det kallades för haschplanka

När jag var liten, eller alltså när jag var yngre, var snowboard min största hobby. Jag hade till och med snowboard som ett skolämne när jag gick i gymnasiet – istället för att gå i skolan åkte jag och några till snowboard en dag i veckan under vintersäsongen. Fatta soft det var. Mitt snowboardintresse hade antagligen sin peak runt år 1999, det år då jag började i ettan på gymnasiet. Det är snart tio år sedan.

Jag minns högtidsstunden som inträffade varje höst när årets Burton-katalog damp ner. Då cyklade jag hem till min kompis Tomas, som delade detta intresse för Burton-katalogen, och gick igenom säsongens nyheter. Framförallt har jag tydliga minnen av 1996, 1997, 1998 och 1999 års Burtonkataloger. 1997 var den exempelvis blå. Jag har också för mig att det var år 1998 som Terje Haakonsen (snowboardhjälten nummer ett i min generation, kallad ”kungen”) för första gången hade en hel serie med promodel-brädor, inte bara en. Vilka tider. För att inte tala om Terjes promodel för år 1995, med en terrier på. All kunskap som jag hade om snowboard på den tiden.

När det gäller snowboard är jag ungefär som en medelålders person som var intresserad av musik i sin ungdom och sedan slutat bry sig, men fortfarande gillar musik och kommer att lyssna på samma låtar resten av livet. Det känns ganska soft ändå. Terje Haakonsen kommer alltid att vara värdens bästa snowboardåkare i mitt liv, möjligen skulle den tragiskt bortgågne (lavin) Craig Kelly kunna vara med och slåss om detta omdöme, men det beror mest på att han var den stora hjälten för snowboardgenerationen ovanför mig. År 1995 visade svt programmet ”S-special: Snowboard”, jag gick i femte klass. Detta var innan jag kunde få tag på snowboardfilmer. Jag spelade in S och tvekar inte om att detta videoband är det jag återsett flest gånger. Ännu minns jag stora delar utantill. Särskilt minns jag inslaget från 1995 års snowboard-vm i Davos, där Terje givetvis vann. Han hade ljusa byxor och en gul tröja under nummerlappen, spräckliga Oakley-goggles och lugg. Innan han droppade in i en hörde man att han sa ”i’m going” för sig själv. Så brukade jag också säga innan jag droppade in i en halfpipe, även sedan jag blivit så stor att jag insåg att detta var ett löjligt beteende. När Terje, som enda superstjärna, tackade nej till OS i Nagano (första året snowboard var med) år 1998 var han just kungen i min värld. Vad avlägset det känns idag – en sportare.

Terje var framförallt bäst i världen på två saker: Att göra backside air och att göra mc twist. Annars tycker jag att världens finaste snowboardtrick, det slutgiltiga snowboardtricket, är fakie backside 540 (ett tecken på att jag tillhör en föråldrad snowboardgeneration – jag referar till saker som fakie backside och inte switch frontside, som egentligen är samma sak). Fakie backside 540, givetvis med en ordentligt tweakad indygrab, är något av det vackraste jag vet, fortfarande. Det är ett trick som är ganska svårt men inte så väldigt, och framförallt inte särskilt spektakulärt, och när det görs bra ser det fasligt lätt ut, som en fakie backside ollie bara. Det är också någonting med detta att åka in baklänges och landa framlänges som är lite outgrundligt, som att reda ut en knut, att få någonting att gå från krångligt till enkelt, att lösa ett problem. Det finns också stora möjligheter till en väldigt lång grab, att hålla i brädan i mer än 360 grader, trycka ut framfoten och ligga nästan horisontellt i luften. Om någon gör en 1080 till exempel ser det alltid ansträngt ut, det är för spektakulärt och showigt. Fakie backside 540 är som en perfekt tillagad rätt med enkla ingridienser som alla har hemma. Någonting som är mer än vad det utger sig för att vara.

Annars minns jag förstås Ingemar Backman när han i maj år 1996 gjorde ”världens högsta air” vid King of the Hill-tävlingen i Riksgränsen. Eller snarare – jag minns omslaget på tidningen Fun Sport Snowbard där denna skyhöga backside air avbildades. Den var så mycket högre än allt annat man tidigare sett. Det känns konstigt att tänka på att både Terje 1995 och Backman 1996 var betydligt yngre än vad jag själv är nu. Och att det som dom presterade egentligen känns helt likgiltigt för mig nu – oj en snubbe har hoppat högt med snowboard liksom, vem bryr sig. Som jag brydde mig då, det fanns, allvarligt, en religiös dimension av hur den trettonårige Erik tittade på den där bilden. För att inte tala om Backmans del i filmen the Melt Down Project (som alltid kommer att vara världens bästa snowboardfilm i mitt liv), som också visades i programmet S, dock med orginalets soundtrack (Moon Over Marine med Dead Kennedys) utbytt. Det finns en air to fakie av Daniel Franck i den filmen som också är något av ett ideal för mig. Ett väldigt enkelt trick. Daniel Franck och Backman var teamkamrater på Atlantis. Senare bytte Daniel Franck till Salomon, som börjat göra snowboards. Detta förlät jag honom aldrig, Salomon var fienden – ett skidföretag som ville profitera på den heliga snowboardsporten.

Jag åkte snowboard igår. Jag trodde inte jag skulle hinna med några åk den här vintern, men en dag blev det i alla fall. I Sälen. Jag passerade den barnbacke där jag lärt mig att åka både skidor och snowboard. Det hade snöat intensivt och överallt var det mjukt och i skogen hittade jag små orörda ytor där jag kunde spreja snö. Det är små backar där i Sälen, och ganska tråkiga. Fast när man bara åker en dag om året är det roligt ändå, fast det inte ens är sol och även är väldigt kallt. Men jag bryr mig inte längre, jag hade egentligen lika gärna kunnat låta bli, det var liksom bara skoj. Inte så dumt med skoj.

borgerligt?

Tack för tipset Acid Andy:

realpolitik

Alf Svensson - borgerligast i hela världen


Som ett led i den dagliga kamp på barrikaderna vilken jag till vardags kallar mitt liv har jag gått med i en Facebook-grupp som heter ”Det är borgerligt att . . . ”. Känns fantastiskt. Vilken fras för att avfärda tillvarons hemskheter kan vara bättre? Tonåriga, meningslösa positioneringar är något av det finaste jag vet. När argumenten tar slut tar nävarna vid, sa någon kampanj när jag gick i skolan. Men vad ska en svag mes göra när argumenten tar slut – jo säga att någonting visst är borgerligt. Att vara borgerlig är det värsta man kan vara. Exempelvis är det värre att vara borgerlig än att vara nazist. Det beror på att ingen kommer att missta mig för nazist men att det nog förekommer att jag misstas för borgerlig. Genom att plugga juridik, vara uppväxt inom medelklassen samt beklä min kropp i Ralph Lauren-skjortor, för att ta några uppenbara exempel. Det är svårt att hävda annat än att det är borgerligt att ha Ralph Lauren-skjorta. Jag har en på mig i detta nu. Därför känner jag en mot min skjorta motsvarande ambivalens inför min egen person. (Den möjlighet, som trots allt existerar, att bära en Ralph Lauren-skjorta på ett sätt som inte är borgerligt tänker jag inte avhandla i just detta inlägg.)

Ett stycke kvasifilosofisk sidoutläggning: Alla minns väl scenen i filmen Tillsammans där Olle Sarris karaktär utropar att det är borgerligt att diska (vilket det ju förstås är). Ett sådant utrop kan man välja att se som ett uttryck för samma sak som Camus är ute efter att beskriva i Myten om Sisyfos: När Sisyfos släpat upp sin stenbumling för kullen och den återigen ramlar ner (vilket den kommer att göra nästa gång också, och nästa, i oändlighet), men Sisyfos ändå går ner igen och börjar om utan att förtvivla så innebär detta en protest. Detta ser Camus som en metafor för den ateistiska människans möjlighet att göra uppror mot döden genom att leva som om döden inte finns, att leva på ”ändå”. Det handlar alltså om att envetet vägra att finna sig i nödvändigheter: att gå ner och hämta stenbumling, leva fast man ska dö, avfärda diskande som borgerligt. Kanske måste man diska när man ätit, man kommer inte ifrån det, men oavsett hur det är med den saken kan man åtminstone avfärda det som borgerligt och det kan ingen ta ifrån en!

Därför tycker jag att alla borde ösa på med att kalla saker för borgerliga. Några av mina favoriter från Facebook-gruppen:

- Det är borgerligt att vara saker med ”måtta”.
- Det är borgerligt att säga ”ett öl”
- Det är borgerligt att tycka att "rätt ska vara rätt"
- Det är borgerligt att ha pengar i slutet av månaden
- Det är borgerligt med alla typer av fordon förutom flakmoppe, Saab 900 samt spårvagn
- Det är borgerligt att förverkliga sig själv genom sitt arbete
- Det är borgerligt att planera sin tid
- Det är borgerligt att fråga om praktiska detaljer när man är ett större sällskap
- Det är borgerligt att vara förkyld men inte vilja snyta sig bland folk för att det är äckligt

Detta blir sedan till en lång lista med levnadsregler. Någonting att hålla sig i när man känner sig förvirrad, eller att sträva mot när man känner sig svag. Annars nämnde Fabian det som kanske är det allra borgerligaste, och således enligt presenterad logik värsta, som finns: Det är borgerligt att rent mjöl i påsen. Så sant. Det är framförallt barnen vi måste se till att skydda mot sådana människor.

exempel på kultur som gjorde min dag

en snutt Sonja Åkesson:

Jag sprang ut i den tidiga skymningen
och ville sträcka handen genom himlen
men skyndade tillbaka hem
för att inte bränna vid potatisen.
Jag ser en likhet mellan mig
och potatis.
Vida minsta källarljus dessa famlande stänglar.
Men aktas för stötar.
Aktas för kyla.

en snutt till:

Jag har legat sömnlös i en liten stad
där träden bara suckade och suckade.


och så en snutt Circlesquare:

att läsa litteraturvetenskaplig kurslitteratur

"Just distansen till genrens löften accentuerar den grubblande passiviteten hos diktens åldrande medvetande".

"Avsteget från den urskiljbara monologiska normen tydliggör både det associativa sönderfallet i den gamles huvud och det bortvirvlande "in fractured atoms" som är vårt öde".

rundelsgränd for a while

Så jävla kosmopolit är jag att jag har tre sim-kort till min telefon: ett svenskt, ett tyskt och ett kinesiskt. Och så jävla kultur är jag att jag nu är i Uppsala för några veckor, för att ta del av några litteraturvetenskapliga seminarier. Nu har jag sagt detta och ska i fortsättningen akta mig extra noga för den självtillräckliga och distanserat ironiska stil som jag alltför ofta faller in i när jag ska skriva någonting.

(När jag startade min blogg (i största hemlighet) tänkte jag främst på två saker som bloggen INTE skulle vara: Att jag skulle låta bli att använda den till 1. Att positionera mig, eller 2. Som ett forum för att slåss mot väderkvarnar. Antagligen har jag misslyckats (grovt) i båda dessa föresatser, och jag har även helt slutat bry mig om föresats nummer två. Den falska ödmjukheten – mitt främsta stilgrepp – florerar antagligen även den i pinsamt hög grad, men den ger jag aldrig upp och har aldrig haft någon ambition att avstå ifrån).

Men jag är alltså i Uppsala, och givetvis är allt sig likt från när jag for härifrån, förutom att Café Lion heter något annat och vädret är sämre. Igår åt Björn och jag pizza på Pallet och jag har, trots min ambition att minska mitt köttätande till ett absolut minimum, handlat leverpastej på Luthagens Livs. Jag ser folk som jag inte känner, men som jag ändå känner igen till utseendet, och vill typ gå fram och heja och fråga hur dom haft det. Det känns ovanligt att känna igen folk när jag går på stan. Idag var jag till och med på JB (Juridiska Biblioteket) och kollade runt lite. Även på denna plats kände jag dock en entusiasm inför juridik som gör mig glad. Ikväll har jag spelat Risk på Kalmar, det var längesen sist, ungefär ett och ett halvt år sen, och jag åkte ur först av alla.

Detta som jag beskrivit nu, Pallet, Ica, JB och Risk på Kalmar, utgör verkligen en slags hörnstenar i min Uppsalatillvaro. Dessa hörnstenar finns kvar här. Min lilla Hood i Uppsala: en tre hundra meter lång radie som har sitt ursprung på universitetshusets tak. En liten värld som jag möjligen vågar påstå att jag nu kan ganska bra. Och som jag, trots allt, tycker så mycket om.

programförklaring

Det är kanske konstigt att jag känner mig hemma i Berlin, jag kan ju inte ens tyska. Jag har lärt mig att på tyska säga, ”jag heter Erik, jag bor i Berlin”. Då tror jag att folk i allmänhet blir avundsjuka på mig – för att jag bor i Berlin alltså. Att känna sig hemma. Jag hittar inte särskilt bra heller, bara i väldigt begränsade delar (that is, runt typ tre stationer längs med u8:an). Det är förstås fånigt att jag typ känner mig tuff för att jag är här, tuff i mina egna ögon. Att vara ung och åka till en Europeisk storstad och känna sig lite tuff för att man gör det, och dessutom ha ambitionen att ägna sig åt kultur, det är ju en klyscha. Jag känner faktiskt inte något behov av att inte känna mig som en klyscha.

Anna berättade om en kille som hade en t-shirt på vilken det stod ”go love your own city”. Detta, har jag för mig, är ett exempel på vad man brukar kalla tråkig attityd. Fabian visade en artikel skriven av Ronnie Sandahl (krönikör på Aftonbladet som, likt andra kvällstidningskrönikörer, av oförklarlig anledning använder stilgreppet att alltid byta till nytt stycke efter varje mening) där Ronnie hälsade Horace Engdahl (som snart flyttar till stan) ”välkommen till Berlin”. Ronnie Sandahl bor i Kreuzberg, som jag. Såhär skriver han bland annat: ”Vi är ett gäng författare som bor här nere. Ibland träffas vi och dricker öl. Då talar vi om sådant som författare talar om. Du vet, recensioner, pocketutgivning. Du är välkommen att följa med om du vill”. Dessa formuleringar liknar ett barn som går till dagis i en kostym av storlek 58, och är för mig det starkaste argument för att flytta härifrån illa kvickt som tryckts i en svensk tidning. Ebba Witt Brattström, som ju är ihop med Horace, ska också flytta hit, det är ju hon som ska vara gästprofessor. Jag undrar om även hon är välkommen till Ronnies litterära salong, det är hon säkert. Detta var dock en utvikning.

Jag tänker mycket på begreppet ungdom, vilket antagligen hänger ihop med min för varje månad stegrande åldersnoja. Ibland säger man att åttiotalisterna – min generation – har blivit så påverkade av alla de nedskärningar i offentlig sektor som präglat våra liv att vi, till skillnad från de slöa sjuttiotalisterna, satsar på karriären. Att vi även saknar en ungdomlig upprorsanda. Man kan givetvis inte generalisera om en ”generation” på det sättet men ok då. I alla fall är det såhär tror jag: Att det finns ett mindre gap mellan min generation och min föräldrageneration än vad det gjorde mellan min föräldrageneration och min mor- och farföräldrageneration. Att det fortfarande är vår föräldragenerations sätt att vara unga som anses vara det korrekta (även bland oss som är unga idag) och att dom på ett vis var unga åt oss. Till exempel genom att lyssna på rockmusik: en musik som på ett adekvat vis beskrivs som ungdomlig. Ibland kan femtiotalister säga: jamen du vet, detta var på sjuttiotalet, höhö. Ungefär som att sjuttiotalet var en magisk tid då allt var tillåtet. Vad ska en åttiotalist göra med detta? Kanske strunta i ungdom som koncept över huvud taget. Gå direkt från gymnasiet till juristlinjen och sen skaffa sig en Rolexklocka.

På så vis är exempelvis Sverige inte ett land att vara ung i längre, det är ett land i vilket man, om man är medelklass och vill bo i tätort, köper en jävla bostadsrätt när man är nitton. Det får man gärna göra om man vill, men jag tycker också att det är viktigt att erbjuda ett alternativ. Om jag skulle vilja bo i Stockholms innerstad finns inget sådant alternativ. En bostadsrätt försvårar revolutionen. Man kan lyssna på lite rock, ha ett vinnande leende och gå upp klockan sju på måndag morgon.

Handlar ungdom om att inte gå upp klockan sju på måndagar? Vad har det med Berlin att göra? Vänta lite bara. Men först: Jag tycker att det i min egen generation finns en utbredd beredvillighet att ställa sig i ett led. Att inte ifrågasätta (exempelvis) ens föräldragenerations sätt att leva sina liv. Eller ifrågasätta är kanske fel ord, vad jag menar är att det finns en beredvillighet att leva likadant. Tänk att det till exempel finns tjugofemåringar som röstar på Kristdemokraterna – det får mig att vilja gråta. Att flytta till en Europeisk storstad nästan utan bostadsrätter men med många billiga hyresrätter utan nyrenoverade kök innebär för mig, på samma sätt som jag antar att det gjorde det för målarna i artonhundratalets Paris, ett tillfälle att fundera över min egen livsstil; att fundera ut ett alternativ till Rolexklockan. Kanske får jämförelsen med artonhundratalets målare mig att framstå som Ronnie Sandahl, men om ni tänker er att det är typ dom krattigaste målarna jag menar då.

Såhär tänker jag om moral: Det är konstigt att det i mångas ögon är moraliskt suspekt att dansa till techno en hel natt men moraliskt försvarbart att köpa en stadsjeep. Det är vidare mycket konstigt att många av dom som tycker om att dansa till techno en hel natt skäms lite över detta och tycker att dom gjort något som är ”fel” men att ingen verkar skämmas över att dom har en stadsjeep. Jag undrar hur det kom sig att stadsjeepägarna fick det moraliska övertaget. Jag tycker också att detär moraliskt chockerande att det finns ett parti i Sveriges regering som på allvar tycker att homosexuella inte ska få gifta sig – och att även människor som inte röstar på detta högerextrema parti anser att frågan om homoäktenskap är ”komplex”. Hur hamnade vi i en situation där människor som tycker att denna fråga är ”komplex” tillåts hålla i den moraliska pekpinnen? Eller framförallt, det är väl i så fall vår plikt att säga att vi inte håller med, att erbjuda en motbild?

Att jag vill bo i Berlin handlar förstås inte främst om att jag vill känna mig tuff. Och bara delvis handlar det om det stora utbudet av repetetiv elektronisk musik. Snarare handlar det om att Berlin i sina bästa stunder, hur fånigt det än må låta, känns som ett stort bultande hjärta av motstånd mot Jan Björklund, Fredrik Reinfeldt, Lennart Sacrédeus och allt FAN vad dom heter. Kanske tycker någon läsare att detta låter pubertalt, men i så fall håller jag inte med. Jag tycker tvärtom att det är något mycket viktigt. Eftersom jag har huvudet fullt av Foucault för tillfället föreställer jag mig att även han hade tyckt likadant: Man måste tänka på hur man lever, och man måste tänka på det ordentligt, och det finns ett egenvärde i att leva på ett sätt som avviker från normen – just för att normen styr våra tankar och det är viktigt att få möjlighet att tänka i nya banor. Jag tänker inte gå vidare i några teoretiska resonemang om detta men anser mig ha ordentligt med filosofi på fötterna om någon har lust att polemisera. Eller såhär då: Det personliga är politiskt. Jag tänker mycket på denna gamla slogan.

I Sverige har jag aldrig sett två män hångla på en klubb, men det har jag gjort varje gång jag gått ut här i stan. Det är vidare förbjudet att dansa med bar överkropp på offentlig lokal i Sverige. Alla med minsta insyn i klubbkultur är medvetna om att detta är en rakt igenom homofob bestämmelse, dock gömd bakom formuleringar om ordning och säkerhet. Detta kan tyckas vara en liten sak. Dock anser jag att Foucault (igen!) har rätt när han skriver om att det är mikrorevolutioner vi kan hoppas på, och att det är mikronivån som styr makronivån och inte tvärtom. Därför är symbolhandlingar – såsom män i bar överkropp som hånglar med varandra i offentlig miljö – på ett plan ett större politiskt framsteg än exempelvis en mer progressiv skattepolitik. Två män som hånglar med varandra i bar överkropp på en technoklubb är inte dekadens, det är politik. Det är sånt som köttätande kristdemokratiska kommunalpolitiker med stadsjeep och städhjälp anser vara moraliskt förkastligt. Jag anser det vara min plikt att påpeka att jag tycker att två män som hånglar i bar överkropp i offentlig miljö är ett moraliskt önskvärt beteende. Jag vill inte avfärda kristdemokratiska kommunalpolitiker som moralister – jag vill bekämpa dem med moraliska argument, med en moralism (likväl) som har andra grunder och andra värderingar.

Jag menar att Berlin erbjuder en sådan moral. Detta kan säkert spåras i stadens historia, inte minst i Östberlin där man efter nazismen fick ännu en regim besatt av ordning och reda. Jag tycker exempelvis att det i Sverige finns ett slags tabu i vissa värdefrågor – om vi tar rökning som exempel – som säger att det är omöjligt att argumentera moraliskt för rökning. Detta verkar alla vara överens om (även rökarna själva), men vissa människor – rökarna – är typ svaga i köttet och röker ändå, skamligt stående ute i kylan. Varför säger inte rökare såhär istället: Jag gillar rökning, det är gott och ser coolt ut. Istället säger dom: åh jag önskar att jag kunde sluta men jag är så svag. Eller, för att ta exemplet med nattliv: åh nej, hoppsan ikväll blev det sent. Kan man inte säga: jag gillar att klubba, det är min hobby, och jag gillar att vara ute sent. Det är återigen kristdemokratin som verkar hålla i pekpinnen i Sverige. I Berlin är det faktiskt inte så, pekpinnen är riktad åt ett annat håll. Exempelvis åt köttindustrin eller gentrifieringen av vissa stadsdelar eller den utbredning av multinationella restaurangkedjor som följer i spåren av högre hyror. Och detta, tycker jag, är inget annat än alldeles fantastiskt.

down in the tube station at midnight, eller: natten då jag blev ett brottsoffer

I natt var det natt och jag åkte u8:an från Weinmeisterstrasse, efter att jag druckit en enda öl på en bar i Mitte. Jag sa till Anders och Ami, som åkte i samma vagn som jag, att jag inte skulle hoppa av vid Kottbusser Tor som jag brukar, eftersom det kändes lite shady att gå omkring där själv mitt i natten. (Kottbusser Tor är en tunnelbanestation som till stor del frekventeras av hålögda heroinister med stora hundar samt medelålders män som viskande frågar förbipasserande resenärer huruvida de vill köpa ”die drogen”). Därför åkte jag en station till. Jag hoppade av tåget och tog fram min ipod för att sätta igång lite musik. Det var antagligen dumt att vifta med en ipod på en öde tunnelbanestation i en fattig del av Berlin. Det var bara jag och två andra personer på perrongen. När jag gick mot utgången kom en av dom fram till mig och frågade nånting på tyska. Han hade en konstig blick, ögonen var simmiga men blicken var ändå sjukt intensiv och sittrande. Jag har bara sett en sådan blick en gång tidigare, när jag var i London 1994 och en snubbe sprang omkring på perrongen och försökte putta ner folk på spåret. Det gjorde intryck på mig. Han pratade sluddrigt och jag sa att jag inte fattade tyska. Han gestikulerade om att få lyssna på min ipod och gick sjukt nära mig, trängde sig inpå mig och stirrade med sin konstiga blick. Jag försökte spela med, jag brukar ändå vara ganska duktig på att hantera packade idioter (jag växte upp i Mora). Jag lät honom lyssna i ena luren. Han ba (på engelska nu), har du ingen hip hop? Jag sa, nej jag gillar techno, men nu vill jag gå hem. Han frågade om jag var där själv och jag hörde mig själv säga: Ja det är jag, vadårå. Jag förvånades själv av hur dum i huvet jag var som sa det, men då var det redan gjort. Han ba, jag vill välja låt. Jag sa, nej jag vill gå hem nu. Han stirrade på mig och sa igen: jag vill välja låt. Hans kompis närmade sig bakifrån, flinandes. Kompisen hade en lapp för ena ögat som en pirat och såg ut att väga hundra kilo. Det var inte läge att protestera. Jag förstod att jag aldrig skulle få tillbaka ipoden om jag gav den till honom, men lämnade ändå över den. Sen sa jag, ”mes-E”, ursäkta men nu skulle jag vilja ha tillbaka min ipod tack. Han skrek något åt mig och blev aggressiv för första gången (innan hade han snackat som en soft polare). Kompisen klev fram och mätte mig med blicken. Jag satte upp händerna och gick. Som jag älskat min ipod. När jag kommit upp ur tunnelbanan korsade jag gatan och passerade då en annan utgång, där de två killarna förstås var påväg ut. Han som tagit ipoden verkade uppfatta det hela som att jag skulle komma tillbaka och jiddra, och började därför skrika en massa på något språk jag inte kände igen, men vars andemening verkade vara: jamen kom då din lilla tönt så ska vi döda dig. Jag blev lite rädd, satte upp händerna igen och försökte gå från platsen. Han med ögonlappen flinade åt mig så som man flinar åt en pytteliten hund som skäller på en schäfer. Efter ett tag märkte jag att jag gått åt fel håll och att jag var vilse. Det kändes inte så roligt det hela. Jag var rädd för att möta de båda igen, på nåt mörkt ställe, och att de skulle bli provocerade på riktigt. Vid ett tillfälle trodde jag att de kom gående mot mig och jag sprang in på en bakgata och gömde mig bakom en cykelbod. Tillslut hittade jag hem. Det kändes skönt när jag låst dörren. Kanske kan jag hitta min ipod på Kottbusser Tor för ett par hundra om jag går dit och tittar senare idag. Så var det med den romantiken.

punktform

Saker jag kommer att sakna med HK, förutom vädret och kompisarna jag lärt känna

- Frukost på Olivers med kaffe, bacon, majs, scrambled eggs och toast, läsandes South China Morning Post.
- Lunch på Western, till exempel deras Pork Chop, och att jag och Teresa som jobbar där aldrig lyckades kommunicera ordentligt en enda gång.
- Att köpa Take-away-middag en söndagkväll när den stora kantinen är nästan helt tom, sånär som på typ femton utspridda kineser som tittar ner i sina nudelsoppor, lysrören är på och högtalarna spelar Roxettes ”It must have been love”.
- Eftermiddagskaffe på Starbucks och hur personalen där uttalar exempelvis ”One tarr-macchiATO”.
- Long Island Ice Tea på Oyster Bar.
- Dricka Tsing-Tao i duschen (det nya förfest).
- Middag och två öl i Soho.
- Feather Boa, Yumla, Volar, Club 71, Le Jardin, 7-11 LKF, Beijing Club
- Grå betongfasader på smala, höga hus.
- Vägarbetare som jobbar mitt i trafiken mitt i natten och deras outfit med vita hjälmar och reflexvästar.
- Åka uppför Midlevels-Escalator på kvällen och se på alla ekonomer som hänger utanför Staunton’s.
- Åka taxi hem istället för att gå, och säga på kinesiska att man vill åka till universitet.
- Åka buss 23 till Causway Bay, sittandes längst fram på andra våningen och titta på utsikten mot Bank of China-huset .
- Åka färja över hamnen och se all neon från vattnet.
- Ta en promenad till Central med Pantha du Prince-albumet i hörlurarna och solskenet i håret och gå förbi ett par gallerier på vägen.
- Gå omkring i Mong Kok och faktiskt hitta ganska bra i folkvimlet, kanske köpa en väska.
- Promenera upp till The Peak på kvällen, titta på utsikten.
- Gå på shoppingtur klockan tio en söndagkväll och allt är öppet .
- Åka och bada vid Repulse Bay en tisdag i november.
- Känslan av att vara i exil på andra sidan jorden.
- Kinesiska tecken på skyltar och att man inte förstår någonting av reklamen och därför inte störs av den.
- En massa andra saker.

Saker jag inte kommer att sakna med HK
- Swire Hall.
- Vänta på hissar.

romantic overload

Saker jag inte tycker om med Berlin:

- Många har hundar.
- Det finns nästan alltid bara en diskho, vilket gör att det blir lite jobbigt när man ska diska för man har ingenstans att ställa den diskade men inte sköljda disken.

Saker jag tycker om med Berlin:

- Resten.

konsumtionskritik

Klyschan om att Berlin är en delad stad: Idag åkte Henrik och jag, i kylan, U-Bahn till Västberlin och gick på Ka De We – Europas största varuhus. Det var en utflykt. I rulltrappan pratade vi om hur vi båda plötsligt kände ett habegär för de saker som hängde på de många galgarna – exempelvis stickade tröjor från Ralph Lauren – ett habegär som är helt frånvarande i det Berlin vi annars kallar vårt. Hur konstruerat detta habegär är, och att det är en slav under den miljö i vilken dess objekt presenteras. Det är en trösterik tanke: Exponeras man inte för stickade Ralph Lauren-tröjor i sin omgivning förlorar dom plötsligt sitt värde och man tänker aldrig på dom. En slags frihet.

uppdatering

Så nu är jag i Berlin, mina drömmars stad. Det är så kallt (-14 C!)och jag har ingen vinterjacka. Senaste veckan har jag bott på soffor och madrasser i Stockholm, Uppsala och Tyskland. Jag har varit jetlaggad och sjuk men glad att träffa mina vänner, det var ju så länge sedan. Berlin bjuder omväxlande på antingen blötsnö eller kalla klara dagar med vita träd och hala gator. I Weinbergspark åker barnen pulka och jag måste gå försiktigt förbi på min väg från tunnelbanestationen vid Rosenthaler Platz till det rum där jag ”bor” för tillfället. Jag är hemlös och är tacksam över att detta i mitt fall inte betyder att jag måste vandra Berlins gator i trasiga kläder med en sliten hund som enda sällskap, och sova på en utkyld U-bahn-station. Alla bankomater i Berlin ligger inne på bankerna, i särskilda rum som är öppna dygnet runt. Där sitter människor med sina hundar och tigger, och alla ger dom pengar (vad jag sett hittills). Jag har lätt att dras in i min berlinromantik såhär i början, vilket jag dock tänkte att jag skulle tillåta mig själv att göra för en gångs skull. Jag älskar gatorna i Kreuzberg om natten, när det är tyst och kallt och värmen från barer och kaféer och turkiska imbiss verkar gul och omslutande utifrån gatan. Jag älskar att skriva namnen på gator och platser i Berlin på bloggen: att skriva om att jag och Fabian i söndags natt promenerade ända från Oranienstrasse till Zossenerstrasse, att det var nysnö i Berlin och gatlyktorna knappt syntes i det täta snöfallet, att bron över kanalen var gammal och välvd, kyrkorna vi passerade mörka och tysta och att allting kändes som inledningen till en novell av Edgar Allan Poe.

Min främsta anledning till att flytta till Berlin är att jag vill vara omsluten av musiken jag älskar. När jag kom hit i torsdags dumpade jag mina väskor och tog direkt spårvagnen till en klubb som heter Wilde Renate och ligger nära Treptower Park. Det fanns ingen skylt utan man knackade på en dörr och blev insläppt. I lördags var jag på ett ställe som heter Golden Gate, som bokstavligen ligger under Janowitzbrücke. Det är också ett litet ställe. Martin Zadak, som spelade där, berättade att dom egentligen bokat fem dj:s för kvällen, men att alla ringt samma dag och sagt att dom varit sjuka (det verkar som nyårsfirandet gjort hela stan sjuk). Ändå lyckades dom styra upp en labelnight med den fina etiketten White. På en pytteliten klubb under en bro, som ändå hade fantastiskt ljud. Detta sammanfattar bra varför jag vill bo här.