om rökning

Jag funderar på att börja röka. Fördelen är att det ser coolt ut och att man har något att göra när man väntar på tåget till Göteborg. Nackdelen är att det är dyrt och – vilket är värre – att man dör av det. Kanske måste jag offra mig, göra det ultimata offret och ge upp mitt enda liv för rökningens skull. Tappert skulle jag lägga mig på altaret och säga: Här är jag (göra konstpaus för blossande och sedan med demonstrativ långsamhet fortsätta) och jag rööööööker. Ett särskilt ödesmättat allvar skulle vila över rummet vi befann oss i.

Från och med första maj får dom som arbetar i Stockholms stad inte röka på arbetstid, jag läste det i den hemska och populistiska ”tidningen” Metro. Andra kommuner har varit pionjärer när det gäller rökförbud på arbetstid. Till exempel har en eller annan kommun i Norrland varit sådan pionjär. Den friska Norrländska luften är så klar att man bara behöver andas varannat andetag – och det är rökförbudets förtjänst och granskogarnas och fjällbäckarnas och vemodets.

På lunchen får man röka, för då har man ingen lön. På kafferasten har man tydligen lön. Arbetsgivaren betalar för att den anställde ska sitta där och blossa. Såhär säger kanske arbetsgivaren: Din äckliga lilla jävel röker du – DET TÄNKER JAG INTE BETALA FÖR. Arbetsgivaren äger sina anställda. Om dom har rent mjöl i påsen är det inga problem, då säger arbetsgivaren: Du har gjort ett bra jobb. Arbetsgivaren är Stockholms stad. Stockholms stad säger: Jag tänker inte betala för äckliga jävlar som röker, och så luktar det illa. Tänk om luften här var klar som en fjällbäck, så tänker arbetsgivaren, som är Stockholms stad. Klar som en fjällbäck, arbetsgivaren låter tankarna vandra – En fjällbäck, och som öringar vore människorna, som öringar i myllret.

Ingen protesterar. Alla är vi horor.

Jag tänkte såhär: Om man är en hora är det i alla fall värdigare att röka än att inte göra det. Vi måste vårda vårt smutsiga mjöl som den sista droppen vatten, för annars är allt förbi. Det finns ingen bortre gräns för vad Stockholms stad kan tänka sig att göra med oss.

så bör en mening skrivas

And at last, in its curved and imperceptible fall, the sun sank low, and from glowing white changed to a dull red without rays and without heat, as if about to go out suddenly, stricken to death by the touch of that gloom brooding over a crowd of men.

återhämtning efter vintern

Jag lyssnar på en låt, det är Ryo Murakamis ”Just for this”, den går långsamt och har en vokal som säger: You have to let go, and loose it. Den här vintern har varit lång och jag har tagit det personligt, snön och kylan och det faktum att man kan dö bara av att vara utomhus, det är en förolämpning, eller starkare än så: det är djävlulskt. Jag går till Ica och det finns risk för att jag ska dö om jag inte går in igen inom kort. Vissa människor är hemlösa och sover utomhus i femton minusgrader. Någon säger: Alla gör sina val. Andra säger såhär: Det är så härligt friskt ute. I helt andra sammanhang, till exempel i ett samtal, säger jag ibland såhär: Jag har ett kontrollbehov.

You have to let go, and loose it.

Jag har fått en efterlysning om att jag borde skriva om mitt liv på bloggen, att det vore roligt att läsa den som min dagbok. Min blyghet för en kamp mot min vilja att vara till lags, och just min blyghet är kanske den enda övermäktiga motståndare som min vilja att vara till lags har. Vad självömkande skrivet av mig. Min falska ödmjukhet är det, min falska ödmjukhet igen.

Nej det handlar också om att vissa saker i mitt liv, sånt som är på riktigt, inte ska smutsas ner av min ”blogg”. Jag önskar att jag var mindre högfärdig i detta avseende.

Jag har försökt värma mig lite med världens varmaste house (när midvinternattens köld varit hård), och även letat på det här Spotify efter ömma låtar . Motvilligt har jag bland annat lyssnat på dom här the XX och tänkt att det är ömma låtar. Min motvilja grundar sig enbart på att DN Kultur har skrivit om the XX och sagt att dom är bra. Hoppas att DN Kultur aldrig skriver ett endaste ord om Rick Poppa Howard. När jag åkte mycket snowboard, för den chockartat långa tiden tio år sedan, tyckte jag om vintern. Vad lycklig jag var.

På svt-play kan man se samhällsprogram. Några pensionärer har samlats utanför Jönköpings tingsrätt, det är en man som har åtalats för att ha slagit en trettonårig pojke i ansiktet (pojken hade cyklat på en tom uteservering). En pensionär håller tal för dom andra: ”Aftonbladets läsare har röstat, och 90 % tycker att han [gärningsmannen] gjorde rätt”. Under vintern har jag läst Allmän rättslära. Min lärare sa gång på gång: Alltså det finns ingenting som är FEL med att vara elitist. Pensionärerna på torget utanför Jönköpings tingsrätt var inga elitister. Inte heller är Aftonbladets läsare det.

Nu har snön smält och det har varit lite sol. Jag hoppas på det, och på elitismen.

litegrann om en låt: âme - rej

Det är någonting med den melodislinga som dyker upp 1:33 in i detta klipp som jag aldrig blir klok på. Jag har lyssnat på den så många gånger. Den är svårnynnad, svår att nynna på, men så enkel. Jag har inte särskilt bra gehör, eller ganska dåligt faktiskt, så det gör att jag ibland tycker det är svårt att nynna en melodi. Melodin i Rej är inte svårnynnad endast för mig. Fast den är så enkel! Men man förstår sig aldrig på den. Techno är fyllt av hemligheter.

Nej det finns ingen HEMLIGHET. Eller någon kärna därbakom, det är alldeles tomt därbakom.

Melodin är enkel, men den verkar på flera plan. Det pågår saker i bakgrunden, en annan slinga som man inte riktigt hör. Och rytmen. Och några stråkar. Men ingen kärna, ingenting DÄRBAKOM.

Om jag tvingades att lyssna på en enda låt resten av mitt liv skulle jag välja att lyssna på Rej. Man blir aldrig färdig med den. Runt runt runt – och just när man tycker att man gripit tag i låten försvinner den igen, den flyr hela tiden. Synthen börjar om, slingan går runt runt. Synthen låter som att den försöker spela en melodi, men misslyckas. Sen försöker den igen, och misslyckas igen. Den ger inte upp, och varje gång misslyckas den och börjar om, som ett barn som försöker lära sig att jonglera.

Alla dom bästa låtarna är låtar som flyr. Jag tycker att Rej är världens bästa låt. Det blir jag retad för ibland. När Resident Advisor nyligen utsåg nollnoll-talets bästa låtar kom Rej högt på listan. I den lilla texten om låten som då publicerades säger Kristian från Âme att allt vad de ville åstadkomma var en låt som kunde spelas av både house- och techno-djs, eftersom det inte släpptes särskilt mycket ”techno oriented house” på den tiden (2005). Det fanns förstås ingen vilja att göra något så banalt som att ”berätta en historia” eller ”fånga ett stämningsläge”. Men ändå:

Ni vet tåget som går från Schönefeld till Alexanderplatz. Man sitter på det tåget, har nyss landat i storstan och är förväntansfull och glad - passerar Ostkreuz, Warschauerstrasse, ser Spree, tittar upp mot höghusen i Friedrischain. Man närmar sig Ostbahnhof, Berghains tak skymtar förbi, snart ser man tv-tornet. Allt man känner då.

Storstaden, Europas mitt, det särskilda ALLVAR som vilar över Berlin. ”Europa efter regnet”, känslan av att allt redan har hänt, kristallnatten, muren och den sorgsnaste platsen på kontinenten. Pilträden längs med floden. Att dra saker till sin spets, att inte kompromissa när allt ändå är förbi.

Allt man känner när man sitter på det tåget och lyssnar på Rej. Allt man inte lyckas förstå då. Dansmusik att gråta till, inte för sin egen sorg men för alla sorger, dansmusik att sitta stilla till, som man gör i kyrkan, man sitter stilla och tänker, eller begrundar någonting, tänker på något stort och sorgset, ett barn med allvarliga ögon och uppfordrande blick.

Samtidigt: Allt man känner när man sitter på det tåget och lyssnar på Rej. All förväntan man känner då. Hur låten bygger och bygger, samtidigt som den hela tiden flyr. Det pirrar i benen – storstaden, Europas mitt, den bästa musiken, ljudet som slår emot en när man kommer uppför trappan till Berghaingolvet, natten natten.

Synthen som misslyckas och börjar om, strukturerna som upprepas, monotonin som långsamt och omärkligt ändrar skepnad.

Postmodernism som är vacker.

jag hittar inte soundstreams "dance with me" på youtube men vi kan börja med att lyssna på a-sidan på samma skiva istället, den är också bra

Freud kanske skulle säga att den känsla av att befinna mig långt ifrån centrum, som jag ofta upplevde när jag var yngre, i hög grad påverkar mina livsval i vuxen ålder. Kanske har min kärlek till några få kvadratmeter – ett betonggolv två våningar upp i ett gammalt kraftverk strax norr om Ostbahnhof i Berlin – en hel del med detta att göra: en längtan efter att få vara med där det händer.

Förra söndagen stod jag på på det stället igen, samma kvadratmeter, för första gången sedan augusti. Hjärtat i den stora kropp som är house av idag. Några få kvadratmeter där Det Händer. Det luktade som vanligt. Jag kände igen många stjärnor som jag brukat se där varje söndag. Tänk vad jag var glad.

När jag bodde i Berlin kom jag tillslut till en punkt då jag, en aning blasé, stod på Panormabar en söndag och tänkte, ”jaha och så ska dom spela ’Dance with me’ nu, jaja”. Men i söndags, åhhh –

Under hösten har jag ofta lyssnat på just ”Dance with me” och lite sorgset tänkt på den där alldeles särskilda kraften av att festen är en enhet, glääääääädjen. Dricka lite Club Mate. Dance dance, dance dance with me . . . dance dance, dance dance with me. Jag minns nån gång i mars, när Soundstream spelade första Sonntagspasset från tolv och det luktade vår utanför och man inte visste var Panoramabar slutade och basgången började, det var samma sak, hela rummet var samma sak. Dagsljuset utanför.

Freud kanske skulle säga att det är min känsla av att behöva UPPNÅ saker i vardagen, som gör att jag upplever det som en sådan befrielse att dansa. Framför det där dj-båset (av alla världens dj-bås är det något särskilt med just det där) två våningar upp i det gamla kraftverket, behöver jag inte prestera någonting. Det enda jag behöver göra är att stå där, lyssna på musiken – och dansa. Det är allt, sen är det färdigt.

Jag tycker att det är så himla himla vackert, och så svårt att förklara. Eller jag vill inte förklara heller, jag vill att det ska få vara som det är, obeskrivet och rent. Just låten ”Dance with me” säger dock mer om det där stället än något annat jag vet.

så ligger det till

Huden känns omedelbart mjuk och silkeslen. Den är förfinad och återfår lyster samt en jämnare ton. Allt liv är beroende av en noggrann balans av mineraler och din hy är inget undantag. Tänk vad härligt att bara få vara hemma, en alldeles vanlig tisdag. En alldeles vanlig tisdag - krypa ihop i soffan. Samtidigt sker en utveckling av nya hudceller. Mineraler spelar en viktig roll vid återställandet av din hys fuktbalans. Huden känns omedelbart mjuk och silkeslen. Tänk att få mysa med mineraler. Upplev fruktkicken från saftiga frukter. Fruktkick och mys - med dofter av nektarin och ingefära, ingefära och nektarin. Bara vara hemma, frukt, mineraler, utveckla nya hudceller. Mixa och lek - forma din egna personliga stil, mineraler och nektarin. Sammetslent resultat, leva livet fullt ut, varenda sekund, och aldrig ta någonting för givet. Visa upp dina favoriter som konstverk, mineraler, nektariner, saftiga frukter. Lyster samt en jämnare ton, kanske är det dess ursprung i den exklusiva hudvården som gör att man upplever en känsla av lyx - enbart vid tanken. Med åren slackar hyn och behöver extra shots av frukt. Ingefära, sammetslent resultat. Det kan man ersätta med olja från en växt. Om växten är ekologiskt odlad räknas oljan som ekologisk eller just naturlig. Lägg platsfolie över. De livsviktiga oljorna i plantan hjälper till att stimulera kollagensyntesen för att göra din hud mjukare och öka strålglansen. Strålglans är en livsviktig olja, den kan man ersätta med en ekologiskt odlad växt, leva livet fullt ut, varje minut. Din hy återföds - strålande och smidig. Resultatet blir en hud med mindre linjer och rynkor, huden upplevs mjuk samt får en jämnare hudton, återställer balansen i huden, ger en klarare och jämnare hudfärg. Huden arbetar själv. Huden återskapar optimal balans i huden huden huden huden har djupt återfuktande och vårdande egenskaper. Kanske är det hudens ursprung i den exklusiva hudvården som gör att man upplever en känsla av hud - enbart vid tanken. Lägg plastfolie över.

replik angående kommentarerna till förra inlägget

Fredrik och David: Jag känner att den affekterade och (medvetet/ansträngt) svepande tonen i förra inlägget inte var era sakliga kommentarer värdig. Om jag ska försöka vara saklig tillbaka (istället för att bara ägna mig åt att, mer eller mindre för nöjes skull, slåss mot mina personliga väderkvarnar) skulle jag dock vilja säga följande:

Varför skall inte popmusik och skrivande om popmusik tas på vad David kallar "lite för stort allvar"? Just detta att de som "skriver om musik emellanåt" inte tar sitt uppdrag på något som helst allvar upplever jag som själva kärnan i problemet. Varför är det så? Är popmusiken alltså inte värd att ta på allvar? Varför? Vidare skriver David att skrivande om popmusik inte är en "livsstil". Förutsätter alltså det faktum att man tar sitt yrke på "allvar" att det dessutom är en "livsstil"? Personligen pluggar jag till jurist. Det är inte heller någon "livsstil". Icke desto mindre kan man väl givetvis kräva av landets jurister (sjuksköterskor, bussförare, popskribenter) att de tar sina yrken på "allvar"?

Man kan jämföra popkritiken med litteraturkritiken. Det är en absurd tanke att en litteraturkritiker inte skulle ta litteratur på "allvar" utan istället se det som någon form av Kul Grej - "vi som skriver om litteratur emellanåt". En sådan inställning vore givetvis att förminska litteraturen. Varför popmusiken inte skulle vara värdig en allvarligt syftad kritik är svårt att förstå. Lek med tanken på att exempelvis (min favorit) Leif Zern skulle ägna en hel artikel åt att (istället för att beskriva och analysera exempelvis en pjäs eller roman) berätta om när han frågade chans. Detta kommer givetvis inte att hända. Inom popkritiken är detta beteende dock fullständigt accepterat - snarast är det legio.

Likaså saknar svensk popkritik VARJE form av teoretisk medvetenhet eller ens tillstymmelse till kritisk analys. I ALLA mainstream-medier bedrivs istället ett totalt meningslöst pladder om huruvida skribenten "gillar" en låt/skiva/spelning eller inte. Ofta är det dessutom för varje person som någorlunda regelbundet tar del av dessa medier synnerligen förutsägbart vad som kommer att "gillas". Den här låten är jättebra. Den här sångaren är så häftig. Basshunter är jättedålig. Att förklara VARFÖR så skulle vara fallet är en svårare uppgift, som tyvärr ignoreras TOTALT. Att bedriva en KRITISK ANALYS - vilket gällande andra konstformer på ett alldeles självklart sätt är kulturjournaliskens själva uppgift - är möjligen än svårare. Själv har jag vad jag minns ALDRIG läst vad man kan kalla kritisk analys av popmusik i någon av de medier jag nämnde i det tidigare inlägget. Popkritiken blir en aktivitet som verkar vara riktad till barn. Skribenterna verkar fullständigt sakna varje ambition och kommer undan med att stapla klyschor på ett sätt som jag tycker är häpnadsväckande. Och som vore fullständigt oacceptabelt inom exempelvis litteraturkritiken.

Så till själva listan: Fredrik har nog rätt i att det främst är cross-over-hits som hamnar på listan, vilket säkert beror på att (alltför) många olika människor hjälpts åt att göra listan. Dock är det även så att listan bidrar till en berättelse om vad som är "bra musik" som givetvis är ideologisk. Den representerar en förhärskande smak som är oändligt förutsägbar. Jag VET hur listan kommer att se ut innan jag har tagit del av den. Trots att jag inte alls lyssnar särskilt mycket på den typ av musik som listan hittills består av har jag hört ALLA låtar på listan och läst om ALLA band som förekommer och blivit itudad att just DESSA band är bra. Berättelsen finns redan, den är ett led i en historieskrivning om bra pop som är så sjukt förutsägbar. Om det nu är så att det varit för många kockar vid sopplagandet har det dessutom varit precis samma typ av kockar. Det KAN inte vara så att TRE av dom hundra bästa låtarna gjorts av bandet Phoenix (eventuellt kommer det dyka upp flera, för att inte tala om hur många låtar av Håkan Hellström som antagligen kommer dyka upp framöver eftersom till och med hans typ topp tre sämsta låt "Magiskt men tragsikt" redan varit med). Att TRE låtar med Phoenix redan varit med betyder bara en sak: Dom som har gjort listan har samma syn på pop, en syn som säger att Phoenix är bra. Detta innebär också att annan musik, och andra berättelser om nollnolltalets pop, ignoreras och marginaliseras. Hade en annan typ av popkonsumenter gjort listan hade kanske Carl Craig dykt upp på tre ställen. Då hade åtminstone följande inträffat: Vi hade fått ta del av en berättelse som inte enbart likt en maskin reproducerar en redan existerande kanon. I nuläget framstår listan som oerhört ytlig.

Varför var nittiotalets skribenter "orimligt pålästa och entusiastiska"? Förlåt men detta med popkritik är faktiskt inte särskilt svårt, det gäller bara att lyssna på lite låtar och tänka efter lite. Är dagens litteraturskribenter "orimligt pålästa och entusiastiska"? David verkar mena att det inte är ett krav på en popskribent att denne skall vara intresserad av / kunnig inom musik. Istället handlar det om att "skiva om musik emellanåt".

Vidare tycker jag att det är märkligt att pådyvla mig åsikten om att ett popinstresse skulle vara en "livsstil". Tvärtom tycker jag att nollnolltalet-listan är just en lysande representant för allt som är fel med att se popmusik som en "livsstil". Detta främst eftersom det står så väldigt lite om just musik i texterna på listan. Och desto mer om exempelivs kläder och personliga upplevelser. Säga vad man vill om exempelvis residentadvisor.net, men i jämförelse med nollnolltalet.se behandlas musik betydligt mindre som "livsstil" i förstnämnda forum. Jag tycker att det är en märklig argumentationslinje att sätta likhetstecken mellan kunskap/passion och attityd/livsstil. Istället tycker jag att dessa begrepp i nu aktuellt avseende utgör varandras motsatser, medan ytlighet/fokus på skribetentens egen person snarare hänger ihop med livsstil och attityd. Jämför exempelvis tidningen Nutida Musik med tidningen Bon. Nutida Musik handlar om MUSIK. Bon handlar om livsstil. Jag menar att nollnolltalet.se i detta avseende kan beskrivas som en kusin till Bon.


Detta är också vad jag menar med begreppet "indiekillar". Detta har inget att göra med vad som är /inte är "indiepop" (i ordets ursprungliga betydelse). Istället representerar dessa personer just detta som jag stör mig på: Människor som är lite semi-intresserade av musik, totalt omedvetna om estetisk teoribildning men tror sig kunna en massa, och menar att dom har en medveten smak bara för att dom har läst om the Mary Onettes (eller vad dom nu heter) i DN. Och att det är dessa killar som BESTÄMMER vilken musik som skall anses vara bra. År 2007 gillade alla dessa killar plötsligt Burial jävligt hårt, trots att dom överhuvudtaget inte lyssnar på vare sig dubstep eller twostep eller d&b nånsin. Dom hade bara hört att det var bra och skrev följaktligen litegrann om att Burial är "bra". Detta är ytligt! Sonic sätter 24 rockskrivor på sin årsbästalista för år 2007, ja och så Burial då, likt ett alibi.

David undrar varför det inte finns några 25-åriga Lennart Perssons. Med risk för att framstå som överdrivet självsäker skulle jag vilja påstå att jag känner flera stycken, och att jag dessutom själv kan beskrivas som så.

bitter nörd hetsar upp sig, eller ännu en arg insändare om den svenska musikjournalistiken

(indiekillar)

Med tilltagande frustration har jag följt nollnolltalet.se:s lista över dom hundra bästa låtarna från detta decennium, som snart är slut. Med frustration utslagen i full blom följer jag också musikbevakningen i Sveriges största indiepoptidning Dagens Nyheter. Jag tycker att popbevakningen i DN är fruktansvärt usel. Det skulle jag tycka även om det inte var DN (som man trots allt kan ha vissa förväntningar på) utan vilken liten landsortstidning som helst. Jag tycker att Johanna Paulsson ibland skriver vissa vettiga saker. ALLA andra skriver exakt såhär varje gång: Indiepop är intressant musik, musik vid sidan av skvalet, indiepop är tre män med små små jeans. Ibland skriver Fredrik Strage detsamma om så kallad ”hårdrock”. Varje dag används två tredjedelar av DN Kultur till att beskriva ett värdelöst svenskt indiepopband. Någon måste säga ifrån!

Andres Lokko, trots sina kommunistiska sympatier numera skribent på Sveriges största moderata indiepoptidning Svenska Dagbladet, verkar leva i illusionen om att tidningen Pop handlade om att promota svart musik i rocklandet Sverige. Jag fattar ingenting. Det här är vad som kom av tidningen Pop: Killar som vill lyssna på ”bra” musik, är vita och tänker att ”bra” musik är indiepop. Egentligen är dessa killar helt ointresserade av musik. Det enda dom är intresseade av är medier, dom skiter i musik. Andres Lokko har ägnat de senaste tre åren åt att dölja sina stora kunskapsbrister om dansmusik genom att skriva om någonting som han kallar ”fjorddisco”. Detta är nydisko från Norge, som troligen skulle få epitetet cosmic på exempelvis decks.de. Indiepopkillar tänker: Aha, ”fjorddisco”. Vem ställer Andres Lokko ansvarig för ”fjorddisco”-killen? INGEN! Andres Lokko beskriver Fuck Buttons nya album som ”stadiumtrance”. Alla killar ba, aha, ”stadiumtrance”. MEN FJORDDISCON DÅ? Andres Lokko ska hela tiden hålla på och relatera musiken han skriver om till den så kallade samtiden. (hmmmm vad BETYDER Fuck Buttons hösten 2009, hmmm) Det tycker jag att han borde sluta upp med. När hans (betydligt) mindre begåvade lärjungar sen ska göra samma sak på exempelvis nollnolltalet.se infinner sig samma känsla som när man läser en gammal uppsats från högstadiet: Det känns pinigt.

Nollnollalet-listan började starkt med en bortglömd Michael Jackson-låt på plats hundra. Jag tänkte, JA, detta kanske blir en lite annan historieskrivning än vad man kunnat förvänta sig av dessa indiekillar (av båda könen). Tidningen Pop, har jag för mig, brukade framhålla som motto att pophistorien ständigt måste skrivas om. Alla som skriver på Nollnolltalet.se verkar ha ätit tidningen Pop till frukost lunch och middag sedan dom var tre år gamla. Dock verkar det fullständigt saknas intresse av att revidera någon Pophistoria. Det enda det verkar finnas ett intresse av är att gissa vad Andres Lokko eventuellt gillade år 2003. Och sen skriva något kefft om det. När Black Storbe, Bloc Party, the Coral och Damien Rice dök upp efter varande borde jag ha gett upp.

Förutom nämnda Black Strobe har listan hittills tagit upp en (1) låt som eventuellt kan beskrivas som dansmusik (förstått i termer av house, techno, dubstep osv.) - en electropopsång med Felix da Housecat (jag kommer i detta sammanhang inte att beskriva Justices D.A.N.C.E. som dansmusik). Detta är självklart uselt. En musikjournalist (och i detta fall rör det sig om flera) som ignorerar all den techno som RENT OBJEKTIVT SETT varit den mest vitala popmusik som skapats detta årtionde kan liknas vid en sjuksköterska som injicerar bajs i sina patienter istället för medicin. Det finns bara en förklaring till ett sådant beteende: Man har ingen aning om vad man sysslar med. Sveriges just nu kanske mest hyllade musikskribent Fredrik Strage hade med inte mindre än TVÅ låtar med KENT på sin personliga lista. Ja, KENT! Alltså . . .

Dock har det varit några hiphop- och rnb-låtar med på listan hittills, så det har inte enbart varit p3-anthems och Antony & the Johnsons. Vid en jämförelse mellan texterna som handlar om hiphop och texterna som handlar om pop framträder indiekillens syn på popmusik på ett träffande sätt. Denna skillnad kan snabbt sammanfattas enligt följande: I texterna om hiphoplåtarna beskrivs musiken, i texterna om indiepoplåtarna beskrivs någonting helt annat, vanligtvis någonting ur skribentens vardag.

Längst i detta avseende går Margret Atladottir som inte med ett ord berör den låt hon skriver om (Rocky Dennis ”Maple leaves”) utan istället ägnar HELA sin text åt att berätta om när hon frågade chans på en kille år 1993. Dock är fenomenet genomgående. Susanne Cleasson skriver om Antony & the Johnsons ”Fistful of love” och ägnar större delen av texten åt att beskriva vilka solglasögon större delen av publiken på A & the J:s konsert i Dalhalla sommaren 2007 valde att bära. Samt vilka solglasögon hon själv bar. Gustav Gelin skriver om Broder Daniels ”When we were winning” och undviker i det längsta att berätta om något annat än hur mycket han själv och diverse medlemmar i bandet Broder Daniel haft för vana att dricka vid olika tidpunkter i livet. Listan skulle kunna göras mycket lång. Den bästa texten hittills på listan är enligt min mening David Djuphammars text om Mariah Careys ”We belong together”. Denna text handlar, hör och häpna, om själva LÅTEN.

Ledsen och besviken konstaterar jag att Nollnolltalet-listan lär oss tre saker:

1. Sveriges samlade musikjournalistkår har sjukt dåligt koll på musik. Trots att detta är det ENDA en musikjournalist måste hålla koll på.
2. Indiepop är musikstil som är omöjlig att beskriva. Man måste istället välja att skriva om något helt annat, exempelvis solglasögon.
3. Allt detta är, något oförskyllt men ändå, Andres Lokkos fel .

Personligen hoppas jag på att musik snart ska bli olidligt töntigt, så att folk som inte alls är intresserade av skiten slutar upp med att skaffa sig musikjournalistiska ambitioner. Alternativt att folk som faktiskt är INTRESSERADE av MUSIK skriver lite mer. Istället för en massa jeppar som gått journalisthögskolan och ska berätta för mig vilken musik som är bra bara för att dom tycket det var fränt att gå på en Tough Alliance-konsert nån gång för länge sen.

Liksom, pleeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeease.

Det är tio år sen det sista numret av tidningen Pop kom ut. Det hade Bobby Gillespie på omslaget och innehöll en lista med de hundra bästa indiepoplåtarna. Jag upprepar: Detta var tio år sen.

något annat

Det enda jag gör på bloggen är att tycka, bla bla bla. Egentligen längtar jag efter en värld utan tyckande. Man skulle kunna tro att jag har hamnat i en livskris. Igår var jag väldigt trött (jag hade ägnat natten åt den svårslagna kombinationen house och techno) och valde därför att titta på tv. Det var debatt i Agenda mellan Tomas Östros och en man i hästsvans (just hästsvansen är det bästa med den mannen, jag tycker det är soft stil att ha hästsvans). Oavsett – jag kände såhär: ORKA. Jag hoppades att det skulle vara ett program om kaskelotter istället, men det var det ju inte.

Jag brukar inte ofta drabbas av syndromet ORKA. Jag har därför tänkt att min minskande attention span i själva verket är Facebooks fel. Tomheten efteråt, brukar dom som är beroende av saker prata om. Tomheten efter att man suttit ett tag med Facebook, det är just en sådan ”tomhet efteråt”. Apropos Facebook skrev min kompis Henrik (i sin tur apropos att två böcker om ”lycka” skrivna av nyliberala debattörer recencerades i DN samma dag) häromdagen som sin status att han ville ta dom (nyliberala debattörena alltså) i famnen och säga att dom duger som dom är. Det tycker jag var fint skrivet av Henrik. Detta är också vad jag menar med att jag inte pallar att tycka saker: jag vill hellre kramas och duga som jag är.

Trots allt loggade jag in på Facebook idag (eller jag gjorde det kanske tio gånger men jag HÄNGDE inte), och jag var nära att skriva något sarkastiskt och putslustigt (som min status) om Patrik Forshages text om Glasvegas låt Geraldine, som idag publicerades på nollnolltalet.se. I den texten upprepar Forshage en mycket stor mängd rockjournalistiska klyschor, eller alltså han upprepar alla. (Exempel: ”Det finns inte tillstymmelse till ironi eller distans någonstans hos Glasvegas. Skulle man till exempel anklagande påminna dem om att både musik och stil lånat en aning från i tur och ordning Phil Spector, Lou Reed, Joe Strummer och bröderna Reid får man bara ett snett leende och en obstinat men kärleksfull »Be My Baby« till svar”. Jag hade tänkt skriva att jag enligt mina beräkningar redan hade läst den texten ungefär tretusen miljarder gånger. Det har jag ju. Men vadå ORKA.

Att duga som man är, det är ju verkligen en toppengrej. Att det är omöjligt att skriva en sån mening utan att låta ironisk är väl om något ett symtom på något sorgligt. Om mitt namn var Nina Björk hade jag skrivit att det är en politisk handling att anse att saker duger som dom är. Men jag blir så himla trött på att jag alltid måste göra en politisk twist på all skit jag skriver här på bloggen, för att legitimera inlägget för mig själv. Kanske ska jag därför låta bli denna gång. Puss och kram är kanske ett bättre avslut, men det låter ju också ironiskt. Hemskt synd, det.

fåglar och valar

Jag youtubar klipp på blåvalar. När jag var liten var jag väldigt intresserad av vilda djur. Det är ett intresse som börjar komma tillbaka. Under en månad tidigare i höst hade jag en kompis uppstoppade and i fönstret, vaktade den under tiden min kompis hyrde ut sin lägenhet. Nu saknar jag anden och funderar på att skaffa ett eget uppstoppat djur, helst en fågel. Jag vet inte var denna längtan efter ett uppstoppat djur kommer ifrån, fast jag har försökt fundera ut det. Det har varit mycket naturen på bloggen nu på senaste. Bloggen är en avspegling av mina intressen. Idag blåste det in ett lönnlöv genom mitt öppna fönster när jag vädrade. Hon sa att allt var lönlöst, men jag tyckte hon sa lönnlöv. Hur hastigt blir lönnarna gula, som lysa vår vandring i parken (att dö är att resa en smula, från grenen till fasta marken). Symboliskt löv, lönnlövet. Stadsparken är alldeles gul. Den matchar himlen som är grå, marken som är brun och Fyrisån som ser iskall ut. Tänk om jag hade haft ett par ”rejäla gummistövlar”. Då hade jag kunnat stövla. Blåvalen är det största djur som funnits på jorden. Information från youtubande: Vissa av blåvalens ådror är så stora att man skulle kunna simma i dom. Då hade man blivit röd av blåvalsblod. Kanske har blåvalens blod en annan färg. Blåvalar är ensamma djur. Dom seglar runt under ytan, en och en, korsar världshaven i jakt på plankton. Ibland ylar dom till varandra i djupen. På en dag äter dom typ fyrtio miljoner plankton. För ett år sen var jag i Tokyo. Utanför naturhistoriska museet där fanns en skulptur av en blåval i naturlig storlek. Jag stod en stund och gapade.

jaha

Det finns tillfällen i livet då jag lyssnar på Bruce Springsteens album Nebraska. Man kan säga att jag använder det albumet som en filt – ett skydd mot höstens första regn. Jag har en förväntan på att tillvaron ska vara fin och god, och livet någonting vackert, men så är det ju inte.

Eftersom mina cd-skivor numera är nedpackade i lådor hemma hos mina föräldrar lyssnar jag kanske på Nebraska via musiktjänsten Spotify, och sen mitt i är det reklam för något som heter ”Singalo” som är en ”dejtingsite” där man kan ”beskriva sina singelvänner”. Så att dom jävlarna slipper vara singlar längre. Livet är en strid, lilla Madicken. Jag gör så gott jag kan.

Jag försöker kämpa för det goda och det sköna, fast det är så svårt. För att få tröst vänder jag mig ibland till albumet Nebraska. Det finns en ömhet i musiken på den skivan, samtidigt som den är ödesmättad och på gränsen till sammanbrott. Singalo-reklamen är ett hårt slag i ansiktet på varje form av ömhet.

Jag gör verkligen så gott jag kan.

Jag blir så himla ledsen. Man kanske tar en promenad genom ett eftermiddagssoligt Uppsala, och det är höst och mycket vackert. Men på Stora Torget har dataföretaget Dell byggt en enorm reklampelare av stålbalkar och vit plast. Varje gång jag ser den så dör jag litegrann. Den reklampelaren har till enda (enda) uppgift att rasera mitt sista hopp om en bättre värld.

Det händer att jag går till min bokhylla och tar fram Strindbergs Ett Drömspel. Jag öppnar boken, läser – och drömmer om hur jag förstör Dells reklampelare, att jag klottrar ner den och skriver:

Hör oss!
Hör hur vi sucka!
Jorden är icke ren!
Livet är icke gott!
Människorna är icke onda,
icke goda heller!
De leva som de kunna,
en dag om sänder!
Stoftets söner i stoft vandra,
av stoftet födda
till stoft varda de!
Fötter att trampa fingo de,
vingar icke.

Jag tänker på begreppet värdighet. Inte värdighet som i stolthet och högburet huvud, utan om den värdighet som ligger i att vara människa. I att kunna tänka och så vidare. En radioreklam för en dejtingsite där man kan ”beskriva sina singelvänner” är inte VÄRDIG. Den är en moralisk gyttjepöl.

Jag tycker att man har en rätt att förvänta sig mer av livet än radioreklam. Eller nej kanske inte en rätt att förvänta sig, men en MÖJLIGHET att göra det. Att sikta lite högre än till radioreklamen.

Jag tar saker personligt. Tänk så mycket bra musik det finns. Kanske vill man lyssna på lite bra musik. Kanske slår man, oförberedd på vad som komma skall, på radiokanalen p3 i hopp om att få höra något av den senaste popen. Att lyssna på p3 är dock en dartpil i mitt ömma hjärta. Dom FÖRSÖKER ju inte. Dom spelar låtar som dom inte gillar, spelar vad dom tror att lyssnarna vill höra, kokar ner någonting vackert till en fadd buljong där det ENDA som återstår är en ledbruten och svältande minsta gemensamma nämnare. Tänk på tidningen Aftonbladet. Det finns en förväntan som säger att jag skulle kunna tänka mig att KÖPA tidningen Aftonbladet. Att se Aftonbladets framsida varje dag är att varje dag få ett litet slag i magen.

Jag är förstås medveten om att många läsare kommer att uppfatta detta inlägg som elitistiskt koketteri (alternativt översentimental patetik). Det kan jag leva med.

Dock tycker jag om att uttrycka mig drastiskt. En strävan efter en minsta gemensamma nämnare tillåter inte att man uttrycker sig drastiskt. Därför vill jag utrycka mig drastiskt.

En strävan efter den minsta gemensamma nämnaren tillåter inte att man använder stora uttryck som ”människolivet”. Inte heller tillåter formatet ”blogg” detta. Därför vill jag använda stora uttryck som ”människolivet”.

I Mästaren Ma låter Willy Kyrklund Ma säga följande:

I en främmande stad bland bergen, o denna gata i en främmande stad! Minnet hugger som en snickares stämjärn i mitt hjärta av trä.

Ensamheten har intet mått. Främlingskapet har ingen gräns. Vad har jag här att göra i en främmande stad?

Detta alltså apropos människolivet. Förhoppningsvis befinner vi oss nu på ett avstånd från dejtingsiten Singalos radioreklam som kan beskrivas som behörigt.

Fötter att trampa fingo de,
vingar icke.

Om vi nu befinner oss i en främmande stad bland bergen (utan vingar), och jag påstår ju att vi gör just det, kan vi väl ändå FÖRSÖKA uppskatta det som ändå finns att uppskatta.

När jag tänker på detta tänker jag på blommor. Dom är så fina. Dom blommar på liksom, dom är fina för den sakens skull, omgivna av regn och storm och hagel. Tänk på en vitsippa. Tänk sen på en radioreklam för en dejtingsite där man kan beskriva sina singelvänner. I fönstret har jag två pelargoner. Dom FÖRSÖKER.

När jag känner mig slagen i magen av tidningen Aftonbladets existens tänker jag på sköra ting. Jag tänker på blommor och skör musik. Någon dikt som passar bäst att läsa tyst. Jag tänker att det finns en slags motståndsrörelse i detta. I det vackra och försiktiga och i det ömma och värdiga.

Världen är så brutal. Livet är icke gott. Ändå finns det vitsippor. Lite hoppfullt.

Minnet hugger som en snickares stämjärn i mitt hjärta av trä.