onsdagen den 2:e januari 2013

mina viktigaste konstverk - en bloggserie i ett obestämt antal avsnitt. DEL I





Jag vet inte om ni har hört Willy Kyrklund tala någon gång. Han talade finlandssvenska med ett särskilt vibrato. På sätt och vis lät han ständigt förtvivlad. Samtidigt lät han stark och obönhörlig, som en väckelsepredikant. En predikant som gör sitt bästa på att tro på sitt budskap. Rösten bär inte hela vägen, trots magstöd. Han sa saker som ”denna längtan ---”. Han skrev saker som: ”Med jämnmod förlorar vanmakten alla sina drabbningar. I den sista drabbningen är dess seger viss”. Men han skrev också saker som: ”Än är det tid innan daggen faller i gräset och natten faller över dig. Än är det tid innan natten faller över dig och daggen faller i ditt hår.”

 När jag först läste Willy Kyrklund gick jag i gymnasiet. Han sparade på bokstäverna, så det går ganska fort att ta till sig hela hans författarskap. Han sparade på bokstäverna – och slösade inte med orden. En gång skrev jag c-uppsats i litteraturvetenskap om hans andra roman, som heter Solange. Den är ett mästerverk från första till sista ordet, förstås. Men jag kunde inte skriva c-uppsats om hans tredje roman, Mästaren Ma från 1953. Jag hade ingen aning om vad jag skulle kunna skriva om den.

Willy Kyrklund, som dog gammal och nu har varit död i över tre år, är fortfarande modern, i ordets ursprungliga betydelse. Han är också uråldrig som havet. En T.S. Eliot som bodde i ett radhus utanför Uppsala. Där satt han och rökte och läste persiska. På förmiddagen skrev han fyra ord, på eftermiddagen suddade han tre … sa han i alla fall. Han tillhör de främsta modernisterna i den svenska litteraturen (kanske var han den främste). Han är likväl också den ende antika svenska författaren. Polyphemos uppgår i klippan. Solange gungar i Hjorthagen. Mästaren Ma utspelar sig i ett historiskt Kina. Hos Willy Kyrklund är alla tider och alla platser ett. Från Hjorthagen till Kina via Indien, tusen år framåt och tusen år bakåt.

 Kvar finns ändå alltid det som man kanske skulle kunna kalla den minsta gemensamma nämnaren, om det inte gav så solkiga associationer. Som man kanske skulle kunna kalla existensen, om det inte lät så pretentiöst. Det är matematiken och stjärnorna och vinden som blåser: ”Att intressera sig för oändligheten och döden, det är att stå på tå utan att räckas. Jag står på tå utan att räckas.”

 Willy Kyrklund är inte pretentiös. Han skriver endast om livets eviga frågor, men han är inte pretentiös. Han lovar ingenting.

Ibland slår jag upp Mästaren Ma och läser ett stycke eller två. Det spelar inte så stor roll var man hamnar. Man kan använda romanen som vissa kristna använder Bibeln. Fram med någon sida bara. Man vet på förhand att det blir den mest givande sidan man läser den dagen.

Kanske slår man upp bokens första mening: ”Jag söker den fråga på vilken människolivet är ett svar.” 

Det är den bästa mening som hittills har formulerats på svenska. Vi sitter alla här med svaret. Vi har bara inte lyckats ställa frågan än. Det var Willy Kyrklund som kom på just det. Att vi har tänkt på saken från fel håll under alla år. Något annat vågar jag inte säga om den meningen.

Mästaren Ma är upplagd på följande sätt. Mästaren Ma yttrar en mening, eller kommer ibland med en lite längre utläggning. Yao och Li kommenterar, och berättar om Mästaren och hans leverne. Li är något av en kalenderbitare, som gärna vill korrigera vad Yao säger. Han kallar då Yao för ”kvinnan Yao”. Yao sätter ofta in Mas högstämda aforismer i ett världsligt sammanhang. Inte sällan undergrävs det Ma har yttrat av kommentarerna, fastän det lät så bra när man läste vad han sagt. Yao säger då sådant som ”Mästaren hävdar den vises oberoende av livets lockelser. Han hade ofta anledning att tala härom, sedan pannkaksmjölet tagit slut och vi befann oss på flykt i Shu”. Mästaren är på sätt och vis en löjlig figur, och mycket otrevlig. Mästaren och Yao befinner sig på flykt undan politiska oroligheter. Romanen kulminerar med att Ma har byggt en rymdfarkost med hjälp av fyrverkeripjäser, en hel hög med olika slags raketer, som han har fäst under sin stol. Med denna farkost skall han lämna det svåra jordelivet, och sina politiska motståndare, som förföljer honom, för att istället bosätta sig på månen.

Det är förstås en väldigt mörk roman. Fick Ma bestämma vore världen ren och karg som en stenig strand framför det tomma solgassande havet. Ma är människofientlig och cynisk: ”Det vackraste hon människan är kläderna […] Fördenskull är alltid den upplyste ovårdat klädd.” Allt som livet innehåller avfärdas av Ma som strunt: ”Jag intresserar mig inte för människorna. Jag intresserar mig för människans villkor.”

Men Yao representerar en annan inställning. Det vardagliga och världsliga är inte hotfullt i hennes ögon, och inte meningslöst: ”Vi hade gjort upp läger för natten i tigers håla. Kvällen var mörk och fridfull. Vi satt vid hålans mynning och gräddade pannkakor. På nordhimlen glänste Sleven, Eldstjärnan över östra bergen. Mästare yttrade: Det är gott med pannkakor. Sedan gick vi och lade oss."

Det är gott med pannkakor. Detta gäller oavsett om det finns en fråga på vilken människolivet är ett svar. Nej, snarare: det gäller trots att det förstås inte finns någon sådan fråga.

Vi lever i en tid där inget tycks räcka till för sin egen skull. En lägenhet är fotad i ett särskilt ljus i en annons, så att den ser mysig ut. Man ser en film som verkade så bra på trailern. Man läser en artikel som hade en intressant rubrik. I tunnelbanan finns det rörlig reklam, som på biologisk väg fångar ögat trots att man aktivt försöker titta bort. Någon ropar efter en: ”vilka ringer du med?”. Willy Kyrklunds författarskap är motsatsen till allt det. Det är motsatsen till en kulturdebatt i Nya Vågen i P1. (Förresten sa Willy Kyrklund att anledningen till att han nästan aldrig skrev några artiklar var att han insåg, när han argumenterat för en viss ståndpunkt, att han lika gärna hade kunnat tycka tvärtom). Hans texter är alltid sig själva nog. De är hisnande just för att de alltid är sig själva nog, och aldrig lovar något som de inte kan hålla. Aldrig aldrig lovar de något de inte kan hålla.

Och i Mästaren Ma, alldeles på slutet, när Ma har talat om att kärleken är som att äta en måltid av stenar och låtsas att det är smakligt, om sin längtan ut ur det mänskliga och in i den omänskliga och likgiltiga naturen, när han talat om vikten av att låta tillfället fara (”om denna svindel visste de intet”), och han sitter på sin hög av raketer på väg att fara på sin dödsdöma resa till månen, talar han och Yao plötsligt till varandra:

”Detta kunde jag aldrig: att acceptera människans villkor. Att böja mig, att vara förnuftig, att vara anspråkslös, att bära min måttlighet, att smeka min oförmåga, det lärde jag mig aldrig. Vanmakten bragte andra till vett, mig till vanvett. Andra gjorde dårskapens gärningar emedan de icke besinnade människans villkor, jag emedan jag besinnade dem.

Yao: Jag skulle ha nöjt mig med litet.

Ma: Just därför ville jag ge dig allt. Att jag icke kunde ge dig allt, vart till en sten i mitt bröst och till en olidlig plåga. Ty dig ville jag giva allt.”

torsdagen den 6:e december 2012

onsdagen den 18:e april 2012

ett farväl till house



There must be a hundred records with voice overs asking "what is house?"
And the answer is always some greeting card bullshit about life, love, happiness…


Om man ska tala om något är det viktigt att man talar om det på ett ärligt sätt. Att tala om något på ett ärligt sätt är att tala om hur något är, för vad det är. Vi kan väl tala lite om house?

Vad är house? Svaret är som sagt alltid en klyscha. Liv, kärlek, lycka. It's a spiritual thing, a body thing, a soul thing - ovanför min skivhylla har jag en liten tavla med den texten. Det är förstås greeting card bullshit. För det är inte svårt att tala om house. House är en rytmisk musik. Alla houseskivor låter nästan exakt likadant. De skiljer sig från varandra så som olika typer av pasta skiljer sig från varandra; man måste vara konnässör för att bry sig om vilken man råkar ha hemma. House är en mycket enkel musik med en väldigt tydlig form - vilket också är poängen. Det är musik som görs med trummaskiner, syntar och samplers, bland annat. Eller med dator. House är en del av klubbkulturen. Det är tänkt att man ska dansa till house i en klubb. Ludwig Wittgenstein: Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga. Således färdigtalat om house.

The house nation likes to pretend clubs are an oasis from suffering, but suffering is in here - with us

Många gånger har jag dansat till house på en klubb. Det är för det mesta väldigt kul. Det fanns en tid i mitt liv då det var viktigare att dansa till house på en klubb än vad det är nu. Det var också roligare. Båda dessa fakta gör mig ledsen. Jag är ledsen för att det inte är lika roligt längre. Väldigt roligt fortfarande - men inte lika. När det var som roligast var det en stor del av mitt liv. Om någon frågade mig vad house var svarade jag antagligen med något greeting card bullshit om liv, kärlek, lycka. Jag kanske sa: house is - - a feeling -- you know -- inside you. Om personen inte hade kopplat referensen hade jag tänkt att jag visste något som den personen inte visste. Fast jag inte visste något, hade jag tänkt så. Jag hade inte sagt att house är en slags rytmisk musik. Så säger jag nu. Trots att house fortfarande är en ganska stor del av mitt liv. Jag låtsas åtminstone inte att jag vet något om sådant jag inte vet något om.

När man dansar till house på en klubb, och det är väldigt kul, kan man få för sig att tänka att det finns något politiskt i det man gör. Att det har med en kravlös gemenskap att göra. Det vill säga - att klubben är en oas dit lidandet inte når. Men lidandet når till klubben. Man kanske kan skjuta upp det en stund, om man tittar bort, blundar och bara tänker på en röst ur högtalaren som levererar greeting card bullshit. Men att göra så är arrogant. Det kan vara härligt att göra det, men man måste vara ärlig med det i sådana fall. Om man är arrogant bör man inte låtsas om att man inte är det. Lidandet når klubben. Där finns sorger och hierarkier och svek. Det är ingen skillnad från något annat ställe.

So let's keep sight of the things that you're trying to momentarily escape from; after all it's that larger context that created the house movement and brought you here. House is not universal, house is hyper specific


Min kompis Carl Johan fick ett presentkort på ticnet i gåva. På ticnets hemsida kunde han välja på en mängd olika evenemang. Hans problem var bara att det inte fanns något som han ville se. Det fanns bara en konsert med Martin Stenmarck, och kanske hundra andra marginellt annorlunda konserter. Det hade varit tråkigt för Carl Johan att kasta bort sitt presentkort, och det hade varit tråkigt för honom att se Martin Stenmarck, eller motsvarande. På ticnet fanns också biljetter till en fest på Berns, där Marcel Dettmann, Marcel Fengler och Boris skulle spela. Det var väldigt snällt av Carl Johan att han köpte biljetter till sina kompisar och gav bort, just till den festen. På Berns hade man, speciellt för den här kvällen, byggt upp ett dj-bås i den stora salongen, gjort av stålbalkar. Att man byggt dj-båset så berodde antagligen på att man ville skapa den rätta känslan. Ljuset var vitt och grönt. Det var inte så tokigt, och vi hade en rolig kväll. I taket hängde nät, så att man inte kunde se de stora kristallkronorna, även om man vände blicken uppåt. Bernskillar i kavaj och skjorta gick inte fram till dj-båset och frågade om dom inte kunde kunde spela något man kan dansa till. Inte den här kvällen. Kanske trodde de att det var förbandet till Martin Stenmarck de såg, kanske tänkte de att det blivit något fel på ticnets hemsida, eller att de råkat boka fel datum.

Det var förstås inte Marcels eller Marcels eller Boris fel - men den kvällen på Berns var de inte en del av en levande musikalisk rörelse. De var endast representanter för en stelnad form. En föreställning om något häftigt som pågår därborta i det legendariska Berlin. Det var ticnet-house. Två steg bort låg Silja Line och väntade med en Berghain-kryssning till Helsingfors. Två steg bort. Vad ska man säga: dom spelar faktiskt techno? På slutet, när sista låten snart var spelad, gick en kille upp på scenen och skrek i en mikrofon: give it up for Marcel Deeeeeeettttmmmmannnn! Det var liksom dödsstöten på nåt sätt. Vägs ände.

House isn't so much a sound as a situation

tisdagen den 13:e mars 2012

varje år har sin arthur russell, och det är är tjugohundratolvs


Folk sitter utomhus och fikar. Jag vill köpa solglasögon. Solen känns som något alldeles nytt.

måndagen den 27:e februari 2012

måndagen den 20:e februari 2012

litegrann om en "debatt"


Tröttheten som plötsligt kan drabba en när man försöker följa en ”kulturdebatt”! Den liknar tröttheten man känner när man går på bio och tvingas se reklamfilmen innan. Eller när man ser Jehovas vittnen – alltid i beiga kläder – stå och vifta med sin tidsskrift ”Vakna!” i tunnelbanan. Man upplever sig bli behandlad som en person som inte kan tänka på egen hand. Reklamfilm, Jehovas vittnens tidsskrift ”Vakna!” samt ”kulturdebatten” har just denna sak gemensamt: de levererar påståenden utan att intressera sig för argumenten som eventuellt skulle kunna stödja dem. Det verkar spännande först, men när den andra reklamfilmen rullar igång, eller när man ser Jehovas för tionde dagen i rad – alltid lika obehagligt korrekt klädda! – börjar det bli kletigt. Snart är man trött, mätt och ledsen – och går hem med kall sockervadd i öronen (den går inte bort på flera dagar).

Jag skriver nu, självmedvetet som alltid, om ”en känsla”. Reklamen handlar också om ”en känsla”. Jehovas vittnen spelar på ”känslor”. Det som är sympatiskt med såväl reklam som Jehovas är att de inte heller låtsas ha andra avsikter. Med ”Kulturdebatten” är det annorlunda. Inte i fråga om att den endast hänvisar till ”känslor”, men för att den inte står för det. ”Kulturdebatten” lever i föreställningen om att den behandlar tidens stora frågor. Dess aktörer lever också i föreställningen om att besitta en annan typ av intellektuellt kapital än vad Jehovas genomsnittlige vittne gör.

Låt oss se om de sista påståendena kan vara sanna, genom att visa på några exempel från den ”kulturdebatt” som tagit störst plats i de svenska dagstidningarna vintern 2012: den som började i ”kulturvänstern” men nu verkar ha landat i den nollpunkt som utgörs av en man i Norge som en sommardag gick runt med ett automatvapen och dödade alla han såg.

Författaren Bengt Ohlsson inledde alltihop när skrev i DN att han ”blir irriterad när jag hör vänstermänniskor komma hem från USA och prata om hur feta och dumma och ignoranta amerikanerna är eftersom de gillar dödsstraff och att bara sextio procent av dem röstar”. Artikeln var längre än så, men kan sammanfattas just i citatet ovan: Bengt Ohlsson blev irriterad. Det kan man förvisso förstå. Jag tänkte: har DN Kultur försökt visa att de är nere med sociala medier genom att publicera Bengt Ohlssons privata blogg i halva kulturdelen? Och jag tänkte: vem bryr sig om att läsa om vad som gör författaren Bengt Ohlsson irriterad? Jag var förvirrad en stund vid frukostbordet, men sen förstod jag vad som var på gång – en ”kulturdebatt”! Bäva månde den svenska intelligentian, handduken var kastad! Sveriges skarpaste hjärnor vässade unisont sina pennor – man hörde surret från pennvässarna hela vägen in i min lägenhet. Bengt Ohlsson blev irriterad han när hörde vänstermänniskor prata skit om amerikaner. Man kunde känna själva Historien skälva.

Tusen inlägg följde. Olika människor ”kände” olka saker inför att Bengt Ohlsson blev ”irriterad”. I Aftonbladet kände Åsa Linderborg att Bengt Ohlsson nog ville vara ett bedårande barn av sin tid eftersom det är så hemskt med högervindarna just nu. Osv. Snart var det dags för en annan av Sveriges mest namnkunniga författare – Maria Sveland – att känna på DN Kultur. Där Ohlsson var irriterad var Sveland rent av ”deprimerad”. ”Som vanligt reagerar min kropp före mitt medvetande”, skrev Sveland. Vid frukostbordet upplevde jag ungefär samma reaktion som i fallet med Ohlssons artikel – jag trodde först att det var någon form av dagboksanteckning. Vad är det som gör Sveland deprimerad? Det är svårt att veta! Jag försöker läsa artikeln igen. Tyvärr är den ganska svårläst och jag hänger inte med i svängarna. Klart är att den handlar om mannen i Norge och hans automatvapen. På något sätt hänger detta ihop med att svenska morderatmän ville ordna en demonstration mot Tur-teaterns uppsättning av Valerie Solanas ”Scum-manisfestet”. Och sen: ”Det är i detta samhällsklimat som Bengt Ohlsson skriver sin märkliga känslomässiga antiintellektuella text om kulturvänstern som just handlar om hans aversion inför en politiskt korrekt vänsterhegemoni”. Plötsligt förstod jag alltså – vad dum jag var som inte såg det direkt! – det rörde sig om en ”kulturdebatt”.

Även om jag har svårt att riktigt förstå Svelands artikel (trots att jag, och det är nog viktigt att påpeka, i grunden är välvilligt inställd till dess eventuella poänger), tror jag att hon lyckas med något annat – att ge oss ett verktyg med vilket vi kan hitta ”kulturdebatter”. Därför, för alla tidningsläsare vid svenska frukostbord, såhär gör man. Man läser alla artiklar i de tidningar man råkar prenumerera på, och kollar kanske även lite på nätet. Kanske får man lära sig något om situationen i Syrien, eller Grekland, eller om en ny roman. Och om man då, mitt i allt detta läsande, hittar en ”märklig känslomässig antiintellektuell text” – då kan man vara säker på att det just är en ”kulturdebatt” som man har snubblat över! Det är mycket praktiskt. Distinktionen gentemot de delar av tidningen som utgörs av reklam är svår att göra med hjälp av denna definition – men här kan jag själv bjuda på ett knep: Reklamdelarna har ofta något fler bilder, även om också den skillnaden oftast är marginell.

Tröttheten!

Vad är det då som gör mig ”irriterad” och ”deprimerad”? (Det här ÄR min privata blogg!). Jag blir irriterad och deprimerad över att det ska vara så här! Jag blir deprimerad av att det inte går att skilja ”kulturdebatten” i Sveriges största dagstidningar från – exempelvis – tramsiga inlägg i denna blogg, skriva på tjugo minuter på skoj. Jag blir deprimerad över att ingen bryr sig om att leverera argument utan anser det vara okej att bara tycka en massa saker helt taget ur luften. Jag blir deprimerad av att det är legitimt att skriva en artikel som bara handlar om att man blir ”irriterad” eller ”deprimerad” utan att förklara varför. Jag blir irriterad på att inte bli tagen på allvar som läsare – att jag förväntas ta del av artiklar som uppenbarligen är riktade till barn, och dessutom betrakta dem som inlägg i en ”kulturdebatt”. Jag blir deprimerad över att Sveriges mest namnkunniga kulturskribenter ägnar sig åt en sandlådemässigt ”men durå” – och inget annat. Och jag blir så vansinnigt trött på att detta ”men durå” ständigt publiceras.

Tröttheten! Vi får det offentliga samtal vi förtjänar.

tisdagen den 17:e januari 2012

litegrann om en låt: todd terje - inspector norse



Författaren och konstnären Stig Claesson har skrivit någonstans (och jag har för mig att han citerade någon annan, men jag minns inte vem det var) att det allra svåraste att teckna är en häst som springer, sedd rakt bakifrån. En annan sak som är svår att skildra i konsten är glädjen. Melankoli är ganska lätt (stråkar, sommarnatt, förgänglighet). Till exempel existentiell ångest brukar konsten också få till rätt bra (”och tidens hittebarn här satt i solen” – det finns även många andra exempel). Värre är det med glädjen! Varför finns det så få exempel på glädje i konsten? Är det för att glädjen skulle vara banal? Att det så att säga blir Thore Skogman av alltihopa? En sådan ståndpunkt tycker jag bara är ytligt goth-trams. Är det för att glädjen är självtillräcklig och inte behöver konsten? Nej – jag tror det beror på att glädjen, möjligen med undantag för baken på en häst som springer, helt enkelt är det allra mest svårskildrade. Därför är det få som ens vågar sig på att försöka.

Det finns ett par signifikanta undantag. När Tranströmer fick nobelpriset skrev Björn Wiman en fin kolumn om Tranströmers dikt ”C-dur”, som, vilket Wiman gjorde en poäng av, lyckas med något förunderligt: att skildra – och därmed också framkalla! – detta fantastiska vi kallar glädje. Jag håller helt och hållet med Björn Wiman om detta och instämmer även i att ”C-dur” är en dikt värdig ett nobelpris:

Natten lyste vit.
Han gick fort av glädje.
Hela staden sluttade.


Även i popen finns några fina exempel på detta med glädje. Kanske är Daft Punks ”Da funk” en bra representant för en låt som skildrar glädje. Det tycker jag att den är. Tensnakes ”Coma cat” är ju också pure joy. Det finns äldre exempel också: rapapbaloba rabapamboo tutti frutti. Dock känner jag bara till ett exempel på en låt som kan stå bredvid Tranströmer utan att skämmas, och det är en låt som är sprillans ny, den släpptes förra veckan.

Todd Terje verkar, minst sagt, vara i en kreativ fas just nu. Han gjorde för det första antagligen 2011 års bästa tolva i och med Snooze for love/Ragysh (även om de tolvor som vann min personliga lilla tävling var Roman Flügels How to spread lies samt Burials Street Halo). Och sen, alldeles i början av året, släpper han trots det den låt som finns i klippet härovan: "Inspector Norse". Liksom har ni hört den?! Det är ju nästan helt sjukt. Om man lyssnar på den måste man genast lyssna på den en gång till. Och sen en gång till. Och sen en gång till. Man sitter hemma i soffan, en måndagkväll i januari då snöslasket långsamt blir allt brunare nere på Folkungagatan, och skrattar för sig själv. Man sitter och skrattar för att det är så bra. Tranströmer skrev:

En musik gjorde sig lös
och gick i yrande snö
med långa steg.


Todd Terje skruvade på sina synthar.

En timme ovanför plågorna.
Det var lätt!
Alla log bakom uppfällda kragar.


Så skrev Tranströmer. Todd Terje la på lite laserpistolljud på sin nya låt, och ännu ett arpeggio, under det andra, och skruvade på synthen.

Jag har tänkt en del på varför låten är så sjukt sjukt bra, och varför den fick ett dansgolv att gå från noll till hundra på en halv minut när den spelades på Under bron i lördags natt. Jag tror att det har att göra med det faktum att den bara består av hookar. Många berömda poplåtar har en hook som gör att man lyfts upp i luften (”so won’t you pleeeease / be my / be my little baaaby” för att ta ett klassiskt exempel), men Todd Terje lyckas på ett förunderligt sätt programmera sex och en halv minut av bara hookar, ibland flera stycken samtidigt, på olika nivåer i låten. Det är multipla orgasmer. Man tänker, åh herregud igen, oj igen, oj igen, samtidigt som intensiteten ändå ständigt växlar. Det har också med ljudbilden att göra tror jag, den är så ljus och lätt. Men - det blir alltid fånigt när man ska analysera den här typen av musik. Såhär är det: man vill krama nån – helst en främling! – när man hör den. Det är verkligen något fantastiskt. Den låter som fred på jorden.

Det var fritt!
Och alla frågetecken började sjunga om Guds tillvaro
Så tyckte han.

söndagen den 9:e oktober 2011

litegrann om en låt: lil wayne - how to love


Jag älskar Lil Wayne, som ni kanske vet. Man kan säga att Lil Wayne är en av mina favoritartister - hade jag haft en Mina Vänner-bok hade jag skrivit Lil Waynes namn när jag ombetts lista mina idoler. Han är så cool! Han är många saker som jag själv inte är. Jag själv har inte tatuerat "fear" på ena ögonlocket och "god" på det andra. Lil Wayne har gjort det åt mig kan man säga.

Lil Wayne är en så bra rappare. Han kan rappa såhär: "ooh shit, motherfucker goddamn" och det låter så himla tufft och svängigt och släpigt. Jag älskar såna tramsiga verser. Eller när han bara rappar om hur mycket pengar han har - jag älskar det också. Lil Wayne har fett mycket pengar. Jag tycker det är konstigt att vissa anklagar samtida kommersiell hiphop för att vara ytlig och falsk. Om det är typ politisk analys man vill ha, varför läser man inte en bok istället för att lyssna på hiphop? De flesta böcker om politisk analys är bättre än exempelvis rapparen Commons låtar. I alla fall i fråga om just analysen. När man har läst klart sin bok om politik kan man slappna av med någon som är bäst i världen på att tramsa runt över ett beat och snacka om hur jobbigt det är att man får papercuts av att räkna pengar.

Kanske är det just på grund av detta som jag ändå lyssnar extra noga när Lil Wayne plötsligt får för sig att prata allvar med oss. Som när han rappar om orkanen Katrina-katastrofen i låten Tie My Hands på Tha Carter III. I dokumentären om den skivan framstår personen Lil Wayne för övrigt som ganska deppig, vilket dock har ganska lite med personan Lil Wayne att göra. När personan Lil Wayne för för sig att för en gångs skull inte skoja blir det starkt. I sin senaste hit gör Lil Wayne just detta - han pratar allvar. Eller ja han sjunger. Han låter annorlunda när han sjunger än när han rappar - han sjunger, trots autotuner, väldigt taffligt. Det är så himla fint.

Det har kommit mycket rnb på sistone som går ut på att visa känslor och inte bara sjunga om att man är jättebra på att knulla. Antagligen är det Drakes stora framgångar som är orsaken till detta. Till och med the Dream har gjort en skiva som bara handlar om att vara hjärtekrossad och ledsen, även om det förstås inte var under namnet the Dream. Det var inte personan the Dream som gav ut den - det var personen som brukar kalla sig the Dream. Jag tycker att det albumet har sina fina stunder, men efter att den inledande entusiasmen lagt sig var det kanske egentligen sådär.

Men Lil Wayne, han gör den grejen så mycket bättre än de flesta andra, förstås. Det är en fin poplåt. En akustisk gitarr har en framträdande position i produktionen. Lil Wayne gör sitt bästa för att sjunga så fint han kan.

See you had a lot of moments that didn't last forever
Now you in this corner, tryin to put it together
How to love

Man gör sitt bästa, men det är inte lätt. Det är 2011 och det är uppenbarligen Lil Wayne som skildrar det nu. A lot of moments that didn't last forever.

lördagen den 8:e oktober 2011

måndagen den 3:e oktober 2011

onsdagen den 28:e september 2011

tisdagen den 27:e september 2011

jag tittar på tv



Vi har, som ni ser, ett youtube-klipp här ovan. Det kommer från ett populärt tv-program som heter Idol. Jag tycker så synd om Denise, klippets huvudperson! Hon är sexton år gammal och vill gärna bli popidol. För att hennes dröm ska kunna gå i uppfyllelse har hon sökt sig till årets auditions inför det populära tv-programmet. Vissa som är med i Idol-uttagningarna är freaks. Det är dom som blir mobbade i skolan. Dom som blir mobbade i skolan blir även mobbade i Idol, inför tv-tittarna, av vuxna, framgångsrika människor som dom ser upp till. (Det är detta som är tv4:s affärsidé.) Men Denise är inget freak. Alexander Bard, som är en av juryns medlemmar, säger att Denise – som i lagens mening är ett barn – ”är Grace Kelly”.

För att Denise ska kunna bli popidol måste hon pleasa juryn, vilket ska genom att hon sjunger för dem. Det märks i klippet att Denise är nervös över sin brist på kulturellt kapital (hon är ett barn), eftersom hon ursäktar sig för sitt svenniga val av låt: "Paparazzi" av Lady Gaga.

”Normalitetens domare finns överallt” skrev Michel Foucault (i en av mig snabbt höftad översättning, från Surveiller et Punir), och det är kanske lite väl obvious att plocka fram den gode Michel i detta läge. Men ändå: normalitetens domare. Om lärare och psykologer är normalitetens domare är mobbarna möjligen normalitetens soldater – någon måste göra det tuffa jobbet att ta i med hårdhandskarna mot dem som inte har vett att vara normala nog, även om detta innebär att man måste stoppa deras huvuden i toalettstolen då och då. Idoljuryn är i sådana fall normalitetens legosoldater – en mobbarnas elitstyrka som tar betalt för att använda all sin samlade pondus åt att kissa på unga människors (barns) förhoppningar och få skrattarna på sin sida. Dom kissar på barns drömmar.

Åter till Denise. Hon sjunger sin sång, står lite vingligt på sina höga klackar. Hon måste inte mobbas, hon är ganska duktig, det vill säga hon är ganska normal, hon är ganska anpassad . En blond kvinna uttalar sg först av jurymedlemmarna. Hon säger, efter att först ha vänt blicken ner i skrivbordet: ”Såhär är det Denise – du har inte världens bästa sångröst”. Hon tycker att Denise ska satsa på annat än själva sången, på något som hon kallar ”hela paketet”, ungefär som ”Madonna” gjort. Sedan uttalar sig en man med dörrvaktsskägg. Han säger ”jag tycker inte att du sjunger tillräckligt bra”. Två vuxna människor, som uppenbarligen är någon form av auktoriteter inom musikbranchen, säger till en person som inte har så jättebra sångröst att hon inte har så jättebra sångröst. Jag förstår inte hur dom kan ta sig den rätten.

Sedan är det dags för Alexander Bard (den kände popstjärnan, folkpartisten och "filosofen") att uttala sig och han tror att Denise är en ”smart tjej”. Det är då upp till den sista jeppen i juryn att avgöra det hela. Denise är mycket nervös, för hon vill så gärna duga. Den sista jeppen, som har Denise alla drömmar om att bli popstjärna i sin hand, säger följande: ”Otrooligt svårt”. Alexander Bard säger ”Du kan inte säga nej till dom här rådjursögonen Pelle kom igen nu”. Alla fnissar, även Denise, fast man ser att hon har ont i magen. Kanske tänker hon på att hennes ”rådjursögon” – ett barns rådjursögon – uppenbarligen är tänkta att göra den medelålders mannen i juryn så kåt att han av bara farten ger henne ynnesten att bli popstjärna.

Mannen, som tydligen heter ”Pelle”, fortsätter ”Ja asså ja, men du, du, har asså du det ... jag kan ja se ... jag kan ju se dig i en video ja kan ja de kan ja ja kan se dig framför ... i en stor popshow ... men det e det fixar du det ... rösten, kommer du göra det?”

Denise, som uppenbarligen är med på noterna trots det mycket osammanhängande talet, säger tydligt ”ja, det kommer jag att göra”. Plötsligt får ”Pelle” något av en uppenbarelse och ropar ”JA förfan”. Denise gör en segerdans och säger ”åh tack så mycket, tack så mycket”, ungefär i samma tonfall som snövit säger tack när mössen och fåglarna sytt hennes balklänning.

Så himla hjärtskärande scen ändå! Det är svårt att leva.

Så - ledsen att vara en hater i denna glädjeyra, men vore det inte mycket bättre om det inte fanns någon Idoljury? Vore det inte bättre om ingen - och då inte heller Denise - brydde sig om vad dom sa, att man åtminstone i konsten kunde skapa sina egna regler? Att det inte spelade någon roll huruvida en skallig man som heter ”Pelle” blir kåt av ett barns rådjursögon eller om han inte blir det? Och, om nu detta är en utopi, att man åtmins tone inte gjorde underhållningsprogram av vuxna som mobbar barn?! Varför sitter alla och tittar på detta hemska program? Jag fattar verkligen inte.