Filosofins resultat är upptäckten av uppenbart nonsens och bulor som förståndet fått när det stött emot språkets gränser. De, bulorna, låter oss inse upptäcktens värde.

chipsinlägg med kokain

I Stockholm finns det tidningar och tunnelbana. Priset på tunnelbanan höjs. Tidningarna citerar ”Chipstobbe”; moderaten som sa att priset bara höjs med en summa motsvarande tre chipspåsar. En kille intervjuas om vad han tycker om höjningen av priset på månadskortet och svarar ”Jag får det av morsan så jag skiter i vad det kostar”. Han förenas med Chipstobbe i sitt sätt att offentligt visa upp sin dåliga förmåga att tänka sig in i andra människors situation. Inget får oss att gå man ur huse som moderater som tycker att saker kostar lika mycket som chips. Så fel det blir när dom ska tala till kidsen på gatan. Han borde ha sagt: månadskortet höjs ju bara med en summa motsvarande 0,1 gram kokain.

Till och med Fredrik Reinfeldts son har reagerat på Chipstobbes härjningar och skrivit på twitter att det är ”fel” att kostar så mycket. Detta vet jag eftersom DN valde att citera Fredrik Reinfeldts son. Det är bara bilder i DN nu för tiden och den enda text dom har är ett citat av Fredrik Reinfeldts sons twitteruppdatering. DN är också en tidning som finns i Stockholm, dom har sitt huvudkontor i Marieberg. Jag fick en räkning från DN nyss. Den var på 950 kr. Detta är vad det kostar att ta del av Fredrik Reinfeldts sons twitteråsikter om det rimliga i SL:s prissättning på sina månadskort: 950 kr. Värt! Jag kommer att försumma mycket chips för dess skull.

Det är Björn Wiman som är kulturchef på DN. Han har inte fluga som Olof Lagercrantz. Björn Wiman tyckte att det var värt att skriva en snutt om att han hade läst i systertidningen Expressen att Ola Lindholm kanske har tagit kokain en gång. Kanske var det detta som fick Björn Wiman att fatta pennan: det faktum att Fredrik Reinfeldts son ännu inte twittrat i frågan. Björn Wiman skrev: ”man ljuger inte för barn”. Han tänkte att om Ola Lindholm kanske har tagit kokain och sagt att han inte har det så har han kanske ljugit. FÖR BARN!

Tänk om Ola Lindholm hade köpt chips. Sen hade Expressen hört av någon att Ola Lindholm kanske hade köpt chips och så skrev dom om det. ”Programledare tagen av polis för att ha prioriterat äcklig white trash-mat som man blir ful av istället för SL-kort”. Björn Wiman tar sig för pannan där i Marieberg. Han skriver att han läst i Expressen att Ola Lindholm köpt chips, FAST DET ÄR ONYTTIGT FÖR BARN MED CHIPS. Barnen äter chips eller åker tunnelbana: båda sakerna blir man tjock av. Domedagen är nära. Fredrik Reinfeldts son twittrar: ”Det var fel att köpa chips”. Redaktörerna på DN tänker: ”JA vi har någt att fylla tidningen med idag igen”. Chipstobbe och har-eventuellt-tagit-kokain-ingen-vet-Ola får bära varsitt hundhuvud. Tidningsbranschen klarar sig en stund till. Men tunnelbanan går aldrig i tid.

när burial släpper ny tolva står vinden stilla

gästbloggare: jack kerouac skriver om min joggingtur igår!

Så i Stockholm när solen går ner och jag joggar längs med vattnet på Reimersholme och Långholmen och ser den mörka himlen över Liljeholmen och tar in alla husen i Gröndal och ljusen som bildar en stor ofattbar båge hela vägen till Södertälje, och allt som är däremellan, alla människor där och deras drömmar och hur ofantligt det är, och i Fruängen gråter barnen om dom låter barn gråta där, och det blir stjärnklart inatt och du vet väl att Gud är Nalle Puh? Och ingen, ingen vet vad som ska hända med någon, förutom det ömkliga tjatet om att bli gammal. Jag tänker på ... Jag tänker på ...

Nu är Ronnie Sandahl GRÖN av avund!

samtiden

Igår var jag på Dramaten och tittade på Vargtimmen – jag tänkte att det var så samtida. Stövla runt på en ö och inte kunna sova, och snart ska man få barn. Ens tjej ska få barn, själv är man en konstnär som inte kan sova. Ens tjej som ska få barn lämnar en inte, hon tänker att det är uttryck för kärlek, detta att inte lämna.

Karin Dreijer har gjort musiken till föreställningen, och denna musik var det bästa med Dramatens uppsättning. Samtida musik. Välkommen till Stockholm: här får du en iphone 4 och en skrynklig skjorta och en mp3-fil med musik som Karin Dreijer har gjort.

I fonden visades en film av en pojke som cyklade på en vinterväg. Chansen/risken för att Acnes annonskampanjer för hösten 2012 kommer att innehålla snörvliga cykelpojkar bedöms numera vara runt 40 %, vilket får betraktas som en hög siffra. Man tänkte: det där är barndomen. Sen tänkte man: att vara konstnär och inte kunna sova – det är att vara vuxen fast man är barn. Tvärtom menar jag. Man längtar efter dagen. Det tar lång tid innan den kommer. Bergmans manus är stundvis vackert: då blixtrar pjäsen till för en sekund. Det är mer synd om konstnären än om hans gravida tjej eftersom konstnären har mardrömmar. Han vill hellre ligga med sitt ex än med sin tjej. Han tvingar sin tjej att vara vaken så att han inte ska tvingas drömma mardrömmar om sitt ex. Tjejen säger: jag är så trött. Konstnären tar på sig en fjällrävenjacka.

Jag var nu nära att skriva såhär: Jag tycker att man ska vara försiktig med Ingmar Begman. Sen tänkte jag: vad fan menar jag. (Ingmar Bergman satte själv upp Strindbergs Spöksonaten i Målarsalen på Drameten. Det är ju många år sen nu och jag såg inte den föreställningen. Finns det en linje att följa här, med allt mer urvattnade spökteman?)

Tillbaka till ämnet. Man är konstnär och man säger: ”En minut är egentligen en väldig tidsrymd. Den här börjar nu. Tio sekunder. Dessa sekunder. Ser du så länge de varar. Ja, minuten är inte slut än. Nu äntligen, nu är den borta.”

En fortsättning på detta: Senare på kvällen var vi på Riche. Rebecca och Fiona var där. Två killar blandade rock och techouse. Samtiden.

antifeministbingo

(http://annaardin.wordpress.com/)

den negativa uppbyggligheten

”Stockholm är fyllt utav det där. Jag skulle vilja bränna ner hela skiten”
- The Embassy, intervjuade i tidningen Bon för några år sen.

Vem av de båda i the Embassy var det som fällde ovanstående tänkvärda citat, och vad var det han menade att Stockholm är fyllt av? Det är inte så viktigt i detta sammanhang. Det viktiga är att han skulle vilja ”bränna ner hela skiten”, och att denna skit alltså syftade på Stockholm. Citatet illustrerar något jag tänkt skriva om länge, nämligen det märkliga fenomen som i allmänt språkbruk brukar benämnas ”Göteborg”.

Göteborg är en stad i Sverige tänker nog många läsare i detta skede av texten. Detta är också vad de flesta tror. Vissa människor, eller åtminstone en (det vandrande bildningskomplexet tillika Nöjesguidenskribenten Carl Reinholdzon Belfrage), verkar dessutom leva i föreställningen om att Göteborg är en så kallad ”storstad”. Så är dock inte fallet. Fallet är att Göteborg is a state of mind.

Den antagligen främste skildraren av detta mentala tillstånd, åtminstone i den samtida populärkulturen, är förstås Håkan Hellström. Vem skulle annars ha författat strofer som ”det är en vacker dag på Stigbergsliden, och jag väntar på kranen” eller ”och Vasastan är som Chinatown”? Här tänkte jag dock, för att illustrera fenomenet ”Göteborg”, använda ett exempel från Håkans senaste skiva, där han sjunger följande

Det finns en första plats, som aldrig går att nå
för ingen tror att dom är nåt där jag kommer ’från.
Alla försöker bli av med leran från Götaälven
som satt sig på själen och på självförtroendet i varje tjomme

Det finns en sak i dessa rader som jag tror att Håkan har alldeles rätt i, nämligen att leran från Göta älv har satt sig på själen i varje tjomme. Dock tror jag att Håkan har helt fel när han påstår att alla försöker bli av med denna lera. Tvärtom snarare, skulle jag vilja påstå. ”Göteborg” innebär snarare att samla på sig så mycket lera man någonsin kan, just från denna Göta älv, gnida in den så hårt och djupt i skinnet som det någonsin är möjligt och sedan, när man är så lerig att man nästan inte syns, högt och stolt ropa: jag har fått lera på självförtroendet! Jag kommer aldrig att nå första plats! Åh fyfan så gött! Jag vill bränna ner all skit som inte har just denna ädla lera på sin kropp!

Jag menar alltså framförallt att Håkan har fel när han påstår att ingen ”tror att dom är nåt” där han kommer ifrån. ”Göteborg” handlar just om att med vansinnig intensitet och frekvens hävda just att man är nåt. Till exempel ”Sveriges framsida”. Övriga landet är oförstående. Jaja Sveriges framsida, whatever. ”SVERIGES FRAMSIDA” skriker Göteborg tillbaka. Alla andra: jaja ni sa det. ”SVERIGES FRAMSIDA!!!” vrålar Göteborg, och tillägger ”Jag ska bränna ner det där jävla Stockholm!!!”. Övriga landet ber Göteborg att ta ett chill-pill, men Göteborg lyssnar tyvärr inte.

Inte endast medlemmarna i the Embassy verkar tycka att det faktum att man fått lera på själen ger en en moralisk rätt att bränna ner andra städer. I Torgny Lindgrens roman Norrlands Akvavit finns en, som det brukar kallas, ”dråplig episod” där en karaktär som kallas ”Stockholmaren” (”i södra Sverige har han ett namn”) blir så arg på sin, i trakten födda och uppvuxna, hustru att han stryper henne. Detta eftersom hon en gång för mycket använt begreppet ”vi”. ”Vi gör inte så här”, säger frun, och det rinner över för Stockholmaren. Han menar att hon i detta ”vi” inkluderar varenda krondike i norra Västerbotten, men aldrig någonsin honom. Han är ju Stockholmare. Det verkar som att ”Göteborg” härjar fritt även i Västerbottens inland, åtminstone om man får tro Lindgren.

Det finns aldrig någon som i intervjuer påstår att dom vill bränna ner hela skiten Göteborg. Personligen vill jag inte bränna ner någon stad alls. Dock tycker jag att Göteborg kan ta och tagga ner lite.

tågresa tillsammans med en folkkär man

För bara någon timme sen hade jag det tveksamma nöjet att dela tågkupé med ingen mindre än den berömde entrepenören Bert "jag hoppas att Bengt Westerbergs dotter smittas av hiv av en invandrare" Karlsson, det "sunda förnuftets" främsta apostel i svensk offentlighet. Omedveten om varje hämning lade han ut texten för alla oss som inte kunde undvika att höra.

Här är några citat som jag lyckades anteckna:

"Det var viktigt att sd kom med i riksdagen, men dom är mobbade. Dom blir kallade främlingsfientliga. Det är mobbing."

"Man måste kunna kräva för uppehållstillstånd, alltså vad heter det att . . . att folk får vara i Sverige . . . man måste kunna kräva att dom först kan språket. Men inte turkar, för dom har svårt språk. Det är skitsvårt alltså."

"Jag har haft turkbulgarer som mina favoriter, dom ville jobba, men dom skickade ju migrationsverket ut först. Men somalierna var ju hemska alltså. Dom åker runt i Malmö som en milis."

"Jag kan se två tjejer kyssas men jag har svårt att se två killar kyssas. Fyfan alltså. Men jag jobbar ju med många bögar och . . . ja . . . "

"Alla sura kärringar är på landstinget. Antingen har dom mens eller så är det problem med sexlivet. Så är det. Den har jag alltid kört med på mina arbetsplatser – är det nåt så är det mensen eller sexlivet."

"Jag är Sveriges bästa föreläsare. Jag är nästan expert på allting. Jag kör alla alltså, alla dom stora, alla universitet, alla högskolor. Jag är den som får mest betalt också. Femti tusen!"

"Jag kan se igenom allting, allt snack. En gång la jag en porrtidning i biskopens kundvagn. Jag skojar med alla."

"Sen är jag svampexpert också, jag plockar svamp. Jag har plockat 360 liter kantareller i år. Jag skulle kunna blunda och hitta svamp alltså."

Efter dessa utläggningar hände följande två saker:

1. En person som jag av samtalet förstod var Kristdemokratisk riksdagsman utbrast: "Jag ska föreslå i partiet att du kommer till vår riksdagsgrupp och rör runt i grytan!"

2. En äldre dam utbrast: "Du är som han som säger att kejsaren är naken! Får jag krama dig?"

Så mina vänner, går det till på tåg.

som liknade känslan man har

so I tried to be hip / and think like the crowd / but even the crowd can’t help me now

Imorse gick jag upp klockan halvsex och det var dimma i Uppsala och jag hade mössa. På perrongen vid morgontåget mot Göteborg stod alla tysta. Malin sa: jag kommer att minnas denna morgon. Det var högtidligt som i en isländsk saga. Pia Kjearsgard hade sagt att hon ville sticka hål på den svenska självgodheten. På perrongen i kylan kände vi som samlats där, och som var bland dom första att möta denna nya dag, att det var något som var förstört. Detta något hade den danska politikern kallat för Den Svenska Självgodheten. Jag drog mössan över öronen eftersom jag inte kände igen vinden och dimman denna morgon. Frånvaron av det som kallats Den Svenska Självgodheten var våt och kall och blåsig och kändes konstig mot huden.

På golvet i hallen låg tidningarna, DN och Svenskan. I dom fanns det, upptäckte jag när jag kom tillbaka från den dimmigt tidiga promenaden till tågstationen, bilder från Moderaternas valvaka. Alla log på bilderna och hade pärlörhängen och var snygga. Kanske tänkte dom: valresultatet säkrar att man kommer att kunna se varandra i ansiktet i ett klassrum framöver. Dagens Nyheter skrev: "Folkhemmets parti, nu ett bland andra" och att Mona Sahlin tagit nederlaget värdigt. Jag förstod att dom hade rätt. Benen känns så tunga.

-

valrörelsens lågvattenmärke hittills?

Ett citat ur valrörelsen: ”jag tycker att man ska kunna se varandra i ansiktet i ett klassrum”. Vad är detta för uttalande? Varför förekommer det i valrörelsen? Det finns förstås flera anledningar. Dessa kan exempelvis vara populistisk symbolpolitik, eller en extrem dumhet hos den enskilde politikern (som gjorde uttalandet), eller något ytterligare annat. Svårt att säga! En sak är dock mycket enkel att säga och det är att anledningen inte är den här: att det är ett reellt problem i svenska klassrum att man inte kan ”se varandra i ansiktet”. Att lärarna inte vet om eleverna lyssnar för att de inte ser deras ansikten? Eller kanske att eleverna inte ser lärarna? Den svenska skolan famlar i blindo, ingen möter någon annans blick? Jag medger förstås att på de skolor som är särskilt utformade för synskadade elever är problemet säkerligen stort. Dock av biologisk art snarare än politisk, får man förmoda.

Ett så oändligt idiotiskt citat som ”jag tycker att man ska kunna se varandra i ansiktet i ett klassrum” kan givetvis bara ha yttrats av en enda svensk politiker. Jag talar då inte om Jimmie ”Blåsippans väg” Åkesson utan om Jan Björklund. Det är synd om Jan Björklund tycker jag, eller han har något hjärtskärande över sig. Han tror att han är smart! Det hjärtskärande i detta faktum är Jan Björklunds enda försonande drag.

Vad menar han? Tycker andra partier att man INTE ska kunna ”se varandra i ansiktet i ett klassrum”? Kanske anser Vänsterpartiet att man, i solidaritet med de av biologin mindre lyckligt lottade, bör övertäcka sina ögon med en svart halsduk och känna hur det är att vara blind? Anser Moderaterna att man bör titta ner på folk istället för att se dem i ansiktet? Kanske tycker Kristdemokraterna att man bör vända blicken mot skyn istället för att lockas av världsliga frestelser (eftersom detta kan göra en, exempelvis, homosexuell)? Men om detta nu är sant, varför ska det bara gälla KLASSRUM? Vad ska man till exempel göra på rasten? Eller tänk om man inte ens går i skolan utan istället arbetar? Och just ja, det är ju inte ens sant.

Vad får en människa att, i en politisk debatt på absolut högsta nivå, slösa dyrbar tid på att säga ”jag tycker att man ska kunna se varandra i ansiktet i ett klassrum?”. Det måste vara något annat! Det måste finnas ett större sammanhang här. Jag tror att detta sammanhang, den diskurs som gör att uttalanden av denna typ kan framföras av en svensk politiker (som dessutom är statsråd) tyvärr faktiskt finns i Sverige. Denna diskurs tillåter variationer av det nu diskuterade citatet som skulle kunna se ut såhär:

- Jag tycker att man bör kunna åka tunnelbana i London utan att sprängas till döds av självmordsbombare.
- Jag tycker att romer bör ha hederliga arbeten.
- Jag tycker inte att tonårsflickor ska bli mördade av sina farbröder för att de har hånglat på en skoldisco.

Varför känner någon att han eller hon vill SÄGA saker av denna typ? Det är inte för att deras politiska motståndare tycker annorlunda. Det är inte heller för att någon ska kunna säga emot (alla håller ju med i sak!). Det handlar om att skapa en DISKURS. Det är inte vad Jan Björklund säger som är hemskt, det är med vilka undertoner detta sägs, det är det faktum ATT han säger det! Ingen skulle i en politisk debatt säga: jag tycker att barn ska slippa bli våldtagna av sina gymnastiklärare. Fast alla tycker det. Det är ju just därför det inte sägs, det är liksom ingen fråga! Jan Björklund tycker uppenbarligen att det finns ett BEHOV av att säga ”jag tycker att man ska kunna se varandra i ansiktet i ett klassrum”. Han vill göra just detta till en fråga.

Var kommer detta behov ifrån Jan?

angående valet