valborg i uppsala vs. valborg i berlin

ok artister och dj's som jag vet spelar i Berlin i helgen, och som jag skulle vilja se:

Ricardo Villalobos
Cassy
Paul Kalkbrenner
Zander VT
Ben Klock
Exercise One
Deadbeat
Anja Schneider
Pan-Pot
GummiHz
Ellen Allien
Gaiser
Seth Troxler
Miss Jools
Isolée
Matthew Jonson
Carl Craig
Clé
Dixon
Heinrichs & Hirtenfellner
Jake the Rapper
Jens Bond
A Guy Called Gerald
Matthew Dear
Sammy Dee
Zip
Theo Parrish
Robert Dietz
Franklin de Costa
Sven Weisemann

Bar 25 har dessutom en fem dygn lång lineup, vilken börjar imorrn. Känn på den, ekonomikumparken!

snart är det månaden maj

Och en onsdagmorgon som denna tänker jag på två låtar som, var för sig och på varsitt sätt, är två av dom bästa låtar jag vet. Det har kommit mycket loophouse den här våren - housemusik uppbyggd runt en samplad loop - och det passar väl i solen.

I det första klippet här syns the Supremes klassiska låt Come See About Me från 1964, i all sin enkelhet en av de mest perfekta poplåtar som finns. Det andra klippet, Omar S låt Day, är också en klassiker på sitt sätt, producerad i samma stad som Supremes (Detroit), fast nästan precis fyrtio år senare. Dessa klipp illustrerar också fint skillnaden mellan hur pop och house fungerar: Omar S tar en liten liten snutt av the Supremes och kör den meditativt om och om igen. Efter en stund uppstår något. Att lyssna på pop är att uppleva en helhet. Att lyssna på house är att ta vara på detaljerna.

Jag har lyssnat många gånger på Day, det är som sagt en av mina favoritlåtar, men aldrig lyckats uppfatta texten. Vokalen fyller en annan funktion, som bättre kan liknas vid ett instrument. Dock kollade jag upp the Supremes text nu, inför detta inlägg. Om man lyssnar noga på Omar S hör man ändå att det som Diana Ross röst verkligen sjunger är: That you're never ever gonna return. Det finns en skillnad mellan att sjunga det en gång, i förbifarten i slutet av en vers som bara väntar på refrängen, och att sjunga det uppåt femtio gånger i rad.

That you're never ever gonna return
That you're never ever gonna return
That you're never ever gonna return
That you're never ever gonna return
That you're never ever gonna return

litterär upplevelse i parken vid slottet sans souci

’All I know is I’m losing my mind,’ Franny said. ‘I’m just sick of ego, ego, ego. My own and everybody else’s. I’m sick of everybody that wants to get somewhere, do something distinguished and all, be somebody interesting. It’s disgusting – it is, it is. I don’t care what anybody says.’
Lane raised his eyebrows at that, and sat back, the better to make his point. ‘You sure you’re just not afraid of competing?’ he asked with studied quietness. ‘I don’t know too much about it, but I’d lay odds a psychoanalyst – a mean a really competent one – would probably take the statement – ‘
‘I’m not afraid to compete. It’s just the opposite. Don’t you see that? I’m afraid I will compete – that’s what scares me. That’s why I quit the theatre department. Just because I’m so horribly conditioned to accept everybody else’s values, and just because I like applause and people to rave about me, doesn’t make it right. I’m ashamed of it. I’m sick of it. I’m sick of not having the courage to be an absolute nobody. I’m sick of myself and everybody else that wants to make some kind of splash.’

(Franny and Zooey, JD Salinger)

lånar ett koncept av dn för att tilfredställa en gränslös självupptagenhet

Erik Svensson är jurist och bloggare, precis som Karolina Lassbo


Hej Konsument!

Bästa promenad: Rathaus Neukölln till Turkiska marknaden / Hardwax via Hermannplatz

Favoritgata: Torstrasse

Favoritförort: Uppsala

Favoritdrink: Gin&Tonic

Äter lyxmiddag på: Monseuir Vuong, men det är inte så lyxigt

Bästa mikromaten: Billys Panpizza

Fikar gärna på: Bateau Ivre

Bästa lunchställe: Vietnames-ställe på Karl Marx Strasse

Bästa brunchen: Flughafenstrasse 7, en söndagmorgon innan PanoramaBar

Bästa kaffet: I Sverige

Bästa konsertlokalen: Berghain, om nu kan kalla det för konsertlokal

Bästa baren: Club der Visionäre

Här bjuder jag mamma på middag:Det brukar mest vara hon som bjuder mig

Här bjuder jag pappa på middag: Se ovan

Senaste Berlinupptäckt: Engelska bokhandlar

Senaste utställning: Bauhaus Arkiv samt Annie Liebowitz på C/O Berlin

En bra gå bort-present: Det är borgerligt att ha med sig present när man går bort

Favoritlyxartikel: En strid ström av nya vinylskivor

Läser just nu: Hassan Loo Sattravandi ”Still” samt JD Salinger ”Franny and Zooey”

Läser helst: Bitterljuva historier om tragisk kärlek

Favoritråvara: Lök

Favoritfärg: Nej

Favoritmärke: Perlon

Favoritskor: Desert Boots

Klädkonto per månad: Kanske hundrafemtio kronor, om man slår ut det på ett år.
Oftast noll.

Dricksprocent: 10 procent

Modeförebild: Olof Dohnhammar

Motionerar: Promenerar, går i trappor, dansar

Mest överskattade affär: Smakfulla butiker med dyrt, ungdomligt mode samt några tidningar om streetart

Det dyraste jag har köpt: Datan

Favoritprodukt på Systemet: Om man menar vad jag oftast köper: standardöl, typ Åbro. Vore jag rikare skulle detta ändras till Chablis, Champagne och Amarone

Favoritprodukt på Apoteket: Ipren

Bästa fyllekäket: Döner Kebab

Lyssnar på: House och techno – minimalt, festligt, och fint. Samt Håkan Hellström

Bästa förfestmusiken: Italodisco

Senast gnolade: Monobrain – Disco church

Mitt sämsta köp någonsin: Kläder jag sedan aldrig använt

Dansar helst till: Den typ av driviga men samtidigt återhållsamma housemusik som vi kallar ”Pannestänkare”

Senaste impulsköp: Anthony Collins senaste tolva för Mule

Senaste fyndet: Sam the Mummy-tolvan för tre euro på Rotation

Senaste secondhandfyndet: Tre tröjor, en skjorta, en jacka samt ett par skor för sammanlagt sex euro på en loppis långt ner i djupaste Neukölln

Fulaste klädfärg: Orange brukar vara svårburet men kan även vara mycket snyggt. Svart är väl åtminstone överskattat

I dvd:n: Jag brukar ladda ner. Nyss såg jag Slumdog Millionaire, den tyckte jag var skitdålig.

Användbar pryl: Internetuppkoppling

Mode jag aldrig vill se igen: Ultima-thule-tröja alternativt keps med reklam för valfritt motormärke, med uppåtpekande, böjd skärm buren högst upp på skallen

Värsta huvudbonaden: Killar som vill framstå som ”sköna” genom att bära en liten hatt

Bästa huvudbonaden: Jag är ute efter en Los Angeles Raiders-keps, en sån som Dr Dre har i videon till NWA:s Straight Outta Compton

Favoritaccessoar: Glitter

Bil/Transportmedel: U-bahn, promenerar.

Återvinner: Åtminstone glasflaskor

Hejar på/håller på: Min avsky inför lagsporter blir allt större för varje vecka

Så får jag tiden att gå i kollektivtrafiken: Läser, fantiserar om medpassagerarna

länge leve berlin:

Running Order - 18.04.2009
Kategorie: Partys & Nachtleben

Berghain
00:00 h – 04:00 h Tony Lionni
04:00 h – 07:00 h Edit Select
07:00 h – 11:00 h Len Faki
11:00 h – Ende Radio Slave

Panorama Bar
00:00 h – 04:00 h Dinky
04:00 h – 05:00 h Future Beat Alliance live
06:00 h – 09:00 h Danny Howels
09:00 h – 12:00 h Cassy
12:00 h – 15:00 h Konrad Black
15:00 h – 18:00 h Roman Lindau
18:00 h – Ende Mathew Styles

Och så lyxproblemet: Hur ska man lägga upp det?

ännu ett inlägg om varför jag älskar kristdemokraterna

”Att tala om diskriminering har i stället varit ett effektivt sätt att göra vanliga svenskar rädda att debattera denna fråga. Vem vill få en ful stämpel på sig?”

- Lennart Sacrédeus, riksdagsledamot, Kristdemokraterna. Insändare i FaluKuriren, angående könsneutrala äktenskap

”Det finns fortfarade en liten skärva av motstånd mot översittarna, besserwissrarna och dom politiskt korrekta fegisarana som vill tvinga på oss alla deras världsbild.”

- Mikael Rossi kommenterar på Newsmill, angående att säga ”negerboll”

”Sd:s ambition har alltid varit att vila på välgrundade fakta och föra fram sanningen. Ofta är det vi som fått göra folk uppmärksamma på ”obehagliga” uppgifter kring ex invandrares överrepresentation inom brottsstatistiken, när etablissemanget försökt mörklägga, skyla över och bortförklara”.

- Sverigedemokraterna beskriver sin politik på sin hemsida


Jag är ganska fascinerad av den här termen ”politiskt korrekt”. Det här är dom som använder sig mest av termen politiskt korrekt, vad det verkar: dumma människor. Termen politiskt korrekt verkar vara ett svärd att använda i en diskussion mot en motståndare som är mer påläst. Lennart Sacrédeus (den offentliga person i Sverige som jag tycker allra minst om) beskriver i ovan citerade stycke hur termen ”diskriminering” används för att skrämma ”vanliga svenskar”. Sacrédeus menar alltså att det är ”politiskt korrekt” att tala om diskriminering.

Lennart Sacrédeus, tillsammans med övriga två citerade personer / organisationer, verkar uppleva att det finns ett etablissemang som för en kamp mot ”vanliga” människor. Det vill säga att det finns en konspiration. Att det finns ett gäng någonstans som sitter med en dold agenda. Och som dessutom måste skrämma de ”vanliga svenskarna”. Och som för att göra detta använder ord som exempelvis ”diskriminering”.

Termen ”politiskt korrekt” används bara i frågor som är mer eller mindre kontroversiella. Exempelvis om man diskuterar feminism, könsneutrala äktenskap eller invandring. Det är också alltid den åsikt i debatten som kan beskrivas som avvikande från tidigare normer som dubbas som politiskt korrekt. Särskilt feminister beskrivs ofta som politiskt korrekta. En person som tycker, exempelvis, att Sverige bör ha ett rättsväsende beskrivs inte som politiskt korrekt, trots att nästan alla i Sverige tycker så. Att vara ”politiskt korrekt” verkar således hänga ihop med att ha en åsikt som utmanar etablerade normer. På detta sätt är termen politiskt korrekt paradoxal.

Man frågar sig exakt vad det är som, för att tala med Sverigedemokraterna, ”etablissemanget försökt mörklägga, skyla över och bortförklara”. Man frågar sig kanske framförallt varför detta skett. Samt vilka etablissemanget är. Eller just ja, etablissemanget är ju ”översittarna, besserwissrarna och dom politiskt korrekta fegisarna som vill tvinga på oss alla deras världsbild.”

Ibland hör man någon säga i en diskussion: ”Men det får man inte säga i Sverige idag”. En person som säger detta verkar likt Sacrédeus och Sverigedemokraterna uppleva sig leva under ett förtryck från den politiskt korrekta konspirationen. Jag frågar mig vem det är som bestämmer vad man får och inte får säga i Sverige idag. Svaret som ges på denna fråga är alltså ”etablissemanget” eller, för att travestera Sacrédeus terminologi, de ovanliga svenskarna. Varför någon skulle låta dessa ovanliga svenskar styra vad de tycker och inte, eller kanske framförallt huruvida de berättar om dessa åsikter eller ej, är för mig en gåta.

När man säger ”men det får man inte säga i Sverige idag” säger man väl samtidigt att man har fel? Eller kanske snarare: man säger att man saknar argument. Man förekommer sin motståndare, som har argument. Vad jag vet får man säga vad man vill. Fast ibland har man fel, och då kan eventuellt någon berätta det för en. Exempelvis någon som läst på i frågan.

Lennart Sacrédeus är riksdagsledamot och antagligen kan man därför ställa högre krav på honom än på övriga citerade källor ovan, vilka jag eventuellt skulle kunna avfärda såsom varandes dårar. Jag tycker det är förfärligt att en riksdagsledamot påstår att termen diskriminering används, och används dessutom ENBART verkar det som, för att ”skrämma vanliga svenskar”. Vanliga svenskar har alltså, för att följa denna logik, en fiende i termen diskriminering. Termen diskriminering är något som vanliga svenskar bör passa sig för. Att använda termen diskriminering är, skriver Sacrédeus indirekt, att inte vara en vanlig svensk. Lennart Sacrédeus verkar vara övertygad om att vanliga svenskar är dumma.

det finns präster i svenska kyrkan som inte vill viga homosexuella

Så länge tycker jag att detta kan vara passande musik på en Långfredag.




For everything I long to do
No matter when or where or who
Has one thing in common, too

It's a, it's a, it's a, it's a sin

en pretentiös snutt om tomhet, techno och roland barthes

Innan jag går vidare med detta inlägg tänkte jag att vi skulle lyssna på en låt:



Denna låt kan karaktäriseras som “tom”, tycker jag. Det är en låt som fullständigt saknar vad man i dagligt tal kallar budskap. Ibland när jag är på en klubb står jag bredvid dansgolvet och tittar på dom som dansar. Dom rör sig ryckigt till musiken, blundar, tittar upp i taket eller ibland på varandra. Timme efter timme. Nästan alla låtar låter likadant, och är uppbyggda på samma sätt: 4/4 takt, ungefär 125 bpm, uppbyggnad, break, släpp, uttoning. Nästa låt mixas in, i takt, i den förra så att musiken aldrig upphör och låtarna flyter ihop. Liknande ljud. Blinkande lampor. Vecka efter vecka. Tomhet och monotoni. Det låter förstås som att detta vore något negativt nu, men jag menar tvärtom. Just detta: Tomhet och monotoni. Musik fullständigt dränerad på varje form av budskap. Musik som bara är musik.

Det finns musik som har budskap. Sådan musik beskrivs ibland som ”djup”. Vissa människor vill att all kultur de konsumerar skall ha just budskap. Att betrakta kultur på detta sätt är att betrakta kultur som en uppsättning visdomsord.

Jag lyssnar ibland på en låt med ett budskap: Jag kanske sitter i en bil i Sverige och vill lyssna på p3 och Lars Winnerbäck sjunger: ”Jag kanske skulle leta upp nån yngre / som en fjäder i hatten / det skulle bli för tomt om ingen fanns där / som värmde mig i natten” Vissa människor, ofta samma personer som vill ha kultur med tydliga budskap, tycker att Lars Winnerbäcks musik är mycket djupsinnig. Syftet verkar framförallt vara att lära sig något om kärlek. Och eventuellt att Lars Winnerbäck tycker att det är fräsigt med unga brudar. Förlåt mig min raljanta jargong i ett annars allvarligt menat inlägg. Hursomhelst är det Lars Winnerbäck, i större eller mindre utsträckning beroende på budskapets eventuella entydighet, som bestämmer vad låten handlar om. Låten ovan, Basic Channels klassiker Phylyps Trak II, handlar inte om någonting alls. Det finns ingen som bestämmer.

Den franske kulturteoretikern Roland Barthes skriver i sin epokgörande uppsats ”The Death of the Author” från 1966 följande:

”In precisely this way literature (it would be better from now on to say writing), by refusing to assign a ‘secret’, an ultimate meaning, to the text (and to the world as text), liberates what may be called an anti-theological activity, an activity that is truly revolutionary since to refuse to fix meaning is, in the end, to refuse God and his hypostases—reason, science, law.”

Detta är sant även musik. När man påstår att musik, för att vara värdefull och kvalitativ, bör ha just ett budskap påstår man samtidigt att man befinner sig i en tillvaro med utgångspunkt i vad Roland Barthes kallar Gud. Det vill säga en tillvaro med en fast punkt. En tillvaro där någon kan överlämna ett budskap och jag kan uppfatta det på ett entydigt vis och lära mig något som jag sedan kan omvandla till andra ord och förhoppningsvis även till handling. Denna världsbild tycker jag att man med fog kan beskriva som förenklad.

Barthes skriver retoriskt att författaren är död. Med detta menar han väl snarast att en text inte i första han bör förstås i förhållande till författarens intention eller omgivande kontext, utan att varje läsning av texten är likvärdig. Detta kan man tycka vad man vill om men det är svårt att argumtera mot Barthes om man skulle försöka. Åtminstone om man delar hans relativistiska världsbild. En konsekvens av författarens död, menar Barthes lika retoriskt, är läsarens födelse. Läsaren kan göra vad han eller hon vill med texten. Detta är i grunden något positivt för Barthes: “Once the Author is removed, the claim to decipher a text becomes quite futile. To give a text an Author is to impose a limit on that text, to furnish it with a final signified, to close the writing.”

Detta håller jag verkligen med Barthes om, och det är också min poäng med detta inlägg: Att komma med ett budskap, särskilt i en konstform som musik, är verkligen att begränsa musiken. Att säga att den handlar om något, i motsats till något annat, som den inte handlar om.

Technon däremot har tagit konsekvenserna av Barthes budskap. Musik som inte handlar om något alls handlar också om precis allting. Det är en form. Det är musik som inte är färdig, musik som måste fyllas på med någonting för att få mening: musik som kräver dansande människor, som får en mening i ögonblicket. Som betyder vad som helst. Eller, mer närliggande sanningen och mer storslaget formulerat: ett uttryck för någonting bortom enkla budskap och färdiga sanningar. Någonting som inte går att översätta till språk.

kriminalpolitiskt inlägg

den filosofiske polisen

tio år sen

Aftonbladet Puls (någon som kommer ihåg?) skriver om indiebandet Speaker. Alltså nittiotalet:

"De lämnade hemstan med ett rykte om sig att vara idioter, kommunister och framför allt: bögar.
Det var inte sant.
Medlemmarna i Speaker är popstjärnor.
Raggarna i Karlshamn förstod aldrig skillnaden. Bög eller popstjärna. Sak samma. Medlemmarna i Speaker gjorde heller inget för att reda ut begreppen. Tvärtom. Det var kul att provocera.
– Vi cyklade nakna runt torget med toapapper på huvudet och skrek: ”RAGGARJÄVLAR!”, säger Marcus Svanberg.
– Vi var allmänt hatade. De jagade oss med sina bilar. Ja, vid ett tillfälle försökte de till och med köra på vår manager. Bitvis riktigt dramatiskt, inte alls kul faktiskt, säger Magnus Fridh.
De flyttade. Bort från inskränktheten. Bort från det i stort sett enda yrkesalternativet: en plats på gottgottigottgottfabriken, Carlshamns mejeri AB.
Först bar det av till universitetsstudier i Lund och därifrån vidare till Stockholm.

Plugget enda chansen
– När man kommer från en småstad... Enda sättet att komma bort är att plugga. Tanken på att flytta direkt till Stockholm och bilda rockband och satsa stort, den fanns inte ens, säger Marcus.
Speaker kan göra anspråk på att vara det mest välutbildade band världen skådat. Tre av dem kan titulera sig fil mag (magisterexamen på högskolenivå).
Sen är det en annan sak att ämnesvalet mer för tankarna till en tripp LSD än en akademisk väg till paradvåning på Östermalm och BMW i garaget.
– Jag skrev uppsats i litteraturkunskap om ett tibetanskt helgon, Milarepa, som levde på 1100-talet. Det ledde till att jag började plugga tibetanska, sanskrit, hindi och sånt, säger Magnus.
I slutet av 1996 kom debutalbumet ”Well! Come closer”. Singelspåret ”Who are you” blev en hit och skivbolaget Island funderade ett tag på att lansera bandet i USA. Det är meriter som mer än väl räcker till en plats i Karlshamns kändisaristokrati.
– Skådespelaren Per Ragnar är den enda som kommit från Karlshamn före oss. En stor hjälte. Han brukade komma dit varje år och inviga nåt, säger Marcus.
– Alla visste var Per Ragnars föräldrar bodde, säger Björn Palmberg.
– Vi står högt i kurs, vi är tvåa efter Per Ragnar, säger Marcus.
Det här kan bli året då Speaker går om. I mitten på maj släpps det nya albumet: ”Trace my track”.
Då har första singeln, ”Emaho”, varit ute ett bra tag. På den möts anglosaxisk poptradition och tibetansk wailing. Chime Topgyal heter sångerskan. När hennes kristallklara stämma tar över i refrängerna förflyttas man till Himalayas bergstoppar.
Inte ofta en poplåt tar med dig dit.
Över huvud taget är det fler färger på paletten än senast. ”Trainstations” är en popsymfoni i två satser som sträcker ut sig över sex och en halv minuter. Den rör sig från hårda gitarrer och attack till meditativ avslutning med stråkar.
– Det mest magiska ögonblicket i studion, säger Magnus.
– Lite Queen, det är stort, häftigt som fan, ungefär som ”Bohemian Rhapsody” eller ”Paranoid android” med Radiohead, säger Marcus."

Döda mig.