tisdag 27 september 2011

jag tittar på tv



Vi har, som ni ser, ett youtube-klipp här ovan. Det kommer från ett populärt tv-program som heter Idol. Jag tycker så synd om Denise, klippets huvudperson! Hon är sexton år gammal och vill gärna bli popidol. För att hennes dröm ska kunna gå i uppfyllelse har hon sökt sig till årets auditions inför det populära tv-programmet. Vissa som är med i Idol-uttagningarna är freaks. Det är dom som blir mobbade i skolan. Dom som blir mobbade i skolan blir även mobbade i Idol, inför tv-tittarna, av vuxna, framgångsrika människor som dom ser upp till. (Det är detta som är tv4:s affärsidé.) Men Denise är inget freak. Alexander Bard, som är en av juryns medlemmar, säger att Denise – som i lagens mening är ett barn – ”är Grace Kelly”.

För att Denise ska kunna bli popidol måste hon pleasa juryn, vilket ska genom att hon sjunger för dem. Det märks i klippet att Denise är nervös över sin brist på kulturellt kapital (hon är ett barn), eftersom hon ursäktar sig för sitt svenniga val av låt: "Paparazzi" av Lady Gaga.

”Normalitetens domare finns överallt” skrev Michel Foucault (i en av mig snabbt höftad översättning, från Surveiller et Punir), och det är kanske lite väl obvious att plocka fram den gode Michel i detta läge. Men ändå: normalitetens domare. Om lärare och psykologer är normalitetens domare är mobbarna möjligen normalitetens soldater – någon måste göra det tuffa jobbet att ta i med hårdhandskarna mot dem som inte har vett att vara normala nog, även om detta innebär att man måste stoppa deras huvuden i toalettstolen då och då. Idoljuryn är i sådana fall normalitetens legosoldater – en mobbarnas elitstyrka som tar betalt för att använda all sin samlade pondus åt att kissa på unga människors (barns) förhoppningar och få skrattarna på sin sida. Dom kissar på barns drömmar.

Åter till Denise. Hon sjunger sin sång, står lite vingligt på sina höga klackar. Hon måste inte mobbas, hon är ganska duktig, det vill säga hon är ganska normal, hon är ganska anpassad . En blond kvinna uttalar sg först av jurymedlemmarna. Hon säger, efter att först ha vänt blicken ner i skrivbordet: ”Såhär är det Denise – du har inte världens bästa sångröst”. Hon tycker att Denise ska satsa på annat än själva sången, på något som hon kallar ”hela paketet”, ungefär som ”Madonna” gjort. Sedan uttalar sig en man med dörrvaktsskägg. Han säger ”jag tycker inte att du sjunger tillräckligt bra”. Två vuxna människor, som uppenbarligen är någon form av auktoriteter inom musikbranchen, säger till en person som inte har så jättebra sångröst att hon inte har så jättebra sångröst. Jag förstår inte hur dom kan ta sig den rätten.

Sedan är det dags för Alexander Bard (den kände popstjärnan, folkpartisten och "filosofen") att uttala sig och han tror att Denise är en ”smart tjej”. Det är då upp till den sista jeppen i juryn att avgöra det hela. Denise är mycket nervös, för hon vill så gärna duga. Den sista jeppen, som har Denise alla drömmar om att bli popstjärna i sin hand, säger följande: ”Otrooligt svårt”. Alexander Bard säger ”Du kan inte säga nej till dom här rådjursögonen Pelle kom igen nu”. Alla fnissar, även Denise, fast man ser att hon har ont i magen. Kanske tänker hon på att hennes ”rådjursögon” – ett barns rådjursögon – uppenbarligen är tänkta att göra den medelålders mannen i juryn så kåt att han av bara farten ger henne ynnesten att bli popstjärna.

Mannen, som tydligen heter ”Pelle”, fortsätter ”Ja asså ja, men du, du, har asså du det ... jag kan ja se ... jag kan ju se dig i en video ja kan ja de kan ja ja kan se dig framför ... i en stor popshow ... men det e det fixar du det ... rösten, kommer du göra det?”

Denise, som uppenbarligen är med på noterna trots det mycket osammanhängande talet, säger tydligt ”ja, det kommer jag att göra”. Plötsligt får ”Pelle” något av en uppenbarelse och ropar ”JA förfan”. Denise gör en segerdans och säger ”åh tack så mycket, tack så mycket”, ungefär i samma tonfall som snövit säger tack när mössen och fåglarna sytt hennes balklänning.

Så himla hjärtskärande scen ändå! Det är svårt att leva.

Så - ledsen att vara en hater i denna glädjeyra, men vore det inte mycket bättre om det inte fanns någon Idoljury? Vore det inte bättre om ingen - och då inte heller Denise - brydde sig om vad dom sa, att man åtminstone i konsten kunde skapa sina egna regler? Att det inte spelade någon roll huruvida en skallig man som heter ”Pelle” blir kåt av ett barns rådjursögon eller om han inte blir det? Och, om nu detta är en utopi, att man åtmins tone inte gjorde underhållningsprogram av vuxna som mobbar barn?! Varför sitter alla och tittar på detta hemska program? Jag fattar verkligen inte.

torsdag 15 september 2011