fåglar och valar

Jag youtubar klipp på blåvalar. När jag var liten var jag väldigt intresserad av vilda djur. Det är ett intresse som börjar komma tillbaka. Under en månad tidigare i höst hade jag en kompis uppstoppade and i fönstret, vaktade den under tiden min kompis hyrde ut sin lägenhet. Nu saknar jag anden och funderar på att skaffa ett eget uppstoppat djur, helst en fågel. Jag vet inte var denna längtan efter ett uppstoppat djur kommer ifrån, fast jag har försökt fundera ut det. Det har varit mycket naturen på bloggen nu på senaste. Bloggen är en avspegling av mina intressen. Idag blåste det in ett lönnlöv genom mitt öppna fönster när jag vädrade. Hon sa att allt var lönlöst, men jag tyckte hon sa lönnlöv. Hur hastigt blir lönnarna gula, som lysa vår vandring i parken (att dö är att resa en smula, från grenen till fasta marken). Symboliskt löv, lönnlövet. Stadsparken är alldeles gul. Den matchar himlen som är grå, marken som är brun och Fyrisån som ser iskall ut. Tänk om jag hade haft ett par ”rejäla gummistövlar”. Då hade jag kunnat stövla. Blåvalen är det största djur som funnits på jorden. Information från youtubande: Vissa av blåvalens ådror är så stora att man skulle kunna simma i dom. Då hade man blivit röd av blåvalsblod. Kanske har blåvalens blod en annan färg. Blåvalar är ensamma djur. Dom seglar runt under ytan, en och en, korsar världshaven i jakt på plankton. Ibland ylar dom till varandra i djupen. På en dag äter dom typ fyrtio miljoner plankton. För ett år sen var jag i Tokyo. Utanför naturhistoriska museet där fanns en skulptur av en blåval i naturlig storlek. Jag stod en stund och gapade.

jaha

Det finns tillfällen i livet då jag lyssnar på Bruce Springsteens album Nebraska. Man kan säga att jag använder det albumet som en filt – ett skydd mot höstens första regn. Jag har en förväntan på att tillvaron ska vara fin och god, och livet någonting vackert, men så är det ju inte.

Eftersom mina cd-skivor numera är nedpackade i lådor hemma hos mina föräldrar lyssnar jag kanske på Nebraska via musiktjänsten Spotify, och sen mitt i är det reklam för något som heter ”Singalo” som är en ”dejtingsite” där man kan ”beskriva sina singelvänner”. Så att dom jävlarna slipper vara singlar längre. Livet är en strid, lilla Madicken. Jag gör så gott jag kan.

Jag försöker kämpa för det goda och det sköna, fast det är så svårt. För att få tröst vänder jag mig ibland till albumet Nebraska. Det finns en ömhet i musiken på den skivan, samtidigt som den är ödesmättad och på gränsen till sammanbrott. Singalo-reklamen är ett hårt slag i ansiktet på varje form av ömhet.

Jag gör verkligen så gott jag kan.

Jag blir så himla ledsen. Man kanske tar en promenad genom ett eftermiddagssoligt Uppsala, och det är höst och mycket vackert. Men på Stora Torget har dataföretaget Dell byggt en enorm reklampelare av stålbalkar och vit plast. Varje gång jag ser den så dör jag litegrann. Den reklampelaren har till enda (enda) uppgift att rasera mitt sista hopp om en bättre värld.

Det händer att jag går till min bokhylla och tar fram Strindbergs Ett Drömspel. Jag öppnar boken, läser – och drömmer om hur jag förstör Dells reklampelare, att jag klottrar ner den och skriver:

Hör oss!
Hör hur vi sucka!
Jorden är icke ren!
Livet är icke gott!
Människorna är icke onda,
icke goda heller!
De leva som de kunna,
en dag om sänder!
Stoftets söner i stoft vandra,
av stoftet födda
till stoft varda de!
Fötter att trampa fingo de,
vingar icke.

Jag tänker på begreppet värdighet. Inte värdighet som i stolthet och högburet huvud, utan om den värdighet som ligger i att vara människa. I att kunna tänka och så vidare. En radioreklam för en dejtingsite där man kan ”beskriva sina singelvänner” är inte VÄRDIG. Den är en moralisk gyttjepöl.

Jag tycker att man har en rätt att förvänta sig mer av livet än radioreklam. Eller nej kanske inte en rätt att förvänta sig, men en MÖJLIGHET att göra det. Att sikta lite högre än till radioreklamen.

Jag tar saker personligt. Tänk så mycket bra musik det finns. Kanske vill man lyssna på lite bra musik. Kanske slår man, oförberedd på vad som komma skall, på radiokanalen p3 i hopp om att få höra något av den senaste popen. Att lyssna på p3 är dock en dartpil i mitt ömma hjärta. Dom FÖRSÖKER ju inte. Dom spelar låtar som dom inte gillar, spelar vad dom tror att lyssnarna vill höra, kokar ner någonting vackert till en fadd buljong där det ENDA som återstår är en ledbruten och svältande minsta gemensamma nämnare. Tänk på tidningen Aftonbladet. Det finns en förväntan som säger att jag skulle kunna tänka mig att KÖPA tidningen Aftonbladet. Att se Aftonbladets framsida varje dag är att varje dag få ett litet slag i magen.

Jag är förstås medveten om att många läsare kommer att uppfatta detta inlägg som elitistiskt koketteri (alternativt översentimental patetik). Det kan jag leva med.

Dock tycker jag om att uttrycka mig drastiskt. En strävan efter en minsta gemensamma nämnare tillåter inte att man uttrycker sig drastiskt. Därför vill jag utrycka mig drastiskt.

En strävan efter den minsta gemensamma nämnaren tillåter inte att man använder stora uttryck som ”människolivet”. Inte heller tillåter formatet ”blogg” detta. Därför vill jag använda stora uttryck som ”människolivet”.

I Mästaren Ma låter Willy Kyrklund Ma säga följande:

I en främmande stad bland bergen, o denna gata i en främmande stad! Minnet hugger som en snickares stämjärn i mitt hjärta av trä.

Ensamheten har intet mått. Främlingskapet har ingen gräns. Vad har jag här att göra i en främmande stad?

Detta alltså apropos människolivet. Förhoppningsvis befinner vi oss nu på ett avstånd från dejtingsiten Singalos radioreklam som kan beskrivas som behörigt.

Fötter att trampa fingo de,
vingar icke.

Om vi nu befinner oss i en främmande stad bland bergen (utan vingar), och jag påstår ju att vi gör just det, kan vi väl ändå FÖRSÖKA uppskatta det som ändå finns att uppskatta.

När jag tänker på detta tänker jag på blommor. Dom är så fina. Dom blommar på liksom, dom är fina för den sakens skull, omgivna av regn och storm och hagel. Tänk på en vitsippa. Tänk sen på en radioreklam för en dejtingsite där man kan beskriva sina singelvänner. I fönstret har jag två pelargoner. Dom FÖRSÖKER.

När jag känner mig slagen i magen av tidningen Aftonbladets existens tänker jag på sköra ting. Jag tänker på blommor och skör musik. Någon dikt som passar bäst att läsa tyst. Jag tänker att det finns en slags motståndsrörelse i detta. I det vackra och försiktiga och i det ömma och värdiga.

Världen är så brutal. Livet är icke gott. Ändå finns det vitsippor. Lite hoppfullt.

Minnet hugger som en snickares stämjärn i mitt hjärta av trä.

i love your dark eyes yeah yeah

Jag har gjort en mix igen. Det är strictly vinyl, för så bör det vara. Mixen är ganska rak och okomplicerad, för så bör det också vara, tycker jag. Det kallas techno, har jag hört!

Tracklist:

Dj Wild – Roumaniaque [Love letters from Oslo]
Radio Slave – Koma Koma (Steve Lawler remix) [Rekids]
Seth Troxler – Panic, Stop, Repeat [Spectral Sound]
Mikael Stavöstrand feat. Katou – Dark Eyes (Brothers’ Vibe remix) [Lick my deck]
Unknown – B [Horizontal Ground]
Jerome Sydenham – Jor-El [UK Promotions]
Kris Wadsworth – Mainline [Hypercolour]
Dan Andrei – Untitled 6 [Be Chosen]
Deep’a & Biri – Fragile ( youANDme EDIT) [RC]
Lemon Popsicle – Bistra (Andy Chatterley mix) [Alive]

Ladda ner mixen här

litegrann om en låt: håkan hellström - nu kan du få mig så lätt

Ni vet det där klippet med Siewert Öholm och debatten om hårdrocksbandet W.A.S.P? Hur deras musik förmodades få svenska mellanstadiekids att släppa allt för att istället ägna sig åt att ”knulla som en best”. Det är roligt. Det allra roligaste är eventuellt hur företrädaren för tidningen OKEJ låtsas vara helt ovetande om att W.A.S.P. skulle stå för We Are Satans People och istället menar att det ”betyder geting”. Men hursomhelst – vad dumma dom var som trodde att hårdrock skulle förstöra oss. Är väl den allmänna åsikten numera.

Själv har jag aldrig lyssnat på W.A.S.P. men min lillasyster gillar (/gillade) dom. Jag gillar gangsterrap, även om jag inte lyssnar så mycket på det numera. Gangsterrap (älskar hur det låter på svenska!) är också en form av musik som rört upp känslor och ansetts förstöra ungdomen. En gång skrev jag uppsats i litteraturvetenskap om NWA. Jag älskar NWA. Typ när dom rappar såna här saker:

When me and my posse stepped in the house
All the punk-ass niggaz start breakin out
Cause you know, they know whassup
So we started lookin for the bitches with the big butts
Like her, but she keep cryin
"I got a boyfriend" bitch stop lyin
Dumb-ass hooker ain't nuttin but a dyke
Suddenly I see, some niggaz that I don't like
Walked over to em, and said, "Whassup?"
The first nigga that I saw, hit em in the jaw
Ren started stompin em, and so did E

Jag tycker att detta är ”kul”. Det är lätt att ha distans till det där. Det ligger så långt ifrån mig själv, det är totalt ofarligt, precis som när W.A.S.P. sjunger om att slakta getter och slåss, eller vad det nu kan vara dom sjunger om. Detta som bakgrund till det egentliga ämnet.

Jag var sjutton år när Håkan Hellströms debutalbum Känn ingen sorg för mig Göteborg släpptes. Nu är jag själv lika gammal som Hellström var då. Jag minns första gången jag hörde första singeln, albumets titelspår, på radion. Jag var inte så knäckt, jag trodde att det var Joakim Hillsons (du är så vacker utan spackel/att du inte kan förstå) nya låt. Senare ändrade jag mig.

Det var speciellt för mig att lyssna på exemplevis låten ”Vi två, sjutton år” när jag själv var sjutton år. På den tiden betydde musikens texter mycket för mig. Håkan Hellström var den första artist jag lyssnade på som sjöng om mitt eget liv (ansåg jag) på ett mer direkt sätt, i min egen samtid. Exempelvis Morrissey sjöng om någon jag kunde se upp till eller identifiera mig med, men inte just om mig.

Jag gillar fortfarande Håkan, särskilt den tredje skivan, som jag tycker är hans bästa. Oavsett detta tror jag att det är riktigt att säga att Håkan Hellström har präglat mig. Jag har i någon mån förändrats som människa av att lyssna på den där första skivan om och om igen, i en så kallat känslig ålder dessutom. Det har antagligen att göra med identifikation.

Jag har lyssnat på första skivan igen nu. Särskilt har jag lyssnat på spår nummer fyra, som bär titeln ”Nu kan du få mig så lätt”.

När jag lyssnar på den låten kommer jag direkt in i den stämning som den alltid har förmedlat till mig: Festen är slut, man ser saker i sitt rätta ljus och för vad de är, allt känns snöpligt och torftigt. ”Vinden håller tal / på en hamburgerbar” och man känner en längtan efter en gemenskap som man inte förstår var den finns. Jag tänker på när jag bodde i Mora, på den tiden jag inte tyckte att det var kul att gå på fest, att jag kände mig utanför osv. Det verkar som att det alltid är höst eller vinter i dessa minnen, att jag cyklar genom mörkret påväg hem.

Detta är en stämning som jag känner mig hemma i. Poängen här är att jag inte är säker på huruvida ”Nu kan du få mig så lätt” är hönan eller ägget i detta. Jag vill åtminstone inte utesluta att det faktiskt kan vara så att låten är hönan. Och att – för att för skojs skull uttrycka mig överdrivet drastiskt – hela min tonårstid är ägget.

Saken är, som sagt, att jag tänkt att denna låt i någon mån handlar om MIG medan Ice Cubes rappande om ”dumb ass hooker ain’t nothing but a dyke” alltid har handlat om några andra människor, seriefigurer i ett Compton som jag nästan inte vet om det finns på riktigt eller om det bara är en legend.

De senaste veckorna har jag, när jag behöver en liten paus från housen, lyssnat mycket på the Dream. The Dream kan fungera som exempel för att illustrera vad jag försöker säga. The Dream skulle aldrig få för sig att sjunga om en vind som håller tal vid en hamburgerbar. Istället sjunger han om att han är jävligt framgångsrik i allmänhet, och sjukt grym på att ligga i synnerhet.

Håkan Hellström:

Men jag våga aldrig hålla din hand
vi är inte såna
som i slutet får varann

The Dream:

She's telling all her homies
I'm the real deal
Everytime she leave the crib
Shawty be coming right back
She talkin' dirty all up in my ear
And I'm gonna' put this dog right on her kitty cat

Håkan Hellström:

Det var så mörkt
den kvällen jag gick hem
jag hade hoppats på något
hoppats på något
hoppats på något

The Dream:

I love it when she put them pretty lips on me
Purple kisses, purple kisses
She kiss me from my head, down to my feet
Purple kisses, purple kisses
She got that MAC on her lips when she doin' it to me
Purple kisses, purple kisses

För mig har det varit naturligt att tänka i banor som: jag våga aldrig hålla din hand. Tänk om jag hade lyssnat på the Dream istället när jag var sjutton. Kanske hade det varit bättre för mig.

När jag lyssnar på ”Nu kan du få mig så lätt” kan jag göra det av nostalgiska skäl. Men det är inte bara av nostalgiska skäl. ”Nu kan du få mig så lätt” har påverkat min självbild. Jag har identifierat mig med den och tänkt att den självbild som förmedlas i den låten är rätt, att det är den självbilden som är ”jag”. Kanske hade jag varit en mer osympatisk person om jag istället identifierat mig hårt med en låt som handlade om att en tjej anser att jag är ”the real deal”. Då hade jag åtminstone haft det att jobba med nu.

Siewert Öholm orade sig för att hårdrocken skulle göra barn till bestar, men vem vill vara en best? Det är ju bara på skoj. Håkan Hellström är mer subtil än så. Han erbjuder identifikation i livet, inte någon eskapism eller något ”häftigt”. Kids beware! Inga tv-debatter kan hjälpa oss nu.

ytterligare argument för poängen i förra inlägget

vi vantrivs i kulturen

På morgonen läser jag tidningen, vilket jag borde sluta med. Det här kan man utsättas för när man läser tidningen: Publicering av en enkät där någon berättar att han eller hon ska rösta på något som tydligen kallas "Alliansen". (Förresten, vad socialministern skrev på DN debatt i veckan pallar jag inte att beröra en gång till.) När man läser tidningen kan det också hända att man får läsa en jättelång artikel om Killingängets "skaparprocess". Först i Filter. Ett par veckor senare står exakt samma artikel i DN. En vecka senare har Svd gjort en egen layout på typ exakt samma text. (En liten önskan: Att kvoten för artiklar om manliga kompisgängs "skaparprocesser" nu är fylld för resten av decenniet) Jag skulle kunna välja att låta bli att läsa. Ännu har jag inte den styrkan, dock. Jag jobbar på det.

Ibland är det reklambilagor i dagstidningar. Dessa brukar jag förstås slänga. Häromveckan var det nån reklambilaga för Pressbyrån, som innehöll artiklar om medier i allmänhet. Och ja, självklart var jag svag nog att LÄSA den. Det var en lång artikel om svensk magasinhistoria. Där stod det bland annat att tidningen Pop "tog popmusiken på allvar". Jag ba, ojojoj här fick jag lära mig nåt nytt, den här historien har minsann aldrig berättats förr. Döda mig. En fördel med Sovjetunionen var att där inte fanns några "magasin" och, vilket är viktigare, inga artiklar som berättar att ett "magasin" tog "popmusiken på allvar" och att detta - i sig - var något alldeles storartat och speciellt. (En till liten önskan förresten: att kvoten för beskrivningen "en svensk Vanity Fair" är fylld för åtminstone det närmsta decenniet.)

Det var en fin essä om valar i svenskan för några veckor sen. Den var det säkert ingen som läste ändå. Häromdagen skrev DN litegrann om en gummibåt med soppatorsk som drev runt utanför Italiens kust, medan de 78 afrikanska båtflyktingar som fanns på båten en efter en mötte döden i solskenet på ett glittrande medelhav. Fem stycken överlevde (de drack urin) och kommer att bötfällas i Italien innan de skickas tillbaka till ett "Afrika" där de inte äger något alls. Många båtar hade passerat den drivande gummibåten, men det var ingen som stannade.

(Eller ok jag kan väl slå in en öppen dörr och i detta sammanhang trots allt citera socialministern: "Verklighetens folk har jag kallat den breda del av Sveriges befolkning som lever ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv och för vilka politik kommer i andra hand." Jävla cp.)

Så ---- ja pust och stön. Jag har varit i skogen, på ett ställe som heter Norra Garberg, och tittat på hösten. Samt plockat trattkantareller. Det var mycket vackert i skogen, och nästan alldeles tyst. Detta hjälper förstås inte båtflyktingarna ett dugg.

därför att jag har sanningen och rättvisan på min sida

Jag tycker som sagt att det är ganska kul i skolan för tillfället. Jag pluggar straffrätt. När man håller på med straffrätt gäller det – kanske i större utsträckning än gällande någon annan aktivitet – att ifrågasätta vad man sysslar med. Såhär skriver min kursföreståndare apropos detta:

”När man tillämpar ett system, vars enda uppgift är att tillfoga andra människor någon form av lidande, blir det viktigt att systemet bärs upp av skäl som i något avseende går att rättfärdiga samt att skälen är sammanhängande och begripliga.”

Detta är alltså vad jag försöker lära mig: att tillfoga andra människor någon form av lidande. Systematiskt dessutom. Det är svårt med straffrätt.

Ofta är skälen till att man tillfogar andra människor lidande vare sig rättfärdiga eller begripliga. Inom ramen för straffrättssystemet gäller detta framförallt det faktum att återfall i brott är en försvårade omständighet samt det på alla sätt märkliga institutet ”artbrott”. Ibland är skälen begripliga och logiskt sett även rättfärdiga. Även det begripliga och ”rättfärdiga” lidandet är dock förstås problematiskt.

Straffrätt innebär moralisk kommunikation. Denna är till sin natur ensidig. Vissa människor kommunicerar en vedertagen moral och andra förväntas ta till sig denna moral. Vem som sitter på vilken sida bestäms av faktorer som i flera avseenden kan beskrivas som slumpmässiga.

Straffrätt bygger på en motsatsställning mellan ”rätt” och ”fel”. Världen består inte av motsatser. Saker har istället en tendens att vara både rätt och fel samtidigt. Några hänsyn till detta tas inte i straffrätten. I en av mina kursböcker citeras Henry Fielding:

“There are a set of religious, or rather moral writers, who teach that virtue is the certain road to happiness, and vice to misery, in this world. A very wholesome and comfortable doctrine, and to which we have but one objection, namely that it is not true.”

Den bästa konstnärliga skildringen av straffrätten som jag känner till är klippet nedan, taget ur Fanny och Alexander. Jan Malmsjö i rollen av biskopen kan här sägas representera straffrätten:



Man kan fråga sig varför man vill hålla på med detta. Varför man vill vara Jan Malmsjö, som i klippet ovan gestaltar den otäcka biskopen i dennes kanske allra otäckaste skepnad. Jag håller på och funderar på det. Min förhoppning och min utgångspunkt är ändå att en kunskap om systemet är en förutsättning för möjligheten till en ödmjuk användning av detsamma.

lördagkväll i den eviga ungdomens stad

När jag var i Berlin tänkte jag mycket på att det skulle bli gött att börja plugga ordentligt igen.Nu har jag gjort det (börjat plugga ordentligt igen) och det känns rätt gött. Men Uppsala är en håla, en samling hus på slättlandet norr om Stockholm. Jag går gågatan fram och känner mig iakttagen, uttittad och registrerad. På en komma fem sekunder går man från den ena delen av stan till den andra (om man går sakta), på tre sekunder hamnar man ute på landet. Mitt eget mentala Uppsala är ännu mindre än staden i sig: det sträcker sig från Luthagsesplanaden till Bäverns gränd i nord-sydlig riktning, och Folkes Livs till Vaksala torg i öst-västlig. I mitten ligger Nedre Fjellet (mitt hem) och där är det trevligt om dagarna. Jag känner en stark längtan efter att kunna ta en tunnelbanevagn till en stadsdel där jag inte varit, efter att kunna ta en promenad om natten på gator där jag inte vandrat förut, efter att köpa en Berliner Kindl i en kiosk. Åh –

Jag har läst en ganska tröttsam bok som jag inte gillade – Herman Hesses ”magnum opus” (den beskrivs så i handboken Litteraturens historia i världen) Glaspärlespelet. Den handlar om en icke närmare definierad framtid (stön) där vissa smarta kids av manligt kön (stön) blir utvalda till att studera i klassisk anda och utveckla sina andliga gåvor (stön) och ha betydelsefulla relationer till sina äldre vördade lärare (stön). Detta beskrivs med hjälp av ett överlastat språk och tre miljarder upprepningar. Men en sak är ganska fint beskriven: Den akademiska världen som en värld för sig, en värld som kan tillåtas vara sin egen. Där man strävar efter något upphöjt och tillvaron befinner sig vid sidan om världsliga hänsyn. Jag försöker tänka på Uppsala på detta sätt. Att jag befinner mig i en slags exil. Det går bra så länge jag befinner mig i skolan och det är en tisdagsförmiddag. Annars går det ganska dåligt.

Lappsjuka är kanske fel ord. Rastlöshet är kanske rätt. Såhär sjöng Håkan Hellström: ”Du stod i dörren och sa / är det här allt det blir så dör jag”.

tillbaka

Nattpromenad i Uppsala och staden är en kuliss. Husen runt domkyrkan är tomma och svarta, en känsla av artonhundratal, sjuttonhundratal. Jag lämnar mitt nya hem, Nedre Fjellet, och tar S:t Johannesgatan åt höger, förbi Palermo. Trots att jag har varit borta så länge känner jag igen flera som sitter där, men bara till utseendet. Korsar Sysslomansgatan, ser V-dala till höger och passerar Uplands uppför backen, svänger vänster, hör skrålet från Bryggan, korsar S:t Olofsgatan och går förbi universitetsparken i riktning mot kyrkan. Inte konstigt att jag kommer att tänka på Tomas Tranströmer som skrev:

En junimorgon då det är för tidigt
att vakna men för sent att somna om.

Jag måste ut i grönskan som är fullsatt
av minnen, och de följer mig med blicken.

De syns inte, de smälter helt ihop
med bakgrunden, perfekta kameleonter.

Det är nära att jag hör dem andas
fast fågelsången är bedövande.

Varje liten del av min promenad bär på minnen, jag ser åt ett håll och tänker – där är den korsningen, där hände det, där är den gatan som jag har vandrat då, och då och då och då. I form av en överdimensionerad staty i mitten av Universitetsparken tittar Erik Gustaf Geijer ut över staden.

kom ihåg var du läste det först

I Dagens Nyheter läser jag att det är inne att vara vanlig, att vanlighet är en trend och att man, för att vara nere med det senaste, bör vara nere med vanlighet. ”Vanliga människors vanliga liv har hamnat i fokus” fastslår DN:s rubriksättare. Jag själv – bärare av berlinlugg, fräsiga kläder och kulturellt kapital – är förstås inte sen att hoppa på den nya trenden och befinner mig följaktligen på ett ställe som heter Mora. Detta är en självgod tätort i norra Dalarna som, trots att kommunens totala befolkning är mindre än en halv procent av Berlins, känns helt rätt för oss alldeles vanliga hipsters (eller ”Commoners” som vi kallas på diverse engelska bloggar som slutat skriva om dubstep). Man skulle kunna säga att Mora är för 2009 vad Diplo var för hösten 2004, om ni förstår vad jag menar.

”Just ilskan över det som uppfattas som elitistiskt och utestängande går ofta hand i hand med den nyväckta vurmen för vanlighet”, skriver Dagens Nyheter vidare. Själv har jag gått runt på Mora Folkbibliotek, plockat fram de tjockaste böckerna med den minsta texten och franskaste författarna och sedan stövlat fram med min boktrave till disken och sagt bibliotekarierna där bakom ett par sanningens. Såhär sa jag bland annat: ”Hörredu bibliotekariejävel, dom här böckerna uppfattar jag som elitistiska och utestängande!”. Sen mötte jag upp med min vän Tomas och hans flickvän (dom lever i ett alldeles vanligt, heterosexuellt parförhållande), som av en slump råkade befinna sig i hooden, och vi tog deras alldeles vanliga bil till Mora Järn och Bygg där vi kittade upp oss på lite heterosexuella skruvar och lite muttrar och sen ba stod vi på parkeringen och typ skruvade lite med bilen samtidigt som Alma, Tomas alldeles vanliga heterosexuella flickvän, hämtade kaffe åt oss. Sweet, liksom. Berlin kändes långt borta. Ilskan bubblade i mig när jag tänkte på den elitistiska och utestängande livsstil som jag praktiserade när jag bodde där.

”Återigen ett–noll till det okomplicerade vanliga, alltså”, skrev Sveriges största dagstidning. Jag ba: YOU said it Nigga!

ich habe doch nur ein bisschen techno gehört, in der bar fünfundswanzig

Kay Pollak har skrivit en bok (som jag inte läst) som heter Att välja glädjen. Det provocerar mig när någon på detta sätt försöker sälja in enkla lösningar på komplicerade problem. Jag tänkte lite på detta igår när jag var på Bar 25 – ett ställe som går ut på att välja glädjen. Eller snarare: Ett ställe som tagit detta med ”att välja glädjen” så långt det över huvud taget är möjligt. Jag älskar Bar 25. Igår var jag där för antagligen sista gången någonsin eftersom dom stänger för gott i slutet av augusti (vilket dom förvisso påstått sig göra varje gång dom stängt för säsongen under de senaste åren). Att välja glädjen på Bar 25 handlar inte om att välja glädjen i vardagen, tänka positivt och yada yada. Det handlar om att ta på sig en tokig tröja och välja en glädje som är helt oberoende av världen utanför staketet, om en liten värld som bara finns på helgen och som bara sträcker sig från Spree till Stralauer Strasse, eventuellt med en liten övergångszon mellan glädje och verklighet från refugen i gatan utanför till macken på andra sidan.

Många av de stjärnor som struttar runt på Bar 25 om söndagarna upplever antagligen detta som ett politiskt projekt. Detta är också den profil som Bar 25 gärna förmedlar, där värden som personlig frihet, gemenskap och tolerans lyfts fram i vad som verkar vara en dröm om ett dekadensens eget utopia för de ”förlorade cirkusbarn” som inte måste jobba på måndagar. Detta är i sådana fall en politik som trots goda intentioner bär på så många baksidor (samhällsfrånvändhet, laissez-faire, självdestruktivitet) att jag inte skulle få för mig att påstå att den är något att hålla sig i om det blåser, så att säga. Men att detta kanske är något fint. P-O Enquist pratade i sitt sommarprogram om frizoner där de faktorer som styr det dagliga livet (exempelvis ekonomi och politik) står tillbaka för något annat, någonting som kan tillåtas vara bara vad det är. För honom hade idrotten fungerat som en sådan zon – en plats med egna regler, enkla regler som gör att man kan få en liten paus. Det personliga är som bekant politiskt. Trots detta kan det finnas ett behov av att ta på sig en tokig tröja, springa runt på ett nöjesfält för vuxna och dansa till musik som bara säger blippetiblopp, timme ut och timme in. Och av en enda anledning: Det är kul. Inte mer och inte mindre än så.

Ibland kan man känna en plötslig längtan efter allvar. Och ibland en mer smygande, pockande längtan efter en plats där allt, precis allt, bara är på skoj. Ibland vill man prata om filosofi. Ibland vill man säga piong tjong rrrrrrr och HAHA och ”livet är lite av ett skämt”.

Det är märkligt där ibland på söndagarna, märkligt på ett bra sätt. Igår uppträdde ett klezmerband i cirkusmanegen. Utanför den spelade Jake the Rapper musik som var ovanligt deep för att vara på baren. Inne i Saloonen var technon lika minimal som vanligt. På bryggan vid floden låg några och sov, några satt och skrattade, några hånglade, några köpte ännu en rom&cola. Den stora trädgungan svängde fram och tillbaka ovanför de sittandes huvuden på ett oroande sätt.

En känsla av att precis alla därinne är vänner med varandra, riktiga vänner strandsatta utanför tiden. Ibland talas det om att festa som att det inte finns någon morgondag. På Bar 25 gäller detta bokstavligen eftersom tiden enbart verkar existera som en långsam rytm mellan ljus och mörker. Det blir mörkt på söndagskvällen. Vid brasan sitter folk och pratar. Festen är oöverblickbar men ändå en enhet. Discokulorna i träden gör att marken ser ut att gunga på ett märkligt sätt. Någonstans väldigt långt borta gör sig folk redo för en arbetsvecka. En plötslig känsla av att befinna sig på ett långsamt sjunkande Titanic. Stjärnorna ovanför, vattnet runtomkring, en orkester som aldrig, vad som än händer, kommer att sluta spela. En glädje som existerar oberoende av skeppets långsamma försvinnande i den iskalla Atlanten. En fest in i det allra sista.