valrörelsens lågvattenmärke hittills?

Ett citat ur valrörelsen: ”jag tycker att man ska kunna se varandra i ansiktet i ett klassrum”. Vad är detta för uttalande? Varför förekommer det i valrörelsen? Det finns förstås flera anledningar. Dessa kan exempelvis vara populistisk symbolpolitik, eller en extrem dumhet hos den enskilde politikern (som gjorde uttalandet), eller något ytterligare annat. Svårt att säga! En sak är dock mycket enkel att säga och det är att anledningen inte är den här: att det är ett reellt problem i svenska klassrum att man inte kan ”se varandra i ansiktet”. Att lärarna inte vet om eleverna lyssnar för att de inte ser deras ansikten? Eller kanske att eleverna inte ser lärarna? Den svenska skolan famlar i blindo, ingen möter någon annans blick? Jag medger förstås att på de skolor som är särskilt utformade för synskadade elever är problemet säkerligen stort. Dock av biologisk art snarare än politisk, får man förmoda.

Ett så oändligt idiotiskt citat som ”jag tycker att man ska kunna se varandra i ansiktet i ett klassrum” kan givetvis bara ha yttrats av en enda svensk politiker. Jag talar då inte om Jimmie ”Blåsippans väg” Åkesson utan om Jan Björklund. Det är synd om Jan Björklund tycker jag, eller han har något hjärtskärande över sig. Han tror att han är smart! Det hjärtskärande i detta faktum är Jan Björklunds enda försonande drag.

Vad menar han? Tycker andra partier att man INTE ska kunna ”se varandra i ansiktet i ett klassrum”? Kanske anser Vänsterpartiet att man, i solidaritet med de av biologin mindre lyckligt lottade, bör övertäcka sina ögon med en svart halsduk och känna hur det är att vara blind? Anser Moderaterna att man bör titta ner på folk istället för att se dem i ansiktet? Kanske tycker Kristdemokraterna att man bör vända blicken mot skyn istället för att lockas av världsliga frestelser (eftersom detta kan göra en, exempelvis, homosexuell)? Men om detta nu är sant, varför ska det bara gälla KLASSRUM? Vad ska man till exempel göra på rasten? Eller tänk om man inte ens går i skolan utan istället arbetar? Och just ja, det är ju inte ens sant.

Vad får en människa att, i en politisk debatt på absolut högsta nivå, slösa dyrbar tid på att säga ”jag tycker att man ska kunna se varandra i ansiktet i ett klassrum?”. Det måste vara något annat! Det måste finnas ett större sammanhang här. Jag tror att detta sammanhang, den diskurs som gör att uttalanden av denna typ kan framföras av en svensk politiker (som dessutom är statsråd) tyvärr faktiskt finns i Sverige. Denna diskurs tillåter variationer av det nu diskuterade citatet som skulle kunna se ut såhär:

- Jag tycker att man bör kunna åka tunnelbana i London utan att sprängas till döds av självmordsbombare.
- Jag tycker att romer bör ha hederliga arbeten.
- Jag tycker inte att tonårsflickor ska bli mördade av sina farbröder för att de har hånglat på en skoldisco.

Varför känner någon att han eller hon vill SÄGA saker av denna typ? Det är inte för att deras politiska motståndare tycker annorlunda. Det är inte heller för att någon ska kunna säga emot (alla håller ju med i sak!). Det handlar om att skapa en DISKURS. Det är inte vad Jan Björklund säger som är hemskt, det är med vilka undertoner detta sägs, det är det faktum ATT han säger det! Ingen skulle i en politisk debatt säga: jag tycker att barn ska slippa bli våldtagna av sina gymnastiklärare. Fast alla tycker det. Det är ju just därför det inte sägs, det är liksom ingen fråga! Jan Björklund tycker uppenbarligen att det finns ett BEHOV av att säga ”jag tycker att man ska kunna se varandra i ansiktet i ett klassrum”. Han vill göra just detta till en fråga.

Var kommer detta behov ifrån Jan?

angående valet

arbete

Snart börjar terminen igen, eller så är semestern slut för alla som arbetar. Aldous Huxleys Point Counter Ponit är en jättebra roman, som likt den på denna blogg nyligen citrade Stad i ljus publicerades första gången år 1928. I Point Counter Point kan man hitta smarta saker om det mesta.

Således:

[W]ork's no more respectable than alcohol, and it serves exactly the same purpose: it just distracts the mind, makes a man forget himself. Work's simply a drug, that's all. It's humiliating that men shouldn't be able to love without drugs, soberly; it's humiliating that they shouldn't have the courage to see the world and themselves as they really are. They must intoxicate themselves with work. It's stupid. The gospel of work's just a gospel of stupidity and funk. Work may be prayer; but it's also hiding one's head in the sand, it's also making such a din and dust that man can't hear himself speak or see his own hand before his face. It's hiding yourself from yourself.

Om detta förvisso är sant kanske livet handlar om att hitta den perfekta drogen. Just arbete har åtminstone vissa fördelaktiga biverkningar.

symptom på en sjukdom: indiecovers

Nyss lyssnade jag på Karin Johannissons förvisso fina sommarprogram på sverigesradio.se. Hon spelade ovan visade inspelning. Kanske (troligen) är jag paranoid men det är något med detta som gör mig så himla ARG. Det känns om att Karin Johanisson, tillsammans med många andra, hör låten "With every heartbeat" på ett nytt sätt när de ser på detta klipp. Det känns som att de helt plötsligt inser att låten besitter egenskaper som djup och kvalitet. Att dom sitter och tänker - åh vilken magisk cover, vilken LÅT detta är. Åh vad fint det är med dragspel. VAFAN!

Det finns många exempel på hur den svenska indiepopen omfamnat stora hits och gjort finstämda tolkningar av dem. Ett flagrant exempel är Montt Mardiés version av Rihannas Umbrella, med plinkepiano och ett blygt vibrato. Vad ska man tänka när man lyssnar på den? "åh Umbrella är ju faktiskt riktigt bra"?! JA VI VET!




Jag tycker att dessa två inspelningar säger något om SR, SVT och DN Kultur och
hela Sverige.

Så
jävla
gymnasial
kultur!

Själv kompenserar jag genom att lyssna om och om igen på Drakes superkommersiella, jättefina och dödssorgliga Fireworks (från hans nya skiva), varvat med den på varje form av djup och allvar dränerade Mountain People 10. Jag föreslår att ni gör detsamma.

något

Ibland sitter jag på Snerikes bibliotek i Uppsala, med fönstren uppslagna mot Universitetsparken, och skriver lite på en uppsats. Det är mitt examensarbete i juridik. Jag tror att den ska få heta ”Likgiltighet och försök”, för det är vad den handlar om. Henrik och Viktor skriver också uppsats. Jag är bara där ibland och pillar lite med mina noter, mina slutsatser och min disposition. Det är sex år sedan jag började på universitetet, lika lång tid som min farfars totala skoltid. Det är fem år sedan jag började med juridiken. Jag har varit i Hongkong och Berlin och där har jag pluggat. Jag minns första gången jag var på universitetet, och första gången på Juridicum, en regntung augustidag år 2005. Jag kom att tänka på några rader ur Eyvind Johnsons ”Stad i ljus” från 1927:

"Allt var annorlunda färgat, man var optimist och levde stort på en framtid, visserligen något dunkel, men inte alldeles oviss. Man skulle göra något. Man var tjuguett år då. Vad var det man skulle göra? Det var Något, och så var man fylld av detta. Och nu hade man gjort det."

Och nu hade man gjort det. Eller ja nästan i alla fall. Framtiden, som jag levde stort på, är fortfarande lika dunkel. Jag har gjort Något. Och har inte riktigt hunnit ersätta Något med Något Annat. Jag befinner mig i en slutfas av Något, som symboliseras av min uppsats som nog ska få heta ”Likgiltighet och Försök”. Man tänker lite såhär: Jaha och nu då?

litegrann om en låt: r. kelly - the world's greatest

Fredrik Strage skrev en gång en sak som är sann om Joy Divisions låt Transmission – att det inte är musik som mår dåligt utan musik som gör allt för att må bra. Det är därför den låten är fantastisk och hjärtskärande: ”dance dance dance dance to the raaaaadio”. I Manchester var det säkert eländigt i slutet av sjuttiotalet och det regnade jämt. Ett rep i en takbjälke blev det slutgiltiga beviset på att Ian Curtis personligen hade det mer än eländigt – om man nu vill finna svaren på popmusikens frågor i dess upphovsmakares biografi. För argumentationens skull kan vi väl kanske medvetet gå i den fällan här:

I Miami skiner alltid i solen. I en jättevilla sitter Robert Kelly och fryser och ingen annan artist försöker må bra så hårt som han. Han har haft späckhuggare i sitt akvarium hemma. Han FÖRSÖKER.

Ni har sett R. Kellys skäggfrisyrer genom åren och hans kläder? En person som mår dåligt kanske ibland klär sig i svart och lyssnar på Sisters of Mercy (eller, om dom är äldre alternativt har bättre smak, just Joy Division) och låter bli att tvätta håret. R. Kelly klär sig i renaste vitt och sjunger om att det är säkrast att inte ta med sin flickvän till vip-rummet på klubben eftersom han är, som han sjunger, ”a flirt”. Samtidigt som han tar av sig tröjan. Ok om han sjöng en sån sak en gång, men det gör han inte. Han sjunger om såna saker gång på gång på gång på gång. Om ”Transmission” är en låt som ”försöker må bra” är R. Kellys samlade produktion, som vi det här laget är rättså omfattande, ett maniskt upprepande av detta mantra – försöka må bra – som får en dyster postpunkdänga från Manchester att kännas som koketteri.

R. Kelly skulle aldrig, för att hänvisa till en annan Joy Division-hit, beklaga sig över att kärleken sliter i sär oss. ”Love will tear us apart” är en låt som ACCEPTERAR att kärleken sliter isär oss. Som petar i det och unnar sig att tänka på det. Det gör inte R. Kelly. R. Kelly plockar in världens största gospelkör som sjunger THE STORM IS OVER NOW – om och om och om igen. Eller som, i sin största stund som artist hittills, inleder med raderna: I am a mountain, I am a tall tree, I am a swift wind sweeping the country.

Att denna låt handlar om Muhammed Ali kan vi här bortse ifrån, det är ändå bara på ytan. Självklart sjunger R. Kelly om sig själv, det gör han ju alltid. Det är inte bara VAD han sjunger, det är i ännu större utsträckning hur han sjunger det. Han försöker låta övertygande, försöker få oss att tro på honom.

Men vi lyssnar närmare än så, lyssnar på hur hans röst hela tiden håller på att spricka men aldrig gör det, särskilt i början. Hur R. Kelly från början låter väldigt ihålig, som att han bara lurar oss, men ju längre låten pågår lyckas övertyga sig själv om vad han faktiskt sjunger – och han får större självförtroende, börjar lita lite på sina egna ord. Man tänker såhär: Kellz – varför låter du så gråtfärdig när du ägnar fyra och en halv episka minuter åt att berätta att du är bäst i världen? Vid det laget har redan gospelkören kommit in och förstärkt musiken och dränkt alla hans egna tvivel: HE’S THE GREATEST! CAN YOU FEEL IT? HE’S THE GREATEST! CAN YOU FEEL IT? HE’S THE GREATEST! CAN YOU FEEL IT? HE’S THE GREATEST! CAN YOU FEEL IT? HE’S THE GREATEST! CAN YOU FEEL IT? HE’S THE GREATEST! CAN YOU FEEL IT?

Kanske kan detta maniska beteende tas som någon form av indicium på att de rykten som ständigt förföljt R. Kelly faktiskt är sanna. Oavsett detta är det bland den mest hjärtskärande musik jag har hört.

vad som för sverigedemokraterna till riksdagen

Om man är från Dalarna måste man inte tvivla på vem man är, man vet det redan. Dalarna är Sveriges hjärta. Den som sitter på tåget till Dalarna har mycket att förundras över – de röda stugorna som utgör byarna utanför Leksand, dom syns från tåget; oskiftade byar i solskenet. Skogarna som är fulla av älg. Varje gång man åker till Dalarna ser man hundra älgar. Alla kan se detta men bara om man är från Dalarna kan man förstå det och känna det och vara en del av det och vara sann och genuin och äkta. Att vara från Dalarna är det vackraste en människa kan vara.

Mellan Siljan och Orsasjön ligger Mora. Denna kulturbygd omgiven av sjöarna och de blånande bergen! Mora är lite lite bättre än alla andra ställen. Inte mycket, nej nej, men liiiite. Det finns så mycket i Mora som inte finns någon annan stans! Till exempel sånt som inte finns i Stockholm. Tänk om Vasaloppet skulle gått i mål i Stockholm, hahahahahahaha tänk! Vilket kaos det skulle bli. Och Dalahästarna. Och Anders Zorn, den bästa konstnären i hela världen.

Om man är från Dalarna måste man inte tvivla på vilken musik som är bäst, man vet det redan. Det är rock som är bäst! Och folkmusik. Tänk att spela nyckelharpa i en fäbod, man hörs ända till Orsa, det hörs över sjön och de blånande bergen. Det är nåt annat det, något bättre, något liiiiite bättre än all annan musik.Det är så det är i Dalarna. Man har gått på folkhögskola och byggt sin egen nyckelharpa, riktigt hantverk, sin egen näverlur och spånkorg och lingarn från Utanmyra. Tänk på sommaren! Då glider man runt i bilen och lyssnar på rock, man lyssnar på riktig musik.

Sommaren i Dalarna, det är en enda folkfest! Man firar midsommar på gammalt vis, på det riktiga viset, det genuina. Karlarna häver upp midsommarstången. Dalkarlarna, dom som drev dansken ur Sverige, deras ättlingar är det. Blåklockan är landskapsblomma – blåklockorna på midsommar i Dalarna, och midsommarblomster och prästkragar och förgätmigej längs Siljans stränder där solen aldrig går ner. Midsommarfirandet i Dalarna, det är det vackraste som finns på jorden. Man tar sin gamla raggarbil till midsommarfirandet, att man är full gör väl ingenting. Sen blir det slagsmål men ärligt, man mot man, en vacker kamp om vem som puttat till vem av misstag. Det ångar om Siljan på natten, och susar om skogarna och ugglorna hoar.

Men det där kan ni aldrig förstå, FÖR NI ÄR INTE FRÅN DALARNA.

gäst hos verkligheten

Det finns något lockande med konservatism tycker jag. Eller snarare - med konservativa ungdomar. Det kan bero på att jag själv och konservativa ungdomar har en gemensam fiende (tidningen Aftonbladet). Och att jag därför gillar konservativa ungdomar ungefär så som sjuttiotalsvänstern omfamnade Balzac: De hade en gemensam fiende som vi för enkelhetens (och humorns) skull kan kalla borgarklassen, som de förvisso kritiserade från två motsatta håll.

Men det är något mer också, något mer bedrägligt och mycket farligt: Det verkar så SOFT att vara konservativ. Man måste inte tvivla! Det här får man göra istället för att tivla: Sitta i en syrénberså i linnekostym och läsa Heidenstam tillsammans med ett glas vitt vin från Frankrike. Man vet vem man är - man är den moderna erans aristokrat, en 2010-talets Evelyn Waugh, fast med rena underkläder och ett sinne vitt och rent som en marmorstaty av Venus. Man vet att vad man gör är förfinat, vackert och gott, man har historien i ryggen. Man startar en blogg som heter "Tradition och fason". Syrénerna blommar, himlen är ljusblå. På detta sätt är konservatismen de politiska ideologiernas jordgubbstårta – självklar, enkel och ljuvlig. Å andra sidan är konservatismen samtidigt de politiska ideologiernas heroin – uppgivenhetens apatiska slutpunkt. Omöjlig balans det där, tror jag.

I Uppsala finns en berömd konservativ studentförening som heter Heimdal. Den har funnits länge, även för att vara en konservativ studentförening i Uppsala, och ofta anordnas där föredrag med prominenta gäster (märk hur mitt ordval påverkas av ämnet: prominenta). Förra veckan var jag där för första gången, jag kunde inte mostå att se Göran Hägglund föreläsa under rubriken ”Verklighetens Folk inför 2010”. Eftersom Heimdal, för alla andra än föreningens egna medlemmar, är något av ett stående skämt var det spännande att kliva ner i deras källare intill V-dala, samtidigt som att jag var nervös för att någon ytligt bekant skulle se mig och ta mig för en medlem. Men jag blev inte besviken. Att väggen pryddes av porträtt på kungafamiljen var kanske inte oväntat. Att många (de flesta) av de manliga besökarna (kanske 80% var föga oväntat män) hade kostym, knivskarp snedbena och plufsiga kinder var dock ändå en överraskning, som förstås gjorde mig glad på det särskilda sätt som införlivade fördomar har förmågan att göra. De flesta i lokalen verkade känna varandra. Trots detta skakade de hand med varandra, nickade ömsesidigt och sa (det är nästan för bra för att vara sant): God dag! En tavla pryddes av texten ”Förändring är förnedring”. Detta tog jag dock som ett utslag för den särskilda konservativa studenthumorn.

Jag var lite besviken på Hägglunds föredrag. Istället för att gapa ur sig populistiska galenskaper talade han mest om ganska torra sakpolitiska frågor, så som skattepolitik. Han drog lite stand-up-rutiner också, till exempel: Alltså HUR kunde jag tacka JA till att föreläsa här ikväll när HV71 spelar match! Detta var tydligen ytterligare ett exempel på den konservativa studenthumorn för lokalen stämde samfällt upp i ett orimligt högljutt: HÅ HÅ HÅ HÅ. Jag skruvade på mig.

I halvtid var det kaffepaus. Man köpte kaffe för fem kronor, serverat i vackra porslinskoppar. Föreninges ordförande kom fram till mig och min kompis Jennifer (som jag var där med) och presenterade sig med en handskakning och ett uppriktigt ”roligt att ni hittat hit”. Jag tänkte på konservatismen som en jordgubbstårta igen.

Efter pausen var det frågestund. Jag ställde en fråga om straffrätt och moral (som Hägglund nyligen behandlat i en debattartikel i Svenska Dagbladet). Jag var den enda frågeställaren som ordföranden inte kände igen namnet på när han läste från talarlistan. Alla vände sig stumt om och betraktade mig nyfiket. Hägglund undvek att svara på min fråga. Jag ställde en följdfråga och han undvek även den. Politiker är som telefonförsäljare: Dom är mer intresserade av sitt eget budskap än att föra en dialog. När vi var på väg ut kom en kostymman fram till mig och ville föra en intensiv diskussion om min fråga. Tyvärr var han dåligt påläst i ämnet och verkade relativt omedveten om sociala koder, men jag blev ändå glad av initiativet. Han sa: Man måste befria juridiken från ALLA sociologiska hänsyn, juridiken måste vara REN. En ryslig åsikt som skrämde mig mycket.

Utanför lokalen, efteråt, var det inte så kallt och man tänkte på våren. Jag gick till Weekday och drack gratisöl med unga hipsters. Jag kände mig upplyft och smutsig samtidigt, på ett underligt vis.

ytterligare om rökning

Argumenten för att börja röka kommer slag i slag just nu verkar det som.

Den här bilden har tagits av min kompis Lina, och den är talande. Någon har skrivit på en affisch, som gör reklam för en fest som jag och Fabian ordnar på lördag. Nina Kraviz kommer med planet från Moskva(om de isländska vulkanerna vill) för att spela house för kidsen i Uppsala. Det är Nina Kraviz på bilden.

Idag var jag ute och gick i eftermiddagssolen. I väskan hade jag affischer, som jag häftade upp här och var i stan. När jag satte upp affischer på anslagstavlan vid spåren, på vägen till Vaksala torg, kom en man fram till mig.
"Är det reklam för rökning?" frågade han. Förvånat tittade jag upp och svarade att nej det är reklam för en fest.
"Det finns nog många som kommer att irritera sig på dom här affischerna och riva ner dom" förklarade mannen.
"Eh jaha tror du det" sa jag.
"Ja" sa mannen och granskade affischen ytterligare, varpå han fortsatte "jaså hon är från Ryssland, ja där har man väl en annan syn på sånt här, men jag tycker det är väldigt tråkigt att behöva se sånt här på svenska anslagstavlor".

Det är väldigt tråkigt att behöva se sånt här på svenska anslagstavlor. Svenska. Anslagstavlor. Tänk om till och med BARN ser att en kvinna på en bild RÖKER.

SKJUT MIG SKJUT MIG SKJUT MIG SNÄLLA

Kom förresten på festen om ni är i stan, det kommer bli kul! Jag bjuder alla på cigg!!!

om rökning

Jag funderar på att börja röka. Fördelen är att det ser coolt ut och att man har något att göra när man väntar på tåget till Göteborg. Nackdelen är att det är dyrt och – vilket är värre – att man dör av det. Kanske måste jag offra mig, göra det ultimata offret och ge upp mitt enda liv för rökningens skull. Tappert skulle jag lägga mig på altaret och säga: Här är jag (göra konstpaus för blossande och sedan med demonstrativ långsamhet fortsätta) och jag rööööööker. Ett särskilt ödesmättat allvar skulle vila över rummet vi befann oss i.

Från och med första maj får dom som arbetar i Stockholms stad inte röka på arbetstid, jag läste det i den hemska och populistiska ”tidningen” Metro. Andra kommuner har varit pionjärer när det gäller rökförbud på arbetstid. Till exempel har en eller annan kommun i Norrland varit sådan pionjär. Den friska Norrländska luften är så klar att man bara behöver andas varannat andetag – och det är rökförbudets förtjänst och granskogarnas och fjällbäckarnas och vemodets.

På lunchen får man röka, för då har man ingen lön. På kafferasten har man tydligen lön. Arbetsgivaren betalar för att den anställde ska sitta där och blossa. Såhär säger kanske arbetsgivaren: Din äckliga lilla jävel röker du – DET TÄNKER JAG INTE BETALA FÖR. Arbetsgivaren äger sina anställda. Om dom har rent mjöl i påsen är det inga problem, då säger arbetsgivaren: Du har gjort ett bra jobb. Arbetsgivaren är Stockholms stad. Stockholms stad säger: Jag tänker inte betala för äckliga jävlar som röker, och så luktar det illa. Tänk om luften här var klar som en fjällbäck, så tänker arbetsgivaren, som är Stockholms stad. Klar som en fjällbäck, arbetsgivaren låter tankarna vandra – En fjällbäck, och som öringar vore människorna, som öringar i myllret.

Ingen protesterar. Alla är vi horor.

Jag tänkte såhär: Om man är en hora är det i alla fall värdigare att röka än att inte göra det. Vi måste vårda vårt smutsiga mjöl som den sista droppen vatten, för annars är allt förbi. Det finns ingen bortre gräns för vad Stockholms stad kan tänka sig att göra med oss.

så bör en mening skrivas

And at last, in its curved and imperceptible fall, the sun sank low, and from glowing white changed to a dull red without rays and without heat, as if about to go out suddenly, stricken to death by the touch of that gloom brooding over a crowd of men.

återhämtning efter vintern

Jag lyssnar på en låt, det är Ryo Murakamis ”Just for this”, den går långsamt och har en vokal som säger: You have to let go, and loose it. Den här vintern har varit lång och jag har tagit det personligt, snön och kylan och det faktum att man kan dö bara av att vara utomhus, det är en förolämpning, eller starkare än så: det är djävlulskt. Jag går till Ica och det finns risk för att jag ska dö om jag inte går in igen inom kort. Vissa människor är hemlösa och sover utomhus i femton minusgrader. Någon säger: Alla gör sina val. Andra säger såhär: Det är så härligt friskt ute. I helt andra sammanhang, till exempel i ett samtal, säger jag ibland såhär: Jag har ett kontrollbehov.

You have to let go, and loose it.

Jag har fått en efterlysning om att jag borde skriva om mitt liv på bloggen, att det vore roligt att läsa den som min dagbok. Min blyghet för en kamp mot min vilja att vara till lags, och just min blyghet är kanske den enda övermäktiga motståndare som min vilja att vara till lags har. Vad självömkande skrivet av mig. Min falska ödmjukhet är det, min falska ödmjukhet igen.

Nej det handlar också om att vissa saker i mitt liv, sånt som är på riktigt, inte ska smutsas ner av min ”blogg”. Jag önskar att jag var mindre högfärdig i detta avseende.

Jag har försökt värma mig lite med världens varmaste house (när midvinternattens köld varit hård), och även letat på det här Spotify efter ömma låtar . Motvilligt har jag bland annat lyssnat på dom här the XX och tänkt att det är ömma låtar. Min motvilja grundar sig enbart på att DN Kultur har skrivit om the XX och sagt att dom är bra. Hoppas att DN Kultur aldrig skriver ett endaste ord om Rick Poppa Howard. När jag åkte mycket snowboard, för den chockartat långa tiden tio år sedan, tyckte jag om vintern. Vad lycklig jag var.

På svt-play kan man se samhällsprogram. Några pensionärer har samlats utanför Jönköpings tingsrätt, det är en man som har åtalats för att ha slagit en trettonårig pojke i ansiktet (pojken hade cyklat på en tom uteservering). En pensionär håller tal för dom andra: ”Aftonbladets läsare har röstat, och 90 % tycker att han [gärningsmannen] gjorde rätt”. Under vintern har jag läst Allmän rättslära. Min lärare sa gång på gång: Alltså det finns ingenting som är FEL med att vara elitist. Pensionärerna på torget utanför Jönköpings tingsrätt var inga elitister. Inte heller är Aftonbladets läsare det.

Nu har snön smält och det har varit lite sol. Jag hoppas på det, och på elitismen.