varje år har sin arthur russell, och det är är tjugohundratolvs

Folk sitter utomhus och fikar. Jag vill köpa solglasögon. Solen känns som något alldeles nytt.

erland

litegrann om en "debatt"

Tröttheten som plötsligt kan drabba en när man försöker följa en ”kulturdebatt”! Den liknar tröttheten man känner när man går på bio och tvingas se reklamfilmen innan. Eller när man ser Jehovas vittnen – alltid i beiga kläder – stå och vifta med sin tidsskrift ”Vakna!” i tunnelbanan. Man upplever sig bli behandlad som en person som inte kan tänka på egen hand. Reklamfilm, Jehovas vittnens tidsskrift ”Vakna!” samt ”kulturdebatten” har just denna sak gemensamt: de levererar påståenden utan att intressera sig för argumenten som eventuellt skulle kunna stödja dem. Det verkar spännande först, men när den andra reklamfilmen rullar igång, eller när man ser Jehovas för tionde dagen i rad – alltid lika obehagligt korrekt klädda! – börjar det bli kletigt. Snart är man trött, mätt och ledsen – och går hem med kall sockervadd i öronen (den går inte bort på flera dagar).

Jag skriver nu, självmedvetet som alltid, om ”en känsla”. Reklamen handlar också om ”en känsla”. Jehovas vittnen spelar på ”känslor”. Det som är sympatiskt med såväl reklam som Jehovas är att de inte heller låtsas ha andra avsikter. Med ”Kulturdebatten” är det annorlunda. Inte i fråga om att den endast hänvisar till ”känslor”, men för att den inte står för det. ”Kulturdebatten” lever i föreställningen om att den behandlar tidens stora frågor. Dess aktörer lever också i föreställningen om att besitta en annan typ av intellektuellt kapital än vad Jehovas genomsnittlige vittne gör.

Låt oss se om de sista påståendena kan vara sanna, genom att visa på några exempel från den ”kulturdebatt” som tagit störst plats i de svenska dagstidningarna vintern 2012: den som började i ”kulturvänstern” men nu verkar ha landat i den nollpunkt som utgörs av en man i Norge som en sommardag gick runt med ett automatvapen och dödade alla han såg.

Författaren Bengt Ohlsson inledde alltihop när skrev i DN att han ”blir irriterad när jag hör vänstermänniskor komma hem från USA och prata om hur feta och dumma och ignoranta amerikanerna är eftersom de gillar dödsstraff och att bara sextio procent av dem röstar”. Artikeln var längre än så, men kan sammanfattas just i citatet ovan: Bengt Ohlsson blev irriterad. Det kan man förvisso förstå. Jag tänkte: har DN Kultur försökt visa att de är nere med sociala medier genom att publicera Bengt Ohlssons privata blogg i halva kulturdelen? Och jag tänkte: vem bryr sig om att läsa om vad som gör författaren Bengt Ohlsson irriterad? Jag var förvirrad en stund vid frukostbordet, men sen förstod jag vad som var på gång – en ”kulturdebatt”! Bäva månde den svenska intelligentian, handduken var kastad! Sveriges skarpaste hjärnor vässade unisont sina pennor – man hörde surret från pennvässarna hela vägen in i min lägenhet. Bengt Ohlsson blev irriterad han när hörde vänstermänniskor prata skit om amerikaner. Man kunde känna själva Historien skälva.

Tusen inlägg följde. Olika människor ”kände” olka saker inför att Bengt Ohlsson blev ”irriterad”. I Aftonbladet kände Åsa Linderborg att Bengt Ohlsson nog ville vara ett bedårande barn av sin tid eftersom det är så hemskt med högervindarna just nu. Osv. Snart var det dags för en annan av Sveriges mest namnkunniga författare – Maria Sveland – att känna på DN Kultur. Där Ohlsson var irriterad var Sveland rent av ”deprimerad”. ”Som vanligt reagerar min kropp före mitt medvetande”, skrev Sveland. Vid frukostbordet upplevde jag ungefär samma reaktion som i fallet med Ohlssons artikel – jag trodde först att det var någon form av dagboksanteckning. Vad är det som gör Sveland deprimerad? Det är svårt att veta! Jag försöker läsa artikeln igen. Tyvärr är den ganska svårläst och jag hänger inte med i svängarna. Klart är att den handlar om mannen i Norge och hans automatvapen. På något sätt hänger detta ihop med att svenska morderatmän ville ordna en demonstration mot Tur-teaterns uppsättning av Valerie Solanas ”Scum-manisfestet”. Och sen: ”Det är i detta samhällsklimat som Bengt Ohlsson skriver sin märkliga känslomässiga antiintellektuella text om kulturvänstern som just handlar om hans aversion inför en politiskt korrekt vänsterhegemoni”. Plötsligt förstod jag alltså – vad dum jag var som inte såg det direkt! – det rörde sig om en ”kulturdebatt”.

Även om jag har svårt att riktigt förstå Svelands artikel (trots att jag, och det är nog viktigt att påpeka, i grunden är välvilligt inställd till dess eventuella poänger), tror jag att hon lyckas med något annat – att ge oss ett verktyg med vilket vi kan hitta ”kulturdebatter”. Därför, för alla tidningsläsare vid svenska frukostbord, såhär gör man. Man läser alla artiklar i de tidningar man råkar prenumerera på, och kollar kanske även lite på nätet. Kanske får man lära sig något om situationen i Syrien, eller Grekland, eller om en ny roman. Och om man då, mitt i allt detta läsande, hittar en ”märklig känslomässig antiintellektuell text” – då kan man vara säker på att det just är en ”kulturdebatt” som man har snubblat över! Det är mycket praktiskt. Distinktionen gentemot de delar av tidningen som utgörs av reklam är svår att göra med hjälp av denna definition – men här kan jag själv bjuda på ett knep: Reklamdelarna har ofta något fler bilder, även om också den skillnaden oftast är marginell.

Tröttheten!

Vad är det då som gör mig ”irriterad” och ”deprimerad”? (Det här ÄR min privata blogg!). Jag blir irriterad och deprimerad över att det ska vara så här! Jag blir deprimerad av att det inte går att skilja ”kulturdebatten” i Sveriges största dagstidningar från – exempelvis – tramsiga inlägg i denna blogg, skriva på tjugo minuter på skoj. Jag blir deprimerad över att ingen bryr sig om att leverera argument utan anser det vara okej att bara tycka en massa saker helt taget ur luften. Jag blir deprimerad av att det är legitimt att skriva en artikel som bara handlar om att man blir ”irriterad” eller ”deprimerad” utan att förklara varför. Jag blir irriterad på att inte bli tagen på allvar som läsare – att jag förväntas ta del av artiklar som uppenbarligen är riktade till barn, och dessutom betrakta dem som inlägg i en ”kulturdebatt”. Jag blir deprimerad över att Sveriges mest namnkunniga kulturskribenter ägnar sig åt en sandlådemässigt ”men durå” – och inget annat. Och jag blir så vansinnigt trött på att detta ”men durå” ständigt publiceras.

Tröttheten! Vi får det offentliga samtal vi förtjänar.

litegrann om en låt: todd terje - inspector norse

Författaren och konstnären Stig Claesson har skrivit någonstans (och jag har för mig att han citerade någon annan, men jag minns inte vem det var) att det allra svåraste att teckna är en häst som springer, sedd rakt bakifrån. En annan sak som är svår att skildra i konsten är glädjen. Melankoli är ganska lätt (stråkar, sommarnatt, förgänglighet). Till exempel existentiell ångest brukar konsten också få till rätt bra (”och tidens hittebarn här satt i solen” – det finns även många andra exempel). Värre är det med glädjen! Varför finns det så få exempel på glädje i konsten? Är det för att glädjen skulle vara banal? Att det så att säga blir Thore Skogman av alltihopa? En sådan ståndpunkt tycker jag bara är ytligt goth-trams. Är det för att glädjen är självtillräcklig och inte behöver konsten? Nej – jag tror det beror på att glädjen, möjligen med undantag för baken på en häst som springer, helt enkelt är det allra mest svårskildrade. Därför är det få som ens vågar sig på att försöka.

Det finns ett par signifikanta undantag. När Tranströmer fick nobelpriset skrev Björn Wiman en fin kolumn om Tranströmers dikt ”C-dur”, som, vilket Wiman gjorde en poäng av, lyckas med något förunderligt: att skildra – och därmed också framkalla! – detta fantastiska vi kallar glädje. Jag håller helt och hållet med Björn Wiman om detta och instämmer även i att ”C-dur” är en dikt värdig ett nobelpris:

Natten lyste vit.
Han gick fort av glädje.
Hela staden sluttade.

Även i popen finns några fina exempel på detta med glädje. Kanske är Daft Punks ”Da funk” en bra representant för en låt som skildrar glädje. Det tycker jag att den är. Tensnakes ”Coma cat” är ju också pure joy. Det finns äldre exempel också: rapapbaloba rabapamboo tutti frutti. Dock känner jag bara till ett exempel på en låt som kan stå bredvid Tranströmer utan att skämmas, och det är en låt som är sprillans ny, den släpptes förra veckan.

Todd Terje verkar, minst sagt, vara i en kreativ fas just nu. Han gjorde för det första antagligen 2011 års bästa tolva i och med Snooze for love/Ragysh (även om de tolvor som vann min personliga lilla tävling var Roman Flügels How to spread lies samt Burials Street Halo). Och sen, alldeles i början av året, släpper han trots det den låt som finns i klippet härovan: "Inspector Norse". Liksom har ni hört den?! Det är ju nästan helt sjukt. Om man lyssnar på den måste man genast lyssna på den en gång till. Och sen en gång till. Och sen en gång till. Man sitter hemma i soffan, en måndagkväll i januari då snöslasket långsamt blir allt brunare nere på Folkungagatan, och skrattar för sig själv. Man sitter och skrattar för att det är så bra. Tranströmer skrev:

En musik gjorde sig lös
och gick i yrande snö
med långa steg.

Todd Terje skruvade på sina synthar.

En timme ovanför plågorna.
Det var lätt!
Alla log bakom uppfällda kragar.

Så skrev Tranströmer. Todd Terje la på lite laserpistolljud på sin nya låt, och ännu ett arpeggio, under det andra, och skruvade på synthen.

Jag har tänkt en del på varför låten är så sjukt sjukt bra, och varför den fick ett dansgolv att gå från noll till hundra på en halv minut när den spelades på Under bron i lördags natt. Jag tror att det har att göra med det faktum att den bara består av hookar. Många berömda poplåtar har en hook som gör att man lyfts upp i luften (”so won’t you pleeeease / be my / be my little baaaby” för att ta ett klassiskt exempel), men Todd Terje lyckas på ett förunderligt sätt programmera sex och en halv minut av bara hookar, ibland flera stycken samtidigt, på olika nivåer i låten. Det är multipla orgasmer. Man tänker, åh herregud igen, oj igen, oj igen, samtidigt som intensiteten ändå ständigt växlar. Det har också med ljudbilden att göra tror jag, den är så ljus och lätt. Men - det blir alltid fånigt när man ska analysera den här typen av musik. Såhär är det: man vill krama nån – helst en främling! – när man hör den. Det är verkligen något fantastiskt. Den låter som fred på jorden.

Det var fritt!
Och alla frågetecken började sjunga om Guds tillvaro
Så tyckte han.

litegrann om en låt: lil wayne - how to love

Jag älskar Lil Wayne, som ni kanske vet. Man kan säga att Lil Wayne är en av mina favoritartister - hade jag haft en Mina Vänner-bok hade jag skrivit Lil Waynes namn när jag ombetts lista mina idoler. Han är så cool! Han är många saker som jag själv inte är. Jag själv har inte tatuerat "fear" på ena ögonlocket och "god" på det andra. Lil Wayne har gjort det åt mig kan man säga.

Lil Wayne är en så bra rappare. Han kan rappa såhär: "ooh shit, motherfucker goddamn" och det låter så himla tufft och svängigt och släpigt. Jag älskar såna tramsiga verser. Eller när han bara rappar om hur mycket pengar han har - jag älskar det också. Lil Wayne har fett mycket pengar. Jag tycker det är konstigt att vissa anklagar samtida kommersiell hiphop för att vara ytlig och falsk. Om det är typ politisk analys man vill ha, varför läser man inte en bok istället för att lyssna på hiphop? De flesta böcker om politisk analys är bättre än exempelvis rapparen Commons låtar. I alla fall i fråga om just analysen. När man har läst klart sin bok om politik kan man slappna av med någon som är bäst i världen på att tramsa runt över ett beat och snacka om hur jobbigt det är att man får papercuts av att räkna pengar.

Kanske är det just på grund av detta som jag ändå lyssnar extra noga när Lil Wayne plötsligt får för sig att prata allvar med oss. Som när han rappar om orkanen Katrina-katastrofen i låten Tie My Hands på Tha Carter III. I dokumentären om den skivan framstår personen Lil Wayne för övrigt som ganska deppig, vilket dock har ganska lite med personan Lil Wayne att göra. När personan Lil Wayne för för sig att för en gångs skull inte skoja blir det starkt. I sin senaste hit gör Lil Wayne just detta - han pratar allvar. Eller ja han sjunger. Han låter annorlunda när han sjunger än när han rappar - han sjunger, trots autotuner, väldigt taffligt. Det är så himla fint.

Det har kommit mycket rnb på sistone som går ut på att visa känslor och inte bara sjunga om att man är jättebra på att knulla. Antagligen är det Drakes stora framgångar som är orsaken till detta. Till och med the Dream har gjort en skiva som bara handlar om att vara hjärtekrossad och ledsen, även om det förstås inte var under namnet the Dream. Det var inte personan the Dream som gav ut den - det var personen som brukar kalla sig the Dream. Jag tycker att det albumet har sina fina stunder, men efter att den inledande entusiasmen lagt sig var det kanske egentligen sådär.

Men Lil Wayne, han gör den grejen så mycket bättre än de flesta andra, förstås. Det är en fin poplåt. En akustisk gitarr har en framträdande position i produktionen. Lil Wayne gör sitt bästa för att sjunga så fint han kan.

See you had a lot of moments that didn't last forever
Now you in this corner, tryin to put it together
How to love

Man gör sitt bästa, men det är inte lätt. Det är 2011 och det är uppenbarligen Lil Wayne som skildrar det nu. A lot of moments that didn't last forever.

petra

alice

snygg kille - världens bästa låt

jag tittar på tv

Vi har, som ni ser, ett youtube-klipp här ovan. Det kommer från ett populärt tv-program som heter Idol. Jag tycker så synd om Denise, klippets huvudperson! Hon är sexton år gammal och vill gärna bli popidol. För att hennes dröm ska kunna gå i uppfyllelse har hon sökt sig till årets auditions inför det populära tv-programmet. Vissa som är med i Idol-uttagningarna är freaks. Det är dom som blir mobbade i skolan. Dom som blir mobbade i skolan blir även mobbade i Idol, inför tv-tittarna, av vuxna, framgångsrika människor som dom ser upp till. (Det är detta som är tv4:s affärsidé.) Men Denise är inget freak. Alexander Bard, som är en av juryns medlemmar, säger att Denise – som i lagens mening är ett barn – ”är Grace Kelly”.

För att Denise ska kunna bli popidol måste hon pleasa juryn, vilket ska genom att hon sjunger för dem. Det märks i klippet att Denise är nervös över sin brist på kulturellt kapital (hon är ett barn), eftersom hon ursäktar sig för sitt svenniga val av låt: "Paparazzi" av Lady Gaga.

”Normalitetens domare finns överallt” skrev Michel Foucault (i en av mig snabbt höftad översättning, från Surveiller et Punir), och det är kanske lite väl obvious att plocka fram den gode Michel i detta läge. Men ändå: normalitetens domare. Om lärare och psykologer är normalitetens domare är mobbarna möjligen normalitetens soldater – någon måste göra det tuffa jobbet att ta i med hårdhandskarna mot dem som inte har vett att vara normala nog, även om detta innebär att man måste stoppa deras huvuden i toalettstolen då och då. Idoljuryn är i sådana fall normalitetens legosoldater – en mobbarnas elitstyrka som tar betalt för att använda all sin samlade pondus åt att kissa på unga människors (barns) förhoppningar och få skrattarna på sin sida. Dom kissar på barns drömmar.

Åter till Denise. Hon sjunger sin sång, står lite vingligt på sina höga klackar. Hon måste inte mobbas, hon är ganska duktig, det vill säga hon är ganska normal, hon är ganska anpassad . En blond kvinna uttalar sg först av jurymedlemmarna. Hon säger, efter att först ha vänt blicken ner i skrivbordet: ”Såhär är det Denise – du har inte världens bästa sångröst”. Hon tycker att Denise ska satsa på annat än själva sången, på något som hon kallar ”hela paketet”, ungefär som ”Madonna” gjort. Sedan uttalar sig en man med dörrvaktsskägg. Han säger ”jag tycker inte att du sjunger tillräckligt bra”. Två vuxna människor, som uppenbarligen är någon form av auktoriteter inom musikbranchen, säger till en person som inte har så jättebra sångröst att hon inte har så jättebra sångröst. Jag förstår inte hur dom kan ta sig den rätten.

Sedan är det dags för Alexander Bard (den kände popstjärnan, folkpartisten och "filosofen") att uttala sig och han tror att Denise är en ”smart tjej”. Det är då upp till den sista jeppen i juryn att avgöra det hela. Denise är mycket nervös, för hon vill så gärna duga. Den sista jeppen, som har Denise alla drömmar om att bli popstjärna i sin hand, säger följande: ”Otrooligt svårt”. Alexander Bard säger ”Du kan inte säga nej till dom här rådjursögonen Pelle kom igen nu”. Alla fnissar, även Denise, fast man ser att hon har ont i magen. Kanske tänker hon på att hennes ”rådjursögon” – ett barns rådjursögon – uppenbarligen är tänkta att göra den medelålders mannen i juryn så kåt att han av bara farten ger henne ynnesten att bli popstjärna.

Mannen, som tydligen heter ”Pelle”, fortsätter ”Ja asså ja, men du, du, har asså du det ... jag kan ja se ... jag kan ju se dig i en video ja kan ja de kan ja ja kan se dig framför ... i en stor popshow ... men det e det fixar du det ... rösten, kommer du göra det?”

Denise, som uppenbarligen är med på noterna trots det mycket osammanhängande talet, säger tydligt ”ja, det kommer jag att göra”. Plötsligt får ”Pelle” något av en uppenbarelse och ropar ”JA förfan”. Denise gör en segerdans och säger ”åh tack så mycket, tack så mycket”, ungefär i samma tonfall som snövit säger tack när mössen och fåglarna sytt hennes balklänning.

Så himla hjärtskärande scen ändå! Det är svårt att leva.

Så - ledsen att vara en hater i denna glädjeyra, men vore det inte mycket bättre om det inte fanns någon Idoljury? Vore det inte bättre om ingen - och då inte heller Denise - brydde sig om vad dom sa, att man åtminstone i konsten kunde skapa sina egna regler? Att det inte spelade någon roll huruvida en skallig man som heter ”Pelle” blir kåt av ett barns rådjursögon eller om han inte blir det? Och, om nu detta är en utopi, att man åtmins tone inte gjorde underhållningsprogram av vuxna som mobbar barn?! Varför sitter alla och tittar på detta hemska program? Jag fattar verkligen inte.

and i don't really know how to handle this shit

saker jag såg när jag var i barcelona

- Ett par som bråkade, dom skrek till varandra på svenska. Vi satt på en restaurang när paret gick förbi och gormade. Killen skrek till tjejen: Är du helt dum i HUVET? Det var mycket varmt på kvällarna i Barcelona, och även på dagarna. Många hus var gamla och man fick en känsla av det ålderdomliga Europa. I denna miljö var det som paret gick förbi.

- En otäck trafikolycka, det var på bussen på väg mot flygplatsen. En bil hade rammat in i en stenformation som avskiljde körfälten från varandra. Det var plåtbitar och glassplitter på hela den stora motorvägen. Många bilister hade stannat för att undersöka vad som hänt, och kanske för att hjälpa till.

- Medelhavet och den katalanska solen, detta var främst på olika stränder i närheten av stan. Det var så nära till havet och man kunde åka tunnelbana dit. Det kan man i Stockholm också, men det är inte lika varmt i vattnet och man blir inte lika brun. Jag är ganska brun nu.

- Flera killar som hade kort snaggat hår men ändå några dreads på baksidan av huvudet, jag fick uppfattningen att detta är en slags trend i Barcelona. Kanske bör det snarare beskrivas som ett slags mode. Det var inte heller ovanligt med örhängen som töjde ut örsnibbarna, vilket gjorde att de kunde föra in tre centimeter breda, runda träbitar i öronen.

- Några gamla katedraler, som var nästan alldeles mörka inuti. Fönstren var fantastiska, med alla sina färgade glasbitar som bildade olika mönster och bilder.

Det var mycket annat som hände också. Det var en fin semester!