going like you

litegrann om en låt: todd terje - inspector norse

2012-01-17T01:16:00.000-08:00

Författaren och konstnären Stig Claesson har skrivit någonstans (och jag har för mig att han citerade någon annan, men jag minns inte vem det var) att det allra svåraste att teckna är en häst som springer, sedd rakt bakifrån. En annan sak som är svår att skildra i konsten är glädjen. Melankoli är ganska lätt (stråkar, sommarnatt, förgänglighet). Till exempel existentiell ångest brukar konsten också få till rätt bra (”och tidens hittebarn här satt i solen” – det finns även många andra exempel). Värre är det med glädjen! Varför finns det så få exempel på glädje i konsten? Är det för att glädjen skulle vara banal? Att det så att säga blir Thore Skogman av alltihopa? En sådan ståndpunkt tycker jag bara är ytligt goth-trams. Är det för att glädjen är självtillräcklig och inte behöver konsten? Nej – jag tror det beror på att glädjen, möjligen med undantag för baken på en häst som springer, helt enkelt är det allra mest svårskildrade. Därför är det få som ens vågar sig på att försöka.

Det finns ett par signifikanta undantag. När Tranströmer fick nobelpriset skrev Björn Wiman en fin kolumn om Tranströmers dikt ”C-dur”, som, vilket Wiman gjorde en poäng av, lyckas med något förunderligt: att skildra – och därmed också framkalla! – detta fantastiska vi kallar glädje. Jag håller helt och hållet med Björn Wiman om detta och instämmer även i att ”C-dur” är en dikt värdig ett nobelpris:

Natten lyste vit.
Han gick fort av glädje.
Hela staden sluttade.

Även i popen finns några fina exempel på detta med glädje. Kanske är Daft Punks ”Da funk” en bra representant för en låt som skildrar glädje. Det tycker jag att den är. Tensnakes ”Coma cat” är ju också pure joy. Det finns äldre exempel också: rapapbaloba rabapamboo tutti frutti. Dock känner jag bara till ett exempel på en låt som kan stå bredvid Tranströmer utan att skämmas, och det är en låt som är sprillans ny, den släpptes förra veckan.

Todd Terje verkar, minst sagt, vara i en kreativ fas just nu. Han gjorde för det första antagligen 2011 års bästa tolva i och med Snooze for love/Ragysh (även om de tolvor som vann min personliga lilla tävling var Roman Flügels How to spread lies samt Burials Street Halo). Och sen, alldeles i början av året, släpper han trots det den låt som finns i klippet härovan: "Inspector Norse". Liksom har ni hört den?! Det är ju nästan helt sjukt. Om man lyssnar på den måste man genast lyssna på den en gång till. Och sen en gång till. Och sen en gång till. Man sitter hemma i soffan, en måndagkväll i januari då snöslasket långsamt blir allt brunare nere på Folkungagatan, och skrattar för sig själv. Man sitter och skrattar för att det är så bra. Tranströmer skrev:

En musik gjorde sig lös
och gick i yrande snö
med långa steg.

Todd Terje skruvade på sina synthar.

En timme ovanför plågorna.
Det var lätt!
Alla log bakom uppfällda kragar.

Så skrev Tranströmer. Todd Terje la på lite laserpistolljud på sin nya låt, och ännu ett arpeggio, under det andra, och skruvade på synthen.

Jag har tänkt en del på varför låten är så sjukt sjukt bra, och varför den fick ett dansgolv att gå från noll till hundra på en halv minut när den spelades på Under bron i lördags natt. Jag tror att det har att göra med det faktum att den bara består av hookar. Många berömda poplåtar har en hook som gör att man lyfts upp i luften (”so won’t you pleeeease / be my / be my little baaaby” för att ta ett klassiskt exempel), men Todd Terje lyckas på ett förunderligt sätt programmera sex och en halv minut av bara hookar, ibland flera stycken samtidigt, på olika nivåer i låten. Det är multipla orgasmer. Man tänker, åh herregud igen, oj igen, oj igen, samtidigt som intensiteten ändå ständigt växlar. Det har också med ljudbilden att göra tror jag, den är så ljus och lätt. Men - det blir alltid fånigt när man ska analysera den här typen av musik. Såhär är det: man vill krama nån – helst en främling! – när man hör den. Det är verkligen något fantastiskt. Den låter som fred på jorden.

Det var fritt!
Och alla frågetecken började sjunga om Guds tillvaro
Så tyckte han.

litegrann om en låt: lil wayne - how to love

2011-10-09T12:49:00.001-07:00

Jag älskar Lil Wayne, som ni kanske vet. Man kan säga att Lil Wayne är en av mina favoritartister - hade jag haft en Mina Vänner-bok hade jag skrivit Lil Waynes namn när jag ombetts lista mina idoler. Han är så cool! Han är många saker som jag själv inte är. Jag själv har inte tatuerat "fear" på ena ögonlocket och "god" på det andra. Lil Wayne har gjort det åt mig kan man säga.

Lil Wayne är en så bra rappare. Han kan rappa såhär: "ooh shit, motherfucker goddamn" och det låter så himla tufft och svängigt och släpigt. Jag älskar såna tramsiga verser. Eller när han bara rappar om hur mycket pengar han har - jag älskar det också. Lil Wayne har fett mycket pengar. Jag tycker det är konstigt att vissa anklagar samtida kommersiell hiphop för att vara ytlig och falsk. Om det är typ politisk analys man vill ha, varför läser man inte en bok istället för att lyssna på hiphop? De flesta böcker om politisk analys är bättre än exempelvis rapparen Commons låtar. I alla fall i fråga om just analysen. När man har läst klart sin bok om politik kan man slappna av med någon som är bäst i världen på att tramsa runt över ett beat och snacka om hur jobbigt det är att man får papercuts av att räkna pengar.

Kanske är det just på grund av detta som jag ändå lyssnar extra noga när Lil Wayne plötsligt får för sig att prata allvar med oss. Som när han rappar om orkanen Katrina-katastrofen i låten Tie My Hands på Tha Carter III. I dokumentären om den skivan framstår personen Lil Wayne för övrigt som ganska deppig, vilket dock har ganska lite med personan Lil Wayne att göra. När personan Lil Wayne för för sig att för en gångs skull inte skoja blir det starkt. I sin senaste hit gör Lil Wayne just detta - han pratar allvar. Eller ja han sjunger. Han låter annorlunda när han sjunger än när han rappar - han sjunger, trots autotuner, väldigt taffligt. Det är så himla fint.

Det har kommit mycket rnb på sistone som går ut på att visa känslor och inte bara sjunga om att man är jättebra på att knulla. Antagligen är det Drakes stora framgångar som är orsaken till detta. Till och med the Dream har gjort en skiva som bara handlar om att vara hjärtekrossad och ledsen, även om det förstås inte var under namnet the Dream. Det var inte personan the Dream som gav ut den - det var personen som brukar kalla sig the Dream. Jag tycker att det albumet har sina fina stunder, men efter att den inledande entusiasmen lagt sig var det kanske egentligen sådär.

Men Lil Wayne, han gör den grejen så mycket bättre än de flesta andra, förstås. Det är en fin poplåt. En akustisk gitarr har en framträdande position i produktionen. Lil Wayne gör sitt bästa för att sjunga så fint han kan.

See you had a lot of moments that didn't last forever
Now you in this corner, tryin to put it together
How to love

Man gör sitt bästa, men det är inte lätt. Det är 2011 och det är uppenbarligen Lil Wayne som skildrar det nu. A lot of moments that didn't last forever.

petra

2011-10-08T16:58:00.001-07:00

alice

2011-10-03T09:14:00.000-07:00

snygg kille - världens bästa låt

2011-09-28T04:01:00.000-07:00

jag tittar på tv

2011-09-27T13:43:00.000-07:00

Vi har, som ni ser, ett youtube-klipp här ovan. Det kommer från ett populärt tv-program som heter Idol. Jag tycker så synd om Denise, klippets huvudperson! Hon är sexton år gammal och vill gärna bli popidol. För att hennes dröm ska kunna gå i uppfyllelse har hon sökt sig till årets auditions inför det populära tv-programmet. Vissa som är med i Idol-uttagningarna är freaks. Det är dom som blir mobbade i skolan. Dom som blir mobbade i skolan blir även mobbade i Idol, inför tv-tittarna, av vuxna, framgångsrika människor som dom ser upp till. (Det är detta som är tv4:s affärsidé.) Men Denise är inget freak. Alexander Bard, som är en av juryns medlemmar, säger att Denise – som i lagens mening är ett barn – ”är Grace Kelly”.

För att Denise ska kunna bli popidol måste hon pleasa juryn, vilket ska genom att hon sjunger för dem. Det märks i klippet att Denise är nervös över sin brist på kulturellt kapital (hon är ett barn), eftersom hon ursäktar sig för sitt svenniga val av låt: "Paparazzi" av Lady Gaga.

”Normalitetens domare finns överallt” skrev Michel Foucault (i en av mig snabbt höftad översättning, från Surveiller et Punir), och det är kanske lite väl obvious att plocka fram den gode Michel i detta läge. Men ändå: normalitetens domare. Om lärare och psykologer är normalitetens domare är mobbarna möjligen normalitetens soldater – någon måste göra det tuffa jobbet att ta i med hårdhandskarna mot dem som inte har vett att vara normala nog, även om detta innebär att man måste stoppa deras huvuden i toalettstolen då och då. Idoljuryn är i sådana fall normalitetens legosoldater – en mobbarnas elitstyrka som tar betalt för att använda all sin samlade pondus åt att kissa på unga människors (barns) förhoppningar och få skrattarna på sin sida. Dom kissar på barns drömmar.

Åter till Denise. Hon sjunger sin sång, står lite vingligt på sina höga klackar. Hon måste inte mobbas, hon är ganska duktig, det vill säga hon är ganska normal, hon är ganska anpassad . En blond kvinna uttalar sg först av jurymedlemmarna. Hon säger, efter att först ha vänt blicken ner i skrivbordet: ”Såhär är det Denise – du har inte världens bästa sångröst”. Hon tycker att Denise ska satsa på annat än själva sången, på något som hon kallar ”hela paketet”, ungefär som ”Madonna” gjort. Sedan uttalar sig en man med dörrvaktsskägg. Han säger ”jag tycker inte att du sjunger tillräckligt bra”. Två vuxna människor, som uppenbarligen är någon form av auktoriteter inom musikbranchen, säger till en person som inte har så jättebra sångröst att hon inte har så jättebra sångröst. Jag förstår inte hur dom kan ta sig den rätten.

Sedan är det dags för Alexander Bard (den kände popstjärnan, folkpartisten och "filosofen") att uttala sig och han tror att Denise är en ”smart tjej”. Det är då upp till den sista jeppen i juryn att avgöra det hela. Denise är mycket nervös, för hon vill så gärna duga. Den sista jeppen, som har Denise alla drömmar om att bli popstjärna i sin hand, säger följande: ”Otrooligt svårt”. Alexander Bard säger ”Du kan inte säga nej till dom här rådjursögonen Pelle kom igen nu”. Alla fnissar, även Denise, fast man ser att hon har ont i magen. Kanske tänker hon på att hennes ”rådjursögon” – ett barns rådjursögon – uppenbarligen är tänkta att göra den medelålders mannen i juryn så kåt att han av bara farten ger henne ynnesten att bli popstjärna.

Mannen, som tydligen heter ”Pelle”, fortsätter ”Ja asså ja, men du, du, har asså du det ... jag kan ja se ... jag kan ju se dig i en video ja kan ja de kan ja ja kan se dig framför ... i en stor popshow ... men det e det fixar du det ... rösten, kommer du göra det?”

Denise, som uppenbarligen är med på noterna trots det mycket osammanhängande talet, säger tydligt ”ja, det kommer jag att göra”. Plötsligt får ”Pelle” något av en uppenbarelse och ropar ”JA förfan”. Denise gör en segerdans och säger ”åh tack så mycket, tack så mycket”, ungefär i samma tonfall som snövit säger tack när mössen och fåglarna sytt hennes balklänning.

Så himla hjärtskärande scen ändå! Det är svårt att leva.

Så - ledsen att vara en hater i denna glädjeyra, men vore det inte mycket bättre om det inte fanns någon Idoljury? Vore det inte bättre om ingen - och då inte heller Denise - brydde sig om vad dom sa, att man åtminstone i konsten kunde skapa sina egna regler? Att det inte spelade någon roll huruvida en skallig man som heter ”Pelle” blir kåt av ett barns rådjursögon eller om han inte blir det? Och, om nu detta är en utopi, att man åtmins tone inte gjorde underhållningsprogram av vuxna som mobbar barn?! Varför sitter alla och tittar på detta hemska program? Jag fattar verkligen inte.

2011-09-15T01:25:00.001-07:00

and i don't really know how to handle this shit

2011-09-06T13:31:00.000-07:00

saker jag såg när jag var i barcelona

2011-08-24T10:54:00.000-07:00

- Ett par som bråkade, dom skrek till varandra på svenska. Vi satt på en restaurang när paret gick förbi och gormade. Killen skrek till tjejen: Är du helt dum i HUVET? Det var mycket varmt på kvällarna i Barcelona, och även på dagarna. Många hus var gamla och man fick en känsla av det ålderdomliga Europa. I denna miljö var det som paret gick förbi.

- En otäck trafikolycka, det var på bussen på väg mot flygplatsen. En bil hade rammat in i en stenformation som avskiljde körfälten från varandra. Det var plåtbitar och glassplitter på hela den stora motorvägen. Många bilister hade stannat för att undersöka vad som hänt, och kanske för att hjälpa till.

- Medelhavet och den katalanska solen, detta var främst på olika stränder i närheten av stan. Det var så nära till havet och man kunde åka tunnelbana dit. Det kan man i Stockholm också, men det är inte lika varmt i vattnet och man blir inte lika brun. Jag är ganska brun nu.

- Flera killar som hade kort snaggat hår men ändå några dreads på baksidan av huvudet, jag fick uppfattningen att detta är en slags trend i Barcelona. Kanske bör det snarare beskrivas som ett slags mode. Det var inte heller ovanligt med örhängen som töjde ut örsnibbarna, vilket gjorde att de kunde föra in tre centimeter breda, runda träbitar i öronen.

- Några gamla katedraler, som var nästan alldeles mörka inuti. Fönstren var fantastiska, med alla sina färgade glasbitar som bildade olika mönster och bilder.

Det var mycket annat som hände också. Det var en fin semester!

bright lights, big city

2011-08-10T10:19:00.000-07:00

Det ösregnade när jag landade på Newark, och regnet fortsatte när jag satt i taxin, åkandes längs med New Jersey Turnpike, på väg mot Holland Tunnel till Manhattan. Jag hade aldrig varit i New York förut, men jag hade ju ändå varit där - till och med just på den gata där taxin susade fram: jag hade sett introt till Sopranos, där Tony åker samma väg fast åt andra hållet, jag minns att Bruce Springsteen sjunger om New Jersey Turnpike i låten State Trooper, jag såg en skylt som visade vägen till Hoboken och tänkte på Yo La Tengos låt Night Falls over Hoboken, och på att jag inte lyssnat på dessa låtar på flera år nu. Vi var inte ens i närheten av Manhattan än men jag kunde redan sjunga om omgivningen. I Stockholm kan man typ sjunga ”på Västerbron i den himmelska ron en spårvagn går ensam och tom”, och sen är det färdigt. När man sitter i taxin från Arlanda in mot stan, jag gjorde det alldeles nyss, är det inga popkulturella referenser alls som dyker upp – när ska någon skriva en romantisk visa om Järva krog?

Det ösregnade också sista dagen jag var i den stora stan. Jag hade varit på museum och skulle gå tillbaka till stället där jag bodde för att hämta min väska. Jag sprang över avenyerna: femte, park, madison osv. och det var fem centimeter djupa vattenpölar överallt. 5 th Avenue har sitt särskilda batteri med referenser, Lexington Avenue har sitt. Det var en vistelse mellan två regnväder, mellan avenyerna och gatorna och mellan Dorothy Parker och Tina Fey över Mobb Deep och Garfield Fleming. Så är det kanske till viss del i alla storstäder: de har sina historier. I Paris vankar man runt mellan Baudelaire och Simone de Beauvoir. Men det är en annan sak, det är en annan typ av referenser. Paris är en pluggis, Berlin är en charmig fuck-up, New York är storebrorsan till den coolaste killen i klassen: den ballaste storstan i världen.

Detta har förstås till viss del förändrats de senaste åren. I dagens New York är det poliser överallt och ingen verkar gå på crack och man får böter om man röker i vissa parker. New York var så utpräglat nittonhundratal: ett nittonhundratal som eventuellt tog slut i och med 9/11 och dess efterspel. Om man exempelvis promenerar över Brooklyn Bridge och tar in de enorma järnkonstruktionerna och de massiva pelarna ligger det nära till hands att betrakta detta byggnadsverk som den slutgiltiga illustrationen av modernismens och industrialismens guldålder. När jag nu var där var det stora rubriker om hur USA förlorat i status som kreditgivare, och om att börsen åkte ner – och hela samhället tycktes präglat av föreställningen om en storhetstid som plötsligt hade passerat och var borta utan att någon märkt hur det hade gått till.

Trots detta är det så oerhört enkelt att romantisera den där stan: tunnelbanetågen som är så hiphop som något överhuvudtaget kan bli, brandtrapporna, de judiska männen, de enorma tegelhusen, alla fantastiska restauranger, att den stora dammen i Central Park heter Jaqueline Kennedy Onassis Reservoir, att man stöter ihop med en transa som har klätt sig i änglavingar just den dagen och att ingen bryr sig om det.

Det var ett tillfälle då vi var på PS1 (som är MoMas filial uppe i Long Island City) som hade fest på sin innergård, fast mitt på dagen. Det var Omar S som spelade just denna dag. Ovanför innergården var en stor trappa, eller kanske snarare en läktare.Man fick öl i plastglas och stod och dansade på trappan och på gården. Inne på museet var det lysande videokonst av folk som stressande nog var födda typ 1985. Om man stod längst upp på läktaren, bredvid dj-båset, kunde man se vilka skivor Omar S la på. Nedanför dansade några hundra arty amerikaner. Solen gick ned över Queens och de höga tegelväggarna i den gamla museibyggnaden mörknade, tåg rullade förbi då och då en bit bort, och om man kisade såg man eventuellt Manhattans silhuett i fjärran. Det är liksom så jävla fett med STORSTÄDER.

resfeber

2011-08-02T14:04:00.000-07:00

Jag har semester och imorgon reser jag till New York: all those dark and frantic transatlantic miles. Det är en varm kväll i Stockholm och det var en varm dag. Igår invigdes Pridefestivalen. På festivalområdet, såg jag när jag var där idag, samsas bl.a. mobiltelefonabonnemangsföretaget 3 om utrymmet med föreningen för transexuella. Man frågade sig vad 3 gjorde där. För att hålla resfebern och min flygrädsla borta funderar jag länge på vilka kläder jag ska ha med mig till Amerika samtidigt som jag läser Helena Granströms Osäkerhetsrelationen. Vad bra den är! Boken, som kom förra året, beskrivs kanske bäst som prosalyrik om kvantfysik (och, förstås, om språkets gränser etc.). Typ såhär:

" Och svaret i ditt öra: 'Du tror att tillvaron kan delas upp i bitar, i mätapparatur, observatör, system. Här har du kunskapsbegränsningen: i klyvningen av världen. Iakttagaren, det iakttagna, iakttagelsen är inte möjliga att separera från varandra'
[...]
'Språket och logiken sviktar eftersom de förutsätter delning! [..] Att världen ter sig osammanhängande beror på att den hänger samman!'"

Det är långt till Amerika.

it's a cruel, cruel summer pt. 2

2011-07-25T13:54:00.000-07:00

”Världen är en rövarkula, det mörknar mot natt” hade Gustav Adolf Ekdahl kanske sagt om Jarl Kulle hade spelat honom. Sen hade han sagt att det därför inte är skamligt att vara lycklig när man är lycklig. Det hade denna sommar eventuellt varit svårt att följa hans resonemang ända dit. Den tjugofemte får man lön. Lil Wayne utbrister den tjugofemte varje månad, precis som jag gör: I get money like a motherfucker. Vad mörkt det redan blir tidigt på kvällarna. I Norge letar polisen efter döda ungdomar i vattnet. I Kenya svälter barnen ihjäl. I Stockholm går jag omkring med blicken på skorna och tänker på mitt hjärta, vilket förstås inte har något med de nämnda tragedierna att göra. ”Det vackraste hos människan är kläderna” hade Willy Kyrklund kanske skrivit i denna stund. På Trädgården dricker tvåtusen personer öl varje kväll. Bron ovanför ser mäktig ut när den är upplyst av gröna lampor. På Coop är det klibbig luft och svettiga grönsaker. Ibland regnar det och ibland är det sol. Allt fortsätter bara. Bodil Jönsson intervjuas i Fokus och säger att ”tiden bara kommer och kommer”. Jag läste intervjun och tänkte på tiden som ett vattenfall. Man står mitt i det och hela tiden sköljer tiden över en och rinner bort igen samtidigt som det kommer ny tid. Men om man blir skjuten fortsätter alltså tiden att rinna på dom andra, men slutar rinna över en själv? Plötsligt har det aldrig funnits något vattenfall. Jag tänker mycket på poliserna som söker i vattnet. Ännu har jag inte på riktigt vågat tänka på dom svältande barnen och på dom som blev skjutna och på tiden som inte längre ”bara kommer” – jag är som vanligt allt för rädd för livet för att våga tänka på det precis så som det är.

it's a cruel, cruel summer

2011-07-21T13:44:00.000-07:00

jag låter ulla isaksson föra min talan så länge

2011-07-11T09:59:00.001-07:00

Tell 'em Ulla!

"En alldeles för vek och alldeles för hård yngling drog genom Europa utan hopp men i en oavbrutet malande vrede över livets villkor: gäckeri som flöt som skumpärlor och sögs ned i det likgiltiga vattnet utan spår, sveket som var inbyggt i livet så fiffigt och så ofrånkomligt. Man föddes till gemenskap, till delaktighet, till människovärme, med en längtan i bröstet som borde ha kunnat försätta berg. Men livet självt omöjliggjorde denna längtan. Hela den mänskliga samvaroapparaten fanns där, men den var obrukbar. Ty så snart man rörde sig det minsta i människornas riktning, sköt andra lagar upp: åtskiljandets lagar, stängdhetens, misstroendets, jagingroddhetens lagar. Var och en satt i sitt eget rum. [...] Historien och världen var full av barnsliga drömmar och deras skeppsbrott - "
(De två saliga, 1962)

2011-07-04T12:57:00.000-07:00

juni går alltid så fort

2011-06-15T01:16:00.000-07:00

In two weeks it'll be the longest day in the year... Do you always watch for the longest day of the year and then miss it? I always watch for the longest day in the year and then miss it

(ur The Great Gatsby)

kom ut ikväll

2011-06-14T07:47:00.000-07:00

När jag var liten jobbade min morfar på ett företag som hade en övernattningslägenhet på Rådmansgatan. När vår familj var i Stockholm bodde vi i den lägenheten. Den hade en gammal hiss som liknade en bur, och som gnisslade när den vinglade sig upp och ned mellan våningsplanen. Man kunde springa genom alla rummen i lägenheten i en cirkel och min syster och jag jagade varandra så att en tant som bodde i våningen under tog illa upp av allt slammer. Jag tänker mig att detta var 1988, samma sommar som Mauro Scocco släppte Sarah. Antagligen har jag blandat ihop flera olika minnen från diverse Stockholmsresor till ett enda, och antagligen är även detta en efterhandskonstruktion: att det alltid var dammiga sommarkvällar i Stockholm när jag var liten och att husfasaderna i Vasastan varje kväll reflekterade det stillsamt gula solljuset så att det kändes som att gå runt i en Edward Hopper-målning. Jag visste inte vem Edward Hopper var när jag var fem år, som jag var sommaren 1988. Detta var i alla fall mitt Stockholm – samma Stockholm som syns i videon till Sarah. Jag tittade mycket på videotopplisteprogram i svt när jag var liten. Mauro ville träffa Sarah vid hörnet av seveneleven. Det liknar drömmen om amerika: i Stockholm finns det seveneleven och sen går man ut och går. Man står i någons ”port”. Det kändes så coolt att ha en port. Det hade lägenheten på Rådmansgatan, och det fanns sevevneleven i närheten. Det var urbant och spännande och vackert.

Det Stockholm som syns i videon till Sarah är fortfarande mitt Stockholm, har alltid varit "mitt" Stockholm. Våren 2011, tretton år efter Mauro, släpper Omar S en ny singel. Allt är som vanligt och annorlunda. Varje sommar kommer nya singlar. Stockholm i början av juni är det finaste jag vet. Omar S nya singel är som vanligt, och den heter Sarah. Man kanske går en kvällspromenad från Skanstull via Vitan till Medborgarplatsen. Ens kompis säger ”det ser ut som i videon till Sarah” - allt är som vanligt och annorlunda. Husfasaderna på Åsögatan är ett barndomsminne. Mauro Scocco sitter på ett hustak och solen går ner och allt är grönt och gult i det disiga kvällsljuset. Den vänligaste platsen i världen.

2011-05-21T03:39:00.000-07:00

Filosofins resultat är upptäckten av uppenbart nonsens och bulor som förståndet fått när det stött emot språkets gränser. De, bulorna, låter oss inse upptäcktens värde.

chipsinlägg med kokain

2011-05-16T23:48:00.001-07:00

I Stockholm finns det tidningar och tunnelbana. Priset på tunnelbanan höjs. Tidningarna citerar ”Chipstobbe”; moderaten som sa att priset bara höjs med en summa motsvarande tre chipspåsar. En kille intervjuas om vad han tycker om höjningen av priset på månadskortet och svarar ”Jag får det av morsan så jag skiter i vad det kostar”. Han förenas med Chipstobbe i sitt sätt att offentligt visa upp sin dåliga förmåga att tänka sig in i andra människors situation. Inget får oss att gå man ur huse som moderater som tycker att saker kostar lika mycket som chips. Så fel det blir när dom ska tala till kidsen på gatan. Han borde ha sagt: månadskortet höjs ju bara med en summa motsvarande 0,1 gram kokain.

Till och med Fredrik Reinfeldts son har reagerat på Chipstobbes härjningar och skrivit på twitter att det är ”fel” att kostar så mycket. Detta vet jag eftersom DN valde att citera Fredrik Reinfeldts son. Det är bara bilder i DN nu för tiden och den enda text dom har är ett citat av Fredrik Reinfeldts sons twitteruppdatering. DN är också en tidning som finns i Stockholm, dom har sitt huvudkontor i Marieberg. Jag fick en räkning från DN nyss. Den var på 950 kr. Detta är vad det kostar att ta del av Fredrik Reinfeldts sons twitteråsikter om det rimliga i SL:s prissättning på sina månadskort: 950 kr. Värt! Jag kommer att försumma mycket chips för dess skull.

Det är Björn Wiman som är kulturchef på DN. Han har inte fluga som Olof Lagercrantz. Björn Wiman tyckte att det var värt att skriva en snutt om att han hade läst i systertidningen Expressen att Ola Lindholm kanske har tagit kokain en gång. Kanske var det detta som fick Björn Wiman att fatta pennan: det faktum att Fredrik Reinfeldts son ännu inte twittrat i frågan. Björn Wiman skrev: ”man ljuger inte för barn”. Han tänkte att om Ola Lindholm kanske har tagit kokain och sagt att han inte har det så har han kanske ljugit. FÖR BARN!

Tänk om Ola Lindholm hade köpt chips. Sen hade Expressen hört av någon att Ola Lindholm kanske hade köpt chips och så skrev dom om det. ”Programledare tagen av polis för att ha prioriterat äcklig white trash-mat som man blir ful av istället för SL-kort”. Björn Wiman tar sig för pannan där i Marieberg. Han skriver att han läst i Expressen att Ola Lindholm köpt chips, FAST DET ÄR ONYTTIGT FÖR BARN MED CHIPS. Barnen äter chips eller åker tunnelbana: båda sakerna blir man tjock av. Domedagen är nära. Fredrik Reinfeldts son twittrar: ”Det var fel att köpa chips”. Redaktörerna på DN tänker: ”JA vi har någt att fylla tidningen med idag igen”. Chipstobbe och har-eventuellt-tagit-kokain-ingen-vet-Ola får bära varsitt hundhuvud. Tidningsbranschen klarar sig en stund till. Men tunnelbanan går aldrig i tid.

när burial släpper ny tolva står vinden stilla

2011-03-25T03:13:00.000-07:00

gästbloggare: jack kerouac skriver om min joggingtur igår!

2011-03-23T10:26:00.001-07:00

Så i Stockholm när solen går ner och jag joggar längs med vattnet på Reimersholme och Långholmen och ser den mörka himlen över Liljeholmen och tar in alla husen i Gröndal och ljusen som bildar en stor ofattbar båge hela vägen till Södertälje, och allt som är däremellan, alla människor där och deras drömmar och hur ofantligt det är, och i Fruängen gråter barnen om dom låter barn gråta där, och det blir stjärnklart inatt och du vet väl att Gud är Nalle Puh? Och ingen, ingen vet vad som ska hända med någon, förutom det ömkliga tjatet om att bli gammal. Jag tänker på ... Jag tänker på ...

Nu är Ronnie Sandahl GRÖN av avund!

samtiden

2011-03-18T06:46:00.001-07:00

Igår var jag på Dramaten och tittade på Vargtimmen – jag tänkte att det var så samtida. Stövla runt på en ö och inte kunna sova, och snart ska man få barn. Ens tjej ska få barn, själv är man en konstnär som inte kan sova. Ens tjej som ska få barn lämnar en inte, hon tänker att det är uttryck för kärlek, detta att inte lämna.

Karin Dreijer har gjort musiken till föreställningen, och denna musik var det bästa med Dramatens uppsättning. Samtida musik. Välkommen till Stockholm: här får du en iphone 4 och en skrynklig skjorta och en mp3-fil med musik som Karin Dreijer har gjort.

I fonden visades en film av en pojke som cyklade på en vinterväg. Chansen/risken för att Acnes annonskampanjer för hösten 2012 kommer att innehålla snörvliga cykelpojkar bedöms numera vara runt 40 %, vilket får betraktas som en hög siffra. Man tänkte: det där är barndomen. Sen tänkte man: att vara konstnär och inte kunna sova – det är att vara vuxen fast man är barn. Tvärtom menar jag. Man längtar efter dagen. Det tar lång tid innan den kommer. Bergmans manus är stundvis vackert: då blixtrar pjäsen till för en sekund. Det är mer synd om konstnären än om hans gravida tjej eftersom konstnären har mardrömmar. Han vill hellre ligga med sitt ex än med sin tjej. Han tvingar sin tjej att vara vaken så att han inte ska tvingas drömma mardrömmar om sitt ex. Tjejen säger: jag är så trött. Konstnären tar på sig en fjällrävenjacka.

Jag var nu nära att skriva såhär: Jag tycker att man ska vara försiktig med Ingmar Begman. Sen tänkte jag: vad fan menar jag. (Ingmar Bergman satte själv upp Strindbergs Spöksonaten i Målarsalen på Drameten. Det är ju många år sen nu och jag såg inte den föreställningen. Finns det en linje att följa här, med allt mer urvattnade spökteman?)

Tillbaka till ämnet. Man är konstnär och man säger: ”En minut är egentligen en väldig tidsrymd. Den här börjar nu. Tio sekunder. Dessa sekunder. Ser du så länge de varar. Ja, minuten är inte slut än. Nu äntligen, nu är den borta.”

En fortsättning på detta: Senare på kvällen var vi på Riche. Rebecca och Fiona var där. Två killar blandade rock och techouse. Samtiden.

antifeministbingo

2011-03-08T12:19:00.000-08:00

(http://annaardin.wordpress.com/)

den negativa uppbyggligheten

2010-12-12T07:26:00.000-08:00

”Stockholm är fyllt utav det där. Jag skulle vilja bränna ner hela skiten”
- The Embassy, intervjuade i tidningen Bon för några år sen.

Vem av de båda i the Embassy var det som fällde ovanstående tänkvärda citat, och vad var det han menade att Stockholm är fyllt av? Det är inte så viktigt i detta sammanhang. Det viktiga är att han skulle vilja ”bränna ner hela skiten”, och att denna skit alltså syftade på Stockholm. Citatet illustrerar något jag tänkt skriva om länge, nämligen det märkliga fenomen som i allmänt språkbruk brukar benämnas ”Göteborg”.

Göteborg är en stad i Sverige tänker nog många läsare i detta skede av texten. Detta är också vad de flesta tror. Vissa människor, eller åtminstone en (det vandrande bildningskomplexet tillika Nöjesguidenskribenten Carl Reinholdzon Belfrage), verkar dessutom leva i föreställningen om att Göteborg är en så kallad ”storstad”. Så är dock inte fallet. Fallet är att Göteborg is a state of mind.

Den antagligen främste skildraren av detta mentala tillstånd, åtminstone i den samtida populärkulturen, är förstås Håkan Hellström. Vem skulle annars ha författat strofer som ”det är en vacker dag på Stigbergsliden, och jag väntar på kranen” eller ”och Vasastan är som Chinatown”? Här tänkte jag dock, för att illustrera fenomenet ”Göteborg”, använda ett exempel från Håkans senaste skiva, där han sjunger följande

Det finns en första plats, som aldrig går att nå
för ingen tror att dom är nåt där jag kommer ’från.
Alla försöker bli av med leran från Götaälven
som satt sig på själen och på självförtroendet i varje tjomme

Det finns en sak i dessa rader som jag tror att Håkan har alldeles rätt i, nämligen att leran från Göta älv har satt sig på själen i varje tjomme. Dock tror jag att Håkan har helt fel när han påstår att alla försöker bli av med denna lera. Tvärtom snarare, skulle jag vilja påstå. ”Göteborg” innebär snarare att samla på sig så mycket lera man någonsin kan, just från denna Göta älv, gnida in den så hårt och djupt i skinnet som det någonsin är möjligt och sedan, när man är så lerig att man nästan inte syns, högt och stolt ropa: jag har fått lera på självförtroendet! Jag kommer aldrig att nå första plats! Åh fyfan så gött! Jag vill bränna ner all skit som inte har just denna ädla lera på sin kropp!

Jag menar alltså framförallt att Håkan har fel när han påstår att ingen ”tror att dom är nåt” där han kommer ifrån. ”Göteborg” handlar just om att med vansinnig intensitet och frekvens hävda just att man är nåt. Till exempel ”Sveriges framsida”. Övriga landet är oförstående. Jaja Sveriges framsida, whatever. ”SVERIGES FRAMSIDA” skriker Göteborg tillbaka. Alla andra: jaja ni sa det. ”SVERIGES FRAMSIDA!!!” vrålar Göteborg, och tillägger ”Jag ska bränna ner det där jävla Stockholm!!!”. Övriga landet ber Göteborg att ta ett chill-pill, men Göteborg lyssnar tyvärr inte.

Inte endast medlemmarna i the Embassy verkar tycka att det faktum att man fått lera på själen ger en en moralisk rätt att bränna ner andra städer. I Torgny Lindgrens roman Norrlands Akvavit finns en, som det brukar kallas, ”dråplig episod” där en karaktär som kallas ”Stockholmaren” (”i södra Sverige har han ett namn”) blir så arg på sin, i trakten födda och uppvuxna, hustru att han stryper henne. Detta eftersom hon en gång för mycket använt begreppet ”vi”. ”Vi gör inte så här”, säger frun, och det rinner över för Stockholmaren. Han menar att hon i detta ”vi” inkluderar varenda krondike i norra Västerbotten, men aldrig någonsin honom. Han är ju Stockholmare. Det verkar som att ”Göteborg” härjar fritt även i Västerbottens inland, åtminstone om man får tro Lindgren.

Det finns aldrig någon som i intervjuer påstår att dom vill bränna ner hela skiten Göteborg. Personligen vill jag inte bränna ner någon stad alls. Dock tycker jag att Göteborg kan ta och tagga ner lite.

tågresa tillsammans med en folkkär man

2010-10-19T05:22:00.000-07:00

För bara någon timme sen hade jag det tveksamma nöjet att dela tågkupé med ingen mindre än den berömde entrepenören Bert "jag hoppas att Bengt Westerbergs dotter smittas av hiv av en invandrare" Karlsson, det "sunda förnuftets" främsta apostel i svensk offentlighet. Omedveten om varje hämning lade han ut texten för alla oss som inte kunde undvika att höra.

Här är några citat som jag lyckades anteckna:

"Det var viktigt att sd kom med i riksdagen, men dom är mobbade. Dom blir kallade främlingsfientliga. Det är mobbing."

"Man måste kunna kräva för uppehållstillstånd, alltså vad heter det att . . . att folk får vara i Sverige . . . man måste kunna kräva att dom först kan språket. Men inte turkar, för dom har svårt språk. Det är skitsvårt alltså."

"Jag har haft turkbulgarer som mina favoriter, dom ville jobba, men dom skickade ju migrationsverket ut först. Men somalierna var ju hemska alltså. Dom åker runt i Malmö som en milis."

"Jag kan se två tjejer kyssas men jag har svårt att se två killar kyssas. Fyfan alltså. Men jag jobbar ju med många bögar och . . . ja . . . "

"Alla sura kärringar är på landstinget. Antingen har dom mens eller så är det problem med sexlivet. Så är det. Den har jag alltid kört med på mina arbetsplatser – är det nåt så är det mensen eller sexlivet."

"Jag är Sveriges bästa föreläsare. Jag är nästan expert på allting. Jag kör alla alltså, alla dom stora, alla universitet, alla högskolor. Jag är den som får mest betalt också. Femti tusen!"

"Jag kan se igenom allting, allt snack. En gång la jag en porrtidning i biskopens kundvagn. Jag skojar med alla."

"Sen är jag svampexpert också, jag plockar svamp. Jag har plockat 360 liter kantareller i år. Jag skulle kunna blunda och hitta svamp alltså."

Efter dessa utläggningar hände följande två saker:

1. En person som jag av samtalet förstod var Kristdemokratisk riksdagsman utbrast: "Jag ska föreslå i partiet att du kommer till vår riksdagsgrupp och rör runt i grytan!"

2. En äldre dam utbrast: "Du är som han som säger att kejsaren är naken! Får jag krama dig?"

Så mina vänner, går det till på tåg.

som liknade känslan man har

2010-09-20T09:39:00.001-07:00

so I tried to be hip / and think like the crowd / but even the crowd can’t help me now

Imorse gick jag upp klockan halvsex och det var dimma i Uppsala och jag hade mössa. På perrongen vid morgontåget mot Göteborg stod alla tysta. Malin sa: jag kommer att minnas denna morgon. Det var högtidligt som i en isländsk saga. Pia Kjearsgard hade sagt att hon ville sticka hål på den svenska självgodheten. På perrongen i kylan kände vi som samlats där, och som var bland dom första att möta denna nya dag, att det var något som var förstört. Detta något hade den danska politikern kallat för Den Svenska Självgodheten. Jag drog mössan över öronen eftersom jag inte kände igen vinden och dimman denna morgon. Frånvaron av det som kallats Den Svenska Självgodheten var våt och kall och blåsig och kändes konstig mot huden.

På golvet i hallen låg tidningarna, DN och Svenskan. I dom fanns det, upptäckte jag när jag kom tillbaka från den dimmigt tidiga promenaden till tågstationen, bilder från Moderaternas valvaka. Alla log på bilderna och hade pärlörhängen och var snygga. Kanske tänkte dom: valresultatet säkrar att man kommer att kunna se varandra i ansiktet i ett klassrum framöver. Dagens Nyheter skrev: "Folkhemmets parti, nu ett bland andra" och att Mona Sahlin tagit nederlaget värdigt. Jag förstod att dom hade rätt. Benen känns så tunga.

-

2010-09-16T01:55:00.001-07:00

valrörelsens lågvattenmärke hittills?

2010-09-14T16:00:00.000-07:00

Ett citat ur valrörelsen: ”jag tycker att man ska kunna se varandra i ansiktet i ett klassrum”. Vad är detta för uttalande? Varför förekommer det i valrörelsen? Det finns förstås flera anledningar. Dessa kan exempelvis vara populistisk symbolpolitik, eller en extrem dumhet hos den enskilde politikern (som gjorde uttalandet), eller något ytterligare annat. Svårt att säga! En sak är dock mycket enkel att säga och det är att anledningen inte är den här: att det är ett reellt problem i svenska klassrum att man inte kan ”se varandra i ansiktet”. Att lärarna inte vet om eleverna lyssnar för att de inte ser deras ansikten? Eller kanske att eleverna inte ser lärarna? Den svenska skolan famlar i blindo, ingen möter någon annans blick? Jag medger förstås att på de skolor som är särskilt utformade för synskadade elever är problemet säkerligen stort. Dock av biologisk art snarare än politisk, får man förmoda.

Ett så oändligt idiotiskt citat som ”jag tycker att man ska kunna se varandra i ansiktet i ett klassrum” kan givetvis bara ha yttrats av en enda svensk politiker. Jag talar då inte om Jimmie ”Blåsippans väg” Åkesson utan om Jan Björklund. Det är synd om Jan Björklund tycker jag, eller han har något hjärtskärande över sig. Han tror att han är smart! Det hjärtskärande i detta faktum är Jan Björklunds enda försonande drag.

Vad menar han? Tycker andra partier att man INTE ska kunna ”se varandra i ansiktet i ett klassrum”? Kanske anser Vänsterpartiet att man, i solidaritet med de av biologin mindre lyckligt lottade, bör övertäcka sina ögon med en svart halsduk och känna hur det är att vara blind? Anser Moderaterna att man bör titta ner på folk istället för att se dem i ansiktet? Kanske tycker Kristdemokraterna att man bör vända blicken mot skyn istället för att lockas av världsliga frestelser (eftersom detta kan göra en, exempelvis, homosexuell)? Men om detta nu är sant, varför ska det bara gälla KLASSRUM? Vad ska man till exempel göra på rasten? Eller tänk om man inte ens går i skolan utan istället arbetar? Och just ja, det är ju inte ens sant.

Vad får en människa att, i en politisk debatt på absolut högsta nivå, slösa dyrbar tid på att säga ”jag tycker att man ska kunna se varandra i ansiktet i ett klassrum?”. Det måste vara något annat! Det måste finnas ett större sammanhang här. Jag tror att detta sammanhang, den diskurs som gör att uttalanden av denna typ kan framföras av en svensk politiker (som dessutom är statsråd) tyvärr faktiskt finns i Sverige. Denna diskurs tillåter variationer av det nu diskuterade citatet som skulle kunna se ut såhär:

- Jag tycker att man bör kunna åka tunnelbana i London utan att sprängas till döds av självmordsbombare.
- Jag tycker att romer bör ha hederliga arbeten.
- Jag tycker inte att tonårsflickor ska bli mördade av sina farbröder för att de har hånglat på en skoldisco.

Varför känner någon att han eller hon vill SÄGA saker av denna typ? Det är inte för att deras politiska motståndare tycker annorlunda. Det är inte heller för att någon ska kunna säga emot (alla håller ju med i sak!). Det handlar om att skapa en DISKURS. Det är inte vad Jan Björklund säger som är hemskt, det är med vilka undertoner detta sägs, det är det faktum ATT han säger det! Ingen skulle i en politisk debatt säga: jag tycker att barn ska slippa bli våldtagna av sina gymnastiklärare. Fast alla tycker det. Det är ju just därför det inte sägs, det är liksom ingen fråga! Jan Björklund tycker uppenbarligen att det finns ett BEHOV av att säga ”jag tycker att man ska kunna se varandra i ansiktet i ett klassrum”. Han vill göra just detta till en fråga.

Var kommer detta behov ifrån Jan?

angående valet

2010-09-09T00:00:00.001-07:00

arbete

2010-08-23T05:16:00.000-07:00

Snart börjar terminen igen, eller så är semestern slut för alla som arbetar. Aldous Huxleys Point Counter Ponit är en jättebra roman, som likt den på denna blogg nyligen citrade Stad i ljus publicerades första gången år 1928. I Point Counter Point kan man hitta smarta saker om det mesta.

Således:

[W]ork's no more respectable than alcohol, and it serves exactly the same purpose: it just distracts the mind, makes a man forget himself. Work's simply a drug, that's all. It's humiliating that men shouldn't be able to love without drugs, soberly; it's humiliating that they shouldn't have the courage to see the world and themselves as they really are. They must intoxicate themselves with work. It's stupid. The gospel of work's just a gospel of stupidity and funk. Work may be prayer; but it's also hiding one's head in the sand, it's also making such a din and dust that man can't hear himself speak or see his own hand before his face. It's hiding yourself from yourself.

Om detta förvisso är sant kanske livet handlar om att hitta den perfekta drogen. Just arbete har åtminstone vissa fördelaktiga biverkningar.

symptom på en sjukdom: indiecovers

2010-07-29T08:01:00.001-07:00

Nyss lyssnade jag på Karin Johannissons förvisso fina sommarprogram på sverigesradio.se. Hon spelade ovan visade inspelning. Kanske (troligen) är jag paranoid men det är något med detta som gör mig så himla ARG. Det känns om att Karin Johanisson, tillsammans med många andra, hör låten "With every heartbeat" på ett nytt sätt när de ser på detta klipp. Det känns som att de helt plötsligt inser att låten besitter egenskaper som djup och kvalitet. Att dom sitter och tänker - åh vilken magisk cover, vilken LÅT detta är. Åh vad fint det är med dragspel. VAFAN!

Det finns många exempel på hur den svenska indiepopen omfamnat stora hits och gjort finstämda tolkningar av dem. Ett flagrant exempel är Montt Mardiés version av Rihannas Umbrella, med plinkepiano och ett blygt vibrato. Vad ska man tänka när man lyssnar på den? "åh Umbrella är ju faktiskt riktigt bra"?! JA VI VET!

Jag tycker att dessa två inspelningar säger något om SR, SVT och DN Kultur och
hela Sverige.

Så
jävla
gymnasial
kultur!

Själv kompenserar jag genom att lyssna om och om igen på Drakes superkommersiella, jättefina och dödssorgliga Fireworks (från hans nya skiva), varvat med den på varje form av djup och allvar dränerade Mountain People 10. Jag föreslår att ni gör detsamma.

något

2010-07-25T13:01:00.000-07:00

Ibland sitter jag på Snerikes bibliotek i Uppsala, med fönstren uppslagna mot Universitetsparken, och skriver lite på en uppsats. Det är mitt examensarbete i juridik. Jag tror att den ska få heta ”Likgiltighet och försök”, för det är vad den handlar om. Henrik och Viktor skriver också uppsats. Jag är bara där ibland och pillar lite med mina noter, mina slutsatser och min disposition. Det är sex år sedan jag började på universitetet, lika lång tid som min farfars totala skoltid. Det är fem år sedan jag började med juridiken. Jag har varit i Hongkong och Berlin och där har jag pluggat. Jag minns första gången jag var på universitetet, och första gången på Juridicum, en regntung augustidag år 2005. Jag kom att tänka på några rader ur Eyvind Johnsons ”Stad i ljus” från 1927:

"Allt var annorlunda färgat, man var optimist och levde stort på en framtid, visserligen något dunkel, men inte alldeles oviss. Man skulle göra något. Man var tjuguett år då. Vad var det man skulle göra? Det var Något, och så var man fylld av detta. Och nu hade man gjort det."

Och nu hade man gjort det. Eller ja nästan i alla fall. Framtiden, som jag levde stort på, är fortfarande lika dunkel. Jag har gjort Något. Och har inte riktigt hunnit ersätta Något med Något Annat. Jag befinner mig i en slutfas av Något, som symboliseras av min uppsats som nog ska få heta ”Likgiltighet och Försök”. Man tänker lite såhär: Jaha och nu då?

litegrann om en låt: r. kelly - the world's greatest

2010-07-22T07:05:00.001-07:00

Fredrik Strage skrev en gång en sak som är sann om Joy Divisions låt Transmission – att det inte är musik som mår dåligt utan musik som gör allt för att må bra. Det är därför den låten är fantastisk och hjärtskärande: ”dance dance dance dance to the raaaaadio”. I Manchester var det säkert eländigt i slutet av sjuttiotalet och det regnade jämt. Ett rep i en takbjälke blev det slutgiltiga beviset på att Ian Curtis personligen hade det mer än eländigt – om man nu vill finna svaren på popmusikens frågor i dess upphovsmakares biografi. För argumentationens skull kan vi väl kanske medvetet gå i den fällan här:

I Miami skiner alltid i solen. I en jättevilla sitter Robert Kelly och fryser och ingen annan artist försöker må bra så hårt som han. Han har haft späckhuggare i sitt akvarium hemma. Han FÖRSÖKER.

Ni har sett R. Kellys skäggfrisyrer genom åren och hans kläder? En person som mår dåligt kanske ibland klär sig i svart och lyssnar på Sisters of Mercy (eller, om dom är äldre alternativt har bättre smak, just Joy Division) och låter bli att tvätta håret. R. Kelly klär sig i renaste vitt och sjunger om att det är säkrast att inte ta med sin flickvän till vip-rummet på klubben eftersom han är, som han sjunger, ”a flirt”. Samtidigt som han tar av sig tröjan. Ok om han sjöng en sån sak en gång, men det gör han inte. Han sjunger om såna saker gång på gång på gång på gång. Om ”Transmission” är en låt som ”försöker må bra” är R. Kellys samlade produktion, som vi det här laget är rättså omfattande, ett maniskt upprepande av detta mantra – försöka må bra – som får en dyster postpunkdänga från Manchester att kännas som koketteri.

R. Kelly skulle aldrig, för att hänvisa till en annan Joy Division-hit, beklaga sig över att kärleken sliter i sär oss. ”Love will tear us apart” är en låt som ACCEPTERAR att kärleken sliter isär oss. Som petar i det och unnar sig att tänka på det. Det gör inte R. Kelly. R. Kelly plockar in världens största gospelkör som sjunger THE STORM IS OVER NOW – om och om och om igen. Eller som, i sin största stund som artist hittills, inleder med raderna: I am a mountain, I am a tall tree, I am a swift wind sweeping the country.

Att denna låt handlar om Muhammed Ali kan vi här bortse ifrån, det är ändå bara på ytan. Självklart sjunger R. Kelly om sig själv, det gör han ju alltid. Det är inte bara VAD han sjunger, det är i ännu större utsträckning hur han sjunger det. Han försöker låta övertygande, försöker få oss att tro på honom.

Men vi lyssnar närmare än så, lyssnar på hur hans röst hela tiden håller på att spricka men aldrig gör det, särskilt i början. Hur R. Kelly från början låter väldigt ihålig, som att han bara lurar oss, men ju längre låten pågår lyckas övertyga sig själv om vad han faktiskt sjunger – och han får större självförtroende, börjar lita lite på sina egna ord. Man tänker såhär: Kellz – varför låter du så gråtfärdig när du ägnar fyra och en halv episka minuter åt att berätta att du är bäst i världen? Vid det laget har redan gospelkören kommit in och förstärkt musiken och dränkt alla hans egna tvivel: HE’S THE GREATEST! CAN YOU FEEL IT? HE’S THE GREATEST! CAN YOU FEEL IT? HE’S THE GREATEST! CAN YOU FEEL IT? HE’S THE GREATEST! CAN YOU FEEL IT? HE’S THE GREATEST! CAN YOU FEEL IT? HE’S THE GREATEST! CAN YOU FEEL IT?

Kanske kan detta maniska beteende tas som någon form av indicium på att de rykten som ständigt förföljt R. Kelly faktiskt är sanna. Oavsett detta är det bland den mest hjärtskärande musik jag har hört.

vad som för sverigedemokraterna till riksdagen

2010-06-04T05:35:00.000-07:00

Om man är från Dalarna måste man inte tvivla på vem man är, man vet det redan. Dalarna är Sveriges hjärta. Den som sitter på tåget till Dalarna har mycket att förundras över – de röda stugorna som utgör byarna utanför Leksand, dom syns från tåget; oskiftade byar i solskenet. Skogarna som är fulla av älg. Varje gång man åker till Dalarna ser man hundra älgar. Alla kan se detta men bara om man är från Dalarna kan man förstå det och känna det och vara en del av det och vara sann och genuin och äkta. Att vara från Dalarna är det vackraste en människa kan vara.

Mellan Siljan och Orsasjön ligger Mora. Denna kulturbygd omgiven av sjöarna och de blånande bergen! Mora är lite lite bättre än alla andra ställen. Inte mycket, nej nej, men liiiite. Det finns så mycket i Mora som inte finns någon annan stans! Till exempel sånt som inte finns i Stockholm. Tänk om Vasaloppet skulle gått i mål i Stockholm, hahahahahahaha tänk! Vilket kaos det skulle bli. Och Dalahästarna. Och Anders Zorn, den bästa konstnären i hela världen.

Om man är från Dalarna måste man inte tvivla på vilken musik som är bäst, man vet det redan. Det är rock som är bäst! Och folkmusik. Tänk att spela nyckelharpa i en fäbod, man hörs ända till Orsa, det hörs över sjön och de blånande bergen. Det är nåt annat det, något bättre, något liiiiite bättre än all annan musik.Det är så det är i Dalarna. Man har gått på folkhögskola och byggt sin egen nyckelharpa, riktigt hantverk, sin egen näverlur och spånkorg och lingarn från Utanmyra. Tänk på sommaren! Då glider man runt i bilen och lyssnar på rock, man lyssnar på riktig musik.

Sommaren i Dalarna, det är en enda folkfest! Man firar midsommar på gammalt vis, på det riktiga viset, det genuina. Karlarna häver upp midsommarstången. Dalkarlarna, dom som drev dansken ur Sverige, deras ättlingar är det. Blåklockan är landskapsblomma – blåklockorna på midsommar i Dalarna, och midsommarblomster och prästkragar och förgätmigej längs Siljans stränder där solen aldrig går ner. Midsommarfirandet i Dalarna, det är det vackraste som finns på jorden. Man tar sin gamla raggarbil till midsommarfirandet, att man är full gör väl ingenting. Sen blir det slagsmål men ärligt, man mot man, en vacker kamp om vem som puttat till vem av misstag. Det ångar om Siljan på natten, och susar om skogarna och ugglorna hoar.

Men det där kan ni aldrig förstå, FÖR NI ÄR INTE FRÅN DALARNA.

gäst hos verkligheten

2010-05-02T09:27:00.001-07:00

Det finns något lockande med konservatism tycker jag. Eller snarare - med konservativa ungdomar. Det kan bero på att jag själv och konservativa ungdomar har en gemensam fiende (tidningen Aftonbladet). Och att jag därför gillar konservativa ungdomar ungefär så som sjuttiotalsvänstern omfamnade Balzac: De hade en gemensam fiende som vi för enkelhetens (och humorns) skull kan kalla borgarklassen, som de förvisso kritiserade från två motsatta håll.

Men det är något mer också, något mer bedrägligt och mycket farligt: Det verkar så SOFT att vara konservativ. Man måste inte tvivla! Det här får man göra istället för att tivla: Sitta i en syrénberså i linnekostym och läsa Heidenstam tillsammans med ett glas vitt vin från Frankrike. Man vet vem man är - man är den moderna erans aristokrat, en 2010-talets Evelyn Waugh, fast med rena underkläder och ett sinne vitt och rent som en marmorstaty av Venus. Man vet att vad man gör är förfinat, vackert och gott, man har historien i ryggen. Man startar en blogg som heter "Tradition och fason". Syrénerna blommar, himlen är ljusblå. På detta sätt är konservatismen de politiska ideologiernas jordgubbstårta – självklar, enkel och ljuvlig. Å andra sidan är konservatismen samtidigt de politiska ideologiernas heroin – uppgivenhetens apatiska slutpunkt. Omöjlig balans det där, tror jag.

I Uppsala finns en berömd konservativ studentförening som heter Heimdal. Den har funnits länge, även för att vara en konservativ studentförening i Uppsala, och ofta anordnas där föredrag med prominenta gäster (märk hur mitt ordval påverkas av ämnet: prominenta). Förra veckan var jag där för första gången, jag kunde inte mostå att se Göran Hägglund föreläsa under rubriken ”Verklighetens Folk inför 2010”. Eftersom Heimdal, för alla andra än föreningens egna medlemmar, är något av ett stående skämt var det spännande att kliva ner i deras källare intill V-dala, samtidigt som att jag var nervös för att någon ytligt bekant skulle se mig och ta mig för en medlem. Men jag blev inte besviken. Att väggen pryddes av porträtt på kungafamiljen var kanske inte oväntat. Att många (de flesta) av de manliga besökarna (kanske 80% var föga oväntat män) hade kostym, knivskarp snedbena och plufsiga kinder var dock ändå en överraskning, som förstås gjorde mig glad på det särskilda sätt som införlivade fördomar har förmågan att göra. De flesta i lokalen verkade känna varandra. Trots detta skakade de hand med varandra, nickade ömsesidigt och sa (det är nästan för bra för att vara sant): God dag! En tavla pryddes av texten ”Förändring är förnedring”. Detta tog jag dock som ett utslag för den särskilda konservativa studenthumorn.

Jag var lite besviken på Hägglunds föredrag. Istället för att gapa ur sig populistiska galenskaper talade han mest om ganska torra sakpolitiska frågor, så som skattepolitik. Han drog lite stand-up-rutiner också, till exempel: Alltså HUR kunde jag tacka JA till att föreläsa här ikväll när HV71 spelar match! Detta var tydligen ytterligare ett exempel på den konservativa studenthumorn för lokalen stämde samfällt upp i ett orimligt högljutt: HÅ HÅ HÅ HÅ. Jag skruvade på mig.

I halvtid var det kaffepaus. Man köpte kaffe för fem kronor, serverat i vackra porslinskoppar. Föreninges ordförande kom fram till mig och min kompis Jennifer (som jag var där med) och presenterade sig med en handskakning och ett uppriktigt ”roligt att ni hittat hit”. Jag tänkte på konservatismen som en jordgubbstårta igen.

Efter pausen var det frågestund. Jag ställde en fråga om straffrätt och moral (som Hägglund nyligen behandlat i en debattartikel i Svenska Dagbladet). Jag var den enda frågeställaren som ordföranden inte kände igen namnet på när han läste från talarlistan. Alla vände sig stumt om och betraktade mig nyfiket. Hägglund undvek att svara på min fråga. Jag ställde en följdfråga och han undvek även den. Politiker är som telefonförsäljare: Dom är mer intresserade av sitt eget budskap än att föra en dialog. När vi var på väg ut kom en kostymman fram till mig och ville föra en intensiv diskussion om min fråga. Tyvärr var han dåligt påläst i ämnet och verkade relativt omedveten om sociala koder, men jag blev ändå glad av initiativet. Han sa: Man måste befria juridiken från ALLA sociologiska hänsyn, juridiken måste vara REN. En ryslig åsikt som skrämde mig mycket.

Utanför lokalen, efteråt, var det inte så kallt och man tänkte på våren. Jag gick till Weekday och drack gratisöl med unga hipsters. Jag kände mig upplyft och smutsig samtidigt, på ett underligt vis.

ytterligare om rökning

2010-04-17T08:46:00.000-07:00

Argumenten för att börja röka kommer slag i slag just nu verkar det som.

Den här bilden har tagits av min kompis Lina, och den är talande. Någon har skrivit på en affisch, som gör reklam för en fest som jag och Fabian ordnar på lördag. Nina Kraviz kommer med planet från Moskva(om de isländska vulkanerna vill) för att spela house för kidsen i Uppsala. Det är Nina Kraviz på bilden.

Idag var jag ute och gick i eftermiddagssolen. I väskan hade jag affischer, som jag häftade upp här och var i stan. När jag satte upp affischer på anslagstavlan vid spåren, på vägen till Vaksala torg, kom en man fram till mig.
"Är det reklam för rökning?" frågade han. Förvånat tittade jag upp och svarade att nej det är reklam för en fest.
"Det finns nog många som kommer att irritera sig på dom här affischerna och riva ner dom" förklarade mannen.
"Eh jaha tror du det" sa jag.
"Ja" sa mannen och granskade affischen ytterligare, varpå han fortsatte "jaså hon är från Ryssland, ja där har man väl en annan syn på sånt här, men jag tycker det är väldigt tråkigt att behöva se sånt här på svenska anslagstavlor".

Det är väldigt tråkigt att behöva se sånt här på svenska anslagstavlor. Svenska. Anslagstavlor. Tänk om till och med BARN ser att en kvinna på en bild RÖKER.

SKJUT MIG SKJUT MIG SKJUT MIG SNÄLLA

Kom förresten på festen om ni är i stan, det kommer bli kul! Jag bjuder alla på cigg!!!

om rökning

2010-04-15T14:00:00.001-07:00

Jag funderar på att börja röka. Fördelen är att det ser coolt ut och att man har något att göra när man väntar på tåget till Göteborg. Nackdelen är att det är dyrt och – vilket är värre – att man dör av det. Kanske måste jag offra mig, göra det ultimata offret och ge upp mitt enda liv för rökningens skull. Tappert skulle jag lägga mig på altaret och säga: Här är jag (göra konstpaus för blossande och sedan med demonstrativ långsamhet fortsätta) och jag rööööööker. Ett särskilt ödesmättat allvar skulle vila över rummet vi befann oss i.

Från och med första maj får dom som arbetar i Stockholms stad inte röka på arbetstid, jag läste det i den hemska och populistiska ”tidningen” Metro. Andra kommuner har varit pionjärer när det gäller rökförbud på arbetstid. Till exempel har en eller annan kommun i Norrland varit sådan pionjär. Den friska Norrländska luften är så klar att man bara behöver andas varannat andetag – och det är rökförbudets förtjänst och granskogarnas och fjällbäckarnas och vemodets.

På lunchen får man röka, för då har man ingen lön. På kafferasten har man tydligen lön. Arbetsgivaren betalar för att den anställde ska sitta där och blossa. Såhär säger kanske arbetsgivaren: Din äckliga lilla jävel röker du – DET TÄNKER JAG INTE BETALA FÖR. Arbetsgivaren äger sina anställda. Om dom har rent mjöl i påsen är det inga problem, då säger arbetsgivaren: Du har gjort ett bra jobb. Arbetsgivaren är Stockholms stad. Stockholms stad säger: Jag tänker inte betala för äckliga jävlar som röker, och så luktar det illa. Tänk om luften här var klar som en fjällbäck, så tänker arbetsgivaren, som är Stockholms stad. Klar som en fjällbäck, arbetsgivaren låter tankarna vandra – En fjällbäck, och som öringar vore människorna, som öringar i myllret.

Ingen protesterar. Alla är vi horor.

Jag tänkte såhär: Om man är en hora är det i alla fall värdigare att röka än att inte göra det. Vi måste vårda vårt smutsiga mjöl som den sista droppen vatten, för annars är allt förbi. Det finns ingen bortre gräns för vad Stockholms stad kan tänka sig att göra med oss.

så bör en mening skrivas

2010-04-07T14:43:00.000-07:00

And at last, in its curved and imperceptible fall, the sun sank low, and from glowing white changed to a dull red without rays and without heat, as if about to go out suddenly, stricken to death by the touch of that gloom brooding over a crowd of men.

återhämtning efter vintern

2010-04-04T13:53:00.000-07:00

Jag lyssnar på en låt, det är Ryo Murakamis ”Just for this”, den går långsamt och har en vokal som säger: You have to let go, and loose it. Den här vintern har varit lång och jag har tagit det personligt, snön och kylan och det faktum att man kan dö bara av att vara utomhus, det är en förolämpning, eller starkare än så: det är djävlulskt. Jag går till Ica och det finns risk för att jag ska dö om jag inte går in igen inom kort. Vissa människor är hemlösa och sover utomhus i femton minusgrader. Någon säger: Alla gör sina val. Andra säger såhär: Det är så härligt friskt ute. I helt andra sammanhang, till exempel i ett samtal, säger jag ibland såhär: Jag har ett kontrollbehov.

You have to let go, and loose it.

Jag har fått en efterlysning om att jag borde skriva om mitt liv på bloggen, att det vore roligt att läsa den som min dagbok. Min blyghet för en kamp mot min vilja att vara till lags, och just min blyghet är kanske den enda övermäktiga motståndare som min vilja att vara till lags har. Vad självömkande skrivet av mig. Min falska ödmjukhet är det, min falska ödmjukhet igen.

Nej det handlar också om att vissa saker i mitt liv, sånt som är på riktigt, inte ska smutsas ner av min ”blogg”. Jag önskar att jag var mindre högfärdig i detta avseende.

Jag har försökt värma mig lite med världens varmaste house (när midvinternattens köld varit hård), och även letat på det här Spotify efter ömma låtar . Motvilligt har jag bland annat lyssnat på dom här the XX och tänkt att det är ömma låtar. Min motvilja grundar sig enbart på att DN Kultur har skrivit om the XX och sagt att dom är bra. Hoppas att DN Kultur aldrig skriver ett endaste ord om Rick Poppa Howard. När jag åkte mycket snowboard, för den chockartat långa tiden tio år sedan, tyckte jag om vintern. Vad lycklig jag var.

På svt-play kan man se samhällsprogram. Några pensionärer har samlats utanför Jönköpings tingsrätt, det är en man som har åtalats för att ha slagit en trettonårig pojke i ansiktet (pojken hade cyklat på en tom uteservering). En pensionär håller tal för dom andra: ”Aftonbladets läsare har röstat, och 90 % tycker att han [gärningsmannen] gjorde rätt”. Under vintern har jag läst Allmän rättslära. Min lärare sa gång på gång: Alltså det finns ingenting som är FEL med att vara elitist. Pensionärerna på torget utanför Jönköpings tingsrätt var inga elitister. Inte heller är Aftonbladets läsare det.

Nu har snön smält och det har varit lite sol. Jag hoppas på det, och på elitismen.

litegrann om en låt: âme - rej

2010-02-01T10:23:00.001-08:00

Det är någonting med den melodislinga som dyker upp 1:33 in i detta klipp som jag aldrig blir klok på. Jag har lyssnat på den så många gånger. Den är svårnynnad, svår att nynna på, men så enkel. Jag har inte särskilt bra gehör, eller ganska dåligt faktiskt, så det gör att jag ibland tycker det är svårt att nynna en melodi. Melodin i Rej är inte svårnynnad endast för mig. Fast den är så enkel! Men man förstår sig aldrig på den. Techno är fyllt av hemligheter.

Nej det finns ingen HEMLIGHET. Eller någon kärna därbakom, det är alldeles tomt därbakom.

Melodin är enkel, men den verkar på flera plan. Det pågår saker i bakgrunden, en annan slinga som man inte riktigt hör. Och rytmen. Och några stråkar. Men ingen kärna, ingenting DÄRBAKOM.

Om jag tvingades att lyssna på en enda låt resten av mitt liv skulle jag välja att lyssna på Rej. Man blir aldrig färdig med den. Runt runt runt – och just när man tycker att man gripit tag i låten försvinner den igen, den flyr hela tiden. Synthen börjar om, slingan går runt runt. Synthen låter som att den försöker spela en melodi, men misslyckas. Sen försöker den igen, och misslyckas igen. Den ger inte upp, och varje gång misslyckas den och börjar om, som ett barn som försöker lära sig att jonglera.

Alla dom bästa låtarna är låtar som flyr. Jag tycker att Rej är världens bästa låt. Det blir jag retad för ibland. När Resident Advisor nyligen utsåg nollnoll-talets bästa låtar kom Rej högt på listan. I den lilla texten om låten som då publicerades säger Kristian från Âme att allt vad de ville åstadkomma var en låt som kunde spelas av både house- och techno-djs, eftersom det inte släpptes särskilt mycket ”techno oriented house” på den tiden (2005). Det fanns förstås ingen vilja att göra något så banalt som att ”berätta en historia” eller ”fånga ett stämningsläge”. Men ändå:

Ni vet tåget som går från Schönefeld till Alexanderplatz. Man sitter på det tåget, har nyss landat i storstan och är förväntansfull och glad - passerar Ostkreuz, Warschauerstrasse, ser Spree, tittar upp mot höghusen i Friedrischain. Man närmar sig Ostbahnhof, Berghains tak skymtar förbi, snart ser man tv-tornet. Allt man känner då.

Storstaden, Europas mitt, det särskilda ALLVAR som vilar över Berlin. ”Europa efter regnet”, känslan av att allt redan har hänt, kristallnatten, muren och den sorgsnaste platsen på kontinenten. Pilträden längs med floden. Att dra saker till sin spets, att inte kompromissa när allt ändå är förbi.

Allt man känner när man sitter på det tåget och lyssnar på Rej. Allt man inte lyckas förstå då. Dansmusik att gråta till, inte för sin egen sorg men för alla sorger, dansmusik att sitta stilla till, som man gör i kyrkan, man sitter stilla och tänker, eller begrundar någonting, tänker på något stort och sorgset, ett barn med allvarliga ögon och uppfordrande blick.

Samtidigt: Allt man känner när man sitter på det tåget och lyssnar på Rej. All förväntan man känner då. Hur låten bygger och bygger, samtidigt som den hela tiden flyr. Det pirrar i benen – storstaden, Europas mitt, den bästa musiken, ljudet som slår emot en när man kommer uppför trappan till Berghaingolvet, natten natten.

Synthen som misslyckas och börjar om, strukturerna som upprepas, monotonin som långsamt och omärkligt ändrar skepnad.

Postmodernism som är vacker.

jag hittar inte soundstreams "dance with me" på youtube men vi kan börja med att lyssna på a-sidan på samma skiva istället, den är också bra

2009-12-02T01:21:00.001-08:00

Freud kanske skulle säga att den känsla av att befinna mig långt ifrån centrum, som jag ofta upplevde när jag var yngre, i hög grad påverkar mina livsval i vuxen ålder. Kanske har min kärlek till några få kvadratmeter – ett betonggolv två våningar upp i ett gammalt kraftverk strax norr om Ostbahnhof i Berlin – en hel del med detta att göra: en längtan efter att få vara med där det händer.

Förra söndagen stod jag på på det stället igen, samma kvadratmeter, för första gången sedan augusti. Hjärtat i den stora kropp som är house av idag. Några få kvadratmeter där Det Händer. Det luktade som vanligt. Jag kände igen många stjärnor som jag brukat se där varje söndag. Tänk vad jag var glad.

När jag bodde i Berlin kom jag tillslut till en punkt då jag, en aning blasé, stod på Panormabar en söndag och tänkte, ”jaha och så ska dom spela ’Dance with me’ nu, jaja”. Men i söndags, åhhh –

Under hösten har jag ofta lyssnat på just ”Dance with me” och lite sorgset tänkt på den där alldeles särskilda kraften av att festen är en enhet, glääääääädjen. Dricka lite Club Mate. Dance dance, dance dance with me . . . dance dance, dance dance with me. Jag minns nån gång i mars, när Soundstream spelade första Sonntagspasset från tolv och det luktade vår utanför och man inte visste var Panoramabar slutade och basgången började, det var samma sak, hela rummet var samma sak. Dagsljuset utanför.

Freud kanske skulle säga att det är min känsla av att behöva UPPNÅ saker i vardagen, som gör att jag upplever det som en sådan befrielse att dansa. Framför det där dj-båset (av alla världens dj-bås är det något särskilt med just det där) två våningar upp i det gamla kraftverket, behöver jag inte prestera någonting. Det enda jag behöver göra är att stå där, lyssna på musiken – och dansa. Det är allt, sen är det färdigt.

Jag tycker att det är så himla himla vackert, och så svårt att förklara. Eller jag vill inte förklara heller, jag vill att det ska få vara som det är, obeskrivet och rent. Just låten ”Dance with me” säger dock mer om det där stället än något annat jag vet.

så ligger det till

2009-11-29T09:43:00.000-08:00

Huden känns omedelbart mjuk och silkeslen. Den är förfinad och återfår lyster samt en jämnare ton. Allt liv är beroende av en noggrann balans av mineraler och din hy är inget undantag. Tänk vad härligt att bara få vara hemma, en alldeles vanlig tisdag. En alldeles vanlig tisdag - krypa ihop i soffan. Samtidigt sker en utveckling av nya hudceller. Mineraler spelar en viktig roll vid återställandet av din hys fuktbalans. Huden känns omedelbart mjuk och silkeslen. Tänk att få mysa med mineraler. Upplev fruktkicken från saftiga frukter. Fruktkick och mys - med dofter av nektarin och ingefära, ingefära och nektarin. Bara vara hemma, frukt, mineraler, utveckla nya hudceller. Mixa och lek - forma din egna personliga stil, mineraler och nektarin. Sammetslent resultat, leva livet fullt ut, varenda sekund, och aldrig ta någonting för givet. Visa upp dina favoriter som konstverk, mineraler, nektariner, saftiga frukter. Lyster samt en jämnare ton, kanske är det dess ursprung i den exklusiva hudvården som gör att man upplever en känsla av lyx - enbart vid tanken. Med åren slackar hyn och behöver extra shots av frukt. Ingefära, sammetslent resultat. Det kan man ersätta med olja från en växt. Om växten är ekologiskt odlad räknas oljan som ekologisk eller just naturlig. Lägg platsfolie över. De livsviktiga oljorna i plantan hjälper till att stimulera kollagensyntesen för att göra din hud mjukare och öka strålglansen. Strålglans är en livsviktig olja, den kan man ersätta med en ekologiskt odlad växt, leva livet fullt ut, varje minut. Din hy återföds - strålande och smidig. Resultatet blir en hud med mindre linjer och rynkor, huden upplevs mjuk samt får en jämnare hudton, återställer balansen i huden, ger en klarare och jämnare hudfärg. Huden arbetar själv. Huden återskapar optimal balans i huden huden huden huden har djupt återfuktande och vårdande egenskaper. Kanske är det hudens ursprung i den exklusiva hudvården som gör att man upplever en känsla av hud - enbart vid tanken. Lägg plastfolie över.

replik angående kommentarerna till förra inlägget

2009-11-24T07:50:00.000-08:00

Fredrik och David: Jag känner att den affekterade och (medvetet/ansträngt) svepande tonen i förra inlägget inte var era sakliga kommentarer värdig. Om jag ska försöka vara saklig tillbaka (istället för att bara ägna mig åt att, mer eller mindre för nöjes skull, slåss mot mina personliga väderkvarnar) skulle jag dock vilja säga följande:

Varför skall inte popmusik och skrivande om popmusik tas på vad David kallar "lite för stort allvar"? Just detta att de som "skriver om musik emellanåt" inte tar sitt uppdrag på något som helst allvar upplever jag som själva kärnan i problemet. Varför är det så? Är popmusiken alltså inte värd att ta på allvar? Varför? Vidare skriver David att skrivande om popmusik inte är en "livsstil". Förutsätter alltså det faktum att man tar sitt yrke på "allvar" att det dessutom är en "livsstil"? Personligen pluggar jag till jurist. Det är inte heller någon "livsstil". Icke desto mindre kan man väl givetvis kräva av landets jurister (sjuksköterskor, bussförare, popskribenter) att de tar sina yrken på "allvar"?

Man kan jämföra popkritiken med litteraturkritiken. Det är en absurd tanke att en litteraturkritiker inte skulle ta litteratur på "allvar" utan istället se det som någon form av Kul Grej - "vi som skriver om litteratur emellanåt". En sådan inställning vore givetvis att förminska litteraturen. Varför popmusiken inte skulle vara värdig en allvarligt syftad kritik är svårt att förstå. Lek med tanken på att exempelvis (min favorit) Leif Zern skulle ägna en hel artikel åt att (istället för att beskriva och analysera exempelvis en pjäs eller roman) berätta om när han frågade chans. Detta kommer givetvis inte att hända. Inom popkritiken är detta beteende dock fullständigt accepterat - snarast är det legio.

Likaså saknar svensk popkritik VARJE form av teoretisk medvetenhet eller ens tillstymmelse till kritisk analys. I ALLA mainstream-medier bedrivs istället ett totalt meningslöst pladder om huruvida skribenten "gillar" en låt/skiva/spelning eller inte. Ofta är det dessutom för varje person som någorlunda regelbundet tar del av dessa medier synnerligen förutsägbart vad som kommer att "gillas". Den här låten är jättebra. Den här sångaren är så häftig. Basshunter är jättedålig. Att förklara VARFÖR så skulle vara fallet är en svårare uppgift, som tyvärr ignoreras TOTALT. Att bedriva en KRITISK ANALYS - vilket gällande andra konstformer på ett alldeles självklart sätt är kulturjournaliskens själva uppgift - är möjligen än svårare. Själv har jag vad jag minns ALDRIG läst vad man kan kalla kritisk analys av popmusik i någon av de medier jag nämnde i det tidigare inlägget. Popkritiken blir en aktivitet som verkar vara riktad till barn. Skribenterna verkar fullständigt sakna varje ambition och kommer undan med att stapla klyschor på ett sätt som jag tycker är häpnadsväckande. Och som vore fullständigt oacceptabelt inom exempelvis litteraturkritiken.

Så till själva listan: Fredrik har nog rätt i att det främst är cross-over-hits som hamnar på listan, vilket säkert beror på att (alltför) många olika människor hjälpts åt att göra listan. Dock är det även så att listan bidrar till en berättelse om vad som är "bra musik" som givetvis är ideologisk. Den representerar en förhärskande smak som är oändligt förutsägbar. Jag VET hur listan kommer att se ut innan jag har tagit del av den. Trots att jag inte alls lyssnar särskilt mycket på den typ av musik som listan hittills består av har jag hört ALLA låtar på listan och läst om ALLA band som förekommer och blivit itudad att just DESSA band är bra. Berättelsen finns redan, den är ett led i en historieskrivning om bra pop som är så sjukt förutsägbar. Om det nu är så att det varit för många kockar vid sopplagandet har det dessutom varit precis samma typ av kockar. Det KAN inte vara så att TRE av dom hundra bästa låtarna gjorts av bandet Phoenix (eventuellt kommer det dyka upp flera, för att inte tala om hur många låtar av Håkan Hellström som antagligen kommer dyka upp framöver eftersom till och med hans typ topp tre sämsta låt "Magiskt men tragsikt" redan varit med). Att TRE låtar med Phoenix redan varit med betyder bara en sak: Dom som har gjort listan har samma syn på pop, en syn som säger att Phoenix är bra. Detta innebär också att annan musik, och andra berättelser om nollnolltalets pop, ignoreras och marginaliseras. Hade en annan typ av popkonsumenter gjort listan hade kanske Carl Craig dykt upp på tre ställen. Då hade åtminstone följande inträffat: Vi hade fått ta del av en berättelse som inte enbart likt en maskin reproducerar en redan existerande kanon. I nuläget framstår listan som oerhört ytlig.

Varför var nittiotalets skribenter "orimligt pålästa och entusiastiska"? Förlåt men detta med popkritik är faktiskt inte särskilt svårt, det gäller bara att lyssna på lite låtar och tänka efter lite. Är dagens litteraturskribenter "orimligt pålästa och entusiastiska"? David verkar mena att det inte är ett krav på en popskribent att denne skall vara intresserad av / kunnig inom musik. Istället handlar det om att "skiva om musik emellanåt".

Vidare tycker jag att det är märkligt att pådyvla mig åsikten om att ett popinstresse skulle vara en "livsstil". Tvärtom tycker jag att nollnolltalet-listan är just en lysande representant för allt som är fel med att se popmusik som en "livsstil". Detta främst eftersom det står så väldigt lite om just musik i texterna på listan. Och desto mer om exempelivs kläder och personliga upplevelser. Säga vad man vill om exempelvis residentadvisor.net, men i jämförelse med nollnolltalet.se behandlas musik betydligt mindre som "livsstil" i förstnämnda forum. Jag tycker att det är en märklig argumentationslinje att sätta likhetstecken mellan kunskap/passion och attityd/livsstil. Istället tycker jag att dessa begrepp i nu aktuellt avseende utgör varandras motsatser, medan ytlighet/fokus på skribetentens egen person snarare hänger ihop med livsstil och attityd. Jämför exempelvis tidningen Nutida Musik med tidningen Bon. Nutida Musik handlar om MUSIK. Bon handlar om livsstil. Jag menar att nollnolltalet.se i detta avseende kan beskrivas som en kusin till Bon.

Detta är också vad jag menar med begreppet "indiekillar". Detta har inget att göra med vad som är /inte är "indiepop" (i ordets ursprungliga betydelse). Istället representerar dessa personer just detta som jag stör mig på: Människor som är lite semi-intresserade av musik, totalt omedvetna om estetisk teoribildning men tror sig kunna en massa, och menar att dom har en medveten smak bara för att dom har läst om the Mary Onettes (eller vad dom nu heter) i DN. Och att det är dessa killar som BESTÄMMER vilken musik som skall anses vara bra. År 2007 gillade alla dessa killar plötsligt Burial jävligt hårt, trots att dom överhuvudtaget inte lyssnar på vare sig dubstep eller twostep eller d&b nånsin. Dom hade bara hört att det var bra och skrev följaktligen litegrann om att Burial är "bra". Detta är ytligt! Sonic sätter 24 rockskrivor på sin årsbästalista för år 2007, ja och så Burial då, likt ett alibi.

David undrar varför det inte finns några 25-åriga Lennart Perssons. Med risk för att framstå som överdrivet självsäker skulle jag vilja påstå att jag känner flera stycken, och att jag dessutom själv kan beskrivas som så.

bitter nörd hetsar upp sig, eller ännu en arg insändare om den svenska musikjournalistiken

2009-11-16T04:08:00.000-08:00

(indiekillar)

Med tilltagande frustration har jag följt nollnolltalet.se:s lista över dom hundra bästa låtarna från detta decennium, som snart är slut. Med frustration utslagen i full blom följer jag också musikbevakningen i Sveriges största indiepoptidning Dagens Nyheter. Jag tycker att popbevakningen i DN är fruktansvärt usel. Det skulle jag tycka även om det inte var DN (som man trots allt kan ha vissa förväntningar på) utan vilken liten landsortstidning som helst. Jag tycker att Johanna Paulsson ibland skriver vissa vettiga saker. ALLA andra skriver exakt såhär varje gång: Indiepop är intressant musik, musik vid sidan av skvalet, indiepop är tre män med små små jeans. Ibland skriver Fredrik Strage detsamma om så kallad ”hårdrock”. Varje dag används två tredjedelar av DN Kultur till att beskriva ett värdelöst svenskt indiepopband. Någon måste säga ifrån!

Andres Lokko, trots sina kommunistiska sympatier numera skribent på Sveriges största moderata indiepoptidning Svenska Dagbladet, verkar leva i illusionen om att tidningen Pop handlade om att promota svart musik i rocklandet Sverige. Jag fattar ingenting. Det här är vad som kom av tidningen Pop: Killar som vill lyssna på ”bra” musik, är vita och tänker att ”bra” musik är indiepop. Egentligen är dessa killar helt ointresserade av musik. Det enda dom är intresseade av är medier, dom skiter i musik. Andres Lokko har ägnat de senaste tre åren åt att dölja sina stora kunskapsbrister om dansmusik genom att skriva om någonting som han kallar ”fjorddisco”. Detta är nydisko från Norge, som troligen skulle få epitetet cosmic på exempelvis decks.de. Indiepopkillar tänker: Aha, ”fjorddisco”. Vem ställer Andres Lokko ansvarig för ”fjorddisco”-killen? INGEN! Andres Lokko beskriver Fuck Buttons nya album som ”stadiumtrance”. Alla killar ba, aha, ”stadiumtrance”. MEN FJORDDISCON DÅ? Andres Lokko ska hela tiden hålla på och relatera musiken han skriver om till den så kallade samtiden. (hmmmm vad BETYDER Fuck Buttons hösten 2009, hmmm) Det tycker jag att han borde sluta upp med. När hans (betydligt) mindre begåvade lärjungar sen ska göra samma sak på exempelvis nollnolltalet.se infinner sig samma känsla som när man läser en gammal uppsats från högstadiet: Det känns pinigt.

Nollnollalet-listan började starkt med en bortglömd Michael Jackson-låt på plats hundra. Jag tänkte, JA, detta kanske blir en lite annan historieskrivning än vad man kunnat förvänta sig av dessa indiekillar (av båda könen). Tidningen Pop, har jag för mig, brukade framhålla som motto att pophistorien ständigt måste skrivas om. Alla som skriver på Nollnolltalet.se verkar ha ätit tidningen Pop till frukost lunch och middag sedan dom var tre år gamla. Dock verkar det fullständigt saknas intresse av att revidera någon Pophistoria. Det enda det verkar finnas ett intresse av är att gissa vad Andres Lokko eventuellt gillade år 2003. Och sen skriva något kefft om det. När Black Storbe, Bloc Party, the Coral och Damien Rice dök upp efter varande borde jag ha gett upp.

Förutom nämnda Black Strobe har listan hittills tagit upp en (1) låt som eventuellt kan beskrivas som dansmusik (förstått i termer av house, techno, dubstep osv.) - en electropopsång med Felix da Housecat (jag kommer i detta sammanhang inte att beskriva Justices D.A.N.C.E. som dansmusik). Detta är självklart uselt. En musikjournalist (och i detta fall rör det sig om flera) som ignorerar all den techno som RENT OBJEKTIVT SETT varit den mest vitala popmusik som skapats detta årtionde kan liknas vid en sjuksköterska som injicerar bajs i sina patienter istället för medicin. Det finns bara en förklaring till ett sådant beteende: Man har ingen aning om vad man sysslar med. Sveriges just nu kanske mest hyllade musikskribent Fredrik Strage hade med inte mindre än TVÅ låtar med KENT på sin personliga lista. Ja, KENT! Alltså . . .

Dock har det varit några hiphop- och rnb-låtar med på listan hittills, så det har inte enbart varit p3-anthems och Antony & the Johnsons. Vid en jämförelse mellan texterna som handlar om hiphop och texterna som handlar om pop framträder indiekillens syn på popmusik på ett träffande sätt. Denna skillnad kan snabbt sammanfattas enligt följande: I texterna om hiphoplåtarna beskrivs musiken, i texterna om indiepoplåtarna beskrivs någonting helt annat, vanligtvis någonting ur skribentens vardag.

Längst i detta avseende går Margret Atladottir som inte med ett ord berör den låt hon skriver om (Rocky Dennis ”Maple leaves”) utan istället ägnar HELA sin text åt att berätta om när hon frågade chans på en kille år 1993. Dock är fenomenet genomgående. Susanne Cleasson skriver om Antony & the Johnsons ”Fistful of love” och ägnar större delen av texten åt att beskriva vilka solglasögon större delen av publiken på A & the J:s konsert i Dalhalla sommaren 2007 valde att bära. Samt vilka solglasögon hon själv bar. Gustav Gelin skriver om Broder Daniels ”When we were winning” och undviker i det längsta att berätta om något annat än hur mycket han själv och diverse medlemmar i bandet Broder Daniel haft för vana att dricka vid olika tidpunkter i livet. Listan skulle kunna göras mycket lång. Den bästa texten hittills på listan är enligt min mening David Djuphammars text om Mariah Careys ”We belong together”. Denna text handlar, hör och häpna, om själva LÅTEN.

Ledsen och besviken konstaterar jag att Nollnolltalet-listan lär oss tre saker:

1. Sveriges samlade musikjournalistkår har sjukt dåligt koll på musik. Trots att detta är det ENDA en musikjournalist måste hålla koll på.
2. Indiepop är musikstil som är omöjlig att beskriva. Man måste istället välja att skriva om något helt annat, exempelvis solglasögon.
3. Allt detta är, något oförskyllt men ändå, Andres Lokkos fel .

Personligen hoppas jag på att musik snart ska bli olidligt töntigt, så att folk som inte alls är intresserade av skiten slutar upp med att skaffa sig musikjournalistiska ambitioner. Alternativt att folk som faktiskt är INTRESSERADE av MUSIK skriver lite mer. Istället för en massa jeppar som gått journalisthögskolan och ska berätta för mig vilken musik som är bra bara för att dom tycket det var fränt att gå på en Tough Alliance-konsert nån gång för länge sen.

Liksom, pleeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeease.

Det är tio år sen det sista numret av tidningen Pop kom ut. Det hade Bobby Gillespie på omslaget och innehöll en lista med de hundra bästa indiepoplåtarna. Jag upprepar: Detta var tio år sen.

något annat

2009-10-19T14:31:00.000-07:00

Det enda jag gör på bloggen är att tycka, bla bla bla. Egentligen längtar jag efter en värld utan tyckande. Man skulle kunna tro att jag har hamnat i en livskris. Igår var jag väldigt trött (jag hade ägnat natten åt den svårslagna kombinationen house och techno) och valde därför att titta på tv. Det var debatt i Agenda mellan Tomas Östros och en man i hästsvans (just hästsvansen är det bästa med den mannen, jag tycker det är soft stil att ha hästsvans). Oavsett – jag kände såhär: ORKA. Jag hoppades att det skulle vara ett program om kaskelotter istället, men det var det ju inte.

Jag brukar inte ofta drabbas av syndromet ORKA. Jag har därför tänkt att min minskande attention span i själva verket är Facebooks fel. Tomheten efteråt, brukar dom som är beroende av saker prata om. Tomheten efter att man suttit ett tag med Facebook, det är just en sådan ”tomhet efteråt”. Apropos Facebook skrev min kompis Henrik (i sin tur apropos att två böcker om ”lycka” skrivna av nyliberala debattörer recencerades i DN samma dag) häromdagen som sin status att han ville ta dom (nyliberala debattörena alltså) i famnen och säga att dom duger som dom är. Det tycker jag var fint skrivet av Henrik. Detta är också vad jag menar med att jag inte pallar att tycka saker: jag vill hellre kramas och duga som jag är.

Trots allt loggade jag in på Facebook idag (eller jag gjorde det kanske tio gånger men jag HÄNGDE inte), och jag var nära att skriva något sarkastiskt och putslustigt (som min status) om Patrik Forshages text om Glasvegas låt Geraldine, som idag publicerades på nollnolltalet.se. I den texten upprepar Forshage en mycket stor mängd rockjournalistiska klyschor, eller alltså han upprepar alla. (Exempel: ”Det finns inte tillstymmelse till ironi eller distans någonstans hos Glasvegas. Skulle man till exempel anklagande påminna dem om att både musik och stil lånat en aning från i tur och ordning Phil Spector, Lou Reed, Joe Strummer och bröderna Reid får man bara ett snett leende och en obstinat men kärleksfull »Be My Baby« till svar”. Jag hade tänkt skriva att jag enligt mina beräkningar redan hade läst den texten ungefär tretusen miljarder gånger. Det har jag ju. Men vadå ORKA.

Att duga som man är, det är ju verkligen en toppengrej. Att det är omöjligt att skriva en sån mening utan att låta ironisk är väl om något ett symtom på något sorgligt. Om mitt namn var Nina Björk hade jag skrivit att det är en politisk handling att anse att saker duger som dom är. Men jag blir så himla trött på att jag alltid måste göra en politisk twist på all skit jag skriver här på bloggen, för att legitimera inlägget för mig själv. Kanske ska jag därför låta bli denna gång. Puss och kram är kanske ett bättre avslut, men det låter ju också ironiskt. Hemskt synd, det.

fåglar och valar

2009-10-11T13:48:00.000-07:00

Jag youtubar klipp på blåvalar. När jag var liten var jag väldigt intresserad av vilda djur. Det är ett intresse som börjar komma tillbaka. Under en månad tidigare i höst hade jag en kompis uppstoppade and i fönstret, vaktade den under tiden min kompis hyrde ut sin lägenhet. Nu saknar jag anden och funderar på att skaffa ett eget uppstoppat djur, helst en fågel. Jag vet inte var denna längtan efter ett uppstoppat djur kommer ifrån, fast jag har försökt fundera ut det. Det har varit mycket naturen på bloggen nu på senaste. Bloggen är en avspegling av mina intressen. Idag blåste det in ett lönnlöv genom mitt öppna fönster när jag vädrade. Hon sa att allt var lönlöst, men jag tyckte hon sa lönnlöv. Hur hastigt blir lönnarna gula, som lysa vår vandring i parken (att dö är att resa en smula, från grenen till fasta marken). Symboliskt löv, lönnlövet. Stadsparken är alldeles gul. Den matchar himlen som är grå, marken som är brun och Fyrisån som ser iskall ut. Tänk om jag hade haft ett par ”rejäla gummistövlar”. Då hade jag kunnat stövla. Blåvalen är det största djur som funnits på jorden. Information från youtubande: Vissa av blåvalens ådror är så stora att man skulle kunna simma i dom. Då hade man blivit röd av blåvalsblod. Kanske har blåvalens blod en annan färg. Blåvalar är ensamma djur. Dom seglar runt under ytan, en och en, korsar världshaven i jakt på plankton. Ibland ylar dom till varandra i djupen. På en dag äter dom typ fyrtio miljoner plankton. För ett år sen var jag i Tokyo. Utanför naturhistoriska museet där fanns en skulptur av en blåval i naturlig storlek. Jag stod en stund och gapade.

2009-10-06T12:09:00.001-07:00

jaha

2009-10-05T16:27:00.001-07:00

Det finns tillfällen i livet då jag lyssnar på Bruce Springsteens album Nebraska. Man kan säga att jag använder det albumet som en filt – ett skydd mot höstens första regn. Jag har en förväntan på att tillvaron ska vara fin och god, och livet någonting vackert, men så är det ju inte.

Eftersom mina cd-skivor numera är nedpackade i lådor hemma hos mina föräldrar lyssnar jag kanske på Nebraska via musiktjänsten Spotify, och sen mitt i är det reklam för något som heter ”Singalo” som är en ”dejtingsite” där man kan ”beskriva sina singelvänner”. Så att dom jävlarna slipper vara singlar längre. Livet är en strid, lilla Madicken. Jag gör så gott jag kan.

Jag försöker kämpa för det goda och det sköna, fast det är så svårt. För att få tröst vänder jag mig ibland till albumet Nebraska. Det finns en ömhet i musiken på den skivan, samtidigt som den är ödesmättad och på gränsen till sammanbrott. Singalo-reklamen är ett hårt slag i ansiktet på varje form av ömhet.

Jag gör verkligen så gott jag kan.

Jag blir så himla ledsen. Man kanske tar en promenad genom ett eftermiddagssoligt Uppsala, och det är höst och mycket vackert. Men på Stora Torget har dataföretaget Dell byggt en enorm reklampelare av stålbalkar och vit plast. Varje gång jag ser den så dör jag litegrann. Den reklampelaren har till enda (enda) uppgift att rasera mitt sista hopp om en bättre värld.

Det händer att jag går till min bokhylla och tar fram Strindbergs Ett Drömspel. Jag öppnar boken, läser – och drömmer om hur jag förstör Dells reklampelare, att jag klottrar ner den och skriver:

Hör oss!
Hör hur vi sucka!
Jorden är icke ren!
Livet är icke gott!
Människorna är icke onda,
icke goda heller!
De leva som de kunna,
en dag om sänder!
Stoftets söner i stoft vandra,
av stoftet födda
till stoft varda de!
Fötter att trampa fingo de,
vingar icke.

Jag tänker på begreppet värdighet. Inte värdighet som i stolthet och högburet huvud, utan om den värdighet som ligger i att vara människa. I att kunna tänka och så vidare. En radioreklam för en dejtingsite där man kan ”beskriva sina singelvänner” är inte VÄRDIG. Den är en moralisk gyttjepöl.

Jag tycker att man har en rätt att förvänta sig mer av livet än radioreklam. Eller nej kanske inte en rätt att förvänta sig, men en MÖJLIGHET att göra det. Att sikta lite högre än till radioreklamen.

Jag tar saker personligt. Tänk så mycket bra musik det finns. Kanske vill man lyssna på lite bra musik. Kanske slår man, oförberedd på vad som komma skall, på radiokanalen p3 i hopp om att få höra något av den senaste popen. Att lyssna på p3 är dock en dartpil i mitt ömma hjärta. Dom FÖRSÖKER ju inte. Dom spelar låtar som dom inte gillar, spelar vad dom tror att lyssnarna vill höra, kokar ner någonting vackert till en fadd buljong där det ENDA som återstår är en ledbruten och svältande minsta gemensamma nämnare. Tänk på tidningen Aftonbladet. Det finns en förväntan som säger att jag skulle kunna tänka mig att KÖPA tidningen Aftonbladet. Att se Aftonbladets framsida varje dag är att varje dag få ett litet slag i magen.

Jag är förstås medveten om att många läsare kommer att uppfatta detta inlägg som elitistiskt koketteri (alternativt översentimental patetik). Det kan jag leva med.

Dock tycker jag om att uttrycka mig drastiskt. En strävan efter en minsta gemensamma nämnare tillåter inte att man uttrycker sig drastiskt. Därför vill jag utrycka mig drastiskt.

En strävan efter den minsta gemensamma nämnaren tillåter inte att man använder stora uttryck som ”människolivet”. Inte heller tillåter formatet ”blogg” detta. Därför vill jag använda stora uttryck som ”människolivet”.

I Mästaren Ma låter Willy Kyrklund Ma säga följande:

I en främmande stad bland bergen, o denna gata i en främmande stad! Minnet hugger som en snickares stämjärn i mitt hjärta av trä.

Ensamheten har intet mått. Främlingskapet har ingen gräns. Vad har jag här att göra i en främmande stad?

Detta alltså apropos människolivet. Förhoppningsvis befinner vi oss nu på ett avstånd från dejtingsiten Singalos radioreklam som kan beskrivas som behörigt.

Fötter att trampa fingo de,
vingar icke.

Om vi nu befinner oss i en främmande stad bland bergen (utan vingar), och jag påstår ju att vi gör just det, kan vi väl ändå FÖRSÖKA uppskatta det som ändå finns att uppskatta.

När jag tänker på detta tänker jag på blommor. Dom är så fina. Dom blommar på liksom, dom är fina för den sakens skull, omgivna av regn och storm och hagel. Tänk på en vitsippa. Tänk sen på en radioreklam för en dejtingsite där man kan beskriva sina singelvänner. I fönstret har jag två pelargoner. Dom FÖRSÖKER.

När jag känner mig slagen i magen av tidningen Aftonbladets existens tänker jag på sköra ting. Jag tänker på blommor och skör musik. Någon dikt som passar bäst att läsa tyst. Jag tänker att det finns en slags motståndsrörelse i detta. I det vackra och försiktiga och i det ömma och värdiga.

Världen är så brutal. Livet är icke gott. Ändå finns det vitsippor. Lite hoppfullt.

Minnet hugger som en snickares stämjärn i mitt hjärta av trä.

i love your dark eyes yeah yeah

2009-09-30T00:42:00.000-07:00

Jag har gjort en mix igen. Det är strictly vinyl, för så bör det vara. Mixen är ganska rak och okomplicerad, för så bör det också vara, tycker jag. Det kallas techno, har jag hört!

Tracklist:

Dj Wild – Roumaniaque [Love letters from Oslo]
Radio Slave – Koma Koma (Steve Lawler remix) [Rekids]
Seth Troxler – Panic, Stop, Repeat [Spectral Sound]
Mikael Stavöstrand feat. Katou – Dark Eyes (Brothers’ Vibe remix) [Lick my deck]
Unknown – B [Horizontal Ground]
Jerome Sydenham – Jor-El [UK Promotions]
Kris Wadsworth – Mainline [Hypercolour]
Dan Andrei – Untitled 6 [Be Chosen]
Deep’a & Biri – Fragile ( youANDme EDIT) [RC]
Lemon Popsicle – Bistra (Andy Chatterley mix) [Alive]

Ladda ner mixen här

litegrann om en låt: håkan hellström - nu kan du få mig så lätt

2009-09-22T14:12:00.001-07:00

Ni vet det där klippet med Siewert Öholm och debatten om hårdrocksbandet W.A.S.P? Hur deras musik förmodades få svenska mellanstadiekids att släppa allt för att istället ägna sig åt att ”knulla som en best”. Det är roligt. Det allra roligaste är eventuellt hur företrädaren för tidningen OKEJ låtsas vara helt ovetande om att W.A.S.P. skulle stå för We Are Satans People och istället menar att det ”betyder geting”. Men hursomhelst – vad dumma dom var som trodde att hårdrock skulle förstöra oss. Är väl den allmänna åsikten numera.

Själv har jag aldrig lyssnat på W.A.S.P. men min lillasyster gillar (/gillade) dom. Jag gillar gangsterrap, även om jag inte lyssnar så mycket på det numera. Gangsterrap (älskar hur det låter på svenska!) är också en form av musik som rört upp känslor och ansetts förstöra ungdomen. En gång skrev jag uppsats i litteraturvetenskap om NWA. Jag älskar NWA. Typ när dom rappar såna här saker:

When me and my posse stepped in the house
All the punk-ass niggaz start breakin out
Cause you know, they know whassup
So we started lookin for the bitches with the big butts
Like her, but she keep cryin
"I got a boyfriend" bitch stop lyin
Dumb-ass hooker ain't nuttin but a dyke
Suddenly I see, some niggaz that I don't like
Walked over to em, and said, "Whassup?"
The first nigga that I saw, hit em in the jaw
Ren started stompin em, and so did E

Jag tycker att detta är ”kul”. Det är lätt att ha distans till det där. Det ligger så långt ifrån mig själv, det är totalt ofarligt, precis som när W.A.S.P. sjunger om att slakta getter och slåss, eller vad det nu kan vara dom sjunger om. Detta som bakgrund till det egentliga ämnet.

Jag var sjutton år när Håkan Hellströms debutalbum Känn ingen sorg för mig Göteborg släpptes. Nu är jag själv lika gammal som Hellström var då. Jag minns första gången jag hörde första singeln, albumets titelspår, på radion. Jag var inte så knäckt, jag trodde att det var Joakim Hillsons (du är så vacker utan spackel/att du inte kan förstå) nya låt. Senare ändrade jag mig.

Det var speciellt för mig att lyssna på exemplevis låten ”Vi två, sjutton år” när jag själv var sjutton år. På den tiden betydde musikens texter mycket för mig. Håkan Hellström var den första artist jag lyssnade på som sjöng om mitt eget liv (ansåg jag) på ett mer direkt sätt, i min egen samtid. Exempelvis Morrissey sjöng om någon jag kunde se upp till eller identifiera mig med, men inte just om mig.

Jag gillar fortfarande Håkan, särskilt den tredje skivan, som jag tycker är hans bästa. Oavsett detta tror jag att det är riktigt att säga att Håkan Hellström har präglat mig. Jag har i någon mån förändrats som människa av att lyssna på den där första skivan om och om igen, i en så kallat känslig ålder dessutom. Det har antagligen att göra med identifikation.

Jag har lyssnat på första skivan igen nu. Särskilt har jag lyssnat på spår nummer fyra, som bär titeln ”Nu kan du få mig så lätt”.

När jag lyssnar på den låten kommer jag direkt in i den stämning som den alltid har förmedlat till mig: Festen är slut, man ser saker i sitt rätta ljus och för vad de är, allt känns snöpligt och torftigt. ”Vinden håller tal / på en hamburgerbar” och man känner en längtan efter en gemenskap som man inte förstår var den finns. Jag tänker på när jag bodde i Mora, på den tiden jag inte tyckte att det var kul att gå på fest, att jag kände mig utanför osv. Det verkar som att det alltid är höst eller vinter i dessa minnen, att jag cyklar genom mörkret påväg hem.

Detta är en stämning som jag känner mig hemma i. Poängen här är att jag inte är säker på huruvida ”Nu kan du få mig så lätt” är hönan eller ägget i detta. Jag vill åtminstone inte utesluta att det faktiskt kan vara så att låten är hönan. Och att – för att för skojs skull uttrycka mig överdrivet drastiskt – hela min tonårstid är ägget.

Saken är, som sagt, att jag tänkt att denna låt i någon mån handlar om MIG medan Ice Cubes rappande om ”dumb ass hooker ain’t nothing but a dyke” alltid har handlat om några andra människor, seriefigurer i ett Compton som jag nästan inte vet om det finns på riktigt eller om det bara är en legend.

De senaste veckorna har jag, när jag behöver en liten paus från housen, lyssnat mycket på the Dream. The Dream kan fungera som exempel för att illustrera vad jag försöker säga. The Dream skulle aldrig få för sig att sjunga om en vind som håller tal vid en hamburgerbar. Istället sjunger han om att han är jävligt framgångsrik i allmänhet, och sjukt grym på att ligga i synnerhet.

Håkan Hellström:

Men jag våga aldrig hålla din hand
vi är inte såna
som i slutet får varann

The Dream:

She's telling all her homies
I'm the real deal
Everytime she leave the crib
Shawty be coming right back
She talkin' dirty all up in my ear
And I'm gonna' put this dog right on her kitty cat

Håkan Hellström:

Det var så mörkt
den kvällen jag gick hem
jag hade hoppats på något
hoppats på något
hoppats på något

The Dream:

I love it when she put them pretty lips on me
Purple kisses, purple kisses
She kiss me from my head, down to my feet
Purple kisses, purple kisses
She got that MAC on her lips when she doin' it to me
Purple kisses, purple kisses

För mig har det varit naturligt att tänka i banor som: jag våga aldrig hålla din hand. Tänk om jag hade lyssnat på the Dream istället när jag var sjutton. Kanske hade det varit bättre för mig.

När jag lyssnar på ”Nu kan du få mig så lätt” kan jag göra det av nostalgiska skäl. Men det är inte bara av nostalgiska skäl. ”Nu kan du få mig så lätt” har påverkat min självbild. Jag har identifierat mig med den och tänkt att den självbild som förmedlas i den låten är rätt, att det är den självbilden som är ”jag”. Kanske hade jag varit en mer osympatisk person om jag istället identifierat mig hårt med en låt som handlade om att en tjej anser att jag är ”the real deal”. Då hade jag åtminstone haft det att jobba med nu.

Siewert Öholm orade sig för att hårdrocken skulle göra barn till bestar, men vem vill vara en best? Det är ju bara på skoj. Håkan Hellström är mer subtil än så. Han erbjuder identifikation i livet, inte någon eskapism eller något ”häftigt”. Kids beware! Inga tv-debatter kan hjälpa oss nu.

ytterligare argument för poängen i förra inlägget

2009-09-22T08:39:00.000-07:00

vi vantrivs i kulturen

2009-09-20T09:32:00.000-07:00

På morgonen läser jag tidningen, vilket jag borde sluta med. Det här kan man utsättas för när man läser tidningen: Publicering av en enkät där någon berättar att han eller hon ska rösta på något som tydligen kallas "Alliansen". (Förresten, vad socialministern skrev på DN debatt i veckan pallar jag inte att beröra en gång till.) När man läser tidningen kan det också hända att man får läsa en jättelång artikel om Killingängets "skaparprocess". Först i Filter. Ett par veckor senare står exakt samma artikel i DN. En vecka senare har Svd gjort en egen layout på typ exakt samma text. (En liten önskan: Att kvoten för artiklar om manliga kompisgängs "skaparprocesser" nu är fylld för resten av decenniet) Jag skulle kunna välja att låta bli att läsa. Ännu har jag inte den styrkan, dock. Jag jobbar på det.

Ibland är det reklambilagor i dagstidningar. Dessa brukar jag förstås slänga. Häromveckan var det nån reklambilaga för Pressbyrån, som innehöll artiklar om medier i allmänhet. Och ja, självklart var jag svag nog att LÄSA den. Det var en lång artikel om svensk magasinhistoria. Där stod det bland annat att tidningen Pop "tog popmusiken på allvar". Jag ba, ojojoj här fick jag lära mig nåt nytt, den här historien har minsann aldrig berättats förr. Döda mig. En fördel med Sovjetunionen var att där inte fanns några "magasin" och, vilket är viktigare, inga artiklar som berättar att ett "magasin" tog "popmusiken på allvar" och att detta - i sig - var något alldeles storartat och speciellt. (En till liten önskan förresten: att kvoten för beskrivningen "en svensk Vanity Fair" är fylld för åtminstone det närmsta decenniet.)

Det var en fin essä om valar i svenskan för några veckor sen. Den var det säkert ingen som läste ändå. Häromdagen skrev DN litegrann om en gummibåt med soppatorsk som drev runt utanför Italiens kust, medan de 78 afrikanska båtflyktingar som fanns på båten en efter en mötte döden i solskenet på ett glittrande medelhav. Fem stycken överlevde (de drack urin) och kommer att bötfällas i Italien innan de skickas tillbaka till ett "Afrika" där de inte äger något alls. Många båtar hade passerat den drivande gummibåten, men det var ingen som stannade.

(Eller ok jag kan väl slå in en öppen dörr och i detta sammanhang trots allt citera socialministern: "Verklighetens folk har jag kallat den breda del av Sveriges befolkning som lever ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv och för vilka politik kommer i andra hand." Jävla cp.)

Så ---- ja pust och stön. Jag har varit i skogen, på ett ställe som heter Norra Garberg, och tittat på hösten. Samt plockat trattkantareller. Det var mycket vackert i skogen, och nästan alldeles tyst. Detta hjälper förstås inte båtflyktingarna ett dugg.

därför att jag har sanningen och rättvisan på min sida

2009-09-17T06:13:00.000-07:00

Jag tycker som sagt att det är ganska kul i skolan för tillfället. Jag pluggar straffrätt. När man håller på med straffrätt gäller det – kanske i större utsträckning än gällande någon annan aktivitet – att ifrågasätta vad man sysslar med. Såhär skriver min kursföreståndare apropos detta:

”När man tillämpar ett system, vars enda uppgift är att tillfoga andra människor någon form av lidande, blir det viktigt att systemet bärs upp av skäl som i något avseende går att rättfärdiga samt att skälen är sammanhängande och begripliga.”

Detta är alltså vad jag försöker lära mig: att tillfoga andra människor någon form av lidande. Systematiskt dessutom. Det är svårt med straffrätt.

Ofta är skälen till att man tillfogar andra människor lidande vare sig rättfärdiga eller begripliga. Inom ramen för straffrättssystemet gäller detta framförallt det faktum att återfall i brott är en försvårade omständighet samt det på alla sätt märkliga institutet ”artbrott”. Ibland är skälen begripliga och logiskt sett även rättfärdiga. Även det begripliga och ”rättfärdiga” lidandet är dock förstås problematiskt.

Straffrätt innebär moralisk kommunikation. Denna är till sin natur ensidig. Vissa människor kommunicerar en vedertagen moral och andra förväntas ta till sig denna moral. Vem som sitter på vilken sida bestäms av faktorer som i flera avseenden kan beskrivas som slumpmässiga.

Straffrätt bygger på en motsatsställning mellan ”rätt” och ”fel”. Världen består inte av motsatser. Saker har istället en tendens att vara både rätt och fel samtidigt. Några hänsyn till detta tas inte i straffrätten. I en av mina kursböcker citeras Henry Fielding:

“There are a set of religious, or rather moral writers, who teach that virtue is the certain road to happiness, and vice to misery, in this world. A very wholesome and comfortable doctrine, and to which we have but one objection, namely that it is not true.”

Den bästa konstnärliga skildringen av straffrätten som jag känner till är klippet nedan, taget ur Fanny och Alexander. Jan Malmsjö i rollen av biskopen kan här sägas representera straffrätten:

Man kan fråga sig varför man vill hålla på med detta. Varför man vill vara Jan Malmsjö, som i klippet ovan gestaltar den otäcka biskopen i dennes kanske allra otäckaste skepnad. Jag håller på och funderar på det. Min förhoppning och min utgångspunkt är ändå att en kunskap om systemet är en förutsättning för möjligheten till en ödmjuk användning av detsamma.

lördagkväll i den eviga ungdomens stad

2009-09-05T15:12:00.000-07:00

När jag var i Berlin tänkte jag mycket på att det skulle bli gött att börja plugga ordentligt igen.Nu har jag gjort det (börjat plugga ordentligt igen) och det känns rätt gött. Men Uppsala är en håla, en samling hus på slättlandet norr om Stockholm. Jag går gågatan fram och känner mig iakttagen, uttittad och registrerad. På en komma fem sekunder går man från den ena delen av stan till den andra (om man går sakta), på tre sekunder hamnar man ute på landet. Mitt eget mentala Uppsala är ännu mindre än staden i sig: det sträcker sig från Luthagsesplanaden till Bäverns gränd i nord-sydlig riktning, och Folkes Livs till Vaksala torg i öst-västlig. I mitten ligger Nedre Fjellet (mitt hem) och där är det trevligt om dagarna. Jag känner en stark längtan efter att kunna ta en tunnelbanevagn till en stadsdel där jag inte varit, efter att kunna ta en promenad om natten på gator där jag inte vandrat förut, efter att köpa en Berliner Kindl i en kiosk. Åh –

Jag har läst en ganska tröttsam bok som jag inte gillade – Herman Hesses ”magnum opus” (den beskrivs så i handboken Litteraturens historia i världen) Glaspärlespelet. Den handlar om en icke närmare definierad framtid (stön) där vissa smarta kids av manligt kön (stön) blir utvalda till att studera i klassisk anda och utveckla sina andliga gåvor (stön) och ha betydelsefulla relationer till sina äldre vördade lärare (stön). Detta beskrivs med hjälp av ett överlastat språk och tre miljarder upprepningar. Men en sak är ganska fint beskriven: Den akademiska världen som en värld för sig, en värld som kan tillåtas vara sin egen. Där man strävar efter något upphöjt och tillvaron befinner sig vid sidan om världsliga hänsyn. Jag försöker tänka på Uppsala på detta sätt. Att jag befinner mig i en slags exil. Det går bra så länge jag befinner mig i skolan och det är en tisdagsförmiddag. Annars går det ganska dåligt.

Lappsjuka är kanske fel ord. Rastlöshet är kanske rätt. Såhär sjöng Håkan Hellström: ”Du stod i dörren och sa / är det här allt det blir så dör jag”.

tillbaka

2009-08-25T13:58:00.000-07:00

Nattpromenad i Uppsala och staden är en kuliss. Husen runt domkyrkan är tomma och svarta, en känsla av artonhundratal, sjuttonhundratal. Jag lämnar mitt nya hem, Nedre Fjellet, och tar S:t Johannesgatan åt höger, förbi Palermo. Trots att jag har varit borta så länge känner jag igen flera som sitter där, men bara till utseendet. Korsar Sysslomansgatan, ser V-dala till höger och passerar Uplands uppför backen, svänger vänster, hör skrålet från Bryggan, korsar S:t Olofsgatan och går förbi universitetsparken i riktning mot kyrkan. Inte konstigt att jag kommer att tänka på Tomas Tranströmer som skrev:

En junimorgon då det är för tidigt
att vakna men för sent att somna om.

Jag måste ut i grönskan som är fullsatt
av minnen, och de följer mig med blicken.

De syns inte, de smälter helt ihop
med bakgrunden, perfekta kameleonter.

Det är nära att jag hör dem andas
fast fågelsången är bedövande.

Varje liten del av min promenad bär på minnen, jag ser åt ett håll och tänker – där är den korsningen, där hände det, där är den gatan som jag har vandrat då, och då och då och då. I form av en överdimensionerad staty i mitten av Universitetsparken tittar Erik Gustaf Geijer ut över staden.

kom ihåg var du läste det först

2009-08-16T14:15:00.000-07:00

I Dagens Nyheter läser jag att det är inne att vara vanlig, att vanlighet är en trend och att man, för att vara nere med det senaste, bör vara nere med vanlighet. ”Vanliga människors vanliga liv har hamnat i fokus” fastslår DN:s rubriksättare. Jag själv – bärare av berlinlugg, fräsiga kläder och kulturellt kapital – är förstås inte sen att hoppa på den nya trenden och befinner mig följaktligen på ett ställe som heter Mora. Detta är en självgod tätort i norra Dalarna som, trots att kommunens totala befolkning är mindre än en halv procent av Berlins, känns helt rätt för oss alldeles vanliga hipsters (eller ”Commoners” som vi kallas på diverse engelska bloggar som slutat skriva om dubstep). Man skulle kunna säga att Mora är för 2009 vad Diplo var för hösten 2004, om ni förstår vad jag menar.

”Just ilskan över det som uppfattas som elitistiskt och utestängande går ofta hand i hand med den nyväckta vurmen för vanlighet”, skriver Dagens Nyheter vidare. Själv har jag gått runt på Mora Folkbibliotek, plockat fram de tjockaste böckerna med den minsta texten och franskaste författarna och sedan stövlat fram med min boktrave till disken och sagt bibliotekarierna där bakom ett par sanningens. Såhär sa jag bland annat: ”Hörredu bibliotekariejävel, dom här böckerna uppfattar jag som elitistiska och utestängande!”. Sen mötte jag upp med min vän Tomas och hans flickvän (dom lever i ett alldeles vanligt, heterosexuellt parförhållande), som av en slump råkade befinna sig i hooden, och vi tog deras alldeles vanliga bil till Mora Järn och Bygg där vi kittade upp oss på lite heterosexuella skruvar och lite muttrar och sen ba stod vi på parkeringen och typ skruvade lite med bilen samtidigt som Alma, Tomas alldeles vanliga heterosexuella flickvän, hämtade kaffe åt oss. Sweet, liksom. Berlin kändes långt borta. Ilskan bubblade i mig när jag tänkte på den elitistiska och utestängande livsstil som jag praktiserade när jag bodde där.

”Återigen ett–noll till det okomplicerade vanliga, alltså”, skrev Sveriges största dagstidning. Jag ba: YOU said it Nigga!

ich habe doch nur ein bisschen techno gehört, in der bar fünfundswanzig

2009-08-03T13:51:00.000-07:00

Kay Pollak har skrivit en bok (som jag inte läst) som heter Att välja glädjen. Det provocerar mig när någon på detta sätt försöker sälja in enkla lösningar på komplicerade problem. Jag tänkte lite på detta igår när jag var på Bar 25 – ett ställe som går ut på att välja glädjen. Eller snarare: Ett ställe som tagit detta med ”att välja glädjen” så långt det över huvud taget är möjligt. Jag älskar Bar 25. Igår var jag där för antagligen sista gången någonsin eftersom dom stänger för gott i slutet av augusti (vilket dom förvisso påstått sig göra varje gång dom stängt för säsongen under de senaste åren). Att välja glädjen på Bar 25 handlar inte om att välja glädjen i vardagen, tänka positivt och yada yada. Det handlar om att ta på sig en tokig tröja och välja en glädje som är helt oberoende av världen utanför staketet, om en liten värld som bara finns på helgen och som bara sträcker sig från Spree till Stralauer Strasse, eventuellt med en liten övergångszon mellan glädje och verklighet från refugen i gatan utanför till macken på andra sidan.

Många av de stjärnor som struttar runt på Bar 25 om söndagarna upplever antagligen detta som ett politiskt projekt. Detta är också den profil som Bar 25 gärna förmedlar, där värden som personlig frihet, gemenskap och tolerans lyfts fram i vad som verkar vara en dröm om ett dekadensens eget utopia för de ”förlorade cirkusbarn” som inte måste jobba på måndagar. Detta är i sådana fall en politik som trots goda intentioner bär på så många baksidor (samhällsfrånvändhet, laissez-faire, självdestruktivitet) att jag inte skulle få för mig att påstå att den är något att hålla sig i om det blåser, så att säga. Men att detta kanske är något fint. P-O Enquist pratade i sitt sommarprogram om frizoner där de faktorer som styr det dagliga livet (exempelvis ekonomi och politik) står tillbaka för något annat, någonting som kan tillåtas vara bara vad det är. För honom hade idrotten fungerat som en sådan zon – en plats med egna regler, enkla regler som gör att man kan få en liten paus. Det personliga är som bekant politiskt. Trots detta kan det finnas ett behov av att ta på sig en tokig tröja, springa runt på ett nöjesfält för vuxna och dansa till musik som bara säger blippetiblopp, timme ut och timme in. Och av en enda anledning: Det är kul. Inte mer och inte mindre än så.

Ibland kan man känna en plötslig längtan efter allvar. Och ibland en mer smygande, pockande längtan efter en plats där allt, precis allt, bara är på skoj. Ibland vill man prata om filosofi. Ibland vill man säga piong tjong rrrrrrr och HAHA och ”livet är lite av ett skämt”.

Det är märkligt där ibland på söndagarna, märkligt på ett bra sätt. Igår uppträdde ett klezmerband i cirkusmanegen. Utanför den spelade Jake the Rapper musik som var ovanligt deep för att vara på baren. Inne i Saloonen var technon lika minimal som vanligt. På bryggan vid floden låg några och sov, några satt och skrattade, några hånglade, några köpte ännu en rom&cola. Den stora trädgungan svängde fram och tillbaka ovanför de sittandes huvuden på ett oroande sätt.

En känsla av att precis alla därinne är vänner med varandra, riktiga vänner strandsatta utanför tiden. Ibland talas det om att festa som att det inte finns någon morgondag. På Bar 25 gäller detta bokstavligen eftersom tiden enbart verkar existera som en långsam rytm mellan ljus och mörker. Det blir mörkt på söndagskvällen. Vid brasan sitter folk och pratar. Festen är oöverblickbar men ändå en enhet. Discokulorna i träden gör att marken ser ut att gunga på ett märkligt sätt. Någonstans väldigt långt borta gör sig folk redo för en arbetsvecka. En plötslig känsla av att befinna sig på ett långsamt sjunkande Titanic. Stjärnorna ovanför, vattnet runtomkring, en orkester som aldrig, vad som än händer, kommer att sluta spela. En glädje som existerar oberoende av skeppets långsamma försvinnande i den iskalla Atlanten. En fest in i det allra sista.

sommar i berran

2009-07-30T12:35:00.000-07:00

Swisch säger sommaren och sen är juli nästan slut och jag har inte skrivit något på så länge. Undrar hur jag sen kommer att minnas min tid i Berlin, som snart är slut. Summer in Berlin, it's allright, sjöng Alphaville en gång. Summer in Berlin, it's allright.

Jag har inte fått distans till det än, sommaren är inte slut. Jag kanske åker till Sverige om en vecka, eller kanske om två. Jag känner som vanligt ett behov av att sammanfatta, men mest för mig själv.

En kväll, som den här, när jag känner mig trött efter en helg som aldrig riktigt tar slut passar Summer in Berlin så bra. Jag bortser från de eventuella politiska undertonerna i att sjunga om sommaren i Berlin år 1984.

Jag skulle kunna skriva om saker som kanske kommer att få mig lite gråtmild och sentimental när jag tänker på dom om några år: refugen utanför Bar 25, sommarnattspromenader, söndagsfester, tony lionni - found a place, diskussioner om techno som aldrig tar slut och aldrig kan ta slut, cykelturer genom den gröna storstaden. Men jag har ingen lust med det just nu. Att skriva om något är att definiera det och stoppa det i en låda. Vi kan väl lyssna på en låt istället?

feel how your heart beats
like a heavy machine

en övning i att slå in öppna dörrar?

2009-07-07T15:56:00.000-07:00

För er som inte gjort det rekommenderar jag en läsning av min artikel på Newsmill, som, föga förvånande, handlar om Kristdemokraterna:

klicka här

jaha annars då?

2009-06-30T18:18:00.000-07:00

Vissa läser Facebook, andra läser blogg - För dom som läser blogg: Jag spenderade mina pengar på rödbetor idag; 2,50 euro för två knippen av dom största rödbetor jag någonsin sett, blasten liknade vinbärsbuskar. Kvinnan jag köpte dom av (på turkiska marknaden förstås, var skulle jag annars köpa rödbetor yo?) frågade om jag verkligen ville ha blasten kvar, så jag sa ja. Innan nu beskrivna shoppingfrenzy kollade Olof och jag in porten där Ricardo Villalobos bor, jag borde inte säga var det är och ska därför låta bli, men det står Villalobos på porttelefonen, fyfan vad coolt. Vi är "fans".

Jag håller på att läsa De vilda detektiverna. Jag är inte lika knäckt som vissa andra i min bekantskapskrets, men den är änna rättså go. Hursomhelst, mottot i denna bok är taget från Malcom Lowrys Under vulkanen, en bok jag i sanning är knäckt på, och det lyder "- Vill ni se Mexiko räddas? Vill ni se Kristus som vår konung? -Nej." - ett bra motto förstås. Jaja det är fuktigt i Berlin, fuktigt som i södra Mexiko (jag var där 2004), och jag har ikväll varit på Club der Visionäre iklädd shorts och ett linne och ett par malplacerade Clark's. Det var kändistätt och jag fick en öl som betalades av Mobilee (oder so). En kompis till Matthew Dear (mmm, men jag vet inte vad kompisen heter, MD höll sig i bakgrunden), spelade Arm Around You, den näst finaste Arthur Russell-låt som finns, och jag torkade svetten från pannan. Det blixtrade utanför CDV, men jag hörde aldrig någon åska. Det var Andreas som betalade taxin. Gonatt med er!

Arm around you finns tydligen inte på youtube, men jag kan väl isåfall bjuda på den här istället:

om en husgud

2009-06-27T08:50:00.001-07:00

Jag är ledsen för att Willy Kyrklund är död. Jag har ju ägnat våren åt att skriva en uppsats om honom, och tycker mig ha kommit honom (hans texter) ganska nära genom detta. Nu är han död, precis som Michael Jackson. Föga förvånande skrevs den, i mitt tycke, bästa minnestexten om Kyrklund av Jonas Thente. Han fokuserar i sin text mycket på att Kyrklund skrev vackert. En annan fin text är skriven Magnus Florin (som precis som Thentes text publicerades i DN) där han beskriver hur Kyrklund mot slutet av sitt liv satt i sitt radhus utanför Uppsala och läste Euripides i original. Detta ger en bild av WK som jag tycker om - en man som personifierar själva antitesen till, exempelvis, ordet "iphoneapplikation".

En dag som denna vill jag dock passa mig noga för att använda Kyrklund som ett sätt att positionera mig, eller än värre reducera honom till en accessoar för en livsstil. Istället vill jag gärna, precis som Jonas Thente, tänka på hur vackert Kyrklund kunde skriva.

Det finns många citat jag ofta återvänder till - vackra, vackra - alltid en liten aning ironiska och alltid beredda att rycka undan benen på den som tror sig ha kommit fram till ett slutgiltigt svar gällande någonting alls. En annan sak jag tycker fantastisk mycket om är en så enkel detalj som Kyrklunds användande av ordet "fördenskull".

Allra bäst tycker jag dock om vissa, ganska sällsynta, tillfällen i Kyrklunds (sett till antalet sidor) ganska lilla produktion där de "tankemodeller" han sade sig vilja skapa upphör att vara tankemodeller, där något annat visar sig, något man eventuellt skulle kunna kalla litteraturens helande kraft. Eller det är förresten fel att skriva så, men tillfällen där lekfullheten och textens många nivåer, dess motsättningar och ironier, ändå bottnar i någonting; där författaren når fram till någon form av kärna. Där jag tycker mig finna något som jag föreställer mig har saker gemensamt med vad Kyrklund själv letade efter i Euripides.

Jag vill här nämna ett exempel på detta, taget från Kyrklunds tredje roman (och fjärde bok) Mästaren Ma. Denna roman, som utspelar sig i det kejserliga Kina, består av tydligt åtskilda repliker, där "Mästaren" yttrar något som sedan kommenteras av två andra gestalter. Det nu aktuella citatet är från slutet av boken, när Mästaren bestämt sig för att lämna den eländiga jorden till förmån för månen, i en egenhändigt tillverkad raket (humor!). Ingenstans i romanen har de olika figurerna vänt sig direkt till varandra. Gestalten YAO har ofta ironiserat över mästarens visdomsord, vilket gjort att dessa, på ett för Kyrklund mycket typiskt sätt, tappat luften. Och så blir det så vackert som litteratur kan bli:

"Detta kunde jag aldrig: att acceptera människans villkor. Att böja mig, att vara förnuftig, att vara anspråkslös, att bära min måttlighet, att smeka min oförmåga, det lärde jag mig aldrig. Vanmakten bragte andra till vett, mig till vanvett. Andra gjorde dårskapens gärningar emedan de icke besinnade människans villkor, jag emedan jag besinnade dem.

YAO: Jag skulle ha nöjt mig med litet.

MA: Just därför ville jag ge dig allt. Att jag icke kunde ge dig allt, vart till en sten i mitt bröst och till en olidlig plåga. Ty dig ville jag giva allt."

mera dans

2009-06-26T04:26:00.000-07:00

Swift as a shadow, short as any dream; / Brief as the lightning in the collied night, skrev som sagt Shakespeareilurn. Don’t let me go / don’t cry tonight, sjöng Savage nästan fyra hundra år senare. Eventuellt är Savage mer beroende av hur texten framförs än vad Shakespeare är – ”Världen är en rövarkula, det mörknar mot natt”, inleder Gustaf Adolf Ekdahl sitt tal i slutet av Fanny och Alexander. But we were never being boring, sjöng Neil Tennant en gång. Dessa citat hänger eventuellt ihop. . . världen är en rövarkula, det mörknar mot natt, clownen är ledsen men försöker åtminstone. Livet är kort och döden är lång. This world is too rough and I’m too delicate.

Därför: Man måste ta vara på stunder med musik och blinkande lampor, stunder när saker stämmer – när solen går ner eller upp, korta tillfällen när världen inte är en rövarkula – sällsamma tillfällen när det slutar bullra och saker är fina och världen är ett ackord. Det finns musik och blinkande lampor, en gemenskap i stunden, en möjlighet att åtminstone inte vara tråkig.

göteborg, det är staden på g!

2009-06-24T12:43:00.000-07:00

Förra veckan var jag sjuk, så sjuk. I tre dagar låg jag på mitt rum och yrade för mig själv. Trots att jag var sjuk kände jag mig tvingad att gå till skolan på eftermiddagarna, eftersom jag planerade att skolka halva veckan för att åka till Göteborg (staden på g). Jag blev antagligen sjuk på grund av att jag dansat för mycket och sovit för lite (och oregelbundet), förra helgen. Den hade några höjdpunkter som eventuellt gjorde det värt att vara sjuk: Våran (min och Anders och Olofs) Augen Weit Auf-fest på Valentinstüberl, som blev en större tillställng än någon av oss planerat. Levon Vincents set på Berghain, som helt allvarligt var ett av dom bästa set jag någonsin sett, åtminstone det bästa jag sett just på Berghaingolvet. Det var nedstrippat och rått som hos en Marcel Dettmann (som spelade innan Vincent) men housigare och inte hårt, och ÅH vad bra det var. Senare, när söndagmorgonen var påväg att övergå i förmiddag, spelade Soundstream ”Day” uppe på Panorama, en låt jag drömt om att få höra just där på den platsen, just vid den tidpunkten, sedan jag var på Panorama för första gången. Benen vek sig litegrann.

Aja iallafall så åkte Anna och jag på samma buss till Göteborg – hon för att flytta dit för ett tag och jag för att hälsa på Futtelurn och spela på ENFANTS-festen. Det gick ganska bra att åka så långt men jag hade en liten breakdown typ vid Halmstad. Jag hade feber och var omväxlande svettig och iskall, så jag tog av och på mig tröjan hela tiden. Anna började också känna sig krasslig. Jag ville att bussen skulle komma fram så snart som möjligt. Tillslut gjorde den ju det också. Då var det natt. Nästa dag kämpade jag med ett paket sushi under ett par timmar och låg i övrigt och flämtade på soffan i lägenheten vid Kapellplatsen.

På fredagen var det midsommar och fest. Jag åt många tyska Ipren. Vi åt inte färskpotatis som andra människor utan släpade ut en massa högtalare och ett bensinaggregat i skogen istället, till ett fint ställe vid en sjö (vi åt Burger King till lunch och pizza till middag, living the dj-lifestyle). Mitt i skogen mötte vi en ridande polis som frågade om vi skulle ha fest, så vi sa ”ja”. Vad är oddsen?! Tydligen ligger det ett stall i närheten, där poliserna har sina hästar. Senare på kvällen kom polisen förbi igen och tittade till festen, men det var hur lugnt som helst, verkade det som. Tillslut blev vi klara med allt fix, och det började skymma litegrann. I de instruktioner inför festen som vi skickat ut (typ var det låg och sådär) hade vi citerat lite Shakespeare: Swift as a shadow, short as any dream; / Brief as the lightning in the collied night. Sommarnatten.

Det var kul att spela. Det var längesen som Fabian och jag spelade back 2 back, allt för längesen. Solen gick upp och det ångade om sjön. Vi spelade ganska housigt. Vad ska man säga om det annars, jag pallar inte att beskriva så mycket. Några låtar som jag hoppades skulle funka bra funkade bra. Det var en fin publik. Jag började känna mig frisk igen (jag drack Trocadero med Vodka – ”turbotrocca”). Simon och Hampus spelade också bra. Svisch sa det i baren. Till slut stängde vi av musiken. Då var det bara ihopplockandet som var kvar, och jag var, som alla andra, väldigt trött. På ”vagnen” hem mötte vi några tyska turister. Jag sa till dom: Mein Name ist Erik, ich komme aus Schweden.

Sen hängde jag runt med Björn och Fabian några dagar till i Götet. Nu var jag frisk. Vi fikade och sådär. Sen åkte jag nattbussen tillbaka till Berlin. Morgonen var ljus, så som svenska sommarmornar är.

mina nya skola

2009-06-10T04:58:00.000-07:00

Jag har börjat skolan för att lära mig tyska, det vackra tyska språket. Ich heisse Erik, ich komme aus Schweden. Jag går i nybörjarklassen, skolan heter BSI och ligger på Kottbusser Damm. Läraren presenterade sig som Anja Meyer. Jag trodde hon skulle softa med tyskan i början och förklara sig på engelska men så var det ju inte, hon drog på med tyska direkt. Vi i klassen stirrade dumt. Anja Meyer är 27 år gammal, förstod jag också.

Jag har en internationell klass, jaja. Min klass får mig att tänka på en bild jag såg när jag var liten, med barn som höll varandra i handen och bildade en kedja runt hela jorden. Läraren sa inte: Tänk va, om alla gick i samma klass hade det inte funnits några krig. Hon bad oss inte heller att fatta varandras händer. Men hon kunde ju ha gjort det. Vi är kanske femton i klassen. Vi kommer från dom här länderna:

Sverige (det är alltså jag)
Kamerun (två stycken)
Egypten
Algeriet
Israel
USA
Paraguay
Venezuela
Chile
Kina

När jag såg att det var en kines i klassen tänkte jag förstås: OH YES. Han ser ut exakt som alla kineser i HK - svartbågade glasögon, poppig frisyr, kortärmad skjorta med t-shirt över och sneakers med kardborre. Igår var det ytterligare en kines i klassen, den första kinesens kompis. Han skulle berätta sitt namn för klassen, och alla hade givetvis stora problem med att uttala det rätt. Detta fick dock inte kinesen att ge upp, utan han upprepade envist sitt namn om och om igen tills klassen fick det någorlunda rätt. Tsüng-TscHIEN!!!! skrek han över klassen, som skrattande försökte upprepa den särskilda kinesiska melodin. TSÜNg-TSCHIIIIIIEEEEEENNNNNN!!!! skrek kinesen ännu en gång, och sen en gång till. "TSÜNG mearrrns re Sky" viskade den första kinesen till mig, för att hjälpa till.

Båda kineserna är musiker och sjutton år gamla, dom ska studera musik i Tyskland i fem år. I övrigt är det bara jag och en tjej från Israel som är under trettio. Dom flesta är ungefär trettiotre. En presenterade sig själv som professionell DJ, men jag vet inte vem hon är, trots att hon ska spela på Visionäre på fredag så hon borde väl ha koll. Hon gav mig en cd-skiva som jag ska lyssna på nån dag, jag har inte pallat än. De båda från Kamerun studerar "rural development" på Humboldt, oväntat liksom. Ja ba: sluta, ni reproducerar fördomar som afrikaner! Amerikanen är konstnär, oväntat liksom. Kvinnan från Egypten överraskade dock med att vara någon form av korrespondent för en nyhetskanal (det faktum att vi typ inte får prata engelska gjorde det en aning svårt att hänga med alla gånger). Hon ser också mycket tv-mässig ut i sin välsydda dräkt och nyklippta hår.

Vi har skolböcker (som bär den märliga titeln "Delfin") som får mig att minnas hur det var på gymnasiet: Detta med att "jobbar på i boken" som jag sedan jag började på universitetet ofta har tänkt på som något jättekonstigt. Första sidan i boken var en fånigt målad akvarellbild på Hauptbanhof, med människor som säger saker som "Guten Tag, frau Noll". Tills idag har vi fått i läxa att slå upp olika substantiv som syns på bilden i ett lexikon och placera dem i en tabell utifrån om de är maskulinum, femininum eller neutrum. Det ska jag göra nu, så att jag inte kommer försent. Jag har en "läxa". Tillbaks till ruta ett, som Patrik Isaksson sjöng en gång.

lugn stund på ett museum

2009-06-08T05:52:00.000-07:00

Häromdagen, jag tror det var i fredags, var Lukas och jag på Berlinische Galerie. Det är ett museum för modern/samtida konst som ligger i Kreuzberg. Konst är något jag ser på ibland (ibland, ibland, ibland), ett intresse jag har som jag till skillnad från tex musik (eller för all del litteratur) tycker det känns helt ok att vara nybörjare inom. Mitt bildningskomplex har ännu inte nått mitt konstintresse, och jag måste inte hävda mig eller ha bra smak eller något. Konst är ännu förutsättningslöst kul - jag är en glad amatör med betoning på såväl amatör som glad.

På Berlinischer Galerie visas nu en utställning som heter As Time Goes By - Artworks concerning time. Jag tycker att den var väldigt bra. Exempelvis hade någon fotograferat samma ställe av ett vattendrag (i närbild) en gång i minuten och satt upp mängder av dessa bilder bredvid varandra, där skuggorna över vattnet var samma men bilderna ändå väldigt olika, på grund av vattnets rörelser. En banal idé, eller åtminstone väldigt enkel, som ändå fungerade mycket bra enligt en glad amatör som jag.

Min favorit var dock ett par tavlor av en konstnär som heter Johannes Gecelli (som också har gjort målningen som pryder detta inlägg men denna målning var inte med i den nuvarande utställningen). Det var två tavlor bredvid varandra, en brunaktig (min färgblindhet gör att jag har svårt att minnas färger) och en vit. Enfärgade men med en ljusare nyans i mitten. Jag satt länge framför dessa tavlor och funderade på varför de var så fascinerande. För drygt ett år sedan var jag på Tate Modern i London och hade en liknande upplevelse framför ett par stora målningar av Mark Rothko (en konstnär som jag innan inte fattat ett dugg av). På grund av att jag kan så lite om konst tycker jag att det känns svårt att skriva om det utan att känna mig fånig. Men det är något med såna där målningar som är nästan enfärgade men med små små nyanskillnader som jag verkligen tycker om. Jag tror att man kan beskriva det som en slags rytm, att tavlan pulserar och att detta ligger nära en musikalisk rytm. Det finns något outgrundligt där i färgen.

Jag har i vår skrivit en uppsats som handlar om hur skönlitterär form och skönlitterärt innehåll förhåller sig till varandra. I samband med detta har jag läst mycket om att det inte går att "säga vad ett konstverk säger" eftersom konstverket alltid "själv säger vad det säger" och att aktiviteten "prata om konst" är någon fundamentalt annat än "konst" i sig. Jag tänkte lite på det nu när jag satt och tittade på den vita och den mörka tavlan. Jag verkar i allmänhet uppskatta konst där det är extra svårt att "säga vad konstverket säger" i den meningen att det inte refererar till någonting utanför sig själv (så som föreställande konst i någon mening ändå kan sägas göra i större utsträckning än abstrakt).

Jag tycker i allmänhet inte om science fiction och fantasy, jag tycker att det är tråkigt och även töntigt. Däremot tycker jag om att få en paus från omvärlden, eller kanske "verkligheten", genom att se någonting som är frikopplat från en bullrig tillvaro. Någonting som inte pockar på min uppmärksamhet, som inte blinkar eller surrar eller består av mängder av färger. Tomma tavlor där det finns utrymme - och där man kan finna en särskild form av ro. Man kanske kan kalla det för meditativt. Målningar som inte lovar något eller tvingar på mig en berättelse, utan i stället lämnar mig en stund ifred.

and at weekends, we go dancing . . .

2009-06-07T15:45:00.000-07:00

Två saker som jag tycker är konstiga när man ska gå ut och klubba (eller, och förlåt mig, ”klubba”) i Uppsala: Att klubben stänger klockan ett, eller ibland klockan två. Samt, vilket är viktigare, att om klubben stänger klockan två går folk ändå hem typ kvart över ett. Det är såhär: Fyrahundra personer mellan tjugo och tjugoåtta, snygga och friska, första riktiga sommarkvällen, natten är ljum och ljusblå, man får göra vad man vill och ingen har en tid att passa. Då tänker folk såhär: Nu går jag hem. Detta beror på det chockerande fylleriet, tror jag. Till viss del beror det kanske även på det man brukar kalla ”Luther” (ett begrepp som är behändigt att ta till i en mängd olika sammanhang för att förklara nästan vad som helst). Förut trodde jag mer på Luther men nu tror jag mer på fylleriet ändå. Att klubbandet (”klubbandet”) inte är roligt i sig (?!), att man är där för att glömma var man är (?!). Det är ju inte SUNT.

Kanske är det även på grund av detta som många svenskar tycker att det är så konstigt med de sena tiderna, och långa nätterna, i Berlins nattliv. Denna koppling mellan uteliv och (totalt) fylleri som verkar fullständigt självklar för förbluffande många. Att exempelvis en aktivitet som dans är är meningslös om man inte är full, samt att dans egentligen har till enda syfte att hitta någon att ligga med. Få saker är väl också ovärdigare än den spritdrivna heterostämning som kan råda på ett ställe som (säg) Birger Jarl i Uppsala – men som är närvarande, i mindre skala, även på civiliserade klubbar både i Sverige och i andra länder (förstås). Utelivet som en ursäkt för något annat: att bli packad, att slåss. Eller, om jag ska vara mindre raljerande, att umgås. Någon kanske säger Det är sällskapet som är viktigast. Eller när klockan är kvart över ett i Uppsala och folk tänker: Nu är jag färdig, nu får jag inte ut något mer av den här kvällen. Som att man måste ”få ut något” så fort man ska gå på klubb. Om man går och fikar tänker man inte, nu går jag hem, nu får jag inte ut mer av den här fikan. Man fikar för att ha det nice.

Igår var jag på fest i en källarlokal vid Schlessiches Tor (svårt att uttala!), jag vet inte om det var ett engångsställe eller om det ska bli en permanent klubb där. Det fanns en terass som flöt på Spree, ungefär som på Watergate. Morgonen var disig och grå, vattnet såg kallt ut och de höga miljonprogramshusen borta vid Janowitzbrücke såg spöklika ut. Det var labeln 8-bit som hade fest och musiken var toppen. Såhär vill ja ha min house för tillfället: rak, drivig och funktionell. Så var det också, särskilt när Nick Curly spelade (spelade gjorde även Gorge och Peace Division). Det var inte det gamla vanliga Oslo-, Cécille-, 8-bit-köret, som jag börjar känna mig sjukt trött på (tillsammans med alla andra?) utan rakare och punchigare, ungefär som a-sidan på nya Cécille Numbers, och det känns som rätt riktning att gå ju. Fast det var inte semi-deep techouse från Frankfurt-trakten det här inlägget skulle handla om, var det tänkt. Inte heller om Uppsala. Nu blev det ju så ändå, fan också.

Om detta med att gå på klubb för att dansa och tänka på en längtan man har i sitt bröst. Alltså en längtan som ligger på ett annat, mer grundläggande, plan än en längtan efter sex och fylla. Det tänker jag ofta på att jag ska skriva om. Det känns så svårt att förklara det i text. Ska prova igen nån annan gång.

personliga listan

2009-06-07T06:25:00.000-07:00

Topp två, saker som är dåliga:

2. Saker som är borgerliga.
1. Saker som är hetero.

en fest att åka till berlin för

2009-06-06T12:53:00.000-07:00

Slinky
Olof Dohnhammar
St. Farazano

Välkomna!

eine woche in schweden

2009-06-03T06:54:00.000-07:00

På fler än ett sätt (snarare kanske på tio sätt) var min vistelse i Sverige en repris av hela år 2007, fast under en enda vecka. Lustigt detta, men 2007 var på det stora hela ett bra år så det var ju lugnt. Uppsala liksom – det är fint där på våren med alla syrener. Jag var hög på livet när jag landade och tyckte att det kändes underbart att vara i Sverige (åh fosterland) i en vecka. Allt kändes nytt men likadant som förut, och solen sken. Alla som såg mig (som jag känner) blev jätteglada för det och jag var ju förstås lika glad för att se dom. Jag ba: mmmmmmmmmmm –

Det första som slår en när man varit borta från Sverige ett tag är förstås att alla ser så extremt välmående ut. Alla har sprillans nya kläder och solglasögon som ser ut att kosta mer än min månadshyra. I Uppsala har alla studenter välstrukna Acnekläder fast dom inte tjänar några pengar. Samt att alla är så snygga förstås. Det är helt sjukt hur snygga alla är i Sverige. Det är typ inte sant. Tänk om man var uppväxt i Tyskland och typ gick Götgatan fram för första gången i sitt liv – man hade ju dött. I Neukölln är det lätt att gå runt och känna sig som en skönhet, en vacker pojke med guld i håret, men nu kände jag mig så gammal och passé i mina gamla sunkiga trasor. Det var lite obehagligt faktiskt. Gymkort har jag heller inget.

En annan sak jag hade glömt, som hänger ihop lite med det jag skrev ovan: att det finns så kallade stekare. I Kreuzberg och Neukölln finns det inte några sådana människor. Jag blev lite rädd när jag kom på att det i Sverige finns tjugotvååriga killar som går runt i kostym på universitetet och pratar om vilka restauranger som är ”trevliga” och har dykarklockor på sig. Om tv-programmet Landet Runt är det bästa med Sverige så är denna typ av killar det allra sämsta. I Uppsala hade alla uteserveringar plockat bort sina gamla cafébord och ersatt dem med låga soffor tillverkade av flätad halm (eller alltså en halmimitation gjord av plast). Där satt dom stekiga killarna och skrämdes. De låga sofforna såg idiotiska ut och jag frågade mig själv vad grejen var. Men ååååh vad KONTINENTALT med låga soffor istället för bord, så jääääääääääävla skönt. Det var inte bara ett ställe som hade dessa soffor (och medföljande stekare) utan alla. Jag funderade ett tag på om jag befann mig i Uppsala eller i Blondinbellas bloggserver.

Saker jag gjorde i Uppsala:

- Ölade på Palermo (två ggr), dom har fått utskänkningstillståndet tillbaka! Som ett trollslag från ovan.
- Badade bastu i källaren på Rundelsgränd 6A (två ggr), och drack en tvååtta. Jag uppskattar verkligen tvååttor.
- Fikade. Fast jag glömde att jag skulle fika på ett ställe med gratis påtår (som är något jag saknar ofta). Det var soligt och roligare att fika vid ån.
- Satt vid ån ja. Åh vad fint det var. Jag åt potatissallad.
- Ventilerade uppsatsen. Det gick ju bra. Jag kände mig inte värdig den fina kritiken. Det var trevligt att vandra runt på Engelska Parken. Juriststudenter satt i grupper och diskuterade sina kommande tentor. Jag mindes t2, t4 och t6, beroende på vilken termin som studenterna vid bordet jag gick förbi satt och tänkte på.
- Gick ut på ÖG. Det kanske jag ska skriva ett eget inläg om. Var på efterfest på Nedre Fjellet sen. Det är ju vad jag brukat göra på mina fredagar i Uppsala.
- Jag gick förbi JB. Lite otäckt var det.
- När jag var i Uppsala gick jag upp jättetidigt på morgonen. Det är så man gör där.

Saker jag gjorde utanför Uppsala:

- Träffade mina syskon och kusiner (och ingifta och kusinbarn) i Stockholm. Det var toppen.
- Träffade den person som är min bästa och flitigaste kommenterare samt Oskar. Drack en folköl på Långholmen. Tänkte att det kanske är Stockholm jag ska flytta till trots allt.
- Var i Västerås och sa hej till farmor och farfar.

Detta var en vecka i Sverige.

personliga listan

2009-05-25T14:02:00.001-07:00

Top tre, dom allra värsta låtarna (förutom Come My Lady med Crazytown, alltså)!

Börjar nedifrån:

3. I'm from Barcelona - Treehouse
2. Mika - Big Girl (You Are Beautiful)
1. Simon Norrsveden - Stockholmssången

stå still

2009-05-24T16:29:00.000-07:00

Jag har läst en bok och sett en film som handlar om en känsla som jag är rädd för. Boken är Still av Hassan Loo Sattravandi. Den handlar om ett gammalt kompisgäng som bor i Hagalund och är arbetslösa. Filmen är Jag vill inte leva detta livet, en dokumentär av Renzo Aneröd som handlar om ett kompisgäng som bor i Partille och är arbetslösa. Båda är hemska och tragiska.

Det är svårt att citera ur Still eftersom den är skriven (och detta är en viktig anledning till bokens drabbande effekt) helt utan punkter utan istället består av långa täta textsjok. Typ såhär: ” . . . . men som vanligt hade jag inte tillräckligt med pengar för att ringa upp och var därför tvungen att vänta på att någon annan skulle ringa mig – vem som helst, tänkte jag och satte mig i sängen och stirrade upp i taket tills jag blev för rastlös för att bara ligga och stirra – när jag gått från sängen till panoramafönstret stod jag och stirrade på ungarna som lekte, de leker förmodligen kurragömma, tänkte jag och började röka upp fimparna som låg kvar i det överfulla askfatet, några timmar senare – efter att att jag gjort en hel del menlösa och totalt intetsägande saker – gick jag från första gården till en andra gården, från den andra gården till den tredje gården . . . ”

När jag läst en stund börjar jag må dåligt. Tristessen.

Både boken och filmen (särskilt filmen som marknadsförts som ”ghb-dokumentären”) fokuserar ganska mycket på droger: I Hagalund ägnar de sina dagar åt att röka på och i Partille åt att ta ghb. Fast egentligen handlar både boken och filmen givetvis i första hand om något annat än droger: Tristess är kanske ett ord som går att använda, men det låter futtigt för det handlar om något mer än så, en känsla av meningslöshet som egentligen inte kan kallas existentiell och inte har något att göra med vad som en gång kallades ”världssmärta” utan som är helt konkret. En känsla av att inte behövas.

Filmen börjar med att en i kompisgänget tar livet av sig genom att hoppa från en bro. Som så ofta verkar vara fallet när unga män tar självmord var det ingen som anade hur dåligt han mådde. Den av kompisarna som sedan följs mest i filmen begår flera självmordsförsök under inspelningens gång. Samt åker in i fängelse och in på behandlingshem. Den scen som dröjt sig kvar mest hos mig är när han är påväg till sjukhuset efter att ha skurit upp armen och pratar med sin mamma i telefon: ”Jag kan inte förklara, det gör bara så ont inuti, mamma”. Det verkar inte finnas andra ord att uttrycka det med, något mer målande eller utförligt sätt att berätta: det gör så ont inuti mamma. I Still är målet med varje dag att slippa känna någonting, att andas in röken och tänka aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah och allra helst ta några tabletter också så att ”insidan försvinner”.

Både boken och filmen skildrar en tillvaro som verkar ha rensats på varje form av innehåll. När någon har dött säger man kanske: Han levde ett rikt liv. De liv som skildras här tycks istället krympa för varje år, och levas i en värld som är allt trängre, allt gråare, allt tristare. Det finns något med de lägenheter där personerna i filmen bor som jag tycker är så ofantligt sorgligt och faktiskt skräckinjagande: en tv med tv-spel och en pizzakartong. Inga böcker, inga skivor, inga tavlor, inga matvaror.

I en annan scen i filmen berättar en av killarna det handlar om om sina framtidsplaner: ”Det vore kul att starta någon egen firma, något med bilar. Men då måste man ju ha en idé först, någon idé som säljer. Det är ju svårt förstås.”

Denna totala understimulans. Det är så rysligt.

det kallas reklam, tror jag

2009-05-19T04:59:00.000-07:00

Med Görlitzer Park på sin ena sida, och de stalinistiska monumenten i Treptower Park på den andra, nästan precis där Landwehrkanal möter Spree, ligger Club der Visionäre. Åh club der Visionäre!

Stället ser på håll inte mycket ut för världen. Eller det ser åtminstone inte ut som ”Världens Bästa Bar!”. Jag har varit på flashiga skybars i Tokyo och i Hongkong, med utsikter man inte tror är på riktigt. Inget av detta finns förstås på Club de Visionäre (eh nej just det). Där finns bara ett litet oansenligt hus vid kanalen, byggt i tegel och trä, en uteservering på en veranda, och några bryggor med bord och stolar och en och annan soffa, som flyter på pontoner i vattnet. Ganska lätt att missa om man inte varit där förut. Ett pilträd står mitt på verandan. På kvällen är det upplyst och ser artificiellt ut mot natthimlen.

Det är förstås dumt att jämföra Visionäre med japanska skyskrapsbarer. Min poäng är dock att om jag skulle ha besökare i Berlin (vilket jag har ganska ofta) och innan pratat om att jag skulle ta med dom till min favoritbar (i hela världen), så hade dom kanske blivit besvikna. En bar högst uppe i en japansk skyskrapa ger förstås ett mer direkt och överväldigande intryck. Men man kan även jämföra CDV med andra berömda ställen i Berlin (bland svenska technoturister, that is):

När man är på Berghain skriker varje hörn av klubben VÄRLDENS BÄSTA KLUBB – från ljudsystemet till hur smidigt det alltid är i garderoben till kaffebaren och Wolfgang Tillmanns konstverk. Detta är väl i och för sig trevligt förstås. När man är på Bar 25 är allt tokigt och festligt och lite kokko och man tänker att man aldrig varit på ett ställe som är så mycket anything goes. Inget av detta finns på Visionäre. Visionäre är inte mäktigt och det är inte galet, det är något mycket mer subtilt – det är trevligt! Eller ett bättre ord är förresten sympatiskt. Det är det mest sympatiska stället jag vet.

På både Berghain och Bar 25 måste man ta sig in genom något av ett nålsöga. Särskilt på Bar 25 förstås där man blir hårt granskad men väl bakom dörren får göra precis vad man vill i fyra dygn (om man nu känner för att vara där så länge). På Visionäre går man bara in, jag har aldrig sett någon vakt och det finns inget inträde. Ändå är det aldrig fel folk där (om uttrycket ursäktas, men tänk typ såna som knuffas alternativt är heterosexuella och vältränade samtidigt haha). Man kan gå dit på en onsdag. Eller en tisdag eller en måndag eller en torsdag eller en fredag eller en lördag. Kanske allra helst på en söndagseftermiddag när solen skiner.

Trots att Club der Visionäre är extremt opretentiöst på detta sätt spelar alltid kända dj:s där. Nyss när jag var där spelade exempelvis Vera. Någon dag tidigare var det Sammy Dee. Man sitter vid bordet bredvid Seth Troxler, och han som står en bit bort är tydligen Zip. Ibland spelar Ricardo Villalobos, ”superstjärnan”, för ett dansgolv som är mindre än det ena av våra två vardagsrum på Flughafenstrasse.Första ölen kostar en euro extra, vilket ger en stämpel till besökaren och lite pengar till Dj:n. Dj-båset består av ett litet golvfast bord där det står två technics och en urei-mixer, det är allt. Om man undrar vilken låt som spelas är det bara att gå fram och titta på skivan. Visionäre är ett ställe där berömda Dj:s inte är berömda Dj:s utan bara musikentusiaster som spelar skivor, och ingenting skiljer dem från de personer som står en halvmeter bort och dansar, dessa är ju också musikentusiaster.

Ofta är det såhär när man ska gå på klubb: Man kan gå på en klubb som är väldigt ”bra” – och då måste man vara beredd att betala för sig (12 euro för Berghain är kanske inte dyrt med tanke på vad man får, men det är ändå mycket pengar med berlinmått mätt) alternativt krångla för att ta sig in (stå på gästlista alternativt köa, riskera att bli nekad i dörren för att man inte ser tillräckligt festlig ut osv). Eller så kan man gå på en klubb som är opretto men ”dålig” bara för att umgås och dricka öl – Palermo i Uppsala är kanske det bäste exemplet på detta för min egen del. Visionäre är dock den klubb i världen där det är störst skillnad på mängden hassle (betala, köa och så vidare), som ju är obefintligt, och graden av kvalitet, som ju med någon form av objektiva mätinstrument (exmepelivs hur berömda dj:s som spelar) är slående hög. Jag tycker att detta är så fantastiskt.

Man kan ta en eftermiddagsöl och prata, man kan dansa lite, man kan äta en väldigt god pizza, man kan sitta i en fåtölj och sola. Man kan ha det trevligt i ordets allra bästa bemärkelse.

sammanfattning av en måndag via mina surfvanor

2009-05-19T04:27:00.000-07:00

www.facebook.com
www.decks.de
www.studentportalen.uu.se
www.facebook.com
www.residentadvisor.net
www.youtube.com
www.dn.se
www.svd.se/kultur
lellylol.blogspot.com
www.facebook.com
www.decks.de
www.facebook.com
www.surfthechannel.com
www.google.se
www.sr.se/p1
www.facebook.com
www.dt.se/insandare
www.littlewhitearbuds.com
www.decks.de
www.facebook.com

Nu vet ni det!

jag såg en kille som hade en t-shirt där det stod "i love my hood"

2009-05-13T11:59:00.000-07:00

Flughafenstrasse heter gatan där jag bor. Det är ju en alldeles särskild gata. Den börjar uppe vid Hasenheide, vid Hermannstrasse, och sluttar ner mot Karl Marx-strasse, där den slutar i en T-korsning vid Rathaus Neukölln. Om man cyklar nedför Flughafenstrasse behöver man inte trampa, man rullar i ett behagligt tempo nedför gatan.

Det finns mycket att se längs med Flughafenstrasse. Många platser i Berlin skulle lika gärna kunna ligga i Stockholm eller i Paris eller wherever, men Flughafenstrasse är svår att tänka sig utanför Neukölln. Det allra mest klyschiga man kan säga om Neukölln är att stadsdelen är en smältdegel.

Nummer sju, där jag bor, ligger nästan allra längst ner på gatan. Tvärsöver gatan från mig ligger Neukölln Arcaden och skymmer utsikten från vår balkong. I Arcaden finns bland annat den stora mataffären Kaufland, och klädaffärer med hiskeliga kläder, och ett Mc Donald’s jag aldrig besökt, och en bio och en frisörsalgong där dom alltid spelar vansinnigt enerverande electrohouse vansinnigt högt och där alla frisörer har helt sanslöst spexiga frisyrer. I Arcaden finns också ett bibliotek, högst upp i huset. När jag upptäckte det trodde jag att detta skulle bli platsen där min c-uppsats skulle tillkomma, men jag har bara varit där och skrivit två gånger, trots att det även är fin utsikt från studieplatserna, över tegeltaken och skorsterna i Neukölln och Kreuzberg.

Ett par portar till vänster upp för backen sett från vår port ligger vår närmaste Spätkauf. Spätkauf betyder bokstavligen senköp. Det händer inte sällan att jag går ner till spätin (som vi säger) och köper några flaskor Pilsator eller Club Mate. Han som jobbar där oftast skojar med oss ibland. Det finns även ett internetcafé på spätin, längst in i lokalen. Där sitter ofta unga killar och spelar dataspel. Namnet på den lilla kiosken är ”Tele Welt Café”. Skylten är orange med lila text. Längs med Flughafenstrasse finns sedan en späti i var tredje port. Om jag ska gå hem till Anders och Andreas, som bor i andra änden av gatan, och dom ber mig köpa med öl, väntar jag tills jag är ända framme hos dom med att köpa den, för att slippa bära.

Anders och Andreas (Ivarsson och Jonsson, men det står Konsson på dörrklockan) bor i ett hus som är målat i en skarp orange färg och som av någon anledning har en stor propeller ovanför porten. För att komma till deras lägenhet går man över en innergård genom en passage som är målad i taffligt utförda psykedeliska mönster. I bottenvåningen finns en muslimsk begravningsbyrå. I skyltfönstret till byrån står ett stort inramat foto av pilgrimerna i Mekka, med sprucken glasskiva.

Snett över gatan från begravningsbyrån ligger även en liten moské. Den är liten och av tegel och inte särskilt ståtlig. På kvällarna lyser blå neonlampor runt moskéns konturer. Huset ovanför moskén är mycket stort och liknar en rymdbas. Moskén ger intryck av att vara inklämd mellan rymdbasen och huset nedanför. Ibland är det massor av folk vid moskén. Vid dessa tillfällen föreställer jag mig att det är fredagsbön, men egentligen har jag ju ingen aning om vad en fredagsbön är.

Pubar har vi också på Flughafenstrasse. Ett ställe heter Jugendtreff, jag trodde först att detta var någon form av ungdomsgård, men där sitter alltid äldre män och röker och spelar backgammon och där är aldrig några ungdomar. Ett ställe som heter Korner verkar locka stora byggarbetare som ser farliga ut. Jag tror att dom visar sport där. Favoriten är annars Endstation. Ingen jag känner har varit där, men det är så fint att det heter Endstation. Det känns just så, att om man sitter på Endstation på Flughafenstrasse och dricker bort sina kvällar har man faktiskt nått någon form av ändhållplats i livet. En bekant som bor på granngatan Boddinstrasse berättade om att han en gång varit på ett ställe som heter Café Bulgari, och att folk där satt och drog linor helt öppet. Alla ställen som verkar ha polacker och turkar och östeuropéer i allmänhet som målgrupp jobbar mycket med mörk inredning i skinnklädsel och uv-ljus i baren. Samt dessa ständiga neonljusslingor runt allting. Det finns även flera bettingställen som alla ser ut som de mest tröstlösa platserna på jorden. Oavsett vilken tid på dygnet man går förbi är lysrören påslagna och lokalerna fyllda av sorgsna män.

En annan viktig del av gatubilden på Flughafenstrasse är alla Trödelmarkts, det vill säga prylbutiker. Det finns ett par olika nivåer: Ett par ställen säljer verkligen skit. Allt möjligt skräp man kan tänka sig totalt huller om buller: gamla möbler, några böcker, en porslinskatt, ett gäng galgar, glödlampor, skridskor och trasiga tidningar, helt osorterat liggandes i högar. Dock finns även två butiker som är åtminstone något mer amibitiösa, med prylar som inte lika enkelt kan avfärdas som skräp och som främst är inriktade på lampor och gamla dockor. Skyltfönstren i dessa butiker är oändligt dammiga och ser ut som en blandning av skräckkabinetter och antikhandlare från sextiotalet.

Är man hungrig längs med Flughafenstrasse är det inga problem! Dock är utbudet ganska begränsat – man får hålla sig till falafel eller döner kebab. Ett ställe säljer pizza också. Mitt favoritställe är Imren Grill, som väl egentligen ligger på Karl Marx-strasse. Där brukar jag köpa grillad Halloumi i bröd för 2,50 Euro. Uppe vid andra änden av gatan, nära tunnelbanestationen Boddinstrasse, kan man få bra falafel av en glad man som alltid försöker skämta litegrann. De personer som jobbar på dessa matställen, som alltid tycks vara öppna, verkar ha arbetsdagar som är ungefär lika långa som ett dygn.

I allmänhet ser allt på Flughafenstrasse ut som att det kommer från en annan tid, rent estetiskt. Alla skyltar på affärer och matställen ser ut som att de skapades ungefär år 1992. Det finns absolut ingenting smakfullt eller minimalistiskt, och ingenting hänger ihop med något annat. Husen är fina dock, det är som att gå runt i ett orenoverat Stockholm där alla fasader ser ut att skrika efter färg och puts. Längs med trottoarerna växer små träd, men jag vet inte av vilken sort. Detta är Flughafenstrasse, en alldeles särskild gata!

litterär upplevelse hemma på soffan

2009-05-12T13:44:00.000-07:00

"He seemed never to be quite sure whether he was really enjoying himself, whether what we were doing was really fun. He had constantly to be reassured. Was this the genuine article? Was this the real guaranteed height of a Good Time? It was? Yes, yes, of course - it was marvellous! It was great! Ha, ha, ha!"

- Christopher Isherwood Goodbye to Berlin

högstadiet, etc

2009-05-12T09:30:00.000-07:00

På nittiotalet (du avlägsna decennium) gick jag i högstadiet. Jag slutade högstadiet under nittiotalets sista år. Ibland fick man gå in i datasalen när det var håltimme. Det hände att man använde sig av Aftonbladets chatt-funktion, man bara gick in och började chatta med helt okända människor. Jag har länge tänkt skriva på bloggen om mina känslor för Mora, där jag bodde under precis hela nittiotalet. När jag började högstadiet i Mora fanns fortfarande den där obehagliga stämningen kvar i Sverige som följde på Lasermannen och Ny Demokrati, i alla fall som jag minns det. Att folk gick runt och kallade sig nationalister till exempel: Jag är inte rasist, jag är nationalist, sa dom. Att det fanns stora killar, som slutat högstadiet för länge sedan, som var nynazister och att dessa personer präglade Mora. Senare misshandlade samma personer Mark Levengood (stampade på hans huvud bland annat) som var i stan för att ta körkort, jag har läst tingsrättsdomen. Dom ville visa honom att i Mora går vi inte runt och bögar oss. Deras flickvänner ropade till dom att sluta misshandeln, men dom lyssnade inte, dom var så uppspelta.

När jag gick på högstadiet fanns det två rivaliserande gäng, bland oss killar. Dessa var raggare och skejtare. Jag vet inte om just denna polarisering var unik för Mora, men åtminstone för landsbygden i norra delen av Sverige (tror jag). Vissa höll på med datorer också, eller sport, men dessa personer var aldrig riktigt närvarande i vad jag tänker på som min högstadietid.

Till exempel fanns det något som kallades för raggartejp – det var svartvitrutig tejp, som målflaggan vid formel 1-lopp. Raggarna tejpade sina saker med raggartejp. Det svartrutiga mönstret var ett raggarmönster. När jag tänker tillbaka på detta med raggartejp förstår jag inte riktigt vad som var grejen. Raggarna kom ofta från byarna utanför Mora och var uppenbarligen intresserade av bilar. Dom snusade och gillade Eddie Meduza samt sin egen hembygd. När jag tänker på min egen identitet idag känns det så självklart att jag främst är intresserad av musik, men på den tiden var jag faktiskt främst intresserad av att åka snowboard. När jag fick pengar i julklapp åkte jag till One Off i Stockholm och köpte en Toy Machine-tröja. Snowboard och skateboard var samma sak, i det val av sida mellan raggare och skejtare som vi tvingades göra. Vid ett tillfälle kastade han som senare skulle göra sig känd (i åtminstone Dalarna) som den folklige trubaduren Billy Opel en Panpizza över skolcaféterian så att den landade på min tröja. Vi hade tidigare varit med i samma grupp i musiken, jag spelade gitarr. De spåniga raggarna vid caféteriabordet en bit bort skrattade tomt. De hade kepsar som gjorde reklam för olika bilmärken, skärmarna var absurt böjda.

Detta är nu många år sen, som det brukar heta. Jag känner fortfarande att sporten skateboard bär på politiska undertoner. I Mora är han som slängde pizzan mäkta populär. Vilket leder oss fram till det egentliga ämnet. Det egentliga ämnet är möjligen att den folklige trubaduren Billy Opel är populär. Han gjorde en låt som handlade om skejtare och hur dumma i huvet dom är. Den folklige trubaduren Billy Opel var så att säga raggarsidans hovpoet. När jag vid några tillfällen under senare år varit på förfest i Mora med gamla kompisar, som givetvis stod på skejtarsidan i konflikten (jag har aldrig haft någon vän som var raggare, det hade varit fullständigt otänkbart) har det hänt att dom velat lyssna på den folklige trubaduren Billy Opel där på förfesten. Även jag själv har tyckt att detta varit roligt vid något tillfälle. Vad hemskt ändå. Jag tittade för en tid sedan på ett youtube-klipp med låten om skejtare. Jag började må illa och kände mig snurrig av upplevelsen.

Många som flyttar från den ort där de växt upp, och särskilt verkar detta gälla människor som växt upp i den självtillräckliga och förmätna del av Sverige som kallas Dalarna, verkar romantisera sin hembygd. För mig är det tvärtom. För varje år som går, desto sämre tycker jag om Mora. Att beskriva Mora som en liten skithåla är att vara blasfemisk. Det är att säga att man är bättre än Mora och att Mora är för litet för ens eget ego. Tycker jag att det verkar som.

På ett vis är jag glad att jag växte upp i Mora, att mina föräldrar flyttade dit så att jag kunde springa i skogen och åka snowboard på vintern. Däremot verkar jag vara den enda person uppväxt i Mora som tycker att det även hade varit bra att växa upp exempelvis på Södermalm. Om jag hade växt upp på Södermalm hade jag inte sprungit i skogen men hade redan i unga dagar kunnat ägna mig åt kultur. Jag hade kanske varit omgiven av hiphop istället för folkliga trubadurer och Eddie Meduza. Jag tycker det finns en förväntan på att jag ska uppskatta Eddie Meduza, att detta skulle vara ett sätt att hedra mina rötter. Jag hatar verkligen Eddie Meduza.

Dessutom tycker jag att det finns en naturlig motsättning mellan att hedra sina rötter genom att uppskatta Eddie Meduza, Anders Zorn samt ett allmänt sportande, och att tycka om andra saker. Att det finns en besatthet just vid detta med ens rötter som gör att man väljer bort annat. Till exempel så är det omöjligt för mig att tänka mig kombinationen deephouse och Mora. Mora är sådant som skoteråkning, gammal hederlig rockenroll, sport, trubadurer och älgjakt.

Att ägna sig åt detta är att inte ägna sig åt annat. Att ägna sig åt sport, trubadurer och älgjakt är inte att ägna sig åt detta tillsammans med något annat. Jag upplever att dessa saker, som jag känner mig fullständigt främmande inför och egentligen alltid har känt mig fullständigt främmande inför, i min ungdom hindrade mig från att utveckla intressen som jag lyckats utveckla först senare, sedan jag skapat min egen tillvaro utanför Mora. Jag vet att det finns en elitism i detta resonemang. Jag förstår dock inte varför jag skulle tvingas intressera mig för älgjakt istället för exempelvis litteratur bara för att älgjakt eventuellt är mindre elitistiskt än litteratur. Det är fint att gilla älgjakt. Men alla måste inte göra det bara för att dom växer upp i just Mora.

Glesbygden betraktar alltid sig själv som underdog. I vissa avseenden är den också underdog. Att vara underdog ger en fördenskull inte rätt att vara inskränkt eller konservativ.

En klassisk episod från min ungdom utspelade sig på Hotell Siljan i Mora (som nu, har jag hört, förlorat utskänkningstillståndet). En person som (som av en händelse råkade vara ett fan av den folklige trubaduren Billy Opel) kom fram till mig och sa: ”Nog för att jag visste att det var inne att vara bög, men SÅ JÄVLA INNE visste jag då FAN inte att det var, hur FAN SER DU UT?!” Jag menar att detta uttalande inte kan ses för sig utan att det hänger ihop med den folklige trubaduren Billy Opel och en viss mentalitet.

För att ytterligare exemplifiera min poäng tänkte jag bjuda på en insändare från Mora Tidning:

Får inte svenskar ha bil?
Jag läste i tidningen att skulle en svensk söka försörjningsstöd skulle den först få sälja sommarstugan och bilen. Gäller inte samma sak för en invandrare? Jag vet flera som har detta bidrag och har bil.
JB

Jag kan väl få gilla andra saker än Mora, om jag vill? Till exempel Kreuzberg eller Hongkong eller Stockholm? Bara för att man växt upp i Dalarna behöver man väl inte fråga sig huruvida invandrare får ha bil? Det finns för mig en tydlig befrielse i att inte bry sig ett skit om den folklige trubaduren Billy Opel.

angående dagsljusets natur

2009-05-06T12:09:00.000-07:00

Berlin är grönt. Ibland går jag på kvällspromenad längs med Landwehrkanal och tänker på lugnet som är där, längs med kanalen i skymningen – kontrasten gentemot Kotbusser Damm några kvarter bort. Det har varit försommar hela April och på förmiddagarna har jag suttit vid det stora fönstret i ett av våra vardagsrum och skrivit på min uppsats. Utanför på gården har träden fått knoppar som blivit till blad som gått från skiraste grönt till klargrönt på några få veckor. På eftermiddagen kan jag gå till Hasenheide, en jättestor park vars ena hörn ligger en bit upp på gatan. Där kan jag ligga på en filt och läsa. Jag har läst Sista resan till Pnom Phen, som handlar om revolutionen i Kambodja, och Jag sköt Paulo Coelho, som handlar om en ilska man kan känna. Detta skedde bland annat just i Hasenheide.

Men om jag går en kvällspromenad, kanske går jag just längs med Landwehrkanal, tänker jag på storstaden och de gamla husen, på världskrig och DDR och på punkarna och Berlins alla klyschor. Syrenerna blommar längs med kanalen, och pilträdens grenar doppar sig tyst i vattnet. Jag brukar säga att häggen är mitt favoritträd, men det finns inte så många längs med kanalen, jag har bara sett några stycken, med stora vita blommor. I Prenzlauer Berg, på andra sidan stan, blommar kastanjerna. Ända sen jag var liten har jag gått ensamma kvällspromenader, särskilt på försommaren. Träden och kullerstenarna i Berlin, syrenerna i Kråkberg och kvällshimlen över Orsasjön.

Max Richters stråkar, här ovan, berättar om dessa promenader på ett sätt jag själv inte klarar av.

valborg i uppsala vs. valborg i berlin

2009-04-29T02:46:00.001-07:00

ok artister och dj's som jag vet spelar i Berlin i helgen, och som jag skulle vilja se:

Ricardo Villalobos
Cassy
Paul Kalkbrenner
Zander VT
Ben Klock
Exercise One
Deadbeat
Anja Schneider
Pan-Pot
GummiHz
Ellen Allien
Gaiser
Seth Troxler
Miss Jools
Isolée
Matthew Jonson
Carl Craig
Clé
Dixon
Heinrichs & Hirtenfellner
Jake the Rapper
Jens Bond
A Guy Called Gerald
Matthew Dear
Sammy Dee
Zip
Theo Parrish
Robert Dietz
Franklin de Costa
Sven Weisemann

Bar 25 har dessutom en fem dygn lång lineup, vilken börjar imorrn. Känn på den, ekonomikumparken!

snart är det månaden maj

2009-04-29T01:59:00.000-07:00

Och en onsdagmorgon som denna tänker jag på två låtar som, var för sig och på varsitt sätt, är två av dom bästa låtar jag vet. Det har kommit mycket loophouse den här våren - housemusik uppbyggd runt en samplad loop - och det passar väl i solen.

I det första klippet här syns the Supremes klassiska låt Come See About Me från 1964, i all sin enkelhet en av de mest perfekta poplåtar som finns. Det andra klippet, Omar S låt Day, är också en klassiker på sitt sätt, producerad i samma stad som Supremes (Detroit), fast nästan precis fyrtio år senare. Dessa klipp illustrerar också fint skillnaden mellan hur pop och house fungerar: Omar S tar en liten liten snutt av the Supremes och kör den meditativt om och om igen. Efter en stund uppstår något. Att lyssna på pop är att uppleva en helhet. Att lyssna på house är att ta vara på detaljerna.

Jag har lyssnat många gånger på Day, det är som sagt en av mina favoritlåtar, men aldrig lyckats uppfatta texten. Vokalen fyller en annan funktion, som bättre kan liknas vid ett instrument. Dock kollade jag upp the Supremes text nu, inför detta inlägg. Om man lyssnar noga på Omar S hör man ändå att det som Diana Ross röst verkligen sjunger är: That you're never ever gonna return. Det finns en skillnad mellan att sjunga det en gång, i förbifarten i slutet av en vers som bara väntar på refrängen, och att sjunga det uppåt femtio gånger i rad.

That you're never ever gonna return
That you're never ever gonna return
That you're never ever gonna return
That you're never ever gonna return
That you're never ever gonna return

litterär upplevelse i parken vid slottet sans souci

2009-04-26T02:36:00.000-07:00

’All I know is I’m losing my mind,’ Franny said. ‘I’m just sick of ego, ego, ego. My own and everybody else’s. I’m sick of everybody that wants to get somewhere, do something distinguished and all, be somebody interesting. It’s disgusting – it is, it is. I don’t care what anybody says.’
Lane raised his eyebrows at that, and sat back, the better to make his point. ‘You sure you’re just not afraid of competing?’ he asked with studied quietness. ‘I don’t know too much about it, but I’d lay odds a psychoanalyst – a mean a really competent one – would probably take the statement – ‘
‘I’m not afraid to compete. It’s just the opposite. Don’t you see that? I’m afraid I will compete – that’s what scares me. That’s why I quit the theatre department. Just because I’m so horribly conditioned to accept everybody else’s values, and just because I like applause and people to rave about me, doesn’t make it right. I’m ashamed of it. I’m sick of it. I’m sick of not having the courage to be an absolute nobody. I’m sick of myself and everybody else that wants to make some kind of splash.’

(Franny and Zooey, JD Salinger)

lånar ett koncept av dn för att tilfredställa en gränslös självupptagenhet

2009-04-18T01:54:00.000-07:00

Erik Svensson är jurist och bloggare, precis som Karolina Lassbo

Hej Konsument!

Bästa promenad: Rathaus Neukölln till Turkiska marknaden / Hardwax via Hermannplatz

Favoritgata: Torstrasse

Favoritförort: Uppsala

Favoritdrink: Gin&Tonic

Äter lyxmiddag på: Monseuir Vuong, men det är inte så lyxigt

Bästa mikromaten: Billys Panpizza

Fikar gärna på: Bateau Ivre

Bästa lunchställe: Vietnames-ställe på Karl Marx Strasse

Bästa brunchen: Flughafenstrasse 7, en söndagmorgon innan PanoramaBar

Bästa kaffet: I Sverige

Bästa konsertlokalen: Berghain, om nu kan kalla det för konsertlokal

Bästa baren: Club der Visionäre

Här bjuder jag mamma på middag:Det brukar mest vara hon som bjuder mig

Här bjuder jag pappa på middag: Se ovan

Senaste Berlinupptäckt: Engelska bokhandlar

Senaste utställning: Bauhaus Arkiv samt Annie Liebowitz på C/O Berlin

En bra gå bort-present: Det är borgerligt att ha med sig present när man går bort

Favoritlyxartikel: En strid ström av nya vinylskivor

Läser just nu: Hassan Loo Sattravandi ”Still” samt JD Salinger ”Franny and Zooey”

Läser helst: Bitterljuva historier om tragisk kärlek

Favoritråvara: Lök

Favoritfärg: Nej

Favoritmärke: Perlon

Favoritskor: Desert Boots

Klädkonto per månad: Kanske hundrafemtio kronor, om man slår ut det på ett år.
Oftast noll.

Dricksprocent: 10 procent

Modeförebild: Olof Dohnhammar

Motionerar: Promenerar, går i trappor, dansar

Mest överskattade affär: Smakfulla butiker med dyrt, ungdomligt mode samt några tidningar om streetart

Det dyraste jag har köpt: Datan

Favoritprodukt på Systemet: Om man menar vad jag oftast köper: standardöl, typ Åbro. Vore jag rikare skulle detta ändras till Chablis, Champagne och Amarone

Favoritprodukt på Apoteket: Ipren

Bästa fyllekäket: Döner Kebab

Lyssnar på: House och techno – minimalt, festligt, och fint. Samt Håkan Hellström

Bästa förfestmusiken: Italodisco

Senast gnolade: Monobrain – Disco church

Mitt sämsta köp någonsin: Kläder jag sedan aldrig använt

Dansar helst till: Den typ av driviga men samtidigt återhållsamma housemusik som vi kallar ”Pannestänkare”

Senaste impulsköp: Anthony Collins senaste tolva för Mule

Senaste fyndet: Sam the Mummy-tolvan för tre euro på Rotation

Senaste secondhandfyndet: Tre tröjor, en skjorta, en jacka samt ett par skor för sammanlagt sex euro på en loppis långt ner i djupaste Neukölln

Fulaste klädfärg: Orange brukar vara svårburet men kan även vara mycket snyggt. Svart är väl åtminstone överskattat

I dvd:n: Jag brukar ladda ner. Nyss såg jag Slumdog Millionaire, den tyckte jag var skitdålig.

Användbar pryl: Internetuppkoppling

Mode jag aldrig vill se igen: Ultima-thule-tröja alternativt keps med reklam för valfritt motormärke, med uppåtpekande, böjd skärm buren högst upp på skallen

Värsta huvudbonaden: Killar som vill framstå som ”sköna” genom att bära en liten hatt

Bästa huvudbonaden: Jag är ute efter en Los Angeles Raiders-keps, en sån som Dr Dre har i videon till NWA:s Straight Outta Compton

Favoritaccessoar: Glitter

Bil/Transportmedel: U-bahn, promenerar.

Återvinner: Åtminstone glasflaskor

Hejar på/håller på: Min avsky inför lagsporter blir allt större för varje vecka

Så får jag tiden att gå i kollektivtrafiken: Läser, fantiserar om medpassagerarna

länge leve berlin:

2009-04-16T04:24:00.000-07:00

Running Order - 18.04.2009
Kategorie: Partys & Nachtleben

Berghain
00:00 h – 04:00 h Tony Lionni
04:00 h – 07:00 h Edit Select
07:00 h – 11:00 h Len Faki
11:00 h – Ende Radio Slave

Panorama Bar
00:00 h – 04:00 h Dinky
04:00 h – 05:00 h Future Beat Alliance live
06:00 h – 09:00 h Danny Howels
09:00 h – 12:00 h Cassy
12:00 h – 15:00 h Konrad Black
15:00 h – 18:00 h Roman Lindau
18:00 h – Ende Mathew Styles

Och så lyxproblemet: Hur ska man lägga upp det?

ännu ett inlägg om varför jag älskar kristdemokraterna

2009-04-15T04:33:00.000-07:00

”Att tala om diskriminering har i stället varit ett effektivt sätt att göra vanliga svenskar rädda att debattera denna fråga. Vem vill få en ful stämpel på sig?”

- Lennart Sacrédeus, riksdagsledamot, Kristdemokraterna. Insändare i FaluKuriren, angående könsneutrala äktenskap

”Det finns fortfarade en liten skärva av motstånd mot översittarna, besserwissrarna och dom politiskt korrekta fegisarana som vill tvinga på oss alla deras världsbild.”

- Mikael Rossi kommenterar på Newsmill, angående att säga ”negerboll”

”Sd:s ambition har alltid varit att vila på välgrundade fakta och föra fram sanningen. Ofta är det vi som fått göra folk uppmärksamma på ”obehagliga” uppgifter kring ex invandrares överrepresentation inom brottsstatistiken, när etablissemanget försökt mörklägga, skyla över och bortförklara”.

- Sverigedemokraterna beskriver sin politik på sin hemsida

Jag är ganska fascinerad av den här termen ”politiskt korrekt”. Det här är dom som använder sig mest av termen politiskt korrekt, vad det verkar: dumma människor. Termen politiskt korrekt verkar vara ett svärd att använda i en diskussion mot en motståndare som är mer påläst. Lennart Sacrédeus (den offentliga person i Sverige som jag tycker allra minst om) beskriver i ovan citerade stycke hur termen ”diskriminering” används för att skrämma ”vanliga svenskar”. Sacrédeus menar alltså att det är ”politiskt korrekt” att tala om diskriminering.

Lennart Sacrédeus, tillsammans med övriga två citerade personer / organisationer, verkar uppleva att det finns ett etablissemang som för en kamp mot ”vanliga” människor. Det vill säga att det finns en konspiration. Att det finns ett gäng någonstans som sitter med en dold agenda. Och som dessutom måste skrämma de ”vanliga svenskarna”. Och som för att göra detta använder ord som exempelvis ”diskriminering”.

Termen ”politiskt korrekt” används bara i frågor som är mer eller mindre kontroversiella. Exempelvis om man diskuterar feminism, könsneutrala äktenskap eller invandring. Det är också alltid den åsikt i debatten som kan beskrivas som avvikande från tidigare normer som dubbas som politiskt korrekt. Särskilt feminister beskrivs ofta som politiskt korrekta. En person som tycker, exempelvis, att Sverige bör ha ett rättsväsende beskrivs inte som politiskt korrekt, trots att nästan alla i Sverige tycker så. Att vara ”politiskt korrekt” verkar således hänga ihop med att ha en åsikt som utmanar etablerade normer. På detta sätt är termen politiskt korrekt paradoxal.

Man frågar sig exakt vad det är som, för att tala med Sverigedemokraterna, ”etablissemanget försökt mörklägga, skyla över och bortförklara”. Man frågar sig kanske framförallt varför detta skett. Samt vilka etablissemanget är. Eller just ja, etablissemanget är ju ”översittarna, besserwissrarna och dom politiskt korrekta fegisarna som vill tvinga på oss alla deras världsbild.”

Ibland hör man någon säga i en diskussion: ”Men det får man inte säga i Sverige idag”. En person som säger detta verkar likt Sacrédeus och Sverigedemokraterna uppleva sig leva under ett förtryck från den politiskt korrekta konspirationen. Jag frågar mig vem det är som bestämmer vad man får och inte får säga i Sverige idag. Svaret som ges på denna fråga är alltså ”etablissemanget” eller, för att travestera Sacrédeus terminologi, de ovanliga svenskarna. Varför någon skulle låta dessa ovanliga svenskar styra vad de tycker och inte, eller kanske framförallt huruvida de berättar om dessa åsikter eller ej, är för mig en gåta.

När man säger ”men det får man inte säga i Sverige idag” säger man väl samtidigt att man har fel? Eller kanske snarare: man säger att man saknar argument. Man förekommer sin motståndare, som har argument. Vad jag vet får man säga vad man vill. Fast ibland har man fel, och då kan eventuellt någon berätta det för en. Exempelvis någon som läst på i frågan.

Lennart Sacrédeus är riksdagsledamot och antagligen kan man därför ställa högre krav på honom än på övriga citerade källor ovan, vilka jag eventuellt skulle kunna avfärda såsom varandes dårar. Jag tycker det är förfärligt att en riksdagsledamot påstår att termen diskriminering används, och används dessutom ENBART verkar det som, för att ”skrämma vanliga svenskar”. Vanliga svenskar har alltså, för att följa denna logik, en fiende i termen diskriminering. Termen diskriminering är något som vanliga svenskar bör passa sig för. Att använda termen diskriminering är, skriver Sacrédeus indirekt, att inte vara en vanlig svensk. Lennart Sacrédeus verkar vara övertygad om att vanliga svenskar är dumma.

det finns präster i svenska kyrkan som inte vill viga homosexuella

2009-04-10T04:27:00.000-07:00

Så länge tycker jag att detta kan vara passande musik på en Långfredag.

For everything I long to do
No matter when or where or who
Has one thing in common, too

It's a, it's a, it's a, it's a sin

en pretentiös snutt om tomhet, techno och roland barthes

2009-04-06T17:11:00.000-07:00

Innan jag går vidare med detta inlägg tänkte jag att vi skulle lyssna på en låt:

Denna låt kan karaktäriseras som “tom”, tycker jag. Det är en låt som fullständigt saknar vad man i dagligt tal kallar budskap. Ibland när jag är på en klubb står jag bredvid dansgolvet och tittar på dom som dansar. Dom rör sig ryckigt till musiken, blundar, tittar upp i taket eller ibland på varandra. Timme efter timme. Nästan alla låtar låter likadant, och är uppbyggda på samma sätt: 4/4 takt, ungefär 125 bpm, uppbyggnad, break, släpp, uttoning. Nästa låt mixas in, i takt, i den förra så att musiken aldrig upphör och låtarna flyter ihop. Liknande ljud. Blinkande lampor. Vecka efter vecka. Tomhet och monotoni. Det låter förstås som att detta vore något negativt nu, men jag menar tvärtom. Just detta: Tomhet och monotoni. Musik fullständigt dränerad på varje form av budskap. Musik som bara är musik.

Det finns musik som har budskap. Sådan musik beskrivs ibland som ”djup”. Vissa människor vill att all kultur de konsumerar skall ha just budskap. Att betrakta kultur på detta sätt är att betrakta kultur som en uppsättning visdomsord.

Jag lyssnar ibland på en låt med ett budskap: Jag kanske sitter i en bil i Sverige och vill lyssna på p3 och Lars Winnerbäck sjunger: ”Jag kanske skulle leta upp nån yngre / som en fjäder i hatten / det skulle bli för tomt om ingen fanns där / som värmde mig i natten” Vissa människor, ofta samma personer som vill ha kultur med tydliga budskap, tycker att Lars Winnerbäcks musik är mycket djupsinnig. Syftet verkar framförallt vara att lära sig något om kärlek. Och eventuellt att Lars Winnerbäck tycker att det är fräsigt med unga brudar. Förlåt mig min raljanta jargong i ett annars allvarligt menat inlägg. Hursomhelst är det Lars Winnerbäck, i större eller mindre utsträckning beroende på budskapets eventuella entydighet, som bestämmer vad låten handlar om. Låten ovan, Basic Channels klassiker Phylyps Trak II, handlar inte om någonting alls. Det finns ingen som bestämmer.

Den franske kulturteoretikern Roland Barthes skriver i sin epokgörande uppsats ”The Death of the Author” från 1966 följande:

”In precisely this way literature (it would be better from now on to say writing), by refusing to assign a ‘secret’, an ultimate meaning, to the text (and to the world as text), liberates what may be called an anti-theological activity, an activity that is truly revolutionary since to refuse to fix meaning is, in the end, to refuse God and his hypostases—reason, science, law.”

Detta är sant även musik. När man påstår att musik, för att vara värdefull och kvalitativ, bör ha just ett budskap påstår man samtidigt att man befinner sig i en tillvaro med utgångspunkt i vad Roland Barthes kallar Gud. Det vill säga en tillvaro med en fast punkt. En tillvaro där någon kan överlämna ett budskap och jag kan uppfatta det på ett entydigt vis och lära mig något som jag sedan kan omvandla till andra ord och förhoppningsvis även till handling. Denna världsbild tycker jag att man med fog kan beskriva som förenklad.

Barthes skriver retoriskt att författaren är död. Med detta menar han väl snarast att en text inte i första han bör förstås i förhållande till författarens intention eller omgivande kontext, utan att varje läsning av texten är likvärdig. Detta kan man tycka vad man vill om men det är svårt att argumtera mot Barthes om man skulle försöka. Åtminstone om man delar hans relativistiska världsbild. En konsekvens av författarens död, menar Barthes lika retoriskt, är läsarens födelse. Läsaren kan göra vad han eller hon vill med texten. Detta är i grunden något positivt för Barthes: “Once the Author is removed, the claim to decipher a text becomes quite futile. To give a text an Author is to impose a limit on that text, to furnish it with a final signified, to close the writing.”

Detta håller jag verkligen med Barthes om, och det är också min poäng med detta inlägg: Att komma med ett budskap, särskilt i en konstform som musik, är verkligen att begränsa musiken. Att säga att den handlar om något, i motsats till något annat, som den inte handlar om.

Technon däremot har tagit konsekvenserna av Barthes budskap. Musik som inte handlar om något alls handlar också om precis allting. Det är en form. Det är musik som inte är färdig, musik som måste fyllas på med någonting för att få mening: musik som kräver dansande människor, som får en mening i ögonblicket. Som betyder vad som helst. Eller, mer närliggande sanningen och mer storslaget formulerat: ett uttryck för någonting bortom enkla budskap och färdiga sanningar. Någonting som inte går att översätta till språk.

kriminalpolitiskt inlägg

2009-04-06T14:09:00.001-07:00

den filosofiske polisen

2009-04-06T04:15:00.001-07:00

tio år sen

2009-04-03T02:32:00.001-07:00

Aftonbladet Puls (någon som kommer ihåg?) skriver om indiebandet Speaker. Alltså nittiotalet:

"De lämnade hemstan med ett rykte om sig att vara idioter, kommunister och framför allt: bögar.
Det var inte sant.
Medlemmarna i Speaker är popstjärnor.
Raggarna i Karlshamn förstod aldrig skillnaden. Bög eller popstjärna. Sak samma. Medlemmarna i Speaker gjorde heller inget för att reda ut begreppen. Tvärtom. Det var kul att provocera.
– Vi cyklade nakna runt torget med toapapper på huvudet och skrek: ”RAGGARJÄVLAR!”, säger Marcus Svanberg.
– Vi var allmänt hatade. De jagade oss med sina bilar. Ja, vid ett tillfälle försökte de till och med köra på vår manager. Bitvis riktigt dramatiskt, inte alls kul faktiskt, säger Magnus Fridh.
De flyttade. Bort från inskränktheten. Bort från det i stort sett enda yrkesalternativet: en plats på gottgottigottgottfabriken, Carlshamns mejeri AB.
Först bar det av till universitetsstudier i Lund och därifrån vidare till Stockholm.

Plugget enda chansen
– När man kommer från en småstad... Enda sättet att komma bort är att plugga. Tanken på att flytta direkt till Stockholm och bilda rockband och satsa stort, den fanns inte ens, säger Marcus.
Speaker kan göra anspråk på att vara det mest välutbildade band världen skådat. Tre av dem kan titulera sig fil mag (magisterexamen på högskolenivå).
Sen är det en annan sak att ämnesvalet mer för tankarna till en tripp LSD än en akademisk väg till paradvåning på Östermalm och BMW i garaget.
– Jag skrev uppsats i litteraturkunskap om ett tibetanskt helgon, Milarepa, som levde på 1100-talet. Det ledde till att jag började plugga tibetanska, sanskrit, hindi och sånt, säger Magnus.
I slutet av 1996 kom debutalbumet ”Well! Come closer”. Singelspåret ”Who are you” blev en hit och skivbolaget Island funderade ett tag på att lansera bandet i USA. Det är meriter som mer än väl räcker till en plats i Karlshamns kändisaristokrati.
– Skådespelaren Per Ragnar är den enda som kommit från Karlshamn före oss. En stor hjälte. Han brukade komma dit varje år och inviga nåt, säger Marcus.
– Alla visste var Per Ragnars föräldrar bodde, säger Björn Palmberg.
– Vi står högt i kurs, vi är tvåa efter Per Ragnar, säger Marcus.
Det här kan bli året då Speaker går om. I mitten på maj släpps det nya albumet: ”Trace my track”.
Då har första singeln, ”Emaho”, varit ute ett bra tag. På den möts anglosaxisk poptradition och tibetansk wailing. Chime Topgyal heter sångerskan. När hennes kristallklara stämma tar över i refrängerna förflyttas man till Himalayas bergstoppar.
Inte ofta en poplåt tar med dig dit.
Över huvud taget är det fler färger på paletten än senast. ”Trainstations” är en popsymfoni i två satser som sträcker ut sig över sex och en halv minuter. Den rör sig från hårda gitarrer och attack till meditativ avslutning med stråkar.
– Det mest magiska ögonblicket i studion, säger Magnus.
– Lite Queen, det är stort, häftigt som fan, ungefär som ”Bohemian Rhapsody” eller ”Paranoid android” med Radiohead, säger Marcus."

Döda mig.

något som jag tycker är förjävligt

2009-03-22T14:57:00.000-07:00

. . . är att man måste ta risker här i livet

ordlista, 2/2

2009-03-21T02:46:00.000-07:00

Farazano & Dohnhammar, en dj-duo jag har hört talas om, sammanfattar på sin myspace-sida sina influenser - och lyckas fånga tillvaron på Flughafenstrasse 7 med omnejd på ett träffande sätt:

Tracks and Records
Confusion
Neukölln
Tool Techno
Italo Disco
Turbo Maté
Let The Drum Machine Do The Talking
Panorama Bar
Have You Heard...
Ritter Sport
Bar 25
Villalobos-Clips On Youtube
Sundays
Galuzzi DJ-sets
Hi Hats and Snares
YT018
Unknown - Untitled 001
Das Ist Kein Techno
Spielzeug Beats
Radio Slave Track Titles

ordlista, 1/2

2009-03-21T02:36:00.000-07:00

Förlaget Suhrkamp sammanfattar innehållet i Tobias Rapps bok Lost and Sound - Berlin, Techno und der Easyjetset, och lyckas fånga Berlins dansmusikscen genom ett litet alfabet:

Ableton
Afterhour
Aktivismus
Amerikaner
Anstehen
Bar 25
Barcelona
Bebauungspläne
Berghain
Berlin
Billigflieger
Club de Visionäre
Clubmeile
Detroit
Digigital
DJs
Drogensolidarität
Druffis
Easyjetset
Feiern
Friedrichshain
Hardwax
Hedonistische Internationale
Hostels
House House And More Fucking House
Investoren
Kreuzberg
Labels
MediaSpree
Minimal
Mitte
Netzwerke
Ossis
Ostgut
Plattenläden
Posteuphorisches High
Panoramabar
Parallelgesellschaft
Ravemutter
Resident Advisor
Restrealität
Ricardo Villalobos
Schnaps
Schwule
Senat
Sonàr
Spreeufer für alle
Stadtplanung
Techno
Temporär autonome Zone
Touris
Tresor
Türsteher
Vinyl
Wasted German Youth
Watergate
Weekend
Zirkuskinder
Zwischennutzung

”i don’t make music for the masses to dance to, i play for the small majority that listens”

2009-03-20T06:23:00.000-07:00

När Moodymann för några år sedan spelade i Göteborg uppträdde han enligt uppgift bakom ett skynke, som sedan revs ner av publiken. Ryktet säger att arrangemanget med skynket berodde på att Moodymann avskyr att se vita människor dansa och därför ville undvika att se sin publik när han var i Sverige. Moodymanns senaste skiva kostar 20 euro på Hardwax och innehåller fem spår. På ena sidan av sleeven står det skrivet med stora bokstäver ”WHILE YOU HAD FUN DOWNLOADING MY MUSIC . . .”. På den andra sidan står skrivet (bredvid en bild på Moodymann uppställd bakom en naken tjej som står på alla fyra på en säng, bredvid en hylla med skivor) ”. . . Your phreeki girlfriend had fun playing with my 12-inches.” Helt frikopplat från detta har Moodymann gjort det bästa housealbum jag vet, Forevernevermore från år 2000, som förresten är det enda housealbum jag återkommande lyssnar på. På detta album finns förutom musiken dessutom den finaste låttitel jag vet: ”The theif that stole my sad days”.

Igår spelade Moodymann på Cookies, och jag var förstås där. Det var ett dj-set alltså. Nån snubbe spelade disco och typ Kerri Chandler innan Moodymann gick på – det var kul att dansa och jag tänkte på att jag aldrig varit i New York och funderade på när det blir dags att åka dit. Jag är inte speciellt förtjust i Cookies. Där råder vad vi kallar ”heterostämning” vilket alltså betyder att det är dåligt. Killar som står på dansgolvet och försöker ragga upp tjejer genom att dansa in i dom, det är verkligen fruktansvärt. Ändå brukar Cookies ha en del värda saker under veckorna, särskilt på tisdagar, varför det händer att jag går dit ändå. Det ligger i korsningen Friedrichstrasse-Unter den Linden, bara en sån sak liksom. När man går från tunnelbanan skymtar man Branderburger Tor. Fem i tre visade sig Moodymann. Han hade solglasögon och en tjock, svart stickad mössa inne på den mörka och svettiga klubben. Samt en vit halsduk över axlarna. Inget skynke dock och han verkade faktiskt ganska glad. Skakade hand och skojade med de nervösa vitingar som vågade sig fram för att lämna över promo-skivor.

Jag försöker bestämma mig för vad jag tycker om hans set. Jag tror att jag blev besviken ändå. Jag tycker det är intressant med de skillnader som finns mellan den europeiska och den amerikanska housescenen. Moodymann är en legend från Detroit. Att vara en legend från Detroit är att inte kunna göra några fel, i vissa bleka europeiska houseskallars ögon. Oavsett hur nere man är med sådana resonemang är det omöjligt att tänka sig någonting inom housevärlden som bär på högre status än just legender från Detroit. Och tycker man illa om det eller vill rasera det, måste man ändå förhålla sig till faktum. Moodymann var rättså dålig på att mixa till exempel. Jag hade ändå förväntat mig att han skulle vara cp-tight (vilket var en konstig förväntan nu när jag tänker efter) men det var han inte alls. Det är många mil, även mentalt, mellan Berlinscenens fokus på ”nätter som aldrig tar slut” och den amerikanska scenens tjurigt politiserade house. Dom verkar inte vara så noga med festen. Eller att mixa. Jag tror också att publiken i Berlin i allmänhet tycker betydligt mycket bättre om Moodymann i teorin än i praktiken. I denna praktik är det ändå vad som fortfarande kan samfattas som ”minimal” som äger i Berlin, och detta totalt frikopplat från den scenens eventuella rötter i Detroit. Moodymann spelade bland annat en instrumentalversion av the Doors ”Riders of the Storm” och även exempelvis ”Last night a DJ saved my life”. Hur mycket man än tycker om Moodymann kan man inte påstå att det finns någonting som överhuvudtaget kan kallas cutting edge i vad han sysslar med idag, och sannerligen inte i vad han sysslade med igår i båset. Den amerikanska housescenen verkar fullständigt ointresserad av att vara cutting edge, och så har det väl varit i många år egentligen, vilket knappast är obekant för någon. Jag skulle vilja ha en röd Detroit Red Wings-tröja tror jag dock, trots allt.

men vad gillar du då suris?

2009-03-13T07:22:00.000-07:00

Till exempel gillar jag skivbolaget Motivbank, deras fjärde släpp som är gjort av Buck, jag gillar b-sidan på Peace Divisions nya 8-bit-släpp också, och den spanska gitarren på Jin Chois nya för Archipel, körerna på Nôzes remix av Dapayk & Padberg, och vokalerna på den: Time won’t let us stop / swim in circles, och den känsla av gemenskap man kan uppleva när man lyssnar på dom vokalerna. Andreas spelade den igår, när han och jag spelade skivor på Bergsüb’l på Invalidenstrasse i Mitte. Sen spelade han (som avslutning) ”La vie en rose” med Grace Jones, den finaste låt jag vet. Jag gillar också att gå runt hemma på dagarna och tänka på min uppsats. Jag har köpt tofflor på turkiska marknaden, rutiga tofflor som jag tycker om, och ibland kokar jag lite kaffe. Jag tycker om att hålla på med den litteratur som jag älskar och att detta är mitt jobb. Det här är den litteratur jag älskar, som jag går runt och tänker på om dagarna:

Fram och tillbaka, kors och tvärs över hela Ladugårdsgärde diskuterade Solange och Hugo om tilltro och misstro i världen med små avstickare åt Djurgårdsbrunnshållet och livet mening. Ämnet var vidlyftigt och blev inte slutbehandlat den kvällen.

Annars gillar jag Johan Jönssons diktsamling Efter arbetsschema, som jag läser lite i ibland, i den skrubb som är mitt rum, parallellt med Susan Faludis The Terror Dream. Och ikväll ska jag se Dj Koze och honom gillar jag också, och jag har höga förväntningar på att han ska göra något extra. Jag gillar även det särskilda lyxproblem som uppstår varje helg i Berlin som innebär att jag måste välja bort en massa saker som jag skulle vilja se. Till exempel skulle jag gärna vilja se Bart Skils ikväll, han spelar på Panne (Panorama Bar). Förresten är det vår här och fåglarna kvittrar. Jag tog en långpromenad genom Hasenheide till Space Hall men hittade ingen skiva som jag ville köpa. Sen gick jag till Hard Wax och där stod Tama Sumo och skrattade med Dj Pete, jag hade vårjacka och en liten mössa. I Bang skriver Aylin Bloch Boynukisa att ”teoretiska ställningstaganden som blir en del av det sociala uttrycket ka lätt bli normerande och stagnera, vilket kan leda till en social press för dem som vill men inte kan leva upp till de nya normerna”. Vi har ett sterinljus i en vinflaska på köksbordet, jag tänder det på morgonen och äter frukost. Jag går längre och längre in i den värld jag byggt upp för mig själv med hjälp av min musik och mina böcker och mina vänner och inget hindrar mig. Jag tänker på Tolga Fidans rytmstrukturer, ingen annan information tar upp min tid och jag måste inte ta ställning till Aftonladets löpsedlar om morden i Arboga. Vem sa något om morden i Arboga? Det var jag själv som skrev det. Paul de Man skriver om att man aldrig kan skriva något som är sant eftersom all kunskap är metaforisk: Kärleken är inte likadan som en ros fast man säger att kärleken är som en ros, det är en metafor, och en människa är inte samma sak som en ”människa”, människor är ju väldigt olika. Att peka på någon och sen säga ”det där är en människa” är att säga ”kärleken är som en ros”. Ordet människa är en metafor för någonting utanför språket och mer kan det aldrig bli. Mellan meningen om kärleken som en ros och människan som en människa finns ingen kunskapsmässig skillnad. Därför kan vi bara säga ”människa” och aldrig människa. Vi kan aldrig skriva någonting som inte är inramat av citattecknens reserverade ””. Det här är en ”blogg”. Jag tror detta är vad de Man menar iallafall, det är ganska svårt att hänga med när han sätter igång. Det är på grund av min uppsats jag fördjupar mig i detta. Det var en skolmassaker i södra Tyskland nyligen. Och jag unnar mig att odla min trädgård, som Ernst Josephssons karaktär i Scener ur ett äktenskap antagligen hade uttryckt saken.

ännu ett inlägg präglat av självtillräcklig dryghet

2009-03-11T18:57:00.000-07:00

Jag tänker att det är dags för mig att, i takt med att jag blir äldre, unna mig vissa åsikter som jag inte har tillåtit mig själv att hysa tidigare. Att det är dags för mig att gå in för att radikalisera vissa saker i mitt tänkande, även om detta inte alltid leder till nyanserade åsikter och genomtänkta ståndpunkter. Det finns så många människor som har åsikter som jag verkligen tycker extremt illa om och som får stå nästan helt oemotsagda i den offentliga debatten. Charlie Weimers är ett exempel som nu tas upp för tredje gången på kort tid här på bloggen.

Låt mig därför börja med något väldigt banalt: detta med ”affärer”. Vad har egentligen hänt med det gamla aristokratiska föraktet inför affärer, eller, för att uttrycka mig annorlunda – föraktet inför det småaktiga. Det finns så många som gillar affärer. Därför tänkte jag personligen ta på mig rollen av att föra en sisyfoskamp mot pengar.

Mina obehagskänslor inför ”affärer” börjar utveckla sig till något av en fobi. Jag dar mig i det oändliga för att logga in på min internetbank. Detta leder bland annat till att jag nästan alltid måste betala förseningsafgifter på mina räkningar. Dessa avgifter är en kostnad jag är villig att betala för att kunna fortsätta odla mitt förakt mot ”affärer”, eller, med andra ord, det småaktiga. Att betala förseningsavgift på sina räkningar är att ge pengar till inkassoföretag. Inkassoföretag är vidriga företag som skor sig på annans olycka. För mig är valet mellan att antingen logga in på internetbanken eller låta vidriga företag sko sig på min olycka omöjligt att träffa. Det småaktiga drar i mig och pockar på min ständiga uppmärksamhet.

Det sägs att Evert Taubes pappa liksom jag själv avskydde ”affärer”. Därför betalade han alltid överpris på allt han köpte. Detta representerar mitt mål – att köpa jättelite och sen betala överpris. Ett sätt att använda sig av pengar för att stå över just konceptet pengar. En naturlig invändning mot detta är att Evert Taubes pappa kunde hata affärer därför att han hade råd att betala överpris och att Evert Taubes pappa därför var en hycklare. Detta argument liknar att anklaga en gourmand för att matintresset enbart är en produkt av ekonomiska förutsättningar och därför ett moraliskt oförsvarbart hyckleri: att uppskatta ostron enbart för att man har råd att äta annat än gröt.

Såhär tycker jag att man kan säga till dom som håller på med affärer: Ekonomiskt värde är en typ av värde. Det finns även andra.

Såhär tycker jag att man kan säga i största allmänhet: Jag gillar inte affärer, det måste inte alla göra. Jag gillar exempelvis musik och poesi och vacker natur. Musik och vacker natur och poesi är nästan alltid själva motsatsen till just affärer.

vi fick 27 euro i pant för flaskorna

2009-03-08T09:07:00.000-07:00

I fredags hade vi inflyttningsfest och den stora lägenheten var full med folk. Jag tycker det är svårt att beskriva mitt liv när det inte handlar om att använda det som exempel eller illustration. Jag är mycket intresserad av att läsa om andras inflyttningsfester, jag är mer intresserad av att läsa just om inflyttningsfester än om något annat, men jag kan inte förstå varför någon skulle tycka att det vore roligt att läsa om min. Det är som med att ta kort - om man åker på en resa tar man kort men man tar inte kort i sin vardag, fastän det ju oftast är vardag. När jag hade varit i Japan tyckte jag att jag hade så mycket intressanta saker att berätta. Japan representerade det särskilda. Jag tycker att det är svårt att berätta det som inte är det särskilda. Men när andra berättar om det särskilda tycker jag att det är mindre intressant än när dom berättar om det vardagliga.

Det vardagliga: Folk kom hit och drack sin öl och sin Jägermeister. Det fanns lite chips som vi hade köpt. I Tyskland är det tydligen så att om man är på hemmafest ser man all alkohol som gemensam, man kan liksom inte lägga "sina" öl i kylen. Vi hade köpt en back Pilsator men jag drack bara två. Sen gick jag på rommen istället. I ena vardagsrummet var det dansgolv. Vi turades om att spela housen. Några tyskar ville sätta på en cd-skiva med Baile funk istället. När jag senare stängde av den för att spela housen sa en tysk till mig att jag var "the opposite of openness" enbart på grund av detta. Dom övriga gästerna verkade glada dock. Polisen kom förbi och frågade vad som stod på (detta kan förstås betecknas som det speciella), men var sen lugna bara vi stängde fönstren så att grannen på andra sidan gården (som klagat) kunde sova sin rättmätiga nattsömn. Det ljusnade utanför och man såg i vilket eländigt skick lägenheten var. Gud vilken rolig inflyttningsfest det var! Inte ofta man har ett riktigt dansgolv hemma i sin lägenhet.

Igår städade vi och jag gjorde en tröst-playlist att lyssna på när jag diskade, för att döva den stora tomhet man kan känna. På min tröst-playlist finns Arthur Russell, Grace Jones, Prefab Sprout och R Kelly. Samt Orups "Som isarna när det blir vår" ("Och jag sålde sen din bil / till ett par som verka vara / allt det där vi borde vart" och man frågar sig, varför sålde hon inte bilen själv, varför var det Orup som gjorde det?)

Senare på kvällen (vi pratar lördag nu alltså, igår) spelade jag och Andreas skivor för några hipsters i Friedrichain. Jag åkte S-bahn hem sen.

citat från en radiodokumentär

2009-03-08T05:11:00.001-07:00

"När man är liten tar föräldrarna med en till Gröna Lund och då är allt bra. Sen när man är vuxen är det ingen som tar med en till Gröna Lund"

Jag inser att jag sitter och väntar på att någon ska ta med mig till Gröna Lund. Så sorgligt liksom.

den konstigaste omskrvningen för det vi kallar "knulla" som jag läst hittills

2009-03-07T04:22:00.000-08:00

Publicerad av min nya favoritidol, Krisdemokratisk Ungdoms ordförande Charle Weimers, som ett exempel på vad kärnfamiljer inte har tid att ägna sig åt på grund av att "dagens högskattestat" "suger musten" ur familjerna:

"spendera mer tid med det barn som ännu är i planeringsstadiet"

Alltså så himla fantastiskt.

En gång till:

"spendera mer tid med det barn som ännu är i planeringsstadiet"

Kanske borde jag, apropå den så kallade "negerbollsdebatten" (dumma människor som inte tänker låta nån jävla "politiskt korrekt" person som tänkt efter och dessutom är förläst, säga åt dom att säga chokladboll) starta en Facebook-grupp (again med dessa Facebookgrupper).

Den skulle jag i så fall kalla "Det heter 'Spendera mer tid med det barn som ännu är i planeringsstadiet' FÖR DET HAR DET ALLTID GJORT!!!!"

när jag kom till flughafenstrasse, då var det som att komma hem

2009-03-02T07:53:00.000-08:00

Det har varit kul att bo hemma hos folk, som jag gjort nu i två månader (tack alla jag bott hos!) men i längden är det verkligen påfrestande att alltid vara gäst. Även om alla sagt ”känn dig som hemma” och jag även försökt göra det så är jag alltid lite rädd att störa och besvära.

Nu är jag i mitt hem, på Flughafenstrasse 7, precis vid den tunnelbanestation i Berlin som heter Rathaus Neukölln. Jag har ett jättelitet rum men lägenheten är stor. Lägenheten hade fått en producent för ett inredningsprogram i tv att tro att en dröm plötsligt gått i uppfyllelse. Laura har köpt soffa och fåtöljer på e-bay för en euro (man var tvungen att hämta dom själv) och Olof och jag har köpt en bokhylla där vi kan ha skivorna. Våra grannar i lägenheten bredvid och i lägenheten under är unga människor som lägger sig sent på kvällen och inte störs av att man spelar musik hela tiden. Utanför är Flughafenstrasse, Karl Marx-strasse och Neukölln. På smågatorna finns skrotbutiker där dom säljer allt vad skit man kan tänka sig för nästan gratis. Om man är ute efter stentvättade bootcutjeans med applicerat glitter finns det även många ställen som säljer såna. Och på turkiska marknaden kan man, om man går dit strax innan stängningsdags, köpa två kilo tomater för en euro.

Mitt Berlin. Jag känner mig lugn och glad. Jag vet att det haglar klyschor så fort jag ska beskriva min hemstad, men det ju avslappnat. Det är billigt och det är avslappnat. Dessa två faktorer tror jag är de grundläggande för att man ska förälska sig i en stad. Jag är så jävla trött på allt som är dyrt. Jag behöver det inte.

ja jag, jag hatar prins bertil och carl-gustaf

2009-02-24T09:51:00.001-08:00

Imorrn lämnar jag Sverige igen. Ikväll ska jag och Matsson äta gubbröra på kavring till förrätt och strömming med potatismos till varmrätt och till det ska vi dricka Nils Oscar. Tidigare idag åkte vi långfärdsskridskor vid Fjällnora. Vi kallar det för att vi har svenskt tema.

Tre saker jag gillar med Sverige:

- Långfärdsskridskor vid Fjällnora
- Strömming

Detta var den positiva delen av detta inlägg. Nu: Ett (möjligen patetiskt men ärligt och en aning förtvivlat) utrop: Vad fan är det som händer med Sverige?!

Jag tänker på Olof Palme. Jag tänker på vad Olof Palme hade tyckt om den lilla video som Hosvtaten låtit publicera på youtube, som skildrar hur Kungen, Silvia, Viktoria och nån lantisstekare berättar om en förlovning med förestående bröllop. Såhär tänker i alla fall jag när jag tittar: "Snälla döda mig, jag vill inte leva längre".

Jag tänker på när jag gick i åttan, och även på några år efter det. Vilken frustration jag ibland kände när jag tänkte på politiska frågor. När jag idag tänker på politik kokar det inte i mig på samma sätt som det gjorde då, i vanliga fall. Jag blir sur varje dag men jag känner sällan att jag lika gärna skulle kunna dö. Eller att jag åtminstone borde ta till vapen. Den lilla youtube-filmen fick mig att känna en längtan efter att ta till vapen för första gången på flera år. Sen lyssnade Matsson och jag på den här låten, högt så det dånade i lägenheten:

Dom tål lite bly, i nackarna. Ja dom tål lite bly, i nackarna. Tralalala. Det hjälpte lite i alla fall.

Sverige är ett land där det startas Facebook-grupper som heter "Inga mer skattepengar till konstfack". Det är också ett land där det finns en Hovstat som publicerar en film på youtube i vilken en förvirrad man berättar om att han godkänt att hans mer än trettio år gamla dotter har tillåtelse att gifta sig, och denna dotter säger att det känns skönt att hon efter det kommer att kunna bilda familj. Kungens valspråk är "För Sverige i tiden". Kronprinsessans framtida gemål berättar i filmen att "friskvård, hälsa och entrepenörskap är saker jag brinner för". Om inte detta är ett tecken i tiden så vet jag inte vad det är.

Det finns alltså bara två alternativ för mig egentligen: Kula för pannan eller lämna landet. Turligt nog har jag åtminstone möjlighet att välja.

Länge leve republiken!

it was the most beautiful experience of my life

2009-02-22T01:31:00.000-08:00

Det är nu typ en månad sen jag gjorde den här mixen, men jag kan väl publicera den på bloggen nu ändå. Det är bara några exempel på vad jag lyssnade på i januari 2009 - den kalla månad jag spenderade sovandes på madrasser i Berlin. Och dansandes på några dansgolv dessutom. De bästa set jag sett hittills i år är dels Deetron på Berghain och dels Anton Zap på Panorama Bar. Denna mix är löst inspirerad av de båda, men främst av Anton Zap. De låtar som annars mer än några andra präglade den tid i mitt liv som denna mix representerar - de båda floaters som återfinns på Kurbits 001 - har jag dock inte med eftersom jag tycker att den som vill lyssna på dom kan ta och köpa skivan.

Nu får det fan ta och bli vår snart alltså.

Shonky – Coco Feel & Love Shonk [Contexterrior]
+ Jill Scott – Interlude [Hidden Beach]
Anonymous – Untitled [unreleased]
Gorge – Garuna [8bit]
Dirt Crew – Soundwave (Quarion’s Drunken Wave mix) [Dirt Crew]
Anton Zap – Deeper [Quintessentials]
Marshall Jefferson & Noosa Heads – Mushrooms (Noosa Heads remake) [Plastic City History]
Langenberg – Traffic [Sthlmaudio]
Brother’s Vibe – Cuerco Para Mi Gente (Altered Vibe mix)
Ben Klock – Steady Puls [Klockworks]
+ Dakar – I’ve Got This Feeling [Get Physical]
Lan Peña – Keep – Movin [La Peña]
Masomenos – Turtle Is Back [Masomenos]

Ladda ner mixen genom att klicka här