antifeministbingo

(http://annaardin.wordpress.com/)

den negativa uppbyggligheten

”Stockholm är fyllt utav det där. Jag skulle vilja bränna ner hela skiten”
- The Embassy, intervjuade i tidningen Bon för några år sen.

Vem av de båda i the Embassy var det som fällde ovanstående tänkvärda citat, och vad var det han menade att Stockholm är fyllt av? Det är inte så viktigt i detta sammanhang. Det viktiga är att han skulle vilja ”bränna ner hela skiten”, och att denna skit alltså syftade på Stockholm. Citatet illustrerar något jag tänkt skriva om länge, nämligen det märkliga fenomen som i allmänt språkbruk brukar benämnas ”Göteborg”.

Göteborg är en stad i Sverige tänker nog många läsare i detta skede av texten. Detta är också vad de flesta tror. Vissa människor, eller åtminstone en (det vandrande bildningskomplexet tillika Nöjesguidenskribenten Carl Reinholdzon Belfrage), verkar dessutom leva i föreställningen om att Göteborg är en så kallad ”storstad”. Så är dock inte fallet. Fallet är att Göteborg is a state of mind.

Den antagligen främste skildraren av detta mentala tillstånd, åtminstone i den samtida populärkulturen, är förstås Håkan Hellström. Vem skulle annars ha författat strofer som ”det är en vacker dag på Stigbergsliden, och jag väntar på kranen” eller ”och Vasastan är som Chinatown”? Här tänkte jag dock, för att illustrera fenomenet ”Göteborg”, använda ett exempel från Håkans senaste skiva, där han sjunger följande

Det finns en första plats, som aldrig går att nå
för ingen tror att dom är nåt där jag kommer ’från.
Alla försöker bli av med leran från Götaälven
som satt sig på själen och på självförtroendet i varje tjomme

Det finns en sak i dessa rader som jag tror att Håkan har alldeles rätt i, nämligen att leran från Göta älv har satt sig på själen i varje tjomme. Dock tror jag att Håkan har helt fel när han påstår att alla försöker bli av med denna lera. Tvärtom snarare, skulle jag vilja påstå. ”Göteborg” innebär snarare att samla på sig så mycket lera man någonsin kan, just från denna Göta älv, gnida in den så hårt och djupt i skinnet som det någonsin är möjligt och sedan, när man är så lerig att man nästan inte syns, högt och stolt ropa: jag har fått lera på självförtroendet! Jag kommer aldrig att nå första plats! Åh fyfan så gött! Jag vill bränna ner all skit som inte har just denna ädla lera på sin kropp!

Jag menar alltså framförallt att Håkan har fel när han påstår att ingen ”tror att dom är nåt” där han kommer ifrån. ”Göteborg” handlar just om att med vansinnig intensitet och frekvens hävda just att man är nåt. Till exempel ”Sveriges framsida”. Övriga landet är oförstående. Jaja Sveriges framsida, whatever. ”SVERIGES FRAMSIDA” skriker Göteborg tillbaka. Alla andra: jaja ni sa det. ”SVERIGES FRAMSIDA!!!” vrålar Göteborg, och tillägger ”Jag ska bränna ner det där jävla Stockholm!!!”. Övriga landet ber Göteborg att ta ett chill-pill, men Göteborg lyssnar tyvärr inte.

Inte endast medlemmarna i the Embassy verkar tycka att det faktum att man fått lera på själen ger en en moralisk rätt att bränna ner andra städer. I Torgny Lindgrens roman Norrlands Akvavit finns en, som det brukar kallas, ”dråplig episod” där en karaktär som kallas ”Stockholmaren” (”i södra Sverige har han ett namn”) blir så arg på sin, i trakten födda och uppvuxna, hustru att han stryper henne. Detta eftersom hon en gång för mycket använt begreppet ”vi”. ”Vi gör inte så här”, säger frun, och det rinner över för Stockholmaren. Han menar att hon i detta ”vi” inkluderar varenda krondike i norra Västerbotten, men aldrig någonsin honom. Han är ju Stockholmare. Det verkar som att ”Göteborg” härjar fritt även i Västerbottens inland, åtminstone om man får tro Lindgren.

Det finns aldrig någon som i intervjuer påstår att dom vill bränna ner hela skiten Göteborg. Personligen vill jag inte bränna ner någon stad alls. Dock tycker jag att Göteborg kan ta och tagga ner lite.

tågresa tillsammans med en folkkär man

För bara någon timme sen hade jag det tveksamma nöjet att dela tågkupé med ingen mindre än den berömde entrepenören Bert "jag hoppas att Bengt Westerbergs dotter smittas av hiv av en invandrare" Karlsson, det "sunda förnuftets" främsta apostel i svensk offentlighet. Omedveten om varje hämning lade han ut texten för alla oss som inte kunde undvika att höra.

Här är några citat som jag lyckades anteckna:

"Det var viktigt att sd kom med i riksdagen, men dom är mobbade. Dom blir kallade främlingsfientliga. Det är mobbing."

"Man måste kunna kräva för uppehållstillstånd, alltså vad heter det att . . . att folk får vara i Sverige . . . man måste kunna kräva att dom först kan språket. Men inte turkar, för dom har svårt språk. Det är skitsvårt alltså."

"Jag har haft turkbulgarer som mina favoriter, dom ville jobba, men dom skickade ju migrationsverket ut först. Men somalierna var ju hemska alltså. Dom åker runt i Malmö som en milis."

"Jag kan se två tjejer kyssas men jag har svårt att se två killar kyssas. Fyfan alltså. Men jag jobbar ju med många bögar och . . . ja . . . "

"Alla sura kärringar är på landstinget. Antingen har dom mens eller så är det problem med sexlivet. Så är det. Den har jag alltid kört med på mina arbetsplatser – är det nåt så är det mensen eller sexlivet."

"Jag är Sveriges bästa föreläsare. Jag är nästan expert på allting. Jag kör alla alltså, alla dom stora, alla universitet, alla högskolor. Jag är den som får mest betalt också. Femti tusen!"

"Jag kan se igenom allting, allt snack. En gång la jag en porrtidning i biskopens kundvagn. Jag skojar med alla."

"Sen är jag svampexpert också, jag plockar svamp. Jag har plockat 360 liter kantareller i år. Jag skulle kunna blunda och hitta svamp alltså."

Efter dessa utläggningar hände följande två saker:

1. En person som jag av samtalet förstod var Kristdemokratisk riksdagsman utbrast: "Jag ska föreslå i partiet att du kommer till vår riksdagsgrupp och rör runt i grytan!"

2. En äldre dam utbrast: "Du är som han som säger att kejsaren är naken! Får jag krama dig?"

Så mina vänner, går det till på tåg.

som liknade känslan man har

so I tried to be hip / and think like the crowd / but even the crowd can’t help me now

Imorse gick jag upp klockan halvsex och det var dimma i Uppsala och jag hade mössa. På perrongen vid morgontåget mot Göteborg stod alla tysta. Malin sa: jag kommer att minnas denna morgon. Det var högtidligt som i en isländsk saga. Pia Kjearsgard hade sagt att hon ville sticka hål på den svenska självgodheten. På perrongen i kylan kände vi som samlats där, och som var bland dom första att möta denna nya dag, att det var något som var förstört. Detta något hade den danska politikern kallat för Den Svenska Självgodheten. Jag drog mössan över öronen eftersom jag inte kände igen vinden och dimman denna morgon. Frånvaron av det som kallats Den Svenska Självgodheten var våt och kall och blåsig och kändes konstig mot huden.

På golvet i hallen låg tidningarna, DN och Svenskan. I dom fanns det, upptäckte jag när jag kom tillbaka från den dimmigt tidiga promenaden till tågstationen, bilder från Moderaternas valvaka. Alla log på bilderna och hade pärlörhängen och var snygga. Kanske tänkte dom: valresultatet säkrar att man kommer att kunna se varandra i ansiktet i ett klassrum framöver. Dagens Nyheter skrev: "Folkhemmets parti, nu ett bland andra" och att Mona Sahlin tagit nederlaget värdigt. Jag förstod att dom hade rätt. Benen känns så tunga.

-

valrörelsens lågvattenmärke hittills?

Ett citat ur valrörelsen: ”jag tycker att man ska kunna se varandra i ansiktet i ett klassrum”. Vad är detta för uttalande? Varför förekommer det i valrörelsen? Det finns förstås flera anledningar. Dessa kan exempelvis vara populistisk symbolpolitik, eller en extrem dumhet hos den enskilde politikern (som gjorde uttalandet), eller något ytterligare annat. Svårt att säga! En sak är dock mycket enkel att säga och det är att anledningen inte är den här: att det är ett reellt problem i svenska klassrum att man inte kan ”se varandra i ansiktet”. Att lärarna inte vet om eleverna lyssnar för att de inte ser deras ansikten? Eller kanske att eleverna inte ser lärarna? Den svenska skolan famlar i blindo, ingen möter någon annans blick? Jag medger förstås att på de skolor som är särskilt utformade för synskadade elever är problemet säkerligen stort. Dock av biologisk art snarare än politisk, får man förmoda.

Ett så oändligt idiotiskt citat som ”jag tycker att man ska kunna se varandra i ansiktet i ett klassrum” kan givetvis bara ha yttrats av en enda svensk politiker. Jag talar då inte om Jimmie ”Blåsippans väg” Åkesson utan om Jan Björklund. Det är synd om Jan Björklund tycker jag, eller han har något hjärtskärande över sig. Han tror att han är smart! Det hjärtskärande i detta faktum är Jan Björklunds enda försonande drag.

Vad menar han? Tycker andra partier att man INTE ska kunna ”se varandra i ansiktet i ett klassrum”? Kanske anser Vänsterpartiet att man, i solidaritet med de av biologin mindre lyckligt lottade, bör övertäcka sina ögon med en svart halsduk och känna hur det är att vara blind? Anser Moderaterna att man bör titta ner på folk istället för att se dem i ansiktet? Kanske tycker Kristdemokraterna att man bör vända blicken mot skyn istället för att lockas av världsliga frestelser (eftersom detta kan göra en, exempelvis, homosexuell)? Men om detta nu är sant, varför ska det bara gälla KLASSRUM? Vad ska man till exempel göra på rasten? Eller tänk om man inte ens går i skolan utan istället arbetar? Och just ja, det är ju inte ens sant.

Vad får en människa att, i en politisk debatt på absolut högsta nivå, slösa dyrbar tid på att säga ”jag tycker att man ska kunna se varandra i ansiktet i ett klassrum?”. Det måste vara något annat! Det måste finnas ett större sammanhang här. Jag tror att detta sammanhang, den diskurs som gör att uttalanden av denna typ kan framföras av en svensk politiker (som dessutom är statsråd) tyvärr faktiskt finns i Sverige. Denna diskurs tillåter variationer av det nu diskuterade citatet som skulle kunna se ut såhär:

- Jag tycker att man bör kunna åka tunnelbana i London utan att sprängas till döds av självmordsbombare.
- Jag tycker att romer bör ha hederliga arbeten.
- Jag tycker inte att tonårsflickor ska bli mördade av sina farbröder för att de har hånglat på en skoldisco.

Varför känner någon att han eller hon vill SÄGA saker av denna typ? Det är inte för att deras politiska motståndare tycker annorlunda. Det är inte heller för att någon ska kunna säga emot (alla håller ju med i sak!). Det handlar om att skapa en DISKURS. Det är inte vad Jan Björklund säger som är hemskt, det är med vilka undertoner detta sägs, det är det faktum ATT han säger det! Ingen skulle i en politisk debatt säga: jag tycker att barn ska slippa bli våldtagna av sina gymnastiklärare. Fast alla tycker det. Det är ju just därför det inte sägs, det är liksom ingen fråga! Jan Björklund tycker uppenbarligen att det finns ett BEHOV av att säga ”jag tycker att man ska kunna se varandra i ansiktet i ett klassrum”. Han vill göra just detta till en fråga.

Var kommer detta behov ifrån Jan?

angående valet

arbete

Snart börjar terminen igen, eller så är semestern slut för alla som arbetar. Aldous Huxleys Point Counter Ponit är en jättebra roman, som likt den på denna blogg nyligen citrade Stad i ljus publicerades första gången år 1928. I Point Counter Point kan man hitta smarta saker om det mesta.

Således:

[W]ork's no more respectable than alcohol, and it serves exactly the same purpose: it just distracts the mind, makes a man forget himself. Work's simply a drug, that's all. It's humiliating that men shouldn't be able to love without drugs, soberly; it's humiliating that they shouldn't have the courage to see the world and themselves as they really are. They must intoxicate themselves with work. It's stupid. The gospel of work's just a gospel of stupidity and funk. Work may be prayer; but it's also hiding one's head in the sand, it's also making such a din and dust that man can't hear himself speak or see his own hand before his face. It's hiding yourself from yourself.

Om detta förvisso är sant kanske livet handlar om att hitta den perfekta drogen. Just arbete har åtminstone vissa fördelaktiga biverkningar.

symptom på en sjukdom: indiecovers

Nyss lyssnade jag på Karin Johannissons förvisso fina sommarprogram på sverigesradio.se. Hon spelade ovan visade inspelning. Kanske (troligen) är jag paranoid men det är något med detta som gör mig så himla ARG. Det känns om att Karin Johanisson, tillsammans med många andra, hör låten "With every heartbeat" på ett nytt sätt när de ser på detta klipp. Det känns som att de helt plötsligt inser att låten besitter egenskaper som djup och kvalitet. Att dom sitter och tänker - åh vilken magisk cover, vilken LÅT detta är. Åh vad fint det är med dragspel. VAFAN!

Det finns många exempel på hur den svenska indiepopen omfamnat stora hits och gjort finstämda tolkningar av dem. Ett flagrant exempel är Montt Mardiés version av Rihannas Umbrella, med plinkepiano och ett blygt vibrato. Vad ska man tänka när man lyssnar på den? "åh Umbrella är ju faktiskt riktigt bra"?! JA VI VET!




Jag tycker att dessa två inspelningar säger något om SR, SVT och DN Kultur och
hela Sverige.

Så
jävla
gymnasial
kultur!

Själv kompenserar jag genom att lyssna om och om igen på Drakes superkommersiella, jättefina och dödssorgliga Fireworks (från hans nya skiva), varvat med den på varje form av djup och allvar dränerade Mountain People 10. Jag föreslår att ni gör detsamma.

något

Ibland sitter jag på Snerikes bibliotek i Uppsala, med fönstren uppslagna mot Universitetsparken, och skriver lite på en uppsats. Det är mitt examensarbete i juridik. Jag tror att den ska få heta ”Likgiltighet och försök”, för det är vad den handlar om. Henrik och Viktor skriver också uppsats. Jag är bara där ibland och pillar lite med mina noter, mina slutsatser och min disposition. Det är sex år sedan jag började på universitetet, lika lång tid som min farfars totala skoltid. Det är fem år sedan jag började med juridiken. Jag har varit i Hongkong och Berlin och där har jag pluggat. Jag minns första gången jag var på universitetet, och första gången på Juridicum, en regntung augustidag år 2005. Jag kom att tänka på några rader ur Eyvind Johnsons ”Stad i ljus” från 1927:

"Allt var annorlunda färgat, man var optimist och levde stort på en framtid, visserligen något dunkel, men inte alldeles oviss. Man skulle göra något. Man var tjuguett år då. Vad var det man skulle göra? Det var Något, och så var man fylld av detta. Och nu hade man gjort det."

Och nu hade man gjort det. Eller ja nästan i alla fall. Framtiden, som jag levde stort på, är fortfarande lika dunkel. Jag har gjort Något. Och har inte riktigt hunnit ersätta Något med Något Annat. Jag befinner mig i en slutfas av Något, som symboliseras av min uppsats som nog ska få heta ”Likgiltighet och Försök”. Man tänker lite såhär: Jaha och nu då?

litegrann om en låt: r. kelly - the world's greatest

Fredrik Strage skrev en gång en sak som är sann om Joy Divisions låt Transmission – att det inte är musik som mår dåligt utan musik som gör allt för att må bra. Det är därför den låten är fantastisk och hjärtskärande: ”dance dance dance dance to the raaaaadio”. I Manchester var det säkert eländigt i slutet av sjuttiotalet och det regnade jämt. Ett rep i en takbjälke blev det slutgiltiga beviset på att Ian Curtis personligen hade det mer än eländigt – om man nu vill finna svaren på popmusikens frågor i dess upphovsmakares biografi. För argumentationens skull kan vi väl kanske medvetet gå i den fällan här:

I Miami skiner alltid i solen. I en jättevilla sitter Robert Kelly och fryser och ingen annan artist försöker må bra så hårt som han. Han har haft späckhuggare i sitt akvarium hemma. Han FÖRSÖKER.

Ni har sett R. Kellys skäggfrisyrer genom åren och hans kläder? En person som mår dåligt kanske ibland klär sig i svart och lyssnar på Sisters of Mercy (eller, om dom är äldre alternativt har bättre smak, just Joy Division) och låter bli att tvätta håret. R. Kelly klär sig i renaste vitt och sjunger om att det är säkrast att inte ta med sin flickvän till vip-rummet på klubben eftersom han är, som han sjunger, ”a flirt”. Samtidigt som han tar av sig tröjan. Ok om han sjöng en sån sak en gång, men det gör han inte. Han sjunger om såna saker gång på gång på gång på gång. Om ”Transmission” är en låt som ”försöker må bra” är R. Kellys samlade produktion, som vi det här laget är rättså omfattande, ett maniskt upprepande av detta mantra – försöka må bra – som får en dyster postpunkdänga från Manchester att kännas som koketteri.

R. Kelly skulle aldrig, för att hänvisa till en annan Joy Division-hit, beklaga sig över att kärleken sliter i sär oss. ”Love will tear us apart” är en låt som ACCEPTERAR att kärleken sliter isär oss. Som petar i det och unnar sig att tänka på det. Det gör inte R. Kelly. R. Kelly plockar in världens största gospelkör som sjunger THE STORM IS OVER NOW – om och om och om igen. Eller som, i sin största stund som artist hittills, inleder med raderna: I am a mountain, I am a tall tree, I am a swift wind sweeping the country.

Att denna låt handlar om Muhammed Ali kan vi här bortse ifrån, det är ändå bara på ytan. Självklart sjunger R. Kelly om sig själv, det gör han ju alltid. Det är inte bara VAD han sjunger, det är i ännu större utsträckning hur han sjunger det. Han försöker låta övertygande, försöker få oss att tro på honom.

Men vi lyssnar närmare än så, lyssnar på hur hans röst hela tiden håller på att spricka men aldrig gör det, särskilt i början. Hur R. Kelly från början låter väldigt ihålig, som att han bara lurar oss, men ju längre låten pågår lyckas övertyga sig själv om vad han faktiskt sjunger – och han får större självförtroende, börjar lita lite på sina egna ord. Man tänker såhär: Kellz – varför låter du så gråtfärdig när du ägnar fyra och en halv episka minuter åt att berätta att du är bäst i världen? Vid det laget har redan gospelkören kommit in och förstärkt musiken och dränkt alla hans egna tvivel: HE’S THE GREATEST! CAN YOU FEEL IT? HE’S THE GREATEST! CAN YOU FEEL IT? HE’S THE GREATEST! CAN YOU FEEL IT? HE’S THE GREATEST! CAN YOU FEEL IT? HE’S THE GREATEST! CAN YOU FEEL IT? HE’S THE GREATEST! CAN YOU FEEL IT?

Kanske kan detta maniska beteende tas som någon form av indicium på att de rykten som ständigt förföljt R. Kelly faktiskt är sanna. Oavsett detta är det bland den mest hjärtskärande musik jag har hört.

vad som för sverigedemokraterna till riksdagen

Om man är från Dalarna måste man inte tvivla på vem man är, man vet det redan. Dalarna är Sveriges hjärta. Den som sitter på tåget till Dalarna har mycket att förundras över – de röda stugorna som utgör byarna utanför Leksand, dom syns från tåget; oskiftade byar i solskenet. Skogarna som är fulla av älg. Varje gång man åker till Dalarna ser man hundra älgar. Alla kan se detta men bara om man är från Dalarna kan man förstå det och känna det och vara en del av det och vara sann och genuin och äkta. Att vara från Dalarna är det vackraste en människa kan vara.

Mellan Siljan och Orsasjön ligger Mora. Denna kulturbygd omgiven av sjöarna och de blånande bergen! Mora är lite lite bättre än alla andra ställen. Inte mycket, nej nej, men liiiite. Det finns så mycket i Mora som inte finns någon annan stans! Till exempel sånt som inte finns i Stockholm. Tänk om Vasaloppet skulle gått i mål i Stockholm, hahahahahahaha tänk! Vilket kaos det skulle bli. Och Dalahästarna. Och Anders Zorn, den bästa konstnären i hela världen.

Om man är från Dalarna måste man inte tvivla på vilken musik som är bäst, man vet det redan. Det är rock som är bäst! Och folkmusik. Tänk att spela nyckelharpa i en fäbod, man hörs ända till Orsa, det hörs över sjön och de blånande bergen. Det är nåt annat det, något bättre, något liiiiite bättre än all annan musik.Det är så det är i Dalarna. Man har gått på folkhögskola och byggt sin egen nyckelharpa, riktigt hantverk, sin egen näverlur och spånkorg och lingarn från Utanmyra. Tänk på sommaren! Då glider man runt i bilen och lyssnar på rock, man lyssnar på riktig musik.

Sommaren i Dalarna, det är en enda folkfest! Man firar midsommar på gammalt vis, på det riktiga viset, det genuina. Karlarna häver upp midsommarstången. Dalkarlarna, dom som drev dansken ur Sverige, deras ättlingar är det. Blåklockan är landskapsblomma – blåklockorna på midsommar i Dalarna, och midsommarblomster och prästkragar och förgätmigej längs Siljans stränder där solen aldrig går ner. Midsommarfirandet i Dalarna, det är det vackraste som finns på jorden. Man tar sin gamla raggarbil till midsommarfirandet, att man är full gör väl ingenting. Sen blir det slagsmål men ärligt, man mot man, en vacker kamp om vem som puttat till vem av misstag. Det ångar om Siljan på natten, och susar om skogarna och ugglorna hoar.

Men det där kan ni aldrig förstå, FÖR NI ÄR INTE FRÅN DALARNA.