Sällan hörs uppmaningar till ” räfst och rättarting” i kulturdebatten nu för tiden. Kanske har detta saknats av någon? Turligt nog för dessa har i alla fall Mathias Sund – ordförande för Folkpartiet Östergötland – letat fram det gamla begreppet ur den garderob där det stilla ruvat sedan Hitler sköt sig, dammat av det, knattrat in det på sin dator och låtit publicera sig på Newsmill. Det är en högskola, Konstfack, som fått Sund att plocka fram dessa retoriska hårdhandskar. Vänster handske: ”räfst”, höger handske ”rättarting”. Pang pang i Konstfacks pösiga, otränade, mage. Kanske är det Sunds position som lokalpolitiker i landsorten, en plats som allt som oftast sägs utmärka sig för sin ”okomplicerade enkelhet och sunda inställning till livet”, som givit honom ett så glasklart perspektiv på omdebatterade frågor såsom ”konst” och ”högre utbildning”.
Han tycks även ha lyckats samla det som allt som oftast beskrivs som ”massorna” i detta sitt uppror mot 2009 års Åke-Greenska ”cancersvulst på samhällskroppen”: Konstfack. Såhär skriver Sund, utifrån, vad vi får anta, djupet av sin intellektuella kapacitet: ” Kritiken från vanliga, hederliga, arbetande skattebetalare är hård mot Konstfack och dess elever. Det är inte för att sådana snorungar ska leka bort pengarna som man går upp klockan sex varje dag och jobbar hårt.”
Jag tycker det är modigt av Sund att använda den på alla sätt halsbrytande retoriska figuren att sätta ett likhetstecken mellan den tid på morgonen vid vilken man stiger upp och den grad av vanlighet, hederlighet och arbetsamhet man samtidigt kan förmodas besitta. I enlighet med denna logik förutsätter jag givetvis att Sund själv aldrig stiger upp efter klockan fyra. Det är också intressant att notera den stora kännedom som Sund besitter om de åsikter som innehas just av gruppen ”vanliga, hederliga, arbetande skattebetalare”. Själv är jag student och antagligen inte en del av den grupp Sund påstår sig företräda. Inte heller kliver jag upp klockan sex.
Om vi har överseende med det syftningsfel som Sund olyckligen gör sig skyldig till när han påstår att såväl Konstfack i sig som skolans elever består av ”snorungar” (Konstfack är, vad jag själv har förstått, inte en snorunge utan en skola), är det även intressant att konstatera att Sund så djärvt använder begreppet ”snorungar”. Detta ord betyder enligt Wictionary ”oförskämt barn” och har en nedsättande, alternativt humoristisk klang. Sund ser, på den bild som publicerats på Newsmill i anslutning till hans artikel, själv ut att vara i ungefär samma ålder som de flesta av Konstfacks elever – någonstans mellan 20 och 30. Vad som skiljer Sund själv, om det nu inte är det faktum att inte heller han själv är ett barn, från de ”snorungar” som ”leker” (den barnsligaste av aktiviteter?) på Konstfack framgår tyvärr inte av nu citerade stycke. Lyckligtvis preciserar Sund dock i sin artikel ytterligare vilken typ av människor som är elever på Konstfack, nämligen ”vita medelklassungar med för stora tankar om sin egen betydelse”. Tyvärr framgår dock ej heller hur han fått fram dessa uppgifter om konstfackstudentens storvulna självbild.
I största allmänhet verkar Sund vara en person som ser det som sin politiska uppgift att verka för moralisk uppryckning. Åtminstone när det kommer till sådant som betalas via skattsedeln. En konstnärlig utbildning som inte uppfyller de av honom själv (tillsammans med den morgonpigga, hederliga, arbetande, skattebetalande delen av befolkningen) utarbetade moraliska renhetslagarna är man inte värd att stöttas av samhället, men får gärna fortsätta sin verksamhet annorstädes: ”Vill man bedriva anarkistskola så går det bra att göra med egna pengar”, utbrister Sund storsint i sin artikel. Detta är så klatschigt formulerat att åtminstone jag personligen är beredd att ha överseende med den bristande informationen vad gäller de uppenbarligen existerande distinktionerna mellan ”anarkistskola” och andra skolor.
Charlie Weimers, ordförande för Krisdemokratiska ungdomsförbundet, verkar vid en första läsning ligga nära Sund i sin syn på Konstfack. Detta framgår av en artikel Weimers skrivit, också den på Newsmill. I denna artikel gör Weimers den något, för åtminstone mig, svårförståeliga poängen att han själv, som enligt egen utsago saknar konstnärlig läggning, ändå bör söka sig till just Konstfack för att få utbildning.
Weimers: ”Personligen saknar jag mer eller mindre estetiska talanger men har i politiken sett många exempel på hur kreativitet kan användas för att blåsa medborgarna på skattemedel. Eftersom det är vad som verkar premieras av Konstfack i dessa dagar kan man ju inte låta bli att undra om man inte borde hoppa över till den konstnärliga banan.”
Om vi för en stund bortser just från det logiskt tveksamma i att en talanglös estet skulle ägna sig åt konst framgår dock något spektakulärt ur dessa två meningar, nämligen att Weimers helt utan vidare erkänner sin stora kreativitet vad gäller att blåsa medborgare på skattepengar. Detta är något politker i vanliga fall hymlar med, men Weimers är åtminstone bländande ärlig i sitt uppsåt (vilket jag förmodar hänger ihop med den kristna etik som man får anta är den kompass med vilken Weimers navigerar livets farvatten). Det är just att blåsa medborgare på skattemedel som premieras på Konstfack, säger sig Weimers ha upptäckt. Att utifrån dessa premisser dra slutsatsen att detta därför är en utbildning som passar likt handen i handsken för honom själv verkar gå med blixtens hastighet.
I andra delar av sin artikel uppvisar Weimer att han precis som Sund besitter en ovanlig förmåga att finna logiska sammanhang där övriga människor famlar i ett kausalt mörker. Först fastlås i artikeln att den konstsyn som företräds av Konstfack som institution är den följande: ”Rätt och fel finns inte och därför ska människors upplevda sociala och kulturella gränser genom konstnärens försorg flyttas eller kanske helst undanröjas.” I likhet med Sund är Weimer tyvärr synnerligen knapphändig med att ange sina källor, men jag är ändå beredd att köpa detta citat som verklighetsförankrat. Postmodernism och sånt ni vet. Denna utgångspunkt vill dock Weimer beteckna som ”sekteristisk kontext”. Man får alltså förmoda att en konstvärld där det fanns tydliga gränser för vad som anses vara rätt och fel, och ”människors upplevda sociala och kulturella gränser” inte fick utmanas genom konsten enligt Weimer skulle representera en mindre ”sekteristisk kontext” än den nuvarande. Detta tycks faktiskt vara just vad Weimer menar. Den konstsyn som, enligt Weimer själv (dock som sagt utan att ange någon som helst grund för detta), företrädes av Konstfack leder nämligen till att ”konstnärlig talang och kreativitet inte får goda uttrycksformer utan istället kanaliseras i form av meningslösheter”. Svagheterna i Weimers resonemang på denna punkt är väl främst två, men dessa är istället desto mer avgörande: Han berättar vare sig vad ”meningslösheter” är eller ger något exempel på vad som skulle kunna betecknas som ”meningsfull” konst.
Slutklämmen i Weimers artikel är att staten inte borde finansiera något så ”destruktivt” som Konstfack, som är en skola där ”talangfulla personer” istället för utveckla dessa sina talanger uppmuntras till ”samma introverta ansvarslöshet som sönerna till rika finansmän som slösar bort sin tid och sina tillgångar på att spruta champagne på Stureplan istället för att ta det ansvar deras bemedlade situation egentligen kräver av dem.” Ingen övrig förklaring ges i artikeln vad dessa likheter (”samma introverta ansvarslöshet som . . . ”) mellan konststudenter och unga stekare består i. Dock är det möjligen Weimers av honom själv omtalade förmåga att ”blåsa medborgarna” som får honom att, såhär i artikelns final, drämma till med en retorisk piruett där konstfackstudenter i allmänhet liknas vid någonting - inte så noga vad - som folk i allmänhet tycker illa om.
Man blir ju trött alltså!
Därför, Mathias Sundh och Charlie Weimer: Om ni tvunget ska uttala er i frågor ni uppenbarligen inte vet ett jävla skit om kan ni väl åtminstone, nästa gång ni tar på er boxningshandskar som ”räfst” och ”rättarting”, försöka gå upp mot motståndare som bättre passar er egen intellektuella viktklass? Mellanstadieelever eller så. Ska vi komma överens om det? Tack.
Till exempel gillar jag skivbolaget Motivbank, deras fjärde släpp som är gjort av Buck, jag gillar b-sidan på Peace Divisions nya 8-bit-släpp också, och den spanska gitarren på Jin Chois nya för Archipel, körerna på Nôzes remix av Dapayk & Padberg, och vokalerna på den: Time won’t let us stop / swim in circles, och den känsla av gemenskap man kan uppleva när man lyssnar på dom vokalerna. Andreas spelade den igår, när han och jag spelade skivor på Bergsüb’l på Invalidenstrasse i Mitte. Sen spelade han (som avslutning) ”La vie en rose” med Grace Jones, den finaste låt jag vet. Jag gillar också att gå runt hemma på dagarna och tänka på min uppsats. Jag har köpt tofflor på turkiska marknaden, rutiga tofflor som jag tycker om, och ibland kokar jag lite kaffe. Jag tycker om att hålla på med den litteratur som jag älskar och att detta är mitt jobb. Det här är den litteratur jag älskar, som jag går runt och tänker på om dagarna:
