så ligger det till

Huden känns omedelbart mjuk och silkeslen. Den är förfinad och återfår lyster samt en jämnare ton. Allt liv är beroende av en noggrann balans av mineraler och din hy är inget undantag. Tänk vad härligt att bara få vara hemma, en alldeles vanlig tisdag. En alldeles vanlig tisdag - krypa ihop i soffan. Samtidigt sker en utveckling av nya hudceller. Mineraler spelar en viktig roll vid återställandet av din hys fuktbalans. Huden känns omedelbart mjuk och silkeslen. Tänk att få mysa med mineraler. Upplev fruktkicken från saftiga frukter. Fruktkick och mys - med dofter av nektarin och ingefära, ingefära och nektarin. Bara vara hemma, frukt, mineraler, utveckla nya hudceller. Mixa och lek - forma din egna personliga stil, mineraler och nektarin. Sammetslent resultat, leva livet fullt ut, varenda sekund, och aldrig ta någonting för givet. Visa upp dina favoriter som konstverk, mineraler, nektariner, saftiga frukter. Lyster samt en jämnare ton, kanske är det dess ursprung i den exklusiva hudvården som gör att man upplever en känsla av lyx - enbart vid tanken. Med åren slackar hyn och behöver extra shots av frukt. Ingefära, sammetslent resultat. Det kan man ersätta med olja från en växt. Om växten är ekologiskt odlad räknas oljan som ekologisk eller just naturlig. Lägg platsfolie över. De livsviktiga oljorna i plantan hjälper till att stimulera kollagensyntesen för att göra din hud mjukare och öka strålglansen. Strålglans är en livsviktig olja, den kan man ersätta med en ekologiskt odlad växt, leva livet fullt ut, varje minut. Din hy återföds - strålande och smidig. Resultatet blir en hud med mindre linjer och rynkor, huden upplevs mjuk samt får en jämnare hudton, återställer balansen i huden, ger en klarare och jämnare hudfärg. Huden arbetar själv. Huden återskapar optimal balans i huden huden huden huden har djupt återfuktande och vårdande egenskaper. Kanske är det hudens ursprung i den exklusiva hudvården som gör att man upplever en känsla av hud - enbart vid tanken. Lägg plastfolie över.

replik angående kommentarerna till förra inlägget

Fredrik och David: Jag känner att den affekterade och (medvetet/ansträngt) svepande tonen i förra inlägget inte var era sakliga kommentarer värdig. Om jag ska försöka vara saklig tillbaka (istället för att bara ägna mig åt att, mer eller mindre för nöjes skull, slåss mot mina personliga väderkvarnar) skulle jag dock vilja säga följande:

Varför skall inte popmusik och skrivande om popmusik tas på vad David kallar "lite för stort allvar"? Just detta att de som "skriver om musik emellanåt" inte tar sitt uppdrag på något som helst allvar upplever jag som själva kärnan i problemet. Varför är det så? Är popmusiken alltså inte värd att ta på allvar? Varför? Vidare skriver David att skrivande om popmusik inte är en "livsstil". Förutsätter alltså det faktum att man tar sitt yrke på "allvar" att det dessutom är en "livsstil"? Personligen pluggar jag till jurist. Det är inte heller någon "livsstil". Icke desto mindre kan man väl givetvis kräva av landets jurister (sjuksköterskor, bussförare, popskribenter) att de tar sina yrken på "allvar"?

Man kan jämföra popkritiken med litteraturkritiken. Det är en absurd tanke att en litteraturkritiker inte skulle ta litteratur på "allvar" utan istället se det som någon form av Kul Grej - "vi som skriver om litteratur emellanåt". En sådan inställning vore givetvis att förminska litteraturen. Varför popmusiken inte skulle vara värdig en allvarligt syftad kritik är svårt att förstå. Lek med tanken på att exempelvis (min favorit) Leif Zern skulle ägna en hel artikel åt att (istället för att beskriva och analysera exempelvis en pjäs eller roman) berätta om när han frågade chans. Detta kommer givetvis inte att hända. Inom popkritiken är detta beteende dock fullständigt accepterat - snarast är det legio.

Likaså saknar svensk popkritik VARJE form av teoretisk medvetenhet eller ens tillstymmelse till kritisk analys. I ALLA mainstream-medier bedrivs istället ett totalt meningslöst pladder om huruvida skribenten "gillar" en låt/skiva/spelning eller inte. Ofta är det dessutom för varje person som någorlunda regelbundet tar del av dessa medier synnerligen förutsägbart vad som kommer att "gillas". Den här låten är jättebra. Den här sångaren är så häftig. Basshunter är jättedålig. Att förklara VARFÖR så skulle vara fallet är en svårare uppgift, som tyvärr ignoreras TOTALT. Att bedriva en KRITISK ANALYS - vilket gällande andra konstformer på ett alldeles självklart sätt är kulturjournaliskens själva uppgift - är möjligen än svårare. Själv har jag vad jag minns ALDRIG läst vad man kan kalla kritisk analys av popmusik i någon av de medier jag nämnde i det tidigare inlägget. Popkritiken blir en aktivitet som verkar vara riktad till barn. Skribenterna verkar fullständigt sakna varje ambition och kommer undan med att stapla klyschor på ett sätt som jag tycker är häpnadsväckande. Och som vore fullständigt oacceptabelt inom exempelvis litteraturkritiken.

Så till själva listan: Fredrik har nog rätt i att det främst är cross-over-hits som hamnar på listan, vilket säkert beror på att (alltför) många olika människor hjälpts åt att göra listan. Dock är det även så att listan bidrar till en berättelse om vad som är "bra musik" som givetvis är ideologisk. Den representerar en förhärskande smak som är oändligt förutsägbar. Jag VET hur listan kommer att se ut innan jag har tagit del av den. Trots att jag inte alls lyssnar särskilt mycket på den typ av musik som listan hittills består av har jag hört ALLA låtar på listan och läst om ALLA band som förekommer och blivit itudad att just DESSA band är bra. Berättelsen finns redan, den är ett led i en historieskrivning om bra pop som är så sjukt förutsägbar. Om det nu är så att det varit för många kockar vid sopplagandet har det dessutom varit precis samma typ av kockar. Det KAN inte vara så att TRE av dom hundra bästa låtarna gjorts av bandet Phoenix (eventuellt kommer det dyka upp flera, för att inte tala om hur många låtar av Håkan Hellström som antagligen kommer dyka upp framöver eftersom till och med hans typ topp tre sämsta låt "Magiskt men tragsikt" redan varit med). Att TRE låtar med Phoenix redan varit med betyder bara en sak: Dom som har gjort listan har samma syn på pop, en syn som säger att Phoenix är bra. Detta innebär också att annan musik, och andra berättelser om nollnolltalets pop, ignoreras och marginaliseras. Hade en annan typ av popkonsumenter gjort listan hade kanske Carl Craig dykt upp på tre ställen. Då hade åtminstone följande inträffat: Vi hade fått ta del av en berättelse som inte enbart likt en maskin reproducerar en redan existerande kanon. I nuläget framstår listan som oerhört ytlig.

Varför var nittiotalets skribenter "orimligt pålästa och entusiastiska"? Förlåt men detta med popkritik är faktiskt inte särskilt svårt, det gäller bara att lyssna på lite låtar och tänka efter lite. Är dagens litteraturskribenter "orimligt pålästa och entusiastiska"? David verkar mena att det inte är ett krav på en popskribent att denne skall vara intresserad av / kunnig inom musik. Istället handlar det om att "skiva om musik emellanåt".

Vidare tycker jag att det är märkligt att pådyvla mig åsikten om att ett popinstresse skulle vara en "livsstil". Tvärtom tycker jag att nollnolltalet-listan är just en lysande representant för allt som är fel med att se popmusik som en "livsstil". Detta främst eftersom det står så väldigt lite om just musik i texterna på listan. Och desto mer om exempelivs kläder och personliga upplevelser. Säga vad man vill om exempelvis residentadvisor.net, men i jämförelse med nollnolltalet.se behandlas musik betydligt mindre som "livsstil" i förstnämnda forum. Jag tycker att det är en märklig argumentationslinje att sätta likhetstecken mellan kunskap/passion och attityd/livsstil. Istället tycker jag att dessa begrepp i nu aktuellt avseende utgör varandras motsatser, medan ytlighet/fokus på skribetentens egen person snarare hänger ihop med livsstil och attityd. Jämför exempelvis tidningen Nutida Musik med tidningen Bon. Nutida Musik handlar om MUSIK. Bon handlar om livsstil. Jag menar att nollnolltalet.se i detta avseende kan beskrivas som en kusin till Bon.


Detta är också vad jag menar med begreppet "indiekillar". Detta har inget att göra med vad som är /inte är "indiepop" (i ordets ursprungliga betydelse). Istället representerar dessa personer just detta som jag stör mig på: Människor som är lite semi-intresserade av musik, totalt omedvetna om estetisk teoribildning men tror sig kunna en massa, och menar att dom har en medveten smak bara för att dom har läst om the Mary Onettes (eller vad dom nu heter) i DN. Och att det är dessa killar som BESTÄMMER vilken musik som skall anses vara bra. År 2007 gillade alla dessa killar plötsligt Burial jävligt hårt, trots att dom överhuvudtaget inte lyssnar på vare sig dubstep eller twostep eller d&b nånsin. Dom hade bara hört att det var bra och skrev följaktligen litegrann om att Burial är "bra". Detta är ytligt! Sonic sätter 24 rockskrivor på sin årsbästalista för år 2007, ja och så Burial då, likt ett alibi.

David undrar varför det inte finns några 25-åriga Lennart Perssons. Med risk för att framstå som överdrivet självsäker skulle jag vilja påstå att jag känner flera stycken, och att jag dessutom själv kan beskrivas som så.

bitter nörd hetsar upp sig, eller ännu en arg insändare om den svenska musikjournalistiken

(indiekillar)

Med tilltagande frustration har jag följt nollnolltalet.se:s lista över dom hundra bästa låtarna från detta decennium, som snart är slut. Med frustration utslagen i full blom följer jag också musikbevakningen i Sveriges största indiepoptidning Dagens Nyheter. Jag tycker att popbevakningen i DN är fruktansvärt usel. Det skulle jag tycka även om det inte var DN (som man trots allt kan ha vissa förväntningar på) utan vilken liten landsortstidning som helst. Jag tycker att Johanna Paulsson ibland skriver vissa vettiga saker. ALLA andra skriver exakt såhär varje gång: Indiepop är intressant musik, musik vid sidan av skvalet, indiepop är tre män med små små jeans. Ibland skriver Fredrik Strage detsamma om så kallad ”hårdrock”. Varje dag används två tredjedelar av DN Kultur till att beskriva ett värdelöst svenskt indiepopband. Någon måste säga ifrån!

Andres Lokko, trots sina kommunistiska sympatier numera skribent på Sveriges största moderata indiepoptidning Svenska Dagbladet, verkar leva i illusionen om att tidningen Pop handlade om att promota svart musik i rocklandet Sverige. Jag fattar ingenting. Det här är vad som kom av tidningen Pop: Killar som vill lyssna på ”bra” musik, är vita och tänker att ”bra” musik är indiepop. Egentligen är dessa killar helt ointresserade av musik. Det enda dom är intresseade av är medier, dom skiter i musik. Andres Lokko har ägnat de senaste tre åren åt att dölja sina stora kunskapsbrister om dansmusik genom att skriva om någonting som han kallar ”fjorddisco”. Detta är nydisko från Norge, som troligen skulle få epitetet cosmic på exempelvis decks.de. Indiepopkillar tänker: Aha, ”fjorddisco”. Vem ställer Andres Lokko ansvarig för ”fjorddisco”-killen? INGEN! Andres Lokko beskriver Fuck Buttons nya album som ”stadiumtrance”. Alla killar ba, aha, ”stadiumtrance”. MEN FJORDDISCON DÅ? Andres Lokko ska hela tiden hålla på och relatera musiken han skriver om till den så kallade samtiden. (hmmmm vad BETYDER Fuck Buttons hösten 2009, hmmm) Det tycker jag att han borde sluta upp med. När hans (betydligt) mindre begåvade lärjungar sen ska göra samma sak på exempelvis nollnolltalet.se infinner sig samma känsla som när man läser en gammal uppsats från högstadiet: Det känns pinigt.

Nollnollalet-listan började starkt med en bortglömd Michael Jackson-låt på plats hundra. Jag tänkte, JA, detta kanske blir en lite annan historieskrivning än vad man kunnat förvänta sig av dessa indiekillar (av båda könen). Tidningen Pop, har jag för mig, brukade framhålla som motto att pophistorien ständigt måste skrivas om. Alla som skriver på Nollnolltalet.se verkar ha ätit tidningen Pop till frukost lunch och middag sedan dom var tre år gamla. Dock verkar det fullständigt saknas intresse av att revidera någon Pophistoria. Det enda det verkar finnas ett intresse av är att gissa vad Andres Lokko eventuellt gillade år 2003. Och sen skriva något kefft om det. När Black Storbe, Bloc Party, the Coral och Damien Rice dök upp efter varande borde jag ha gett upp.

Förutom nämnda Black Strobe har listan hittills tagit upp en (1) låt som eventuellt kan beskrivas som dansmusik (förstått i termer av house, techno, dubstep osv.) - en electropopsång med Felix da Housecat (jag kommer i detta sammanhang inte att beskriva Justices D.A.N.C.E. som dansmusik). Detta är självklart uselt. En musikjournalist (och i detta fall rör det sig om flera) som ignorerar all den techno som RENT OBJEKTIVT SETT varit den mest vitala popmusik som skapats detta årtionde kan liknas vid en sjuksköterska som injicerar bajs i sina patienter istället för medicin. Det finns bara en förklaring till ett sådant beteende: Man har ingen aning om vad man sysslar med. Sveriges just nu kanske mest hyllade musikskribent Fredrik Strage hade med inte mindre än TVÅ låtar med KENT på sin personliga lista. Ja, KENT! Alltså . . .

Dock har det varit några hiphop- och rnb-låtar med på listan hittills, så det har inte enbart varit p3-anthems och Antony & the Johnsons. Vid en jämförelse mellan texterna som handlar om hiphop och texterna som handlar om pop framträder indiekillens syn på popmusik på ett träffande sätt. Denna skillnad kan snabbt sammanfattas enligt följande: I texterna om hiphoplåtarna beskrivs musiken, i texterna om indiepoplåtarna beskrivs någonting helt annat, vanligtvis någonting ur skribentens vardag.

Längst i detta avseende går Margret Atladottir som inte med ett ord berör den låt hon skriver om (Rocky Dennis ”Maple leaves”) utan istället ägnar HELA sin text åt att berätta om när hon frågade chans på en kille år 1993. Dock är fenomenet genomgående. Susanne Cleasson skriver om Antony & the Johnsons ”Fistful of love” och ägnar större delen av texten åt att beskriva vilka solglasögon större delen av publiken på A & the J:s konsert i Dalhalla sommaren 2007 valde att bära. Samt vilka solglasögon hon själv bar. Gustav Gelin skriver om Broder Daniels ”When we were winning” och undviker i det längsta att berätta om något annat än hur mycket han själv och diverse medlemmar i bandet Broder Daniel haft för vana att dricka vid olika tidpunkter i livet. Listan skulle kunna göras mycket lång. Den bästa texten hittills på listan är enligt min mening David Djuphammars text om Mariah Careys ”We belong together”. Denna text handlar, hör och häpna, om själva LÅTEN.

Ledsen och besviken konstaterar jag att Nollnolltalet-listan lär oss tre saker:

1. Sveriges samlade musikjournalistkår har sjukt dåligt koll på musik. Trots att detta är det ENDA en musikjournalist måste hålla koll på.
2. Indiepop är musikstil som är omöjlig att beskriva. Man måste istället välja att skriva om något helt annat, exempelvis solglasögon.
3. Allt detta är, något oförskyllt men ändå, Andres Lokkos fel .

Personligen hoppas jag på att musik snart ska bli olidligt töntigt, så att folk som inte alls är intresserade av skiten slutar upp med att skaffa sig musikjournalistiska ambitioner. Alternativt att folk som faktiskt är INTRESSERADE av MUSIK skriver lite mer. Istället för en massa jeppar som gått journalisthögskolan och ska berätta för mig vilken musik som är bra bara för att dom tycket det var fränt att gå på en Tough Alliance-konsert nån gång för länge sen.

Liksom, pleeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeease.

Det är tio år sen det sista numret av tidningen Pop kom ut. Det hade Bobby Gillespie på omslaget och innehöll en lista med de hundra bästa indiepoplåtarna. Jag upprepar: Detta var tio år sen.

något annat

Det enda jag gör på bloggen är att tycka, bla bla bla. Egentligen längtar jag efter en värld utan tyckande. Man skulle kunna tro att jag har hamnat i en livskris. Igår var jag väldigt trött (jag hade ägnat natten åt den svårslagna kombinationen house och techno) och valde därför att titta på tv. Det var debatt i Agenda mellan Tomas Östros och en man i hästsvans (just hästsvansen är det bästa med den mannen, jag tycker det är soft stil att ha hästsvans). Oavsett – jag kände såhär: ORKA. Jag hoppades att det skulle vara ett program om kaskelotter istället, men det var det ju inte.

Jag brukar inte ofta drabbas av syndromet ORKA. Jag har därför tänkt att min minskande attention span i själva verket är Facebooks fel. Tomheten efteråt, brukar dom som är beroende av saker prata om. Tomheten efter att man suttit ett tag med Facebook, det är just en sådan ”tomhet efteråt”. Apropos Facebook skrev min kompis Henrik (i sin tur apropos att två böcker om ”lycka” skrivna av nyliberala debattörer recencerades i DN samma dag) häromdagen som sin status att han ville ta dom (nyliberala debattörena alltså) i famnen och säga att dom duger som dom är. Det tycker jag var fint skrivet av Henrik. Detta är också vad jag menar med att jag inte pallar att tycka saker: jag vill hellre kramas och duga som jag är.

Trots allt loggade jag in på Facebook idag (eller jag gjorde det kanske tio gånger men jag HÄNGDE inte), och jag var nära att skriva något sarkastiskt och putslustigt (som min status) om Patrik Forshages text om Glasvegas låt Geraldine, som idag publicerades på nollnolltalet.se. I den texten upprepar Forshage en mycket stor mängd rockjournalistiska klyschor, eller alltså han upprepar alla. (Exempel: ”Det finns inte tillstymmelse till ironi eller distans någonstans hos Glasvegas. Skulle man till exempel anklagande påminna dem om att både musik och stil lånat en aning från i tur och ordning Phil Spector, Lou Reed, Joe Strummer och bröderna Reid får man bara ett snett leende och en obstinat men kärleksfull »Be My Baby« till svar”. Jag hade tänkt skriva att jag enligt mina beräkningar redan hade läst den texten ungefär tretusen miljarder gånger. Det har jag ju. Men vadå ORKA.

Att duga som man är, det är ju verkligen en toppengrej. Att det är omöjligt att skriva en sån mening utan att låta ironisk är väl om något ett symtom på något sorgligt. Om mitt namn var Nina Björk hade jag skrivit att det är en politisk handling att anse att saker duger som dom är. Men jag blir så himla trött på att jag alltid måste göra en politisk twist på all skit jag skriver här på bloggen, för att legitimera inlägget för mig själv. Kanske ska jag därför låta bli denna gång. Puss och kram är kanske ett bättre avslut, men det låter ju också ironiskt. Hemskt synd, det.

fåglar och valar

Jag youtubar klipp på blåvalar. När jag var liten var jag väldigt intresserad av vilda djur. Det är ett intresse som börjar komma tillbaka. Under en månad tidigare i höst hade jag en kompis uppstoppade and i fönstret, vaktade den under tiden min kompis hyrde ut sin lägenhet. Nu saknar jag anden och funderar på att skaffa ett eget uppstoppat djur, helst en fågel. Jag vet inte var denna längtan efter ett uppstoppat djur kommer ifrån, fast jag har försökt fundera ut det. Det har varit mycket naturen på bloggen nu på senaste. Bloggen är en avspegling av mina intressen. Idag blåste det in ett lönnlöv genom mitt öppna fönster när jag vädrade. Hon sa att allt var lönlöst, men jag tyckte hon sa lönnlöv. Hur hastigt blir lönnarna gula, som lysa vår vandring i parken (att dö är att resa en smula, från grenen till fasta marken). Symboliskt löv, lönnlövet. Stadsparken är alldeles gul. Den matchar himlen som är grå, marken som är brun och Fyrisån som ser iskall ut. Tänk om jag hade haft ett par ”rejäla gummistövlar”. Då hade jag kunnat stövla. Blåvalen är det största djur som funnits på jorden. Information från youtubande: Vissa av blåvalens ådror är så stora att man skulle kunna simma i dom. Då hade man blivit röd av blåvalsblod. Kanske har blåvalens blod en annan färg. Blåvalar är ensamma djur. Dom seglar runt under ytan, en och en, korsar världshaven i jakt på plankton. Ibland ylar dom till varandra i djupen. På en dag äter dom typ fyrtio miljoner plankton. För ett år sen var jag i Tokyo. Utanför naturhistoriska museet där fanns en skulptur av en blåval i naturlig storlek. Jag stod en stund och gapade.

jaha

Det finns tillfällen i livet då jag lyssnar på Bruce Springsteens album Nebraska. Man kan säga att jag använder det albumet som en filt – ett skydd mot höstens första regn. Jag har en förväntan på att tillvaron ska vara fin och god, och livet någonting vackert, men så är det ju inte.

Eftersom mina cd-skivor numera är nedpackade i lådor hemma hos mina föräldrar lyssnar jag kanske på Nebraska via musiktjänsten Spotify, och sen mitt i är det reklam för något som heter ”Singalo” som är en ”dejtingsite” där man kan ”beskriva sina singelvänner”. Så att dom jävlarna slipper vara singlar längre. Livet är en strid, lilla Madicken. Jag gör så gott jag kan.

Jag försöker kämpa för det goda och det sköna, fast det är så svårt. För att få tröst vänder jag mig ibland till albumet Nebraska. Det finns en ömhet i musiken på den skivan, samtidigt som den är ödesmättad och på gränsen till sammanbrott. Singalo-reklamen är ett hårt slag i ansiktet på varje form av ömhet.

Jag gör verkligen så gott jag kan.

Jag blir så himla ledsen. Man kanske tar en promenad genom ett eftermiddagssoligt Uppsala, och det är höst och mycket vackert. Men på Stora Torget har dataföretaget Dell byggt en enorm reklampelare av stålbalkar och vit plast. Varje gång jag ser den så dör jag litegrann. Den reklampelaren har till enda (enda) uppgift att rasera mitt sista hopp om en bättre värld.

Det händer att jag går till min bokhylla och tar fram Strindbergs Ett Drömspel. Jag öppnar boken, läser – och drömmer om hur jag förstör Dells reklampelare, att jag klottrar ner den och skriver:

Hör oss!
Hör hur vi sucka!
Jorden är icke ren!
Livet är icke gott!
Människorna är icke onda,
icke goda heller!
De leva som de kunna,
en dag om sänder!
Stoftets söner i stoft vandra,
av stoftet födda
till stoft varda de!
Fötter att trampa fingo de,
vingar icke.

Jag tänker på begreppet värdighet. Inte värdighet som i stolthet och högburet huvud, utan om den värdighet som ligger i att vara människa. I att kunna tänka och så vidare. En radioreklam för en dejtingsite där man kan ”beskriva sina singelvänner” är inte VÄRDIG. Den är en moralisk gyttjepöl.

Jag tycker att man har en rätt att förvänta sig mer av livet än radioreklam. Eller nej kanske inte en rätt att förvänta sig, men en MÖJLIGHET att göra det. Att sikta lite högre än till radioreklamen.

Jag tar saker personligt. Tänk så mycket bra musik det finns. Kanske vill man lyssna på lite bra musik. Kanske slår man, oförberedd på vad som komma skall, på radiokanalen p3 i hopp om att få höra något av den senaste popen. Att lyssna på p3 är dock en dartpil i mitt ömma hjärta. Dom FÖRSÖKER ju inte. Dom spelar låtar som dom inte gillar, spelar vad dom tror att lyssnarna vill höra, kokar ner någonting vackert till en fadd buljong där det ENDA som återstår är en ledbruten och svältande minsta gemensamma nämnare. Tänk på tidningen Aftonbladet. Det finns en förväntan som säger att jag skulle kunna tänka mig att KÖPA tidningen Aftonbladet. Att se Aftonbladets framsida varje dag är att varje dag få ett litet slag i magen.

Jag är förstås medveten om att många läsare kommer att uppfatta detta inlägg som elitistiskt koketteri (alternativt översentimental patetik). Det kan jag leva med.

Dock tycker jag om att uttrycka mig drastiskt. En strävan efter en minsta gemensamma nämnare tillåter inte att man uttrycker sig drastiskt. Därför vill jag utrycka mig drastiskt.

En strävan efter den minsta gemensamma nämnaren tillåter inte att man använder stora uttryck som ”människolivet”. Inte heller tillåter formatet ”blogg” detta. Därför vill jag använda stora uttryck som ”människolivet”.

I Mästaren Ma låter Willy Kyrklund Ma säga följande:

I en främmande stad bland bergen, o denna gata i en främmande stad! Minnet hugger som en snickares stämjärn i mitt hjärta av trä.

Ensamheten har intet mått. Främlingskapet har ingen gräns. Vad har jag här att göra i en främmande stad?

Detta alltså apropos människolivet. Förhoppningsvis befinner vi oss nu på ett avstånd från dejtingsiten Singalos radioreklam som kan beskrivas som behörigt.

Fötter att trampa fingo de,
vingar icke.

Om vi nu befinner oss i en främmande stad bland bergen (utan vingar), och jag påstår ju att vi gör just det, kan vi väl ändå FÖRSÖKA uppskatta det som ändå finns att uppskatta.

När jag tänker på detta tänker jag på blommor. Dom är så fina. Dom blommar på liksom, dom är fina för den sakens skull, omgivna av regn och storm och hagel. Tänk på en vitsippa. Tänk sen på en radioreklam för en dejtingsite där man kan beskriva sina singelvänner. I fönstret har jag två pelargoner. Dom FÖRSÖKER.

När jag känner mig slagen i magen av tidningen Aftonbladets existens tänker jag på sköra ting. Jag tänker på blommor och skör musik. Någon dikt som passar bäst att läsa tyst. Jag tänker att det finns en slags motståndsrörelse i detta. I det vackra och försiktiga och i det ömma och värdiga.

Världen är så brutal. Livet är icke gott. Ändå finns det vitsippor. Lite hoppfullt.

Minnet hugger som en snickares stämjärn i mitt hjärta av trä.

i love your dark eyes yeah yeah

Jag har gjort en mix igen. Det är strictly vinyl, för så bör det vara. Mixen är ganska rak och okomplicerad, för så bör det också vara, tycker jag. Det kallas techno, har jag hört!

Tracklist:

Dj Wild – Roumaniaque [Love letters from Oslo]
Radio Slave – Koma Koma (Steve Lawler remix) [Rekids]
Seth Troxler – Panic, Stop, Repeat [Spectral Sound]
Mikael Stavöstrand feat. Katou – Dark Eyes (Brothers’ Vibe remix) [Lick my deck]
Unknown – B [Horizontal Ground]
Jerome Sydenham – Jor-El [UK Promotions]
Kris Wadsworth – Mainline [Hypercolour]
Dan Andrei – Untitled 6 [Be Chosen]
Deep’a & Biri – Fragile ( youANDme EDIT) [RC]
Lemon Popsicle – Bistra (Andy Chatterley mix) [Alive]

Ladda ner mixen här

litegrann om en låt: håkan hellström - nu kan du få mig så lätt

Ni vet det där klippet med Siewert Öholm och debatten om hårdrocksbandet W.A.S.P? Hur deras musik förmodades få svenska mellanstadiekids att släppa allt för att istället ägna sig åt att ”knulla som en best”. Det är roligt. Det allra roligaste är eventuellt hur företrädaren för tidningen OKEJ låtsas vara helt ovetande om att W.A.S.P. skulle stå för We Are Satans People och istället menar att det ”betyder geting”. Men hursomhelst – vad dumma dom var som trodde att hårdrock skulle förstöra oss. Är väl den allmänna åsikten numera.

Själv har jag aldrig lyssnat på W.A.S.P. men min lillasyster gillar (/gillade) dom. Jag gillar gangsterrap, även om jag inte lyssnar så mycket på det numera. Gangsterrap (älskar hur det låter på svenska!) är också en form av musik som rört upp känslor och ansetts förstöra ungdomen. En gång skrev jag uppsats i litteraturvetenskap om NWA. Jag älskar NWA. Typ när dom rappar såna här saker:

When me and my posse stepped in the house
All the punk-ass niggaz start breakin out
Cause you know, they know whassup
So we started lookin for the bitches with the big butts
Like her, but she keep cryin
"I got a boyfriend" bitch stop lyin
Dumb-ass hooker ain't nuttin but a dyke
Suddenly I see, some niggaz that I don't like
Walked over to em, and said, "Whassup?"
The first nigga that I saw, hit em in the jaw
Ren started stompin em, and so did E

Jag tycker att detta är ”kul”. Det är lätt att ha distans till det där. Det ligger så långt ifrån mig själv, det är totalt ofarligt, precis som när W.A.S.P. sjunger om att slakta getter och slåss, eller vad det nu kan vara dom sjunger om. Detta som bakgrund till det egentliga ämnet.

Jag var sjutton år när Håkan Hellströms debutalbum Känn ingen sorg för mig Göteborg släpptes. Nu är jag själv lika gammal som Hellström var då. Jag minns första gången jag hörde första singeln, albumets titelspår, på radion. Jag var inte så knäckt, jag trodde att det var Joakim Hillsons (du är så vacker utan spackel/att du inte kan förstå) nya låt. Senare ändrade jag mig.

Det var speciellt för mig att lyssna på exemplevis låten ”Vi två, sjutton år” när jag själv var sjutton år. På den tiden betydde musikens texter mycket för mig. Håkan Hellström var den första artist jag lyssnade på som sjöng om mitt eget liv (ansåg jag) på ett mer direkt sätt, i min egen samtid. Exempelvis Morrissey sjöng om någon jag kunde se upp till eller identifiera mig med, men inte just om mig.

Jag gillar fortfarande Håkan, särskilt den tredje skivan, som jag tycker är hans bästa. Oavsett detta tror jag att det är riktigt att säga att Håkan Hellström har präglat mig. Jag har i någon mån förändrats som människa av att lyssna på den där första skivan om och om igen, i en så kallat känslig ålder dessutom. Det har antagligen att göra med identifikation.

Jag har lyssnat på första skivan igen nu. Särskilt har jag lyssnat på spår nummer fyra, som bär titeln ”Nu kan du få mig så lätt”.

När jag lyssnar på den låten kommer jag direkt in i den stämning som den alltid har förmedlat till mig: Festen är slut, man ser saker i sitt rätta ljus och för vad de är, allt känns snöpligt och torftigt. ”Vinden håller tal / på en hamburgerbar” och man känner en längtan efter en gemenskap som man inte förstår var den finns. Jag tänker på när jag bodde i Mora, på den tiden jag inte tyckte att det var kul att gå på fest, att jag kände mig utanför osv. Det verkar som att det alltid är höst eller vinter i dessa minnen, att jag cyklar genom mörkret påväg hem.

Detta är en stämning som jag känner mig hemma i. Poängen här är att jag inte är säker på huruvida ”Nu kan du få mig så lätt” är hönan eller ägget i detta. Jag vill åtminstone inte utesluta att det faktiskt kan vara så att låten är hönan. Och att – för att för skojs skull uttrycka mig överdrivet drastiskt – hela min tonårstid är ägget.

Saken är, som sagt, att jag tänkt att denna låt i någon mån handlar om MIG medan Ice Cubes rappande om ”dumb ass hooker ain’t nothing but a dyke” alltid har handlat om några andra människor, seriefigurer i ett Compton som jag nästan inte vet om det finns på riktigt eller om det bara är en legend.

De senaste veckorna har jag, när jag behöver en liten paus från housen, lyssnat mycket på the Dream. The Dream kan fungera som exempel för att illustrera vad jag försöker säga. The Dream skulle aldrig få för sig att sjunga om en vind som håller tal vid en hamburgerbar. Istället sjunger han om att han är jävligt framgångsrik i allmänhet, och sjukt grym på att ligga i synnerhet.

Håkan Hellström:

Men jag våga aldrig hålla din hand
vi är inte såna
som i slutet får varann

The Dream:

She's telling all her homies
I'm the real deal
Everytime she leave the crib
Shawty be coming right back
She talkin' dirty all up in my ear
And I'm gonna' put this dog right on her kitty cat

Håkan Hellström:

Det var så mörkt
den kvällen jag gick hem
jag hade hoppats på något
hoppats på något
hoppats på något

The Dream:

I love it when she put them pretty lips on me
Purple kisses, purple kisses
She kiss me from my head, down to my feet
Purple kisses, purple kisses
She got that MAC on her lips when she doin' it to me
Purple kisses, purple kisses

För mig har det varit naturligt att tänka i banor som: jag våga aldrig hålla din hand. Tänk om jag hade lyssnat på the Dream istället när jag var sjutton. Kanske hade det varit bättre för mig.

När jag lyssnar på ”Nu kan du få mig så lätt” kan jag göra det av nostalgiska skäl. Men det är inte bara av nostalgiska skäl. ”Nu kan du få mig så lätt” har påverkat min självbild. Jag har identifierat mig med den och tänkt att den självbild som förmedlas i den låten är rätt, att det är den självbilden som är ”jag”. Kanske hade jag varit en mer osympatisk person om jag istället identifierat mig hårt med en låt som handlade om att en tjej anser att jag är ”the real deal”. Då hade jag åtminstone haft det att jobba med nu.

Siewert Öholm orade sig för att hårdrocken skulle göra barn till bestar, men vem vill vara en best? Det är ju bara på skoj. Håkan Hellström är mer subtil än så. Han erbjuder identifikation i livet, inte någon eskapism eller något ”häftigt”. Kids beware! Inga tv-debatter kan hjälpa oss nu.

ytterligare argument för poängen i förra inlägget

vi vantrivs i kulturen

På morgonen läser jag tidningen, vilket jag borde sluta med. Det här kan man utsättas för när man läser tidningen: Publicering av en enkät där någon berättar att han eller hon ska rösta på något som tydligen kallas "Alliansen". (Förresten, vad socialministern skrev på DN debatt i veckan pallar jag inte att beröra en gång till.) När man läser tidningen kan det också hända att man får läsa en jättelång artikel om Killingängets "skaparprocess". Först i Filter. Ett par veckor senare står exakt samma artikel i DN. En vecka senare har Svd gjort en egen layout på typ exakt samma text. (En liten önskan: Att kvoten för artiklar om manliga kompisgängs "skaparprocesser" nu är fylld för resten av decenniet) Jag skulle kunna välja att låta bli att läsa. Ännu har jag inte den styrkan, dock. Jag jobbar på det.

Ibland är det reklambilagor i dagstidningar. Dessa brukar jag förstås slänga. Häromveckan var det nån reklambilaga för Pressbyrån, som innehöll artiklar om medier i allmänhet. Och ja, självklart var jag svag nog att LÄSA den. Det var en lång artikel om svensk magasinhistoria. Där stod det bland annat att tidningen Pop "tog popmusiken på allvar". Jag ba, ojojoj här fick jag lära mig nåt nytt, den här historien har minsann aldrig berättats förr. Döda mig. En fördel med Sovjetunionen var att där inte fanns några "magasin" och, vilket är viktigare, inga artiklar som berättar att ett "magasin" tog "popmusiken på allvar" och att detta - i sig - var något alldeles storartat och speciellt. (En till liten önskan förresten: att kvoten för beskrivningen "en svensk Vanity Fair" är fylld för åtminstone det närmsta decenniet.)

Det var en fin essä om valar i svenskan för några veckor sen. Den var det säkert ingen som läste ändå. Häromdagen skrev DN litegrann om en gummibåt med soppatorsk som drev runt utanför Italiens kust, medan de 78 afrikanska båtflyktingar som fanns på båten en efter en mötte döden i solskenet på ett glittrande medelhav. Fem stycken överlevde (de drack urin) och kommer att bötfällas i Italien innan de skickas tillbaka till ett "Afrika" där de inte äger något alls. Många båtar hade passerat den drivande gummibåten, men det var ingen som stannade.

(Eller ok jag kan väl slå in en öppen dörr och i detta sammanhang trots allt citera socialministern: "Verklighetens folk har jag kallat den breda del av Sveriges befolkning som lever ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv och för vilka politik kommer i andra hand." Jävla cp.)

Så ---- ja pust och stön. Jag har varit i skogen, på ett ställe som heter Norra Garberg, och tittat på hösten. Samt plockat trattkantareller. Det var mycket vackert i skogen, och nästan alldeles tyst. Detta hjälper förstås inte båtflyktingarna ett dugg.

därför att jag har sanningen och rättvisan på min sida

Jag tycker som sagt att det är ganska kul i skolan för tillfället. Jag pluggar straffrätt. När man håller på med straffrätt gäller det – kanske i större utsträckning än gällande någon annan aktivitet – att ifrågasätta vad man sysslar med. Såhär skriver min kursföreståndare apropos detta:

”När man tillämpar ett system, vars enda uppgift är att tillfoga andra människor någon form av lidande, blir det viktigt att systemet bärs upp av skäl som i något avseende går att rättfärdiga samt att skälen är sammanhängande och begripliga.”

Detta är alltså vad jag försöker lära mig: att tillfoga andra människor någon form av lidande. Systematiskt dessutom. Det är svårt med straffrätt.

Ofta är skälen till att man tillfogar andra människor lidande vare sig rättfärdiga eller begripliga. Inom ramen för straffrättssystemet gäller detta framförallt det faktum att återfall i brott är en försvårade omständighet samt det på alla sätt märkliga institutet ”artbrott”. Ibland är skälen begripliga och logiskt sett även rättfärdiga. Även det begripliga och ”rättfärdiga” lidandet är dock förstås problematiskt.

Straffrätt innebär moralisk kommunikation. Denna är till sin natur ensidig. Vissa människor kommunicerar en vedertagen moral och andra förväntas ta till sig denna moral. Vem som sitter på vilken sida bestäms av faktorer som i flera avseenden kan beskrivas som slumpmässiga.

Straffrätt bygger på en motsatsställning mellan ”rätt” och ”fel”. Världen består inte av motsatser. Saker har istället en tendens att vara både rätt och fel samtidigt. Några hänsyn till detta tas inte i straffrätten. I en av mina kursböcker citeras Henry Fielding:

“There are a set of religious, or rather moral writers, who teach that virtue is the certain road to happiness, and vice to misery, in this world. A very wholesome and comfortable doctrine, and to which we have but one objection, namely that it is not true.”

Den bästa konstnärliga skildringen av straffrätten som jag känner till är klippet nedan, taget ur Fanny och Alexander. Jan Malmsjö i rollen av biskopen kan här sägas representera straffrätten:



Man kan fråga sig varför man vill hålla på med detta. Varför man vill vara Jan Malmsjö, som i klippet ovan gestaltar den otäcka biskopen i dennes kanske allra otäckaste skepnad. Jag håller på och funderar på det. Min förhoppning och min utgångspunkt är ändå att en kunskap om systemet är en förutsättning för möjligheten till en ödmjuk användning av detsamma.