lördag 17 april 2010

ytterligare om rökning


Argumenten för att börja röka kommer slag i slag just nu verkar det som.

Den här bilden har tagits av min kompis Lina, och den är talande. Någon har skrivit på en affisch, som gör reklam för en fest som jag och Fabian ordnar på lördag. Nina Kraviz kommer med planet från Moskva(om de isländska vulkanerna vill) för att spela house för kidsen i Uppsala. Det är Nina Kraviz på bilden.

Idag var jag ute och gick i eftermiddagssolen. I väskan hade jag affischer, som jag häftade upp här och var i stan. När jag satte upp affischer på anslagstavlan vid spåren, på vägen till Vaksala torg, kom en man fram till mig.
"Är det reklam för rökning?" frågade han. Förvånat tittade jag upp och svarade att nej det är reklam för en fest.
"Det finns nog många som kommer att irritera sig på dom här affischerna och riva ner dom" förklarade mannen.
"Eh jaha tror du det" sa jag.
"Ja" sa mannen och granskade affischen ytterligare, varpå han fortsatte "jaså hon är från Ryssland, ja där har man väl en annan syn på sånt här, men jag tycker det är väldigt tråkigt att behöva se sånt här på svenska anslagstavlor".

Det är väldigt tråkigt att behöva se sånt här på svenska anslagstavlor. Svenska. Anslagstavlor. Tänk om till och med BARN ser att en kvinna på en bild RÖKER.

SKJUT MIG SKJUT MIG SKJUT MIG SNÄLLA

Kom förresten på festen om ni är i stan, det kommer bli kul! Jag bjuder alla på cigg!!!

torsdag 15 april 2010

om rökning


Jag funderar på att börja röka. Fördelen är att det ser coolt ut och att man har något att göra när man väntar på tåget till Göteborg. Nackdelen är att det är dyrt och – vilket är värre – att man dör av det. Kanske måste jag offra mig, göra det ultimata offret och ge upp mitt enda liv för rökningens skull. Tappert skulle jag lägga mig på altaret och säga: Här är jag (göra konstpaus för blossande och sedan med demonstrativ långsamhet fortsätta) och jag rööööööker. Ett särskilt ödesmättat allvar skulle vila över rummet vi befann oss i.

Från och med första maj får dom som arbetar i Stockholms stad inte röka på arbetstid, jag läste det i den hemska och populistiska ”tidningen” Metro. Andra kommuner har varit pionjärer när det gäller rökförbud på arbetstid. Till exempel har en eller annan kommun i Norrland varit sådan pionjär. Den friska Norrländska luften är så klar att man bara behöver andas varannat andetag – och det är rökförbudets förtjänst och granskogarnas och fjällbäckarnas och vemodets.

På lunchen får man röka, för då har man ingen lön. På kafferasten har man tydligen lön. Arbetsgivaren betalar för att den anställde ska sitta där och blossa. Såhär säger kanske arbetsgivaren: Din äckliga lilla jävel röker du – DET TÄNKER JAG INTE BETALA FÖR. Arbetsgivaren äger sina anställda. Om dom har rent mjöl i påsen är det inga problem, då säger arbetsgivaren: Du har gjort ett bra jobb. Arbetsgivaren är Stockholms stad. Stockholms stad säger: Jag tänker inte betala för äckliga jävlar som röker, och så luktar det illa. Tänk om luften här var klar som en fjällbäck, så tänker arbetsgivaren, som är Stockholms stad. Klar som en fjällbäck, arbetsgivaren låter tankarna vandra – En fjällbäck, och som öringar vore människorna, som öringar i myllret.

Ingen protesterar. Alla är vi horor.

Jag tänkte såhär: Om man är en hora är det i alla fall värdigare att röka än att inte göra det. Vi måste vårda vårt smutsiga mjöl som den sista droppen vatten, för annars är allt förbi. Det finns ingen bortre gräns för vad Stockholms stad kan tänka sig att göra med oss.

onsdag 7 april 2010

så bör en mening skrivas

And at last, in its curved and imperceptible fall, the sun sank low, and from glowing white changed to a dull red without rays and without heat, as if about to go out suddenly, stricken to death by the touch of that gloom brooding over a crowd of men.

söndag 4 april 2010

återhämtning efter vintern


Jag lyssnar på en låt, det är Ryo Murakamis ”Just for this”, den går långsamt och har en vokal som säger: You have to let go, and loose it. Den här vintern har varit lång och jag har tagit det personligt, snön och kylan och det faktum att man kan dö bara av att vara utomhus, det är en förolämpning, eller starkare än så: det är djävlulskt. Jag går till Ica och det finns risk för att jag ska dö om jag inte går in igen inom kort. Vissa människor är hemlösa och sover utomhus i femton minusgrader. Någon säger: Alla gör sina val. Andra säger såhär: Det är så härligt friskt ute. I helt andra sammanhang, till exempel i ett samtal, säger jag ibland såhär: Jag har ett kontrollbehov.

You have to let go, and loose it.

Jag har fått en efterlysning om att jag borde skriva om mitt liv på bloggen, att det vore roligt att läsa den som min dagbok. Min blyghet för en kamp mot min vilja att vara till lags, och just min blyghet är kanske den enda övermäktiga motståndare som min vilja att vara till lags har. Vad självömkande skrivet av mig. Min falska ödmjukhet är det, min falska ödmjukhet igen.

Nej det handlar också om att vissa saker i mitt liv, sånt som är på riktigt, inte ska smutsas ner av min ”blogg”. Jag önskar att jag var mindre högfärdig i detta avseende.

Jag har försökt värma mig lite med världens varmaste house (när midvinternattens köld varit hård), och även letat på det här Spotify efter ömma låtar . Motvilligt har jag bland annat lyssnat på dom här the XX och tänkt att det är ömma låtar. Min motvilja grundar sig enbart på att DN Kultur har skrivit om the XX och sagt att dom är bra. Hoppas att DN Kultur aldrig skriver ett endaste ord om Rick Poppa Howard. När jag åkte mycket snowboard, för den chockartat långa tiden tio år sedan, tyckte jag om vintern. Vad lycklig jag var.

På svt-play kan man se samhällsprogram. Några pensionärer har samlats utanför Jönköpings tingsrätt, det är en man som har åtalats för att ha slagit en trettonårig pojke i ansiktet (pojken hade cyklat på en tom uteservering). En pensionär håller tal för dom andra: ”Aftonbladets läsare har röstat, och 90 % tycker att han [gärningsmannen] gjorde rätt”. Under vintern har jag läst Allmän rättslära. Min lärare sa gång på gång: Alltså det finns ingenting som är FEL med att vara elitist. Pensionärerna på torget utanför Jönköpings tingsrätt var inga elitister. Inte heller är Aftonbladets läsare det.

Nu har snön smält och det har varit lite sol. Jag hoppas på det, och på elitismen.