mitt självförtroende och hur det skiftat under dagen

Jag håller på att skriva min första uppsats. Tidigare idag gick jag i solskenet på campus, med min laptop i ena handen och en kaffe i den andra, och kände för ett ögonblick hur jag faktiskt är det jag helst av allt vill vara; en ung intellektuell kosmopolit! Kaffe gör saker med mitt ego, vilket jag antar är hela anledningen till att jag tycker så mycket om kaffe. Nu sitter jag och försöker formulera mig på engelska. Det är liksom inga problem för mig att göra mig förstådd, att säga det jag vill säga. Problemet är hur jag säger det. Jag tycker det brukar vara ganska lätt annars att genomskåda mina lärare, att fatta vad som liksom får dom att ticka och sen leverera just det. På engelska skriver jag som en rostig maskin. Jag skäms och är ingen kosmopolit utan en lantis från Mora.

Det här är ämnet jag skriver uppsats om: "How Foucault can jusify the claim that the individual is a reality fabricated by the specific technology of power that he calls 'discipline". Känn på den liksom.

hej vad heter durå?

Jag har lärt mig lite om hur kinesiska namn fungerar. Fascinerande.

Familjenamnet kommer först, vilket var ett välkänt faktum åtminstone för mig. Sen kommer ofta ett namn till, bestående av två tecken. Det första av dessa tecken är ett så kallat "generationsnamn". Detta tecken är en del av namnet hos alla män i en släkt som är av samma generation, till exempel syskon eller kusiner. Olika generationers "generationsnamn" bildar tillsammans en "släktdikt". Denna dikt är bestämd på förhand (vet inte riktigt hur) och när det gått så många generationer att dikten är klar börjar man om. På så vis kan man hålla koll bakåt i generationerna. Jag tycker det är alldeles fantastiskt vackert att genertioner bildar en dikt tillsammans. Kvinnor får dock inte generationsnamn i allmänhet och blir på detta vis brutalt raderade ur släktträdet.

Kinesiska namn är sexistiska även på andra sätt. När ett barn föds är det vanligt att barnet får ett "litet namn" eller ett "mjölknamn" under tiden det ammas. Det förekommer att flickor får "mjölknamn" som bokstavligen översätts till sådant som "väntar på en liten bror" eller "hoppas på en lillebror". Eftersom kinesiska namn alltid skrivs med tecken har de alltid en bokstavlig betydelse. Det finns inga tecken som saknar betydelse, några slags "ehhh"- eller "blablalba"-tecken. Erik ska tydligen "betyda" "ensam härskare" (och Rebecca betyder "den gamla uttjänta kon som inte duger till mjölkning utan bara till slakt, eller hur var det Reb?). Kinesiska namn har dock inte denna typ av historiska betydelser som ingen är medveten om utan väldigt konkreta betydelser.

När man blir lite äldre får man sitt "riktiga namn", vilket oftast väljs av mor- eller farföräldrar eller ibland av barnets lärare! Att döpa barnet efter en äldre släkting är, till skillnad från i väst, en förolämpning gentemot den äldre släktingen. Pojkar får namn som har att göra med styrka, handlingskraft och liknande, och flickor namn som har att göra med skönhet. Snacka om att institutionalisera könsroller! Folk födda under kulturrevolutionen heter ofta saker som "starkt fosterland".

Det är vanligt att spå sig på olika sätt i Kina. Detta går så långt att spågumman/spågubben ibland får förtroende att ändra namnet till något som passar personens framtida lycka bättre!

Eftersom vi tröga västerlänningar har extremt svårt att uttala, och kanske ännu värre komma ihåg, kinesiska namn är det vanligt att man tar sig ett "engelskt namn". På universitetet presenterar alla sig med sina engelska namn. De verkar kunna välja engelskt namn precis hur de vill. Många killar har nördiga, gammeldags engelska namn såsom Alan, Colin och Henry. Tjejerna heter väldigt ofta Barbie och Cindy! Ibland är de engelska namnen crazy. Min roommate till exempel heter Wisely eftersom han, enligt egen utsago "make my decisions wisely".

Topp fem i övrigt, crazy engelska namn

1. Lemon Tea
2. Goldfish
3. Snowy
4. Milky
5. Melody

en man i ungefär samma ålder som ragnar men som jag tycker bättre om

.

Göran Sonnevi skriver om Sverige

Här är Ormöga. Här är allt främmande. Här finns nästan inte vi.
Här är den mörkgrå havshorisonten. Alla blommorna. Alla fåglarna. Igår såg jag svalungen i boet snett ovanför matrumsfönstret. På strandheden storspovens unge, medan föräldern cirklade ovanför, mindre, spädare näbb, samma rop, fast mindre. Jag gick sista gången till havet, ensam. Överallt vatten, efter regnen. Havet var helt stilla; jag hörde dess röst, stilla. Också detta är nu min mors hav. Fastän hon aldrig fick komma hit. Jag rörde vid det. Detta är ett återvändande. Här är allt främmande. Här är den blå kärrhöken. Här är enkelbeckasinen, vakande. Om natten ser jag månen gå ner, orange bland molnen. Fullkomlig ensamhet; fullkomlig tystnad. Medan alla sover. I gryningen väcker oss flugan.

Göran Sonnevi skriver även om Kina

Nu, 30 år senare, talar jag ännu med B, om samma apoaklyptiska skeende, utan slut. Missiler har träffat den kinesiska ambassaden i Belgrad; demonstrationer pågår mot detta i Peking, som substitut för tioårsminnet av massakern på Den himmelska fridens torg.

ragnar skanåker verkar konstig

Den gamle OS-vinnaren skriver lite om vapen på newsmill.se, apropå den senaste skolmassakern i Finland:


"Skytteintressets nuvarande roll är att det erbjuder en god uppfostran av barn och ungdom. Det är bra för landet och samhället att pojkar och flickor går med i skytteklubbar och lär sig ordning och reda. De lär sig skyttehandboken, hur man handhar pistol, hur man beter sig på skyttebanan, vilka kommandoord som gäller"

"Skytte- och vapenintresse är därför en slags automatisk uppfostran av laglydiga medborgare. Man måste sköta sig om man vill ha licens och när man har den. Kör du full eller misshandlar frun eller gör något annat brottsligt så ryker licensen direkt. Skyttar är laglydiga personer och om alla var med i en skytteklubb skulle vi inte ha några brott i landet"

Okaaaaj

nejmen titta, en stad

Nyss gick Andreas och jag på en promenad upp till the Peak. Det finns en promenadväg som leder från universitetet hela vägen upp. Hong Kong är så avlångt, eftersom berget bakom är så brant går det inte att bygga där, varför det är 20-våningshus i täta rader och sen vildmark direkt. Det finns inga förorter åt det hållet, stan är bara någon kilometer bred. Gångstigen slingrar sig upp genom väldigt tät vegetation, det vore helt omöjligt att gå vid sidan om vägen. Vi såg fladdermöss som flaxade runt våra öron i iväg ut i skogen, de största fladdermöss jag sett, typ som kråkor. När man kommer upp en bit går vägen längs med bergssidan. Till vänster breder staden ut sig, sedan kommer hamnen, och på andra sidan lyser Kowloon. Man har bokstavligen staden för sina fötter, tänk er Mosebacketerassen och utsikten därifrån i skala 10:1.

Hong Kong är utsikternas Mekka. Just på grund av att Hong Kong Island är så kuperat fungerar hela ön som en läktare, där man alltid har fri sikt oavsett på vilken rad man sitter. The Peak är översta raden, vip-logen. Och så är det alla dessa takterasser. Alla hus verkar ha en takterass högst upp. Ingen bryr sig om dessa terasser, dom är helt övergivna. Igår var vi på den takterass som tillhör det hus där några kompisar bor. Dom bor inte på universitet utan nere på stan (i en jätteliten lägenhet, typ 12 kvadrat, som kostar tio tusen kronor i månaden). Några hade varit på IKEA och köpt värmeljus och lyktor, och sen inredde vi takterassen med ljusen, några bord och kuddar att sitta på. Vi blandade drinkar och det var sjukt mysigt. Det är konstigt att det bor så många i en stad med så perfekta terasser och så skiter dom i det, jag vet inte vad dom gör istället när dom är hemma, kollar på tv? Ibland sägs det att svenskar (en dansk och en norsk var också med) är besatta av att sitta utomhus och äta/dricka. Det gör åtminstone att vi utnyttjar en terass som annars bara står och rostar.

well i wouldn't describe it as fun but . . .

Kvällens aktivitet var det som kallas High Table Dinner. Då måste alla som bor här på Swire Hall ta på sig kostymen alternativt den knälånga klänningen och äta middag tillsammans. Jag skrev måste för man får inte banga, om man ska banga måste man först skaffa sig tillstånd från chefen och han ger bara tillstånd om man har laga förfall, så att säga. Om man bangar utan tillstånd kan man bli kickad från Swire Hall och tvingas leva på gatan.

Jag tog inte med mig någon kostym hit, jag sket i det för jag tyckte det tog för mycket plats i packningen. Turligt nog fick jag låna Andreas kostym, den passade bra. Jag tyckte själv att jag var ganska snygg i den svarta kostymen tillsammans med min blå-lila-grön-rutiga button down-skjorta. Men man måste tydligen ha slips. Om man inte har slips släpps man inte in på High Table Dinner och släpps man inte in på High Table Dinnner . . . ja ni vet, man blir uteliggare i förlängningen. Min roommate lånade mig en vidrig slips, svart med silverfärgade växter på. Bara man har slips spelar det ingen roll hur ful man är, eller hur snygg man hade varit utan. Jag tog av mig den direkt jag kom in genom entrén.

Middagen började med en kinesisk sång, det var "the high table song" fick jag reda på senare. Militärisk precision, givetvis. Vi var ungefär fyrahundra personer. Alla fick bordsplacering utom vi utbytesstudenter, vi fick placera oss bäst vi ville vid något av de tre bord som reserverats för "others". Alla locals hade klätt upp sig sanslöst mycket, innan vi gick till middagen stod alla killarna på min våning framför spegeln i det gemensamma toalettrummet och drog i sina hårsprejade luggar. Tjejerna hade enormt välputsade frisyrer och mycket smink, men "smakfullt" givetvis. De tog kort på varandra som om det vore det sista de gjorde i livet.

Efter sången skulle man äta en sockerbit tillsammans med en bit gräslök. Det symboliserade att vi skulle vara tillsammans "in sweet times and in bitter times". Sen fick man hugga in på buffén. Det var massor av mat, massor av olika rätter, och så kakor och bakelser och tårtor. Jag satt tillsammans med några britter som hånade allt runtomkring sig på det speciella brittiska sättet. Chefen för Swire Hall, "the Warden", höll ett tall om hur härligt det är att bo i en Hall. En student fick komma upp på scenen och återupprepa den fras som verkar vara favoriten: "I thäääänk rat harr cutule is a pöfäct coprimänt to univärsiti studis". Förlåt jag ska inte vara för dissig. Maten var god. Man fick apselinjuice eller cola till och det fanns kaffe.

Sen när allt var klart var det en massa tal på kinesiska. Britterna tog upp små tv-spel ur fickorna och började spela. Talen gick ut på att tacka för Orientation Week, berättade en kines för oss. Sen sjöng vi (eller alltså de lokala studenterna sjöng) "The Hall Song", den är på engelska. Såhär gick texten:

We have a spirit of unity
We have a spirit of unity
We have a spirit of unity
We are Swire Hall

We have a heart of sincerity
We have a heart of sincerity
We have a heart of sincerity
We are Swire Hall

Det svängde som på en nordkoreansk militärparad. Sen var det slut. Ett tal till på kinesiska hölls innan vi fick gå. Plötsligt såg alla hemskt allvarliga ut. Efteråt frågade jag en kines vad det varit frågan om. Han berättade att kvinnan som talade (hon var i vår egen ålder) hade gett alla oss fyrahundra personer en kollektiv utskällning för att vi sjungit för dåligt, klätt oss för slafsigt och tagit kort, för det fick man tydligen inte göra. Sen fick vi gå hem. Detta kommer att ske en gång i månaden, och skiten kostar tusen kronor per termin.

från en metropol till en annan

Om tre veckor ska jag till Tokyo på långweekend, jag köpte biljetterna idag. Så fett!

vad jag lär mig i skolan

"The important thing here, I beleive, is that truth isn't outside power, or lacking in power: contrary to a myth whose history and functions would repay further study, truth isn't the reward of free spirits, the child of protracted solitude, not the privilelege of those who have succeeded in liberating themselves. Truth is a thing of this world: it is produced only by virtue of multiple forms of constraint. And it induces regular effects of power. Each society has its regime of truth, it's 'general politics´of truth: that is, the types of discourse which it accepts and makes funtcion as true; the mechanisms and instances which enables one to distinguish true and false statements, the means by which each is sanctioned; the techniques and procedures accorded value in the acquisition of truth; the status of those who are charged with saying what counts as true".

- Michel Foucault

Sanning är en sak av denna världen.

nej men tack för den höstbudgeten

"- Vinnarna är alla som arbetar. Och förlorare är arbetslösa, sjuka, pensionärer och studenter, om de inte arbetar. De får nämligen inget jobbskatteavdrag, säger Ann-Sofie Magnusson, familjeekonom på Ikanobanken, till DN.se"

Min professor i skatterätt, alltså en av Sveriges främsta experter på skatt, sa för ett år sedan på en föreläsning att han "inte ens tänker gitta lära sig hur detta oändligt krångliga jobbskatteavdrag fungerar". Själv hade jag stora problem att bena ut den oändligt krångliga nya typen av fastighetsskatt (den "avskaffade" fastighetsskatten), trots att jag ägnade en hel arbetsveckas studier bara åt den. Det är en illusion att skattesystemet var krångligt under socialdemokratin (efter skattereformen 1991), det är mycket krångligare nu, med mycket fler kryphål.

Men strunta i det och känn istället en gång till på meningen "Och förlorare är arbetslösa, sjuka, pensionärer och studenter, om de inte arbetar". Paradoxen - förloare är arbetslösa, om de inte arbetar. Cynismen - "förlorare" är arbetslösa, sjuka, pensionärer och studenter, alltså Sveriges fattigaste grupper.

Känns det bra eller? Sover gott?

musik är svaret

Om man bortser från vissa personer och en hälsosam anarkism är det enda jag saknar i Hong Kong musiken. Jag sitter vid datorn, går in på decks.de och lyssnar på klippen av nya låtar. Ibland köper jag en mp3:a eller två på beatport. Ändå är jag ensam om mitt (omfattande) technointresse i min krets här. Jag sitter vid datorn och är glad över en låt men sen är det inte så mycket mer. Det är inte lika kul att vara glad över en låt alldeles själv. Därför betyder musiken på sätt och vis också mer här än hemma, eller nej det var fel, snarare är det så att det krävs mindre för att väcka min oförställda entusiasm. Om vi pratar musik utanför min dator alltså, musik som jag hör på en klubb. Det kan vara när klubben Drop spelar Bob Sinclair, en artist som jag skulle kunna påstå att jag närmast "hatar" och jag inser att det ändå är en ganska välproducerad high-hat i den där hemska svennehousen, och vadå det är ju house åtminstone, något att bli lite glad av. Eller när dom spelar Stardusts klassiker Music Sounds Better With You, en uttjatad låt, och jag tycker den låter bättre än den någonsin gjort. Kanske är detta lite sorgligt, whatever isåfall.

Detta som bakgrund till att jag i lördags var på en klubbkväll som faktiskt var bra, som jag hade tyckt varit fantastiskt bra om jag varit i Sverige, och även hade varit nöjd med om den utspelat sig i Berlin. Det var på det där stället Yumla som jag skrivit om tidigare, det är en bar i vanliga fall men nu var det mer som en klubb, bättre och högre ljud än vanligt och mer inriktat på dansgolvet. Yumla är jättelitet, ungefär som Orange i Uppsala för den del av läsekretsen som varit där. Som sagt så hade Yumla besök av H.O.S.H. Jag undrar hur de kunnat flyga dit någon ända från Berlin till ett så litet ställe, kanske var han på tunré eller semester eller så. Egenligen har jag tröttnat lite på det sound som representeras av H.O.S.H. hans kompis Stimming och labeln Diynamic Music till vilken de är knutna, men jag lyssnade massor på det i vintras/våras och det är bara därför jag är trött på det.

Jag var så glad när jag dansade inne på Yumla, att jag äntligen fick dansa till musik som jag verkligen tycker om. Det var väldigt speciellt att vara så långt borta och höra låtar som är så väldigt hemtama, som jag så starkt förknippar med mitt "vanliga" liv i Sverige. H.O.S.H. spelade ganska hittigt, framförallt spelade han flera av det senaste årets verkligt stora hits (i den mycket lilla värld där denna musik är stor), låtar som kanske är uttjatade i en annan kontext. Men här, i ett varmt och fuktigt Hong Kong totalt ointresserat av varje form av kvalificerad elektronisk musik, var vi en liten exklusiv skara som älskade dessa låtar och som skapade en särskild gemenskap runt detta, att dessa låtar är hits i vår värld. Till exempel spelade han Carl Craigs remix av Siobhan Donaghys Don't give up, utan tvekan en låt var bäst före-datum är passerat, med sin karaktäristiska elgitarrliknande ylande synth och sitt långa break. Sen när den släppte och alla på det lilla dansgolvet hoppade och visslade och skrattade. När jag var på Panorama Bar i januari fälldes gardinerna upp precis i detta break, en magisk stund, men detta var ändå samma grej, just på grund av denna känsla av vi dryga femtio personer som trängdes på dansgolvet var dom enda i hela Kina som förstod denna låt (vilket förstås inte var sant men det kändes så) och att vi alla var samlade just där och då.

När H.O.S.H. inte spelade brottarhits var det också kul. Det var ganska minimalt men inte på det blippiga sättet utan bara väldigt nedstrippad funkig house med smattriga percussions. Bland annat spelade han District One-remixen av Mihalis Safras & Mark Brooms låt Crabsticks och dom av er som hört den fina låten kan bilda er en ganska klar uppfattning om hur det lät. Mina svenska kompisar som följde med från den "häftiga" (men bra) klubben Volar till Yumla tyckte också att det var toppen för det mesta. Jag kom till klubben strax efter ett och då hade H.O.S.H. redan börjat. Vid halvsju var jag så trött i fötterna att jag var tvungen att bege mig hemåt. Det var sjukt tight mixat precis hela tiden. Eftersom det var så litet stod man precis vid DJ-båset och dansade vilket gjorde det blev en bra kontakt mellan DJ och publik, det var nästan som ett kompisgäng som hade en sjukt bra efterfest i ett vardagsrum. H.O.S.H. log brett för det mesta. När jag klev ut på gatan mindes jag att jag lämnat plånboken hemma och gjort av med alla pengar jag tagit med mig i fickan. Därför tvingades jag gå hem (kompisarna hade gett upp ett par timmar tidigare), kul liksom. Men när jag stapplande tvingade mina slutkörda ben uppför de 207 trappstegen från gatan kände jag mig väldigt glad för det här med musik.

på söndagar

. . . är kvarteren runt Central fyllda av kvinnor med Filippinskt utseende som hänger i skuggan av de stora husen. De sitter på marken i stora klungor och pratar med varandra, eller promenerar omkring på gångbroarna som förbinder shoppinggalleriorna med varandra. Flera hundra kvinnor. Jag har funderat mycket på detta fenomen och vad det är som pågår. Nu har jag fått reda på att det är rika Hong Kong-familjers pigor, om man har cash är det väldigt vanligt att ha en piga från Filippinerna som bor i familjen. På söndagar är pigorna lediga. Givetvis kan de inte åka till Filippinerna på sin lediga dag, och inte heller kan de umgås i de hem där de bor och arbetar eftersom dessa hem tillhör andra. I en stad med mycket få offentliga miljöer blir det därför naturligt att hänga på gatan. Så vill Maud Olofsson att det ska bli även i Sverige.

turism

Om jag, såsom i mina egna ögon varandes något av en expert på Asien, skulle beskriva den kinesiska kulturen med ett ord skulle jag välja ordet pragmatisk. Inte en enda kines verkar bry sig ens det minsta lilla om det som vi känner som "mysigt". Jag har mycket svårt att ordet mysigt finns i det kinesiska språket.

Idag har vi turistat lite på en ö som heter Lantau, som ligger väst om Hong Kong Island och är ganska stor. Högsta punkten på Lantau är nästan tusen meter över havet och de gröna bergen stupar brant ner i det glittrande vattnet. Fin ö. Den främsta turistattraktionen på Lantau är en trettiotvå meter hög buddhastaty i brons. Högt upp på en kulle sitter Buddha med halvslutna ögonlock och typ "öppnar upp och tar in" eller något liknande, kanske spanar han in i sitt inre. Man tar tunnelbanan till Lantau, vid stationen finns naturligtvis en jättestor shoppinggalleria, och sen åker man linbana upp till Buddha. Det var kul att åka linbana, högt över vattnet och bergen svävade vi i en liten glasbur.

Men alltså grejen är att denna jättebuddha byggdes år 1996. Försök förklara för en kines varför det är lite tråkigare att titta på en jättebuddha från 1996 än att titta på en från 300 år före Kristus. Jag lovar att kinesen inte kommer att förstå vad du menar. Inom musiken, en av mina två hobbies, har jag ägnat de senaste åren åt att se rockmusikens krav på autencitet som min främsta estetiska "fiende". Kanske är denna Buddha alltså, för att föra resonemanget hela vägen, techno. Kanske tittar man på buddhor för att tillfredsställa helt andra lustar än vad man hoppas kunna uppnå med popmusik. Hur som helst är det fascinerande att det för den kinesiska majoriteten inte verkar spela någon roll, det verkar vara samma sak. I den tidigare här på bloggen refererade boken av Ola Wong citeras en kvinna som fascinerats av att män har företräde till klagomuren i Jerusalem (typ, jag kommer inte riktigt ihåg detaljerna): "vadå, om den där muren nu är så helig, varför bygger dom inte en till?".

Högst upp på bergen hade man byggt en liten by i den arkitektoniska stil som kännetecknar Ming-dynastin (tänk på ett kinesiskt hus och det är den stilen). Där fanns det ett Starbucks i gammal fin kinesstil, det är ju kanon, och i ett annat gammeldags hus låg (vilket stolt deklamerades från en plastskylt ovanför kassan) Hong Kongs 700:ade 7-11-butik. Dom har byggt linbanan upp till denna by på så vis att man kan åka dit direkt från flygplatsen. På så vis kan alla som byter plan i Hong Kong åka upp i en halvtimme och titta på "världens största bronsbuddha som är utomhus", dricka kaffe på Starbucks, löpa en t-shirt och säga att dom varit i Hong Kong.

På hemvägen köpte jag förresten den slutgiltiga rutiga skjortan på Ralph Lauren-butiken i gallerian jag skrev om. Den ska jag ha på mig inatt när jag dansar till H.O.S.H. som uppträder på den fantastiskt sympatiska baren Yumla. Hörs.

hur jag har det i plugget

Delar av läsekretsen är kanske mer intresserad av "hur jag har det" än av att tvingas ta del av mina åsikter om allt möjligt - och efterfrågar därför kanske lite mer Hong Kong-material här på bloggen. Bristen på sådant beror på att jag skaffat mig en vardag och att jag tycker det är svårt att skriva om min vardag. När jag själv läser bloggar vill jag helst läsa om folks vardag, typ att de åt fil till frukost och sen träffade en kompis på Café Lion. Jag önskar att jag kunde skriva så men jag tycker det är så svårt. Jag önskar att jag kunde skriva som Fashionmuslimetterna, det vore mitt ideal, men jag inser mina begränsningar och att jag inte är den typen av person!

Fast jag kan skriva lite om hur det går i skolan. Det går bra. Det är ett annat system här jämfört med i Sverige, man har två veckor på sig att välja kurser, så kallad "add and drop"-period och under denna tid kan man gå på hur många kurser man vill för att se vilka som är roliga. Tyvärr kan jag inte ta kursen i kinesiska för jag lyckades inte passa in den i mitt schema. Därför läser jag kursen Gender and Society istället, plus dom som jag skrev om tidigare. Alla kurser går parallellt vilket jag tycker är ganska dåligt eftersom vi halvautister föredrar att ägna oss helhjärtat åt en sak i taget.

Min favoritkurs är lätt den som handlar om Foucault. Den och kursen Early modern philosophy, i vilken vi ska ägna mesta tiden åt Locke och Hume. Dessa kurser är på en mycket högre nivå än de andra, som jag upplever som väldigt grundläggande, särskilt sociologin och Gender and society (klassen får en kollektiv aha-upplevelse när läraren påpekar att kvinnor sköter hushållsarbete i högre grad än män, jag tänker kom igen det här visste jag på mellanstadiet). Men i Foucault-kursen får jag tänka, vilket jag tycker är toppen. Foucault var väldigt smart och jag älskar honom. Läraren i denna kurs är också väldigt bra, och lyckas alltid ringa in Foucaults ofta så kallat "flummiga" texter. Jag tycker att Michel Foucault är självaste antitesen till allt vad folkpartiets högerextremistiske partiledare, tillika Sveriges skolminister, Jan Björklund står för, och det är så uppenbart att Foucault är en miljon gånger smartare än Janne. Detta känns fantastiskt för mig, som ni förstår. Ibland skämtar folk och säger att med tillräckligt mycket ordbajs och tre hänvisningar till Foucault kan man förklara vad som helst. Jag ser det som min livsuppgift att bekämpa denna typ av bildningsförakt!

Kriminolgin är också kul, även om vi hittills mest har hållit på med sådant som jag redan vet sen straffrätten i Uppsala. Fast det känns skönt att få sina åsikter, som i vissa sammanhang av outgrundlig anledning är kontroversiella (fängelser funkar inte, hårdare straff funkar inte, brottslingar är inte "onda") bekräftade i ett vetenskapligt sammanhang. Läraren är från Norge tror jag, för han har ett norskt namn och pratar engelska med norsk accent. På kriminolgin har jag lärt mig att det procentuellt sett avrättats fler svarta män i Texas än vad Stalin avrättade ryssar i Gulag. Fast egentligen tror jag inte att den typen av sensationalistiska siffror säger särskilt mycket alls om världen.

Annars är själva upplägget ganska så likt det jag är van vid från Uppsala: Vi får lite texter att läsa, läraren pratar om dom, vi har ett par seminarier där man ska försöka säga något klyftigt, vi skriver uppsatser. Det går faktiskt utmärkt med engelskan, jag är mycket bättre på att förstå engelska än att prata och skriva den. Jag oroar mig litegrann för hur det ska gå med uppsatserna, särskilt som jag bara läser kurser där språket har väldigt stor betydelse och även kan vara knepigt, med filosofiska begrepp som måste ringas in med hjälp av finstilta distinktioner. Men jag har också tänkt att jag inte ska bry mig om vad jag får för betyg här, att jag bara ska bli godkänd, vilket är en inställning som jag måste kämpa lite för att kunna upprätthålla.

annette

Hemma i Sverige laser jag inte sa mycket bloggar, jag orkar inte med det. Men nu laser jag ganska manga for att hanga med pa vad som sker darhemma. Jag saknar det svenska fenomenet "Storm i ett vattenglas" och kulturdebatter som man foljer pa samma satt som man foljer fotbolls-vm. Jag laser till och med bloggarna pa Rodeomagazine.se, det gor jag absolut inte hemma, trots att jag tycker att bade Johan Wirfalt och Caroline Ringskog Ferrada-Noli ar bra. Som alla blogglasare i Sverige sakert vet har Annette Kullenberg numera en blogg pa Rodeo. Den bloggen ar min favorit och Annette Kullenberg ar min nya idol!

Annette skriver om Uma Thurman:

Ta Uma Thurman (Pulp Fiction). Hon har en svensk mamma. En del vill få det till att hon låter lika hes som Greta Garbo. Hon är än så länge bara 38 år. Och när Donatella Versace ordnade en fest för Tony Blair så mötte Uma en mångmiljonär (hedge-sektorn). Denne rike man heter Arpad Busson. Hana är 45.
Samt filantrop. Det innebär att han ger bort pengar till dem som bättre behöver dem – mot att han får göra avdrag på skatten.
Det finns väl annars bara ett problem – Umas förlovningsring. Den är så stor att hon knappt får på sig kappan. Eftersom ringen fastnar i ärmen.
Uma ska nu gifta sig för tredje gången. Vad gör det – när hon är så bra i Kill Bill.
Tack, Quentin Tarantino. Du är den ende som förstår Uma.

Toppa det den som kan.

dom kallades för don quijote och sancho panza

Man kan låna filmer gratis på biblioteket, fick jag reda på idag. Jag har varit lite orolig annars för att de filmer jag har på datorn inte ska räcka ända tills jag åker hem igen, för det går inte att använda pirate bay här. Jag längtar efter att se en riktigt bra film, alltså en film som jag sen kommer att tänka på resten av livet. Det var länge sen, kanske är man mer mottaglig för sånt när man är yngre, men det vill jag inte tro. Det kommer ju hur mycket ny musik som helst, det är säkert samma sak med filmer, bara jag vore lika intresserad av film som jag är av musik. Istället ser jag likt en uppgiven gubbrockare om mina favoritfilmer. Det har jag gjort ikväll, en av mina favoritfilmer, Truffauts Jules et Jim från 1962. Det är så fantastiskt att den filmen finns och att jag kan titta på den om och om igen. Jules et Jim är den typ av historia jag gillar bäst och som jag aldrig tröttnar på, bitterljuva triangeldramer! Jules och Jim är bästisar och båda älskar Catherine, som älskar båda men på olika sätt. Ingen vill såra någon av de andra men det måste de. I scenen ser vi först när Jim inser att han älskar Catherine, sen Jules med Catherine, och sen första världskriget. Vad mer kan begära?

nu så

har jag lyckats fixa så att man kan kommentera här oavsett om man har något konto eller ej, så det finns inte längre några ursäkter för att låta bli!

it's all a game to me

Ungefär en timme med jättesnabb katamaran från Hong Kong ligger Macau, som tidigare var portugisisk koloni. Trots att Macau numera tillhör Kina är gambling på casinon tillåtet och man har en egen valuta och eget styre. Igår åkte jag dit tillsammans med några andra intisar.

Tydligen omsätter casinona i Macau mer på spel än dom i Las Vegas. När vi kom fram med båten erbjöds vi gratis skjuts till ett casino som heter the Venetian, som är en exakt kopia av the Venetian i Las Vegas. Detta casino ligger på en konstgjord halvö där dom i sin tur håller på att bygga en exakt kopia av hela gatan the Strip i Las Vegas. Det var en märklig kontrast mellan det enorma (32 våningar högt och väldigt brett) och mycket ståtliga casinot och byggarbetsplatserna runtomkring. Luften var disig vilket gjorde att hela Macau såg overkligt ut. Vit himmel och en rödaktig sol som sken bakom dimslöjorna.

Inne på the Venetian fanns en shoppinggalleria som var byggd som en kopia av några kvarter i Venedig, med stenbelagda gator, fasader och till och med en jävla kanal med gondoler i som man kunde skjutsas runt i. Taket bestod av någon form av projektion av en "himmel" med lätta moln och begynnande skymning. Gatlyktorna i detta Venedig var tända och ibland öppnades fönsterluckorna till fönstret i en av fasaderna och en utklädd kvinna brast ut i "o sole mio". Någon våning ner bredde spelborden och de enarmande banditerna ut sig i närmast oändliga rader.

Själva staden Macau är ganska vacker, med gamla stenhus i portugisisk stil. Runtomkring reser sig dock de jättelika casinona med spexiga fasader som blinkar och lyser i neon. Det är så extremt artificiellt. Till exempel fanns en konstgjord vulkan med någon slags Pompeji-inspirerade nybyggda ruiner under sig. Vem behöver åka till Italien efter en eftermiddag i Macau liksom? Vi hittade en väldigt soft bar uppe på en takterass i de gamla kvarteren, och där hade jag gärna suttit hela kvällen om det inte vore för att man "ska" gambla när man är Macau.

Jag tycker att casinomiljön är väldigt obehaglig. På ett sätt gillar jag att casinon verkligen är "temples of sin". Men alltså pengarullningen. Att folk spelar bort allt de äger men ingen bryr sig. Redan efter några minuter bland spelborden kände började jag regrediera och det tog inte lång tid innan jag insåg att jag blivit ett pucko, att jag var ett pucko så länge jag befann mig inne på casinot. Jag hade två känslor: Vinna = glad, förlora = ledsen. Jag satt framför en enarmad bandit och kände hur jag började bry mig om pengar, hur pengar plötsligt blev det enda viktiga i mitt liv. Hela tiden kände jag att jag var tvungen att passa mig, att det fanns något i det jag höll på med som var beroendeframkallande och farligt. Om ni ursäktar den andra barnboksreferensen på kort tid så kändes det som i Ronja Rövardotter när Birk blir helt mentalt uppslukad av några älvor (har jag för mig att det är) och går bort sig i dimman. Jag förstod att den glädje jag upplevde när jag vann var sådana älvor. Och jag spelade väldigt lite, riskerade och vann tillbaka ett par hundra kronor på Black Jack och gick sedan plus trettio kronor på de enarmade banditerna. Gambling är verkligen inte min grej alltså, och det kändes skönt att lämna casinot. Jag tycker att det flashande med pengar som förekom överallt, och som är casinokulturens själva drivmedel, är extremt osympatiskt och faktiskt stötande. Och återigen detta med att det går ut på att vinna och bli "framgångsrik". Tacka vet jag musik liksom, tacka vet jag allt som inte går att beskriva i termer av vinna/förlora.

Ändå var det kul att var där, dom hade ju ändå en låtsasvulkan och ett låtsasvenedig! Men märkligt.

en snabb grej bara

Je Davu (aka Melon) med låten "I Zebra" är fanemej det finaste jag har hört i hela mitt liv. Som Fabian hade sagt det: Världens torraste house!!! Finns för alla med pengar på freebase-records.com eller beatport.com om man som jag ägnar sig åt mp3or.

Imorrn ska jag åka till Macau förresten.

ner med sporten!

När vi svenskar pratar om vilka kulturkrockar vi upplever här kommer vi på oss själva med att tycka en aning synd om våra jämnåriga Hong Kong-bor. Dom verkar aldrig ha kul! Dom måste vara med i minst två sportlag för sin Hall, och dessa sportlag tränar flera gånger i veckan. Till exempel fredag kväll klockan åtta till elva. Det är inte fråga om motion utan om träning, med målet att vinna. Personligen tycker jag ofta synd om sportmänniskor i allmänhet för de verkar offra så sanslöst mycket bara för att ha chansen att vinna något, vilket jag tycker verkar vara ett torftigt liv. Här är dom närmast tvingade till att bli sportmänniskor, verkar det som. Allt det som vi i väst upplever som "kul" för unga människor - dvs. musik, sex och alkohol - verkar helt frånvarande i deras värld. I Kina har det aldrig förekommit en tonårsrevolution på det sättet som det gjort i Europa och USA, i alla fall har den i så fall sett annorlunda ut. Inget Sex drugs and rocknroll, ingen punk, ingen disco, ingen acid house. Dom lyssnar på sin "canto-pop" - fullkomligt urvattnad schlagermusik som framförs på jättelika arenor där nyktra ungdomar viftar med lysande plaststickor och knäpper tusen kort med sina sjukt avancerade mobiltelefoner.

Detta är verkligen en kulturkrock eftersom alla vi utbytesstudenter är fullständigt överens om att musik, sex och alkohol är själva essensen av kul. Vi har svårt att förstå hur någon inte kan tycka likadant. Ett av de mest intressanta kapitlen i Ola Wongs mycket läsvärda bok "När tusen eldar slickar himlen - Kinas väg mot framtiden" ringar in detta fenomen på slående sätt. Avsnittet beskriver Rolling Stones konsert i Shanghai häromåret. I västmedia blåstes detta upp som en stor sak, ett tecken på hur Kina "öppnar sig" (även om "rebellerna" i Rolling Stones lovat den kinesiska regeringen att inte ta med vissa sexuellt explicita låtar i repertoaren). Wongs poäng är att nästan ingen i Shanghai brydde sig det minsta om Rolling Stones eller deras konsert, förutom den stora mängd utlänningar som bor i staden. Kinesisk media skrev nästan ingenting om händelsen, och om man gjorde det skrev man att det var ett dåligt arrangemang. Detta visar på en inställning i väst som består i att man tror att västerländsk "rebellisk" populärkultur ska befria Kina - på samma sätt som den befriade västerländska fyrtiotalister. Detta är i grund och botten givetvis ett kolonialt perspektiv och ganska idiotiskt. I de otaliga svenska artiklar som har publicerats om kinesiskt kulturliv under den senaste tiden skymtar nästan alltid samma perspektiv: man ger sig exempelvis ut på jakt efter "Pekings punkare" eftersom punk ju var frihet för oss en gång, och därför självklart måste vara det även för människor i Peking. Den form av kulturell befrielse som skett i väst är ju den enda tänkbara.

Dock: jag känner mig obehaglig till mods i denna sex-drugs-and-rocknroll-lösa kultur. Allt är så uttänkt. Om man vill titta på Hong Kongs skyline ska man promenera på en promenadväg som heter Avenue of the Stars, som går längs med vattnet i Kowloon, men den stänger klockan elva och då får ingen gå där, det är förbjudet. Det finns fina parker men man får inte ha picknick där för då förstör man det perfekt ansade gräset. Om man ska gå in på biblioteket här på universitetet måste man visa upp sitt id-kort för en automat och sen passera en spärr. Det finns hela tiden ett syfte med varje plats och ett rätt sätt att använda den. Och alla följer dessa regler till punkt och pricka utan att ifrågasätta det minsta. Ingen säger "jag skiter i den där skylten jag tänker ha picknick här ändå låt mig vara" vilket hade varit befriande.

Någon tycker kanske att det är "bra" att asiater inte dricker och softar utan jobbar och tävlar hela tiden istället, men det håller jag absolut inte med om i så fall. Jag vill leva i ett samhälle där det finns utrymme för misstag, utrymme för att vara en annan slags person än den arbetsmarknaden efterfrågar och utrymme för att vara hemma och titta på film en hel dag då och då. Jag vill inte leva i ett samhälle som bara är inriktat på prestationer och jag tycker det är mer "sunt" att gå på technoklubb än att välja mellan de två alternativen pressa sig själv till att besegra andra i sport eller sitta hemma och vänta på att gifta sig så att man får ligga. Jag tycker om att folk i Sverige stannar hemma från jobbet fast de inte är sjuka ibland, jag tycker om att folk dricker alkohol och att staten bekostar universitetsutbildningar som inte har det minsta med arbetsmarknaden att göra. Jag tycker att det är "bra" och jag tror att det är bra även för "samhället" ur ett makroperspektiv.

Hong Kong är väldigt inriktat på produktion. Och på att ha det högsta huset. Jag tycker att man måste försöka hitta en mening i sitt liv som inte går ut på produktion.

undrar varför

Saker man verkligen aldrig ser här på Hong Kong Island

- Handikappade människor
- Barnvagnar
- Barn över huvud taget
- Ambulanser

skämmes, ta mig fan

Vi är några här som är från Skandinavien. Vi skrattar lite lätt åt lustiga seder i Hong Kong. Sen får vi reda på det här:

Min kompis Andreas har en rumskompis som är från "mainland China", denne rumskompis "engelska namn" är Jake, och han kommer från en liten stad nära den ryska gränsen. Han är en sköning men om han ska följa med oss ut måste vi säga till honom att det nog är bättre om han sätter på sig långbyxor och ordentliga skor istället för tewa-sandaler.

Om man är uppväxt i en liten stad vid den ryska gränsen, eller var som helst i det enorma land som innehåller en fjärdedel (en fjärdedel!) av världens befolkning, är det finaste man kan göra att studera vid Hong Kong University (alltså mitt universitet). Varje år har kinesiska gymnasieungdomar sina slutprov, och dessa avgör vilket universitet de kan gå på sedan. OK varje år gör etthundratrettio miljoner människor dessa prov. Det är ungefär femton gånger Sveriges befolkning - varje år. Hong Kong University har plats för ungefär 200 personer från mainland China varje år. Alltså är min kompis Andreas rumskompis Jake så smart att vi inte kan fatta det. Han är topp 200 av 130 000 000. Etthundratrettio miljoner liksom.

Men det är soft att vara i Hong Kong för ölen är så billig på 7-11 här.

Heja Europa.

such a wild combination

På dagarna gör jag saker hela tiden, läser och springer på stan och äter middag, och på kvällen ligger jag i sängen och försöker sova. Då har jag och min rumskompis AC:n på, och en fläkt, och jag har inget täcke utan bara en handduk som jag försiktigt lägger över kroppen. Vi har ett litet rum och det är ett utrymme som jag nu gjort till mitt, jag har satt upp de tre bilder jag tog med mig från Sverige, en teckning jag fått av Maria, ett vykort med ett porträtt av Helene Schjerfbeck och en bild till, men jag kommer inte ihåg vad konstnären som målat den tavlan heter. Korridoren utanför är min till viss del, men inte riktigt, den är fortfarande en aning främmande. På campus har jag några platser som jag känner igen, men de tillhör inte mig ännu, de tillhör andra och jag är fortfarande turist på dessa platser. Runtomkring är den stora staden som jag bara utforskat små brottstycken av och som jag egentligen inte kan relatera till. Och så den asiatiska kontinenten, världens största, som omsluter mitt rum och min säng på alla sidor.

Jag kan ibland, när jag ska försöka sova, känna ett tryck från den asiatiska kontinenten. Det är motsatsen till att ha tröttnat på någonting, det är den asiatiska natten och alla Hong Kongs lampor. I Mora är hela landskapet mitt eftersom jag vet vad som finns bakom varje krön och om någon pekar och frågar vad finns exakt två och en halv mil ditåt så vet jag det, jag vet vad det stället heter. I Uppsala har jag också många platser där jag känner mig alldeles hemma.

Det händer att jag, när jag försöker sova, undrar vad jag gör här, varför jag har hamnat i det här sammanhanget så långt bort från allt som jag kan kalla det "vanliga" och det "välkända". Jag hade tänkt ta med mig Tove Janssons Vem ska trösta knyttet men sen kändes det "fjantigt".

"När skymningen så småningom sig sänkte
kom ludna småkryp fram på alla håll,
de hade bleka nattögon som blänkte
och viskade: där går ett ensamt troll,
ett ensamt stackars knytt som går och tror
att han är mycket stark och mycket stor..."

Jag tycker mycket om staden Hong Kong, men jag greppar den ännu inte, jag "har" den inte på det sättet som jag exempelvis "har" solnedgången över Orsasjön, som är en annan sak jag tycker om. Detta är min utmaning med att vara här, att jag är ett stackars knytt på en jättelik kontinent. Solnedgånen över Orsasjön ser ut precis som jag känner mig inuti, jag "förstår" denna solnedgång. Solnedgången över The Peak är knäckande vacker men jag förstår ingenting av den, jag tycker bara att den är fin. Det tänker jag inte på under dagarna, eller under kvällarna på Lan Kwai Fong, för då finns det inget tryck ifrån det främmande, då är det jag och mina kompisar.

Den musik jag tycker allra bäst om är den som låter så som jag tycker att det låter inom mig, eller kanske snarare så som det låter inom mig när det låter som bäst. Eller detta gäller förresten varje form av konst. Om jag är ett stackars knytt som går och tror att jag är mycket stark och mycket stor, och sen kommer på att jag inte alls är stark, kan jag lyssna på musik. Det finns musik som är så vacker, som låter exakt så som jag önskar att livet alltid kunde vara. Det är musik som är fin trots att det finns så mycket som är fult, och som erbjuder en plats att vara hemma i, trots att världen är så stor.

Därför kan jag, hur stor staden runtomkring mig än är, och hur konstigt de än pratar, och hur märkligt de än beter sig, lyssna på den här låten, som är den finaste tröst jag kan hitta i hela mitt itunes-bibliotek.

Arthur Russell - That's Us/Wild Combination

dagens i-landsproblem är ovanligt mycket i-land:

Nu har vi hittat biljetter till Filippinerna, men jag vet inte om jag "pallar" att sova en natt i Manila och sen flyga vidare till paradisstranden dagen efter, det verkar så meckigt att åka fram och till baka till flygplatsen.

ett långt och delvis pretentiöst inlägg om mat

Simone de Beauvoir bodde på hotell i hela sitt liv för att kunna höja sig över vardagens löjliga sysslor och helt ägna sig åt att läsa och skriva istället. Som feministisk strategi i femtiotalets Frankrike tror jag att denna typ av elitism var det enda rätta. Jag kan även känna igen mig i hennes frustration av att vara bunden av värdsliga ting som maten, att laga den, handla den, planera sin dag utefter den. När jag är i Uppsala måste jag hela tiden tänka på att jag snart kommer att bli hungrig och att jag då måste vara hemma, att jag måste ha mat i skåpet och att jag måste diska efter mig. Jag måste tänka på maten och inte på till exempel tolkningen av Bryssel-II förordningen eller Kritina Lugn eller nya Cadenzasläppet, vilket jag tycker är mer intressant. Detta har inget att göra med att "tycka om att laga mat" eller den glädje jag kan känna av att köpa en fisk och sen tillaga den, utan det har att göra med vardagen. Jag vet inte om Foucault skrivit någon bok om mat, antagligen har han väl gjort någon form av analys av vad den moderna människans tvång att sköta sin matlagning innebär för hur samhället ser ut. Jag tror jag vet vad Foucault skulle skriva: att tvånget att laga mat är ett uttryck för makt, exempelvis ett sätt att hålla de Beauvoir ifrån att skriva böcker. Att vara fjättrad vid en tidskrävande tillfredsställelse av sina pinsamt grundläggande kroppsliga begär. Samtidigt tycker jag att detta är bra, att det är ett uttryck för jämlikhet och jämställdhet om alla måste syssla med sin mat (eftersom jag ju lagar maten bara till mig själv finns det inte något arbetsfördelningsproblem i mitt fall) och jag tycker att det är varje människas moraliska plikt att inte ha tjänstefolk. Det borde vara högre straff på att vara frisk och ha tjänstefolk (städhjälp är tjänstefolk) än på att ge en okänd person en örfil. Men äta på restaurang, det är ändå något annat, det finns en värdighet i att äta på restaurang eftersom man är restaurangägarens gäst och restaurangägaren därför bestämmer.

Så varför denna långa utläggning? Jo för att här i Hong Kong äter jag precis alla mina måltider på restaurang. Åh det är så fantastiskt! Det är verkligen en bokstavlig frigörelse från vardagens löjliga sysslor, från detta ständiga planerande och ältande av värdsliga ting. Jag måste inte tänka på att jag inte har råd att äta ute och därför inte kan göra ditten eller datten för det tar sån tid att jag måste äta där - jag har nämligen råd. Jag kan köpa maten var jag vill, det spelar ingen roll om jag är på andra sidan Hong Kong Island, det är bara att stega in på ett billigt ställe och beställa. Jag kan åka till stranden med bussen fast jag är hungrig, jag kan vara på fel sida stan och tänka hoppsan jag är hungrig vilken slags mat är jag sugen på idag då. Om det inte vore för att jag verkligen älskar att ha ett hem skulle jag skriva såhär: Att alltid äta ute innebär en frigörelse från det borgerliga konceptet av Hemmet, något som enbart kan ske i en verkligt urban miljö.

Det är tur att jag tycker om maten här, men jag tycker nästan alltid om maten var jag än är. Det enda ställe jag varit på där jag tyckt maten varit sådär var Sichuanprovinsen i Kina, men där var det också så svårt att beställa eftersom man bara pekade på menyn helt random och inte hade en aning om vad som skulle hamna på tallriken. Hong Kong har förstås ett berömt kök, konstigt vore väl annars, varenda håla i hela världen anser sig ju ha ett berömt kök, jag lovar att folk i Finland tror att hela världen avundas deras fantastiska mat. Fast ok Hong Kong har ett berömt kök på riktigt, den "kinamat" som serveras på syltor i den svenska landsorten har Hong Kongs kök, det kantonesiska, som förebild och avlägset ursprung.

Det grundläggande valet man måste göra är om man vill ha ris eller nudlar. Nudlarna serveras i soppa, ofta med himmelsk buljong, och det finns många olika sorters nudlar. Riset är av den typ som i Sverige kallas jasminris och till det serveras antingen olika typer av grillat/rostat kött, upphackat i mindre bitar med ben och allt som följer med, eller något som väl kan liknas vid köttgryta. Köttet är oftast fläsk, kyckling eller anka. Ganska lite grönsaker faktiskt. I enklare restaurangers fönster ser man hur de helgrillade djuren är upphängda, med huvudena och fötterna kvar. Denna "lokala" mat är oftast billig. Det finns tre restauranger på campus, och oftast äter jag frukost och lunch på någon av dessa. Till frukost brukar jag äta omelett och dricka kaffe. Det är billigt på skolan och faktiskt bra mat. Även kaffet smakar gott, vilket jag upplever som en lättnad.

Sen finns det också ett oräkneligt antal restauranger som erbjuder mat från alla världensen hörn, italienska, franska, hamburgare, till och med ett nepalesiskt ställe som jag dock inte testat. De flesta av dessa ligger i restaurangområdet Soho, ungefär tio minuters taxifärd bort, och är betydligt dyrare än ställen med lokal mat. På ett enklare ställe i Soho kostar maten kanske 75 kr, och sen kan det bli hur dyrt som helst därifrån om man är på det humöret och har mycket pengar. Pizza är väldigt dyrt, vi var så sugna häromdagen att vi åt det ändå och det kostade typ 120 kr för en väldigt liten pizza. Vi har ofta ätit middag i Soho men vi måste börja göra det lite mindre för det blir så dyrt. Nudelsoppa brukar kosta typ 20 kr. Nere på gatan finns ett dygnet-runt-öppet Mc Donald's och det kostar bara typ 20 kr för en meny vilket känns väldigt billigt, Burger King tar typ 45 kr av någon anledning. Ibland har det varit så varmt på dagarna att jag inte pallat att äta så mycket och sen har jag blivit helt outhärdligt hungrig när jag ska sova på natten och då har det hänt att jag stegat ner för de 207 trappstegen till Mc Donald's och köpt en Big Tasty.

Andra saker:

I helgen hade vi tänkt ta en weekend på Filippinerna, men när vi skulle boka var det slut på biljetter. Det är Mid Autumn Festival vilket är public holiday och innebär långledigt. Men alltså fatta grejen att man liksom ens kan fundera på att ta en weekend på Filippinerna, sån lyx alltså.

I fredags var vi på en bar som heter Yumla där dom spelar minimal! Det är pyttelitet men ändå spelar H.O.S.H. där nästa helg! Och på onsdag kommer Shlomi Aber till stan! Detta känns bra eftersom jag verkligen saknat technon hittills. Kanske går jag dit och dansar helt själv, allt jag begär är att få höra lite 909-beat i rak 4/4 takt!

PS jag saknar er alla därhemma väldigt intensivt, trots att jag har det bra för det mesta.

det här är en modeblogg

Man ser direkt vilka som är nördar och vilka som är coola även om man inte riktigt kan koderna de använder. Det verkar vara coolare att han långbyxor än shorts, trots att det är över trettio grader och 75 % luftfuktighet. Det är väl ungefär som i Sverige. Ganska många har foppatofflor på sig här, men ännu har jag inte sett den sjuka trend som förekom i bland annat Mora, nämligen att pimpa sina foppatofflor med olika smycken som man köper i leksaksaffärer. På campus ser de flesta killarna ut som datatekniker och de flesta tjejerna ut som kristna pluggisar. Detta verkar vara den töntiga majoriteten. Om man är cool ska man se ut såhär verkar det som:

- Tjejer: Ha långt hår med lång lugg som slutar precis ovanför ögonen. Locka håret på "mitten" så att det inte hänger rakt ner. Färga håret lite lätt så att det lyser av guldtoner längst ut och inte är helt svart. Klä sig i den stil som tagits från unga Hollywood-sjärnor såsom Sienna Miller och the Olsen Sisters och som brukar supportas av Sofi Fahrman - stora väskor, lager på lager. Köp en dyr handväska, företrädesvis från Louis Vuitton.

- Killar: Skaffa glasögon med mörka kraftiga bågar, oavsett eventuellt synfel. Bära ambitiösa sneakers alternativt svenniga kostymskor samt t-shirt med tryck och på benen långbyxor. Raka håret på sidorna och spara det på huvudet och i nacken, använda gelé. Jag tror att denna frisyr kallas Big-brother-frisyren i Sverige.

ett ord jag tycker outsägligt illa om

Livsstilsmagasin

fan vad jerry williams är soft ändå

Som jag redan skrivit en gång så tycker jag själv att jag varit i Hong Kong väldigt länge. Därför anser jag att jag redan efter en dryg vecka i exil har fått "perspektiv på Sverige" och att jag även kan ta mig rätten att skriva lite om det.

Igår var vi på en klubb där det var open bar, man betalade ca: 150 kr och sen var det full fart framåt, och följaktligen är jag lite känslig och sentimental idag. Jag "tänkte på livet jag levde". Jag är mest sentimental för att jag saknar mina vänner. Och sen är jag lite sentimental över Sverige i sig. När jag känner mig sentimental över Sverige i sig är det bra att youtube finns. Vilka klipp tittar jag på när jag känner mig sentimental över Sverige? Jo dom här:
- musikvideon till Tusen dagar härifrån med Persssons Pack och Jakob Hellman
- musikvideon till Stockholm inatt med Peter Jöback
- musikvideon till Håkan Hellströms Dom kommer kliva på dig igen
samt något av en joker
- musikvideon till Vem tänder stjärnorna med Eva Dahlgren

Jag tycker att dom här fyra låtarna har något gemensamt, och att de alla lyckas fånga någonting som jag uppfattar som "svenskt" och att detta svenska är något fint. Det kanske är en anspråkslöshet och en vardaglighet, kanske att dessa låtar är som att brygga kaffe en lördagseftermiddag och läsa lite dn. Låtarna med Perssons Pack och Eva Dahlgren är starkt förknippade med min barndom, att komma hem från skolan, äta mellis (o'boy, macka med keso och kaviar) och lyssna på Klang och Co. (med Lotta Bromé!) på p3. Ett tidigt nittiotalssverige i lågkonjuktur som inte var med i EU, och detta att jag var ett barn, lekte med lego, tittade på disneydags. Eller nej jag vet vad det är, vad som är det gemensamma: det är att alla dessa låtar kanske skulle kunna beskrivas som socialdemokratisk musik.

I Peter Jöbacks fall kanske det kan tyckas uppenbart eftersom han sjunger om Anna Lindh. Textraderna "jag skyndar vidare, drar norrut genom natten / jag minns att det var här på medborgarplatsen / som Anna Lindh höll sitt sista tal / det var september 2003" är den finaste poplyrik jag hört detta år. Jag är svag för platsspecifik musik, geografiskt och historiskt. När Peter Jöback besjunger Anna Lindh och medborgarplatsen känns det som ett av de starkaste politiska argument mot "allians"-regeringen man kan tänka sig. Samma sak med Perssons pack, som delvis handlar om Sovjetunionens längtan efter Little Richard. Jag tycker att denna sympati för att folk i Sovjet ska få lyssna på Little Richard är väldigt sympatisk och väldigt socialdemokratisk. Anna Lindhs favoritartist var Eva Dahlgren, och detta faktum gör mig rörd av någon anledning. Det finns en tradition av sådan musik i Sverige som jag tycker känns helt unik, även Jakob Hellman solo kan väl räknas in, och Jerry Williams.

Jag skulle aldrig rösta på socialdemokraterna, vilket enbart beror på partiets restriktiva migrationspolitik. Oavsett detta kan jag ibland gripas av en stark personlig värme för saker som Folkets hus, SJ och ett folkhemssverige som jag ändå minns från när jag var liten. I Hong Kong finns det ingen moms och inkomstskatten är platt på 15 %. Därför finns det skyskrapor, vilket jag i och för sig, som alla som läst här borde veta, tycker är ganska ballt. Men nu har jag ändå gjort skyskraporna till min vardag, och då är det lättare att se och uppskatta det som så att säga inte är skyskrapor - exempelvis socialdemokrati. När jag berättar för folk här att jag är från Sverige säger i stort sett alla "oh you have such pretty girls" samt "i've heard that the social welfare in sweden is really good" (och en som sa att han hört att Sverige hade en kung och att det var detta konstigaste han någonsin hört). Jag tycker det är väldigt fint att Sverige är känt för social welfare, men det jag har försökt beskriva nu är ett sätt att betrakta socialdemokrati ur ett kulturellt perspektiv och att inte låta detta stå för något urvattnat och tråkigt. Gråsosse, inte är det så dumt att vara alltid. Och att vår troliga nästa statsminister ditchade nobelfesten för att titta på rock, det är det bästa jag vet med Sverige.

lite information

Dom här kurserna ska jag läsa i höst

- Early modern philosphy - 6 credits (credits = typ poäng)
- Michel Foucault - 6 credits
- Introduction to Sociology - 6 credits
- Criminology - 6 credits
- Cantonese for foreign learners - 3 credits

Fatta kul va? I morse var jag på Foucault-kursen och den verkade helt fantastisk, jag njöt.

Såhär många trappsteg måste jag passera för att ta mig från sängen till gatan:

207

hall spirit!

Mitt största problem just nu är detta med att dela rum. Igår flyttade min roommate till en annan våning och jag ska nu få en ny roommate, de bor tydligen på andra våningar under Orientation Week (en form av nollning för alla lokala studenter som hålls av studenthemmet - the hall, eller med en försvenskning "hallen") än i vanliga fall så att de ska lära känna folk på olika våningar. Denna Orientation Week verkar helt vansinnig. Det är nollning från morgon till sen natt, min roommate har kommit hem vid fem på morgonen och gått iväg igen före nio. Igår var allt klart och jag satt och pratade lite med honom. Jag frågade om han tyckt att Orientation Week varit kul. Först förstod han inte vad jag menade, vilket jag trodde berodde på språkbarriären men han pratar utmärkt engelska så det vore märkligt om han inte skulle förstå ordet "fun". Jag förklarade lite utförligare vad jag menade och ha sa "well I wouldn't describe it at as fun, but I guess it has been rewarding in a way". Han verkade tycka att min fråga var mycket märklig. Denna nollning som pågått under hela tiden jag varit här liknar inte alls svenska nollningar. För det första dricker de ingenting överhuvudtaget. I lördags kväll var jag hemma för jag orkade inte följa med de andra ut och klubba. Då hade Orientation Week just slutat. Alla satt i köket och spelade dator- och tv-spel, iklädda fotbollsshorts och någon av de speciella t-shirts med tryck på bröstet som är till för att på olika sätt framhäva vår Hall (det finns åtminstone fem olika varianter). Det har inte förekommit något festande under hela Orientation Week, det går bara ut på att tävla. Jag frågade min roommate hur det kommer sig att de aldrig dricker, varpå han svarade "well one time there was a drunk person here". I Hong Kong verkar allt vara förknippat med tävling, framförallt om man ska försöka ha roligt, det är alltid spel och sport i olika former. Att göra någonting enbart för att det är gött, helt utan mål eller möjlighet att besegra någon, verkar de finna totalt meningslöst och oförståeligt. Det har varit militärisk disciplin under Orientation Week. På campusområdet har "vi" västerlänningar förundrat kunna bevittna hur någon form av faddrar ilsket kommenderat träningarna i att göra speciella ramsor och danser till hallens ära. Min roommate sa att de en dag hade tränat på samma ramsa i sju timmar, och om man inte gjorde sitt yttersta blev man "scorned loudly and if you don't try harder they will ignore you for the whole year". Alla verkar ha drabbats av en i mina ögon sjuklig besatthet av "team spirit" i dess allra mest rabiata form. En annan gång, berättade min roommate, skulle alla samlas i aulan där en av de äldre studenterna ropade ut namn på personer som skulle svara på frågor inför alla. Om man inte svarade snabbt och rätt blev man hånad. Allt går ut på att de ska bli sammansvetsade och starka för att kunna klå alla andra halls i tävlingar av alla de slag.

Jag betraktar mina hall-kamrater som barn. Dels är de väldigt små till växten, men det är ju de flesta asiater, och dels verkar alla vara typ arton. Men alltså jag tycker att de beter sig som barn. Att bo här känns exakt som att vara på fotbollsläger när man är tretton år. Jag tycker det känns tråkigt att skriva såhär eftersom det verkar som att jag ser ner på dem, det gör jag inte egentligen, när man pratar med dem är de fantastiskt vänliga och hjälpsamma, och uppenbarligen studerar ganska många väldigt hårda utbildningar som man antagligen måste vara väldigt smart för att hänga med på. Men de verkar till exempel vara helt peppade över att de får vara uppe hur länge de vill. Alla är uppe till två-tre åtminstone sa min roommate. Sen sover de hela dagen och pluggar lite på eftermiddan sa han. För att definiera ordet barn kan man kanske koncentrera sig på fenomenet "springa omkring". Vuxna springer inte omkring och till exempel leker kull, men det gör de här. Och slår varandra i huvudet med uppblåsbara plastsvärd, inte någon enstaka gång på skoj utan de slår varandra i huvudet och skrattar som att det vore det mest crazy man skulle kunna tänka sig. Litegrann som trettonåringar på fotbollsläger som plötsligt får rå om sig själva litegrann och inte vet var de ska ta vägen för att bli av med alla sina hormoner. Ingen verkar vara det minsta intresserad av att till exempel göra det lite mysigt i sina rum, eller av vad de äter för mat. Ingen verkar heller vara intresserad av musik, det verkar inte vara en del av ungdomskulturen överhuvdtaget här, de spelar tv-spel istället.

Hittills har jag upplevt det som väldigt påfrestande att dela rum. Det är inget fel på den roommate jag haft hittills, han har varit mycket försynt, men problemet är avsaknaden av privat sfär. Jag har verkligen ingen privat sfär alls, det känns som att jag är mentalt naken hela tiden och att ingenting är bara mitt. När jag ska sova vet jag att dörren när som helst kan öppnas och att det då kommer in en okänd människa och lägger sig i sängen mitt emot min, våra huvuden ligger kanske tio centimeter ifrån varandra. Allt känns mycket främmande ändå här på andra sidan jorden, jag skulle behöva stänga dörren ibland och pusta. Fast jag kan aldrig stänga dörren, inte psykologiskt eftersom den när som helst kan öppnas, jag bestämmer inte över mitt eget hem och mina egna sovvanor. Första nätterna tyckte jag att detta var helt förfärligt och jag låg och smidde planer på hur jag skulle kunna få ett single room ("hmm om jag lägger upp tio tusen på bordet till hall-managern, skulle han bli förbannad eller kan man muta folk här?") och tänkte till och med att jag kanske borde åka hem på grund av detta. Sen har det blivit lite bättre, dels för att jag lärt känna min roommate lite, åtminstone är han inte längre en total främling (men, som sagt, nu ska jag få en ny), dels har jag försökt ge upp idén på att ha ett "hem" utan betraktar det mer som att jag har en säng där jag sover och mitt hem fortfarande finns i Sverige. Jag har också varit på en teknikmarknad och köpt hyfsat bra datorhögtalare, och möjligheten att spela min musik betyder otroligt mycket när allt runtomkring är annorlunda och främmande. Jag tänker att det är som att göra lumpen.