelande
96. Vad har du i din väska?: Böcker, pennor
97. Någon favoritsak du gör innan du går och lägger dig?: Läser
98. Vad har du att vara tacksam för?: Att det finns dom som tycker om mig
99. Vart hittade du den här listan?: På min systers kompis blogg
100. Tre personer jag vill ska fylla i denna lista: Nej det var inte så noga

vad är det som pågår i sverige egentligen?


Jag håller på att läsa på lite om Sverigedemokraterna. Nyss kollade jag på ett youtube-klipp i vilket deras partiledare debatterade med Moderaternas riksdagskvinna Annicka Engblom.

Sd: Den grundläggande problematiken är fortfarande att invandrarna varit för många, och det har uppenbarligen inte heller den nya regeringen insett, med tanke på att invandringen som jag sa tidigare har slagit rekord dom senaste åren.

Debattledare: Har det skett några förändringar sedan ni tagit över makten?

[Här hade jag hoppats på att företrädaren för Moderaterna hade sagt följande: Ja vi är besvikna på den socialdemokratiska invandringpolitiken. Det är självklart för oss att ett priviligierat land som Sverige bör ta emot betydligt fler asylsökande än vad som hittills skett, samt verka inom EU för att unionen i sin helhet skall ta emot fler asylsökande. Vi har dessutom gjort upp med Miljöpartiet om arbetskraftinvandring.]

Fast så sa hon inte. Hon sa istället såhär: (sic!)

Ja absolut det har det gjort. Dels så, om Jimmie Åkesson hade bemödat sig om att lyssa på nyheterna i morse så hör han också att både migrationsverken – Migrationsverket – har skärpt sina krav, varav det är färre som får uppehållstillstånd i det här landet. Vi har infört – alltså inte bara uttalanden – utan infört också beslut vad det gäller anhörighetsinvandringen.

Varför berättar en företrädare för Sveriges regeringsparti i en debatt med en representant för Sverigedemokraterna att Migrationsverket skärpt sina asylkrav!? Hon verkar betrakta detta som ett argument! Hon verkar också gärna vilja framhålla att anhörighetsinvandringen skall komma att begränsas. Detta faktum är kanske värre än Sverigedemokraterna själva? Att regeringens företrädare beredvilligt låter extremhögern sköta problemformuleringen.

onsdag 19 november 2008

mailkonversation (börja längst ner)

----- Forwarded message from Doreen Chan -----
Date: Wed, 19 Nov 2008 10:41:52 +0800
From: Doreen Chan
Reply-To: Doreen Chan
Subject: Re: Fwd: Re: Fwd: table dinner
To: swwarden@hkucc.hku.hk

Noted with thanks.


At 2008/11/19, you wrote:


[Göm citerad text]
----- Forwarded message from Erik Svensson
-----
Date: Tue, 18 Nov 2008 08:16:22 +0100
From: Erik Svensson
Reply-To: Erik Svensson
Subject: Re: Fwd: table dinner
To: swwarden@hkucc.hku.hk


Hi again

I can not provide medical proof. I don't go to the doctor when I have
a cold and some fever.

Erik


Citerar swwarden@hkucc.hku.hk:
Dear Erik,

Your request for absence is noted by Doreen. However, she asked
if you could
provide any medical proof as an evidence.

With regards,

Debby


Quoting Doreen Chan :
Noted. Any medical certifiacte can be provided?

At 2008/11/17, you wrote:
Dear Doreen,

For your approval.

Debby


----- Forwarded message from Erik Svensson

-----
Date: Tue, 11 Nov 2008 11:33:02 +0100
From: Erik Svensson
Reply-To: Erik Svensson
Subject: table dinner
To: swwarden@hkucc.hku.hk

Hi!

I have a major cold and have been sick all week, why I won't be able
to make it to the high table dinner tonight.

regards
Erik, Room 105


----- End forwarded message -----

söndag 16 november 2008

reklam för stället jag bor på


Hat är ett starkt ord, brukar man säga. Jag hatar verkligen vad Swire Hall står för. Jag kan inte komma på en enda sak som är bra med Swire Hall, förutom att det är väldigt billig hyra. Man kan titta på youtube-klippet ovan, som föreställer aktiviteten ”cheering” och tycka att det är konstigt och lite lustigt. Framförallt är det kanske roligt att tänka på det faktum att inte nog med att cheering i sig känns otroligt Hitlerjugend – det ingår dessutom rörelser i just denna cheer (det finns åtminstone 25 olika) som känns ganska standard i en naziparad (dom ägnar sig helt enkelt åt att heila!). I början tyckte jag också att det var ganska roligt, men konstigt. Nu tycker jag bara att det är förfärligt och faktiskt obehagligt.

På High Table Dinner pratar vår ”Warden” (som förövrigt ser ut exakt som en datorprogrammerare från 1982!) om hur fint det är att bo på en Hall, hur mycket man lär sig av det och hur man växer som människa. Att bo i en Hall, sa han, är inte som att bo på hotell – det är som att bo i en familj.

Precis alldeles nyss, elva på söndag kväll, tänkte jag att jag skulle gå för att fylla på min vattenflaska. I uppehållsrummet för vår våning stod alla lokala studenter, som alltid iklädda sina fotbollsshorts och tröjor som på något sätt promotar Swire Hall. Alla stod och skrek, alltså bokstavligen skrek rakt ut allt vad dom hade, och hoppade upp och ner likt femåringar som just ska få öppna ett jättestort paket på julafton. I mitten av ringen låg en kille med regnbågsfärgad clownperuk på huvudet men utan byxor eller kalsonger. Hans ben var insmorda med någon form av smet. Jag har verkligen ingen aning om vad det var som pågick, om han typ fyllde år eller om det var den värsta mobbing jag någonsin sett eller om det var både ock. Jag gick lite chockat förbi och åkte upp med hissen till sjätte våningen där det finns en behållare med rent vatten. Kanske femton tjejer satt på golvet och typ lekte en ringlek. När jag klev in började alla fnissa okontrollerat.

Man får inte dricka alkohol här på Swire Hall, det är nämligen förbjudet. Inte heller får man röka, inte ens utomhus; om man vill röka måste man lämna campusområdet. Jag tycker det är väldigt konstigt att dom satsar sina krafter på att hålla koll på att folk inte dricker men struntar i att någon ligger naken på golvet i clownperuk. Jag röker aldrig till vardags, men jag blir mer och mer sugen på att börja, bara för att jag skulle kunna göra det precis utanför dörren och bryta lite mot reglerna. Det känns som att rökning på förbjudna platser skulle vara ett sätt att protestera mot sådant som händelsen med clownperuken och den nakna underkroppen. Man får inte heller besöka en våning där det bor personer av det andra könet efter klockan tio på kvällen. Förra året blev en person utslängd eftersom han haft en tjej sovandes över. Jag har mycket svårt att förstå detta.

Om man växer som människa av att bo här, vad blir man för slags människa? Ett exempel: På fredagkvällar har dom någonting som heter Midnight Run, vilket är en springtävling. På en whiteboardtavla i uppehållsrummet skrivs tiderna ner. Jag har svårt att tänka mig något som jag uppelver som mer ”osunt” än att nitton-tjugoåringar ägnar sina fredagkvällar åt en jävla springtävling – vecka efter vecka. Om man inte är med blir man utstött ut gruppen och något av en paria. Så blev det för min gamla roomie Wisely. Han ville inte vara med på det idiotiska loppet och tvingades i förlängninge flytta på grund av det sociala trycket.

Det här med så kallad ”team spirit”: De sammanhang jag deltagit i som betonat ”team spirit” har varit dom värsta sammanhangen i mitt liv: Att jobba på Mc Donald’s, att vara med i ett ishockeylag. Team spirit har alltid, i den mån jag kommit i kontakt med begreppet, använts enbart som ett socialt maktmedel för att få människor att frivilligt göra saker de aldrig skulle göra annars, saker de egentligen inte vill göra. Till exempel ”offra sig för laget” på Mc Donald’s genom att jobba över utan övertidsersättning eftersom man inte ville ”svika sina kompisar”. Swire Hall är det värsta exempel på ”team spirit” jag upplevt hittills.

Kanske är det enda jag vet som känns ännu mer osunt för nittonåringar att ägna fredagkvällar åt än en springtävling att hålla på med ”cheering”. Hur kan ”cheering” uppmuntras? Alla cheers handlar om Swire Hall, och att Swire Hall är bäst. Orka liksom: wöhö vi bor i ett hus och det huset är bäst. Som ni ser i klippet ovan är det precision som på en nordkoreansk militärparad. Rökning kan leda till lungcancer, alkohol till leverskador, sex till – tja, aids? – men cheering leder i förlängningen till saker som massmord, etnisk rensning och världskrig. Alla mänskliga katastrofer har tagit sin början just i cheering. Men ingen säger nej, för dom törs inte. Det är inte team spirit att säga nej till cheering.

Jag tycker att våran Warden verkar vara totalt dum i huvudet.

fredag 14 november 2008

höst i en stad

Jag har varit sjuk hela veckan, eller förkyld kallas det kanske. Varje morgon vaknar jag upp och fryser litegrann om benen för i måndags blev det plötsligt höst. Rummet är tyst sedan jag stängt av den brummande AC:n och den susande fläkten. Jag tror att HK är bäst på hösten, som kanske alla städer i världen är. Dagarna är som man önskar att dagar i mitten av september ska vara i Sverige, ganska varma men med en ny och klarare luft. Det är ungefär tjugo grader nu, och jag använder ylletröja och skinnskor istället för linne och tygskor. För första gången i mitt liv uppskattar jag det faktum att det inte är jättevarmt. Men jag är ju sjuk, eller alltså förkyld, så jag måste stanna inne. Idag har jag lämnat in två uppsatser, som jag jobbat med i veckan. Det enda jag har gjort är att skriva uppsats och ibland ta vilopauser, hela veckan har varit så. Jag är rastlös på grund av det här men ändå för trött, eller alltså sjuk, för att göra någonting som skulle kunna bota rastlösheten. När jag blir hungrig går jag ner för trapporna, över gatan, in i en hiss, upp för några trappor och två rulltrappor till en restaurang där jag köper take away-mat som jag sedan äter vid skrivbordet och spiller på alla mina papper. Jag är nöjd med båda uppsatserna jag skrivit, tro det eller ej. En är för Gender-kursen och den handlar om hur unga svenska män konstruerar sin maskulinitet i förhållande till sin partners sexuella erfarenhet. Den andra handlar om huruvida man kan använda Foucaults teorier om makt och subjektivitet i politiskt syfte och i så fall i vilket. Det är ju jätteroliga ämnen förstås. Egentligen är allt jag vill göra i livet att gå runt hemma i mina tofflor, koka kaffe, sitta och bläddra bland böcker och papper och sedan skriva något. Jag tänker att jag står vid kaffebryggaren, iklädd tofflor slacks och kofta, och tänker på något som jag sen ska skriva. Ute ska det vara höst i en storstad. Bara kaffebryggaren saknas väl nu egentligen. Det finns ett café i botten av mitt hus, men hissen går inte ända ner dit, man måste ta trappor sista biten. Nu när jag skrivit så mycket i veckan orkar jag inte blogga så mycket, jag blir så trött på mig själv och mina egna ord. Därför, kanske, skriver jag störiga listor istället. Det finns en sak som jag framförallt har lärt mig nu när jag varit här och det är att jag blivit bättre på engelska. Det går så mycket lättare att skriva på engelska nu än det gjorde när jag skrev den första uppsatsen, det är som natt och dag. Nu vet ni det.

tisdag 11 november 2008

anledningar till att jag inte saknar sverige, inte ens det minsta lilla


- Uttrycket ”pepp”

- Att ÖG anordnar en kväll kallad ”Preppy Party” med förfest i klädbutik

- Att klädmärket Velour gör ett Facebook-event av sin jävla rea

- Människor som säger sig vara ”intresserade av stil snarare än mode”

- Sociologistudenter som tror sig veta nåt

- Att alla gillar the Tough Alliance

- Människor som vill att det ska vara ”snyggt”

- Uttrycket ”livsstil”

- ”Höstmodet”

- Att landsortshålor som Uppsala har en ”dressad independentbutik”

- Den utbredda föreställningen att musik och mode alltid går hand i hand

- Att uttrycket ”chict” är positivt laddat

- Att människor i landsortshålor som Uppsala dessutom anser sig vara ”chica”

- Att Kalmar Nation kallar ett arrangemang för ”indiegasque”

- ”Fräscht”

- Folk som bloggar om vad fenomenet mp3-blogg ”betyder” i ”samtiden”

- Mailen jag får från klubben F.I.X. (21-03, inträde 150 kr)

- Människor som, sådär i största allmänhet, betraktar sig själva som ”finsmakare”

- Kompisgäng bestående av personer i tjugoårsåldern som går ut och har ”jättetrevligt” tillsammans

- Tv-program som är tänkta att representera ”kvalitet”

- Att alla längtar efter att Starbucks ska öppna i Sverige

- Människor som ”hatar” SJ

Imorgon är det en mässa eller vad man nu ska kalla det där alla vi bytisar ska stå och marknadsföra våra respektive länder och universitet. Vår uppgift är alltså att få studenterna vid HKU att vilja åka till Sverige och uppleva fem månaders mörker och snöblandat regn. Dom som ordnar det hela undrade om inte vi svenskar skulle kunna tänka oss att måla gul-blå flaggor i ansiktet, men där gick ändå gränsen.

måndag 10 november 2008

huga



Fredrik Strage skrev bra om Nico på sin youtubelista i DN, det var ett tag sen. Idag ramlade jag in på det här klippet (det ovan alltså) som jag inte sett tidigare. Gud det är det läskigaste klipp jag nånsin har sett. Jag håller helt med FS om hur otäcka Nicos soloskivor är, särskilt den andra som heter the Marble Index, som jag haft på cd i många år men bara lyssnat på typ två gånger. Jag skulle aldrig någonsin våga lyssna på den skivan på kvällen, eller om jag var ensam hemma. Den är inte som en skräckfilm, den är mycket värre. Den är inte heller sorglig, den är mer än så, den är en tonsättning av all världens apatiska sorg. Den är inte ens ledsam, den har gett upp på detta med att ha några känslor alls.

Men alltså det här klippet. Det är Nico som sjunger en cover av David Bowies ”Heroes”, jag vet inte från vilket år dock men det måste ju åtminstone vara efter år 1977 när låten släpptes i Bowies version. Även om David Bowies låt är ironisk så är det svårt att känna något annat än hopp när man lyssnar på den. Jag tycker nog också att det är den bästa låt som kan kategoriseras som rock som finns här i världen. I vanliga fall, när David Bowie själv sjunger den, handlar ”Heroes” om att gå på högstadiet i Mora och veta att man har större ambitioner i livet än att hoppas på att bensinen ska bli billigare. Men när Nico sjunger den här, varför går det inte att sluta titta? Det låter inte ironiskt, och inte heller dubbelironiskt. Det låter som att Nico är helt avskärmad från texten hon sjunger, att hon lika gärna skulle kunna sjunga precis vad som helst annat. Om magin i låten handlar om skildringen av att inte låtsas om några begränsningar, även om de är oöverstigliga, verkar Nico inte bry sig om att hoppas på någonting. Jag tycker att det är rysligt. Avståndet mellan låten och hur den framförs. Att även den här låten kan tömmas på varje glimt av hopp, det är någonting jag inte riktigt vill tänka på. Fast jag kan inte sluta titta.

söndag 9 november 2008

living large i skärgårn


När jag åker härifrån kommer jag antagligen att sakna dom stekiga sidorna av min livsstil i HK, även om jag egentligen inte vill erkänna det inför mig själv: Åka taxi till exempel, det är så soft att tänka nej jag pallar inte att gå ända till busshållsplatsen, det får bli en taxi istället. I Sverige åker jag taxi typ en gång om året, här gör jag det kanske fem gånger i veckan i snitt. Och så detta med att alltid äta ute, att jag inte varit i närheten av något som skulle kunna kallas ”diska” på två och en halv månad. Jag verkar ha tjusats av bekvämlighet.

Idag gjorde vi det kanske stekigaste hittills, nämligen hyrde en fet båt över dagen. I den blev vi skjutsade runt i skärgården här utanför stan. Båten var helt klart över förväntan, den var så stor, vi var elva personer (plus två i besättningen vilka jag givetvis, som den obehagliga bratunge jag numera är, inte räknar med bland ”personerna”) men man hade lätt kunnat vara femtio. Det kändes seriöst som att vi var på P. Diddys båt, i alla fall om man fantiserade ihop lite lyxigare möblemang och kanske en blankare finish. Vi hängde på det stora taket på båten, gled ut genom hamnen och såg världens kanske finaste skyline sakta bli mindre och midre. Jag kände mig inte som mig själv utan som en karaktär i Gossip Girl (en serie som jag nu betar av i högt tempo, fängslande skit).

Vi åkte till en badvik långt upp på den del av Kowloon-sidan som kallas New Territories, där vi ankrade. Hela tiden tänkte jag på det faktum att det var mitten av november och hur soft det var att jag satt på en jättebåt i Hong Kong istället för att till exempel huka mig i regnet och kylan mellan Luthagen och Juridiska Biblioteket. Om man ville bada kunde man hoppa ner i vattnet från taket på båten, det var bara Pontus som vågade dyka. Inne vid stranden skymtade vi pöbeln där den satt på marken och typ var medelklass eller något. Jag simmade omkring och tänkte intensivt på att det ju faktiskt är mitten av november.

När vi gled tillbaka in i hamnen – efter en dag där det största bekymret var huruvida jag var mest sugen på att sola på taket och dricka öl eller på att ta ännu ett dopp i Sydkinesiska sjön – hade det blivit mörkt och vattnet hade skiftat färg från jadegrönt till svart. Det var andäktigt att stå där och titta på alla ljus som speglade sig i det mörka vattnet. Jag tittade mot HK Island och tänkte på skillnaden mellan hur jag ser på stan nu och hur det var den där första kvällen när jag satt alldeles ensam och stirrade på en massa hus jag aldrig tidigare sett. Jag har planterat en massa minnen på ön nu, jag tittar på en skyskrapa och tänker ja just ja, där är den, i det huset ligger det och det.

Efter att taxin släppt av mig nere på gatan var Gossip Girl-tillvaron plötsligt slut. Nu måste jag sätta mig och plugga, som om man vore typ en vanlig människa.

fredag 7 november 2008

att gå och klippa sig

Nyss klippte jag håret på ett ställe som heter Dicks Salon (höhö). Jag var den enda kunden. Fyra personer satt och hängde på olika platser i lokalen, dock. Först gick jag fram till kassan där det stod en person och sa "welcome sir", samt visade på en stol där jag skulle sätta mig. En av de övriga tre personerna kom fram till mig och sa att jag skulle följa med honom till andra änden av salongen, där det var speciella stolar avsedda för att tvätta håret i. Hårtvättarkillen schamponerade mig och sköljde ur håret tre gånger, fast jag tvättat håret samma morgon. Efter detta måste håret varit jätterent. Jag hade en speciell hårtvättarrock på mig, vilken jag sedan fick byta till en klippningsrock. En tredje person klippte mitt hår. Jag hade en bild att visa och det blev ganska bra, jag ser ut ungefär som Adolf Hitler, eller kanske som en något korthårigare Richie Hawtin cirka tjugohundrasju. När han klippt klart reste sig den fjärde personen i salongen och visade på ännu en stol. Där blev mitt hår omsorgsfullt ursköljt av henne. Sen betalade jag i kassan. Hela tiden var jag enda kunden. Det kostade 98 kronor. Det tyckte Andreas mainlandkinesiske roomie Jake var sanslöst dyrt, han var van vid att det kostade ungefär fem kronor att klippa sig.

Ikväll ska jag ta med mig min nya frisyr på en klubb som heter Volar, men först ska jag äta vietnamesiskt. När jag sitter här och laddar för mig själv lyssnar jag på Jay Haze's uppdatering av Yann Tiersens Amelie från Montmartre-soundtrack; bara lite pianospel och en väldigt välprogrammerad trummaskin. Detta påminner mig om en söndagsförmiddag i augusti i staden till vilken jag snart ska flytta, och om hur sommaren är i Europa.

onsdag 5 november 2008

menstjejer of the world, unite and take over

.
”Om det är någonting jag inte klarar av (förutom självgoda människor) så är det självömkan. Ba buhuu jag hade en tuff uppväxt, mina föräldrar var så onormala, buhu. Min uppväxt var så hemsk, jag kände mig utanför. SNÄLLA, jag tycker att ni ska hålla käften stängd då ni faktiskt inte upplevt ett skit i era trygga små medelklasshem”.

- Margret Atladottir, Nöjesguidenbloggen


"Jag är ingen sådan där menstjej, som har mens och migrän. Jag är en glad och enkel människa".


- Elin Kling


Det är fint att det finns en rörelse av unga, framgångsrika tjejer i svenska medier. Jag betraktar unga bloggares (verkar oftast röra sig om såna?) framgångar i traditionella medier med entusiasm. Om Elin Kling är 00-talet och typ Per Bjurman är 90-talet står jag på Elins sida. Det verkar också i denna "rörelse" finnas någon form av gemenskap som går ut på att "unga tjejer" håller ihop och försöker bli framgångsrika. Dom satsar på framgång. Jag tycker det är entusiasmerande, även för en uppenbar menstjej som jag själv. Är dessa "unga tjejer" "glada och enkla människor"? De verkar åtminstone sällan klaga på livet, de har inte tid kanske, har större visioner än så eller något. Jag är övertygad om att framgång till stor del är en fråga om inställning. Att förmå sig själv att tycka att man är värd framgång.


Kan ”unga tjejer” nå framgångar i traditionella medier, men bara om dom är glada och enkla? Jag kan inte komma på någon tjugoårig menstjej som skriver i tidningen. Men det finns många sura menskillar. Den sura manliga skribenten som kan dissa allt på ett roligt sätt är kanske den mest slitna klichéen i ung svensk media. Kan ni tänka er en kvinnlig version av till exempel Nöjesguidens av outgrundlig anledning framgångsrika skribent Carl Reindholtzon Belfrage? Det är svårt! Vill svenska medier bara ha "glada och enkla" tjejer, inga jobbiga menstjejer?

Jag känner inte att jag måste ta för mig av livet och visa framfötterna. Eller kanske var det där inte sant förresten. Men såhär: Den kanske främsta anledningen till att jag är en pluggis och väljer en traditionell utbildning och så är jag hoppas på att slippa visa framfötterna. Att jag kan få bra betyg och därför slippa hustla. Jag tycker det verkar så hemskt att inte vara en menstjej, att vara en ”glad och enkel” människa, eller åtminstone tvingas leva upp till den bilden. Jag funderar på om konceptet Menstjej i själva verker är ett privilegium, att jag som kille med bra betyg kan kosta på mig att vara en Menstjej, ”med mens och migrän”.

När jag surfar runt på en del framgångsrika bloggar blir jag nästan chockad av den inställning till livet som presenteras. Det är alltid såhär: Åh idag gjorde jag det, sen ska jag dit med mina härliga vänner, life is FAB, jag känner den och den, you go girl!!! Det verkar så hemskt tycker jag! Det är aldrig någon som till exempel skriver: Jag känner mig ensam. Den här entusiasmen som alltid framhålls i dessa bloggar, den känns så främmande.

Varför tycker Margret Atladottir så illa om självömkande människor? Och varför känner hon att hon vill basunera ut det i sin välbesökta (och oftast bra) blogg? Jag har mycket svårt att förstå varför självömkande människor är ett problem för henne. Det här med att man inte får tycka synd om sig själv, aldrig nånsin, för att man till exempel växt upp i villa och ”inte varit med om ett skit”. Borde vi inte vara färdiga med den inställningen för länge sen? Man måste vara framgångsrik, man får inte klaga, man har haft det bra, verkar det som.

Jag tycker mig kunna utläsa den här sensmoralen av mitt samlade bloggläsande: Framgång är en feministisk strategi. Som sagt håller jag med om det. Men ibland (ofta) tycker jag mig också kunna utläsa: Framgång är den enda feministiska strategin. Exempelvis Margret Atladottir verkar tycka att trista självömkare står i vägen för henne. Att dom är en slags förrädare, som inte tar för sig utan låter världen vara som den är. Att vara ledsen fast man är uppväxt i ett medelklasshem och inte varit med om ett skit framställs som ett svek.

Ni som läser här på bloggen regelbundent har kanske sett mellan raderna att jag funderar mycket på detta med ”framgång” och vad detta har för betydelse i vår kultur och, mer konkret, i mitt eget liv. Någon gång ska jag skriva mer om det, om min allt mer ambivalenta inställning till Framgång.

Men i alla fall, jag hoppas på en värld där det är ok att inte vara framgångsrik. Där ”självömkan” istället kan kallas för vad det egentligen är: att man känner sig ledsen, och att det är ok. Att en blogg skulle bli populär och dess innehavare skulle ta steget till papperstidning fast den exempelvis handlade om osäkerhet och ensamhet. Jag längtar efter att läsa ungefär det här: Idag skulle jag gå på en modeplåtning men jag kände mig så tom och svag, jag gick hem och grät istället, jag känner mig ofta rädd.

tisdag 4 november 2008

jag kommer att sakna er, familjen fisher


Under hösten har jag ägnat mig åt att titta på alla avsnitt av Six Feet Under, som jag förvarat i min dator. Det var länge sen jag såg de första avsnitten, flera år sen, långt innan jag flyttade till Uppsala till och med. Den sista säsongen såg jag aldrig klart när den sändes på tv, så dom avsnitten såg jag nu för första gången. Det här inlägget handlar bara om SFU, om någon till exempel inte vill veta hur det slutar så läs inte, jag vill bara ventilera alla dessa timmar jag lagt ner på att titta.

Jag tycker att slutet var bra trots allt. Jag visste innan jag började titta på den sista säsongen att Nate skulle dö, vilket kanske var lite synd. Jag tyckte då att detta var en dålig idé, att det var dumt att dom skulle ta död på Nate, det hade inte varit nödvändigt. Jag tyckte också att det kändes lite för eländigt att Maya skulle komma att växa upp helt föräldralös. Avsnittet där han dör tyckte jag också var jobbigt att se, även om scenerna när han vaknar upp och dumpar Brenda var väldigt bra. Men sen under de sista avsnitten, när Nate är död, så kände jag verkligen en saknad efter honom i serien. Det kändes så tomt och det kändes att något var fel. Rent dramaturgiskt tycker jag att detta var väldigt effektivt, att serien slutar i något av en implodering, även om sista avsnittet förstås innebar en viss försoning, som sig bör.

Ofta tycker jag att SFU är lite för mycket, i slutet av säsongerna är det alltid mycket trådar som knyts ihop väldigt snabbt i de två sista avsnitten. Då blir serien till en såpopera för tänkande människor, helt i onödan. Till exempel i slutet av säsong tre, när Lisa dör, Ruth och George gifter sig fast Lisa är förvunnen, Nate försonas med Brenda (på ett vis) och Claire mitt upp i allt gör abort. Kanske beror det på att jag sett serien i så snabb följd nu, men jag tycker att det är lite väl högt tempo ibland. Vi behöver liksom inte femton tragedier i taget för att hålla koncentrationen uppe. Min andra stora invändning mot serien är att det så tydligt är en sak i fokus hela tiden. Till exempel när Claire pratar lite med Anita på en föreläsning och sen handlar hela säsongen (säsong fyra) om att Claire och Anita är bästisar. Hade Claire inte en enda kompis innan hon pratade med Anita undrar man. Över huvud taget har karaktärerna typ inga kompisar, dom umgås alltid enbart med familjen och sina respektive! Det är inte trovärdigt tycker jag. Sen i säsong fem träffar inte Claire Anita alls, vad hände.

Med detta sagt är ändå mitt favoritavsnitt det sista avsnittet av säsong fyra, som verkligen är proppat med dramatiska events: George kommer ut som galning, Claire blir ihop med Billy, Nate inser att det är Lisas svåger som dödat Lisa, detta uppdagas och svågern tar självmord. Men ändå, det var ett så intensivt avsnitt, jag kände mig nästan skakis efteråt. Ett annat favoritavsnitt är det i säsong två när Claire och Nate åker och hälsar på Lisa i Seattle, ett avsnitt som också handlar om att Nate har sin sjukdom. När jag såg avsnittet här i HK tänkte jag mycket på att dom hade jackor på sig i Seattle, och jag undrade om dom inte svettades helt sjukt mycket under alla dessa kläder. Hela säsong fyra är väldigt bra annars tycker jag. Jag gillar verkligen ”triangeldramat” mellan Claire, Anita och Edie, och så tycker jag att det är hemskt underhållande med alla scener som handlar om Claires liv på konstskolan, och att dom är konstkids som lever loppan. Att Claire till slut blir ihop med den förvisso snälla republikanska advokaten Ted upplever jag som en besvikelse även om det innebär en utveckling av hennes karaktär. Diskussionen om konst i säsong tre, som mycket kretsar runt den pretto läraren Olivier, tycker jag oftast är ganska tunn och ibland lite patetisk. Jag tycker också rätt illa om vissa karaktärer som verkar fylla funktionen att vara crazy och roliga, under säsong fyra representerat av den extremt lillgamla praktikanten Arthur, som jag nog tycker att dom kunnat skippa.

Det bästa med SFU är väl annars att alla huvudkaraktärer känns trovärdiga, och att alla har bra och dåliga sidor samtidigt. Till exempel tycker jag att det är väldigt fint när Brendas sarkastiska och extremt egocentriska mamma Margaret i den sista säsongen ändå växer litegrann, och är ett bra stöd till Brenda under hennes missfall till exempel. Min favoritkaraktär är annars David, vilket kanske är uppenbart för alla som känner mig. Han är väl också den som är mest sympatiskt skildrad, hans dåliga sidor sträcker sig typ till att han är lite för konventionell och att han gillar pengar. Avsnittet när han blir rånad och misshandlad och nästan dödad tycker jag är fruktansvärt, nu när jag såg det igen spolade jag förbi dom scenerna.

Jag har funderat en del på vilken karaktär jag tycker minst om, och kanske är det trots allt den lille moralisten och hycklaren Rico. Det förvånade mig lite när jag kom på det, Rico är ändå skildrad som snäll och reko. Jag tycker inte det ursäktar hans extremt konservativa livssyn och dåliga insikt om sina egna tillkortakommanden. Och så den där fånen Russell också. George Sibley tycker jag om ändå, och även han växer verkligen under de sista avsnitten, vilket jag tycker är fint. Jag har ett en väldigt ambivalent inställning till Brenda. Jag vill gilla henne, jag gillar henne i teorin, men ändå inte i praktiken. Jag har också väldigt svårt att förklara för mig själv varför jag inte gillar henne.

Det om det.

Gud detta blev verkligen mitt sämsta inlägg nånsin, men jag skrev det mest för mig själv ändå. Jag ska rycka upp mig till nästa gång, bla bla.

lördag 1 november 2008

mera maskeradfasoner


Halloween är en högtid som är populär här i Asien, ni kan inte ana. Förra veckan verkade det som att alla affärer i hela stan plötsligt blivit maskeradaffärer. En gata gjordes om till maskeradaffärsgata. Mina vänner här på Swire Hall har dekorerat hela huset på temat ”Swireberg” typ medeltida slott. Dom har sattt tejp som galler för fönstren och sådär. I onsdags var vi och köpte kostymer, vi jobbade med temat zoo och jag var panda. Jag hade en pandadräkt och en pandamössa, kan ni tro. Jag är ju van att klä ut mig vid det här laget.

In till festområdet Lan Kwai Fong var det kö. Förra året var det så mycket folk att en person tydligen klämts ihjäl. Därför (?) var säkerheten rigörös i år, man fick gå i långa fållor av kravallstaket för att komma in på området, och det var en massa poliser överallt som hjälpte till och vinkade. Men det var fantastisk stämning, faktiskt. Jag har ett väldigt traumatiskt barndomsminne runt detta med maskerader, varför jag brukar undvika dom, men när det är i ett sammanhang där jag känner mig trygg och jag vet att alla kommer att gå in för att klä ut sig tycker jag att det är kul egentligen. Känslan av att ingen kan se vem man är och att det på något sätt är andra regler som gäller under maskeraden. Vi gick framåt i fållan som dom djur vi var. Det var massor med folk som hade sjukt ambitiösa kostymer, alla möjliga sorters utstyrslar. Och sen utanför fållan var det folk med kameror, flera tusen personer. Det kändes som att gå längs med en hundratals meter lång röd matta. Folk sprang hela tiden fram och frågade om dom fick ta kort med oss, vilket dom ju fick. Jag posade utan tvekan åtminstone hundra gånger med olika personer, gjorde v-tecken och bjussade på mig själv, jaja. Det var nästan otäckt att det kändes så bra för egot att vara så extremt omsusad. Jag överdriver inte om jag skriver att det var som på en biopremiär i Hollywood. Den kinesiska allmänheten verkade inte kunna tänka sig något som var häftigare än fem svenska killar i djurkostymer. Efter en stund blev det lite mycket, man tröttnade liksom. Men det var så många människor på en liten yta som alla var så glada, det var ganska fint.

När jag skulle äta en burgare på donken innan det var dags att somna sa tjejen i kassan, efter att jag fått min påse med maten i: ”excuse me sir, eh, are you a panda?” Jag sa att ja det var jag.