tisdagen den 17:e januari 2012
litegrann om en låt: todd terje - inspector norse
Författaren och konstnären Stig Claesson har skrivit någonstans (och jag har för mig att han citerade någon annan, men jag minns inte vem det var) att det allra svåraste att teckna är en häst som springer, sedd rakt bakifrån. En annan sak som är svår att skildra i konsten är glädjen. Melankoli är ganska lätt (stråkar, sommarnatt, förgänglighet). Till exempel existentiell ångest brukar konsten också få till rätt bra (”och tidens hittebarn här satt i solen” – det finns även många andra exempel). Värre är det med glädjen! Varför finns det så få exempel på glädje i konsten? Är det för att glädjen skulle vara banal? Att det så att säga blir Thore Skogman av alltihopa? En sådan ståndpunkt tycker jag bara är ytligt goth-trams. Är det för att glädjen är självtillräcklig och inte behöver konsten? Nej – jag tror det beror på att glädjen, möjligen med undantag för baken på en häst som springer, helt enkelt är det allra mest svårskildrade. Därför är det få som ens vågar sig på att försöka.
Det finns ett par signifikanta undantag. När Tranströmer fick nobelpriset skrev Björn Wiman en fin kolumn om Tranströmers dikt ”C-dur”, som, vilket Wiman gjorde en poäng av, lyckas med något förunderligt: att skildra – och därmed också framkalla! – detta fantastiska vi kallar glädje. Jag håller helt och hållet med Björn Wiman om detta och instämmer även i att ”C-dur” är en dikt värdig ett nobelpris:
Natten lyste vit.
Han gick fort av glädje.
Hela staden sluttade.
Även i popen finns några fina exempel på detta med glädje. Kanske är Daft Punks ”Da funk” en bra representant för en låt som skildrar glädje. Det tycker jag att den är. Tensnakes ”Coma cat” är ju också pure joy. Det finns äldre exempel också: rapapbaloba rabapamboo tutti frutti. Dock känner jag bara till ett exempel på en låt som kan stå bredvid Tranströmer utan att skämmas, och det är en låt som är sprillans ny, den släpptes förra veckan.
Todd Terje verkar, minst sagt, vara i en kreativ fas just nu. Han gjorde för det första antagligen 2011 års bästa tolva i och med Snooze for love/Ragysh (även om de tolvor som vann min personliga lilla tävling var Roman Flügels How to spread lies samt Burials Street Halo). Och sen, alldeles i början av året, släpper han trots det den låt som finns i klippet härovan: "Inspector Norse". Liksom har ni hört den?! Det är ju nästan helt sjukt. Om man lyssnar på den måste man genast lyssna på den en gång till. Och sen en gång till. Och sen en gång till. Man sitter hemma i soffan, en måndagkväll i januari då snöslasket långsamt blir allt brunare nere på Folkungagatan, och skrattar för sig själv. Man sitter och skrattar för att det är så bra. Tranströmer skrev:
En musik gjorde sig lös
och gick i yrande snö
med långa steg.
Todd Terje skruvade på sina synthar.
En timme ovanför plågorna.
Det var lätt!
Alla log bakom uppfällda kragar.
Så skrev Tranströmer. Todd Terje la på lite laserpistolljud på sin nya låt, och ännu ett arpeggio, under det andra, och skruvade på synthen.
Jag har tänkt en del på varför låten är så sjukt sjukt bra, och varför den fick ett dansgolv att gå från noll till hundra på en halv minut när den spelades på Under bron i lördags natt. Jag tror att det har att göra med det faktum att den bara består av hookar. Många berömda poplåtar har en hook som gör att man lyfts upp i luften (”so won’t you pleeeease / be my / be my little baaaby” för att ta ett klassiskt exempel), men Todd Terje lyckas på ett förunderligt sätt programmera sex och en halv minut av bara hookar, ibland flera stycken samtidigt, på olika nivåer i låten. Det är multipla orgasmer. Man tänker, åh herregud igen, oj igen, oj igen, samtidigt som intensiteten ändå ständigt växlar. Det har också med ljudbilden att göra tror jag, den är så ljus och lätt. Men - det blir alltid fånigt när man ska analysera den här typen av musik. Såhär är det: man vill krama nån – helst en främling! – när man hör den. Det är verkligen något fantastiskt. Den låter som fred på jorden.
Det var fritt!
Och alla frågetecken började sjunga om Guds tillvaro
Så tyckte han.
söndagen den 9:e oktober 2011
litegrann om en låt: lil wayne - how to love
Jag älskar Lil Wayne, som ni kanske vet. Man kan säga att Lil Wayne är en av mina favoritartister - hade jag haft en Mina Vänner-bok hade jag skrivit Lil Waynes namn när jag ombetts lista mina idoler. Han är så cool! Han är många saker som jag själv inte är. Jag själv har inte tatuerat "fear" på ena ögonlocket och "god" på det andra. Lil Wayne har gjort det åt mig kan man säga.
Lil Wayne är en så bra rappare. Han kan rappa såhär: "ooh shit, motherfucker goddamn" och det låter så himla tufft och svängigt och släpigt. Jag älskar såna tramsiga verser. Eller när han bara rappar om hur mycket pengar han har - jag älskar det också. Lil Wayne har fett mycket pengar. Jag tycker det är konstigt att vissa anklagar samtida kommersiell hiphop för att vara ytlig och falsk. Om det är typ politisk analys man vill ha, varför läser man inte en bok istället för att lyssna på hiphop? De flesta böcker om politisk analys är bättre än exempelvis rapparen Commons låtar. I alla fall i fråga om just analysen. När man har läst klart sin bok om politik kan man slappna av med någon som är bäst i världen på att tramsa runt över ett beat och snacka om hur jobbigt det är att man får papercuts av att räkna pengar.
Kanske är det just på grund av detta som jag ändå lyssnar extra noga när Lil Wayne plötsligt får för sig att prata allvar med oss. Som när han rappar om orkanen Katrina-katastrofen i låten Tie My Hands på Tha Carter III. I dokumentären om den skivan framstår personen Lil Wayne för övrigt som ganska deppig, vilket dock har ganska lite med personan Lil Wayne att göra. När personan Lil Wayne för för sig att för en gångs skull inte skoja blir det starkt. I sin senaste hit gör Lil Wayne just detta - han pratar allvar. Eller ja han sjunger. Han låter annorlunda när han sjunger än när han rappar - han sjunger, trots autotuner, väldigt taffligt. Det är så himla fint.
Det har kommit mycket rnb på sistone som går ut på att visa känslor och inte bara sjunga om att man är jättebra på att knulla. Antagligen är det Drakes stora framgångar som är orsaken till detta. Till och med the Dream har gjort en skiva som bara handlar om att vara hjärtekrossad och ledsen, även om det förstås inte var under namnet the Dream. Det var inte personan the Dream som gav ut den - det var personen som brukar kalla sig the Dream. Jag tycker att det albumet har sina fina stunder, men efter att den inledande entusiasmen lagt sig var det kanske egentligen sådär.
Men Lil Wayne, han gör den grejen så mycket bättre än de flesta andra, förstås. Det är en fin poplåt. En akustisk gitarr har en framträdande position i produktionen. Lil Wayne gör sitt bästa för att sjunga så fint han kan.
See you had a lot of moments that didn't last forever
Now you in this corner, tryin to put it together
How to love
Man gör sitt bästa, men det är inte lätt. Det är 2011 och det är uppenbarligen Lil Wayne som skildrar det nu. A lot of moments that didn't last forever.
lördagen den 8:e oktober 2011
måndagen den 3:e oktober 2011
onsdagen den 28:e september 2011
tisdagen den 27:e september 2011
jag tittar på tv
Vi har, som ni ser, ett youtube-klipp här ovan. Det kommer från ett populärt tv-program som heter Idol. Jag tycker så synd om Denise, klippets huvudperson! Hon är sexton år gammal och vill gärna bli popidol. För att hennes dröm ska kunna gå i uppfyllelse har hon sökt sig till årets auditions inför det populära tv-programmet. Vissa som är med i Idol-uttagningarna är freaks. Det är dom som blir mobbade i skolan. Dom som blir mobbade i skolan blir även mobbade i Idol, inför tv-tittarna, av vuxna, framgångsrika människor som dom ser upp till. (Det är detta som är tv4:s affärsidé.) Men Denise är inget freak. Alexander Bard, som är en av juryns medlemmar, säger att Denise – som i lagens mening är ett barn – ”är Grace Kelly”.
För att Denise ska kunna bli popidol måste hon pleasa juryn, vilket ska genom att hon sjunger för dem. Det märks i klippet att Denise är nervös över sin brist på kulturellt kapital (hon är ett barn), eftersom hon ursäktar sig för sitt svenniga val av låt: "Paparazzi" av Lady Gaga.
”Normalitetens domare finns överallt” skrev Michel Foucault (i en av mig snabbt höftad översättning, från Surveiller et Punir), och det är kanske lite väl obvious att plocka fram den gode Michel i detta läge. Men ändå: normalitetens domare. Om lärare och psykologer är normalitetens domare är mobbarna möjligen normalitetens soldater – någon måste göra det tuffa jobbet att ta i med hårdhandskarna mot dem som inte har vett att vara normala nog, även om detta innebär att man måste stoppa deras huvuden i toalettstolen då och då. Idoljuryn är i sådana fall normalitetens legosoldater – en mobbarnas elitstyrka som tar betalt för att använda all sin samlade pondus åt att kissa på unga människors (barns) förhoppningar och få skrattarna på sin sida. Dom kissar på barns drömmar.
Åter till Denise. Hon sjunger sin sång, står lite vingligt på sina höga klackar. Hon måste inte mobbas, hon är ganska duktig, det vill säga hon är ganska normal, hon är ganska anpassad . En blond kvinna uttalar sg först av jurymedlemmarna. Hon säger, efter att först ha vänt blicken ner i skrivbordet: ”Såhär är det Denise – du har inte världens bästa sångröst”. Hon tycker att Denise ska satsa på annat än själva sången, på något som hon kallar ”hela paketet”, ungefär som ”Madonna” gjort. Sedan uttalar sig en man med dörrvaktsskägg. Han säger ”jag tycker inte att du sjunger tillräckligt bra”. Två vuxna människor, som uppenbarligen är någon form av auktoriteter inom musikbranchen, säger till en person som inte har så jättebra sångröst att hon inte har så jättebra sångröst. Jag förstår inte hur dom kan ta sig den rätten.
Sedan är det dags för Alexander Bard (den kände popstjärnan, folkpartisten och "filosofen") att uttala sig och han tror att Denise är en ”smart tjej”. Det är då upp till den sista jeppen i juryn att avgöra det hela. Denise är mycket nervös, för hon vill så gärna duga. Den sista jeppen, som har Denise alla drömmar om att bli popstjärna i sin hand, säger följande: ”Otrooligt svårt”. Alexander Bard säger ”Du kan inte säga nej till dom här rådjursögonen Pelle kom igen nu”. Alla fnissar, även Denise, fast man ser att hon har ont i magen. Kanske tänker hon på att hennes ”rådjursögon” – ett barns rådjursögon – uppenbarligen är tänkta att göra den medelålders mannen i juryn så kåt att han av bara farten ger henne ynnesten att bli popstjärna.
Mannen, som tydligen heter ”Pelle”, fortsätter ”Ja asså ja, men du, du, har asså du det ... jag kan ja se ... jag kan ju se dig i en video ja kan ja de kan ja ja kan se dig framför ... i en stor popshow ... men det e det fixar du det ... rösten, kommer du göra det?”
Denise, som uppenbarligen är med på noterna trots det mycket osammanhängande talet, säger tydligt ”ja, det kommer jag att göra”. Plötsligt får ”Pelle” något av en uppenbarelse och ropar ”JA förfan”. Denise gör en segerdans och säger ”åh tack så mycket, tack så mycket”, ungefär i samma tonfall som snövit säger tack när mössen och fåglarna sytt hennes balklänning.
Så himla hjärtskärande scen ändå! Det är svårt att leva.
Så - ledsen att vara en hater i denna glädjeyra, men vore det inte mycket bättre om det inte fanns någon Idoljury? Vore det inte bättre om ingen - och då inte heller Denise - brydde sig om vad dom sa, att man åtminstone i konsten kunde skapa sina egna regler? Att det inte spelade någon roll huruvida en skallig man som heter ”Pelle” blir kåt av ett barns rådjursögon eller om han inte blir det? Och, om nu detta är en utopi, att man åtmins tone inte gjorde underhållningsprogram av vuxna som mobbar barn?! Varför sitter alla och tittar på detta hemska program? Jag fattar verkligen inte.
torsdagen den 15:e september 2011
tisdagen den 6:e september 2011
onsdagen den 24:e augusti 2011
saker jag såg när jag var i barcelona
- Ett par som bråkade, dom skrek till varandra på svenska. Vi satt på en restaurang när paret gick förbi och gormade. Killen skrek till tjejen: Är du helt dum i HUVET? Det var mycket varmt på kvällarna i Barcelona, och även på dagarna. Många hus var gamla och man fick en känsla av det ålderdomliga Europa. I denna miljö var det som paret gick förbi.
- En otäck trafikolycka, det var på bussen på väg mot flygplatsen. En bil hade rammat in i en stenformation som avskiljde körfälten från varandra. Det var plåtbitar och glassplitter på hela den stora motorvägen. Många bilister hade stannat för att undersöka vad som hänt, och kanske för att hjälpa till.
- Medelhavet och den katalanska solen, detta var främst på olika stränder i närheten av stan. Det var så nära till havet och man kunde åka tunnelbana dit. Det kan man i Stockholm också, men det är inte lika varmt i vattnet och man blir inte lika brun. Jag är ganska brun nu.
- Flera killar som hade kort snaggat hår men ändå några dreads på baksidan av huvudet, jag fick uppfattningen att detta är en slags trend i Barcelona. Kanske bör det snarare beskrivas som ett slags mode. Det var inte heller ovanligt med örhängen som töjde ut örsnibbarna, vilket gjorde att de kunde föra in tre centimeter breda, runda träbitar i öronen.
- Några gamla katedraler, som var nästan alldeles mörka inuti. Fönstren var fantastiska, med alla sina färgade glasbitar som bildade olika mönster och bilder.
Det var mycket annat som hände också. Det var en fin semester!
onsdagen den 10:e augusti 2011
bright lights, big city

Det ösregnade när jag landade på Newark, och regnet fortsatte när jag satt i taxin, åkandes längs med New Jersey Turnpike, på väg mot Holland Tunnel till Manhattan. Jag hade aldrig varit i New York förut, men jag hade ju ändå varit där - till och med just på den gata där taxin susade fram: jag hade sett introt till Sopranos, där Tony åker samma väg fast åt andra hållet, jag minns att Bruce Springsteen sjunger om New Jersey Turnpike i låten State Trooper, jag såg en skylt som visade vägen till Hoboken och tänkte på Yo La Tengos låt Night Falls over Hoboken, och på att jag inte lyssnat på dessa låtar på flera år nu. Vi var inte ens i närheten av Manhattan än men jag kunde redan sjunga om omgivningen. I Stockholm kan man typ sjunga ”på Västerbron i den himmelska ron en spårvagn går ensam och tom”, och sen är det färdigt. När man sitter i taxin från Arlanda in mot stan, jag gjorde det alldeles nyss, är det inga popkulturella referenser alls som dyker upp – när ska någon skriva en romantisk visa om Järva krog?
Det ösregnade också sista dagen jag var i den stora stan. Jag hade varit på museum och skulle gå tillbaka till stället där jag bodde för att hämta min väska. Jag sprang över avenyerna: femte, park, madison osv. och det var fem centimeter djupa vattenpölar överallt. 5 th Avenue har sitt särskilda batteri med referenser, Lexington Avenue har sitt. Det var en vistelse mellan två regnväder, mellan avenyerna och gatorna och mellan Dorothy Parker och Tina Fey över Mobb Deep och Garfield Fleming. Så är det kanske till viss del i alla storstäder: de har sina historier. I Paris vankar man runt mellan Baudelaire och Simone de Beauvoir. Men det är en annan sak, det är en annan typ av referenser. Paris är en pluggis, Berlin är en charmig fuck-up, New York är storebrorsan till den coolaste killen i klassen: den ballaste storstan i världen.
Detta har förstås till viss del förändrats de senaste åren. I dagens New York är det poliser överallt och ingen verkar gå på crack och man får böter om man röker i vissa parker. New York var så utpräglat nittonhundratal: ett nittonhundratal som eventuellt tog slut i och med 9/11 och dess efterspel. Om man exempelvis promenerar över Brooklyn Bridge och tar in de enorma järnkonstruktionerna och de massiva pelarna ligger det nära till hands att betrakta detta byggnadsverk som den slutgiltiga illustrationen av modernismens och industrialismens guldålder. När jag nu var där var det stora rubriker om hur USA förlorat i status som kreditgivare, och om att börsen åkte ner – och hela samhället tycktes präglat av föreställningen om en storhetstid som plötsligt hade passerat och var borta utan att någon märkt hur det hade gått till.
Trots detta är det så oerhört enkelt att romantisera den där stan: tunnelbanetågen som är så hiphop som något överhuvudtaget kan bli, brandtrapporna, de judiska männen, de enorma tegelhusen, alla fantastiska restauranger, att den stora dammen i Central Park heter Jaqueline Kennedy Onassis Reservoir, att man stöter ihop med en transa som har klätt sig i änglavingar just den dagen och att ingen bryr sig om det.
Det var ett tillfälle då vi var på PS1 (som är MoMas filial uppe i Long Island City) som hade fest på sin innergård, fast mitt på dagen. Det var Omar S som spelade just denna dag. Ovanför innergården var en stor trappa, eller kanske snarare en läktare.Man fick öl i plastglas och stod och dansade på trappan och på gården. Inne på museet var det lysande videokonst av folk som stressande nog var födda typ 1985. Om man stod längst upp på läktaren, bredvid dj-båset, kunde man se vilka skivor Omar S la på. Nedanför dansade några hundra arty amerikaner. Solen gick ned över Queens och de höga tegelväggarna i den gamla museibyggnaden mörknade, tåg rullade förbi då och då en bit bort, och om man kisade såg man eventuellt Manhattans silhuett i fjärran. Det är liksom så jävla fett med STORSTÄDER.
tisdagen den 2:e augusti 2011
resfeber

Jag har semester och imorgon reser jag till New York: all those dark and frantic transatlantic miles. Det är en varm kväll i Stockholm och det var en varm dag. Igår invigdes Pridefestivalen. På festivalområdet, såg jag när jag var där idag, samsas bl.a. mobiltelefonabonnemangsföretaget 3 om utrymmet med föreningen för transexuella. Man frågade sig vad 3 gjorde där. För att hålla resfebern och min flygrädsla borta funderar jag länge på vilka kläder jag ska ha med mig till Amerika samtidigt som jag läser Helena Granströms Osäkerhetsrelationen. Vad bra den är! Boken, som kom förra året, beskrivs kanske bäst som prosalyrik om kvantfysik (och, förstås, om språkets gränser etc.). Typ såhär:
" Och svaret i ditt öra: 'Du tror att tillvaron kan delas upp i bitar, i mätapparatur, observatör, system. Här har du kunskapsbegränsningen: i klyvningen av världen. Iakttagaren, det iakttagna, iakttagelsen är inte möjliga att separera från varandra'
[...]
'Språket och logiken sviktar eftersom de förutsätter delning! [..] Att världen ter sig osammanhängande beror på att den hänger samman!'"
Det är långt till Amerika.
måndagen den 25:e juli 2011
it's a cruel, cruel summer pt. 2

”Världen är en rövarkula, det mörknar mot natt” hade Gustav Adolf Ekdahl kanske sagt om Jarl Kulle hade spelat honom. Sen hade han sagt att det därför inte är skamligt att vara lycklig när man är lycklig. Det hade denna sommar eventuellt varit svårt att följa hans resonemang ända dit. Den tjugofemte får man lön. Lil Wayne utbrister den tjugofemte varje månad, precis som jag gör: I get money like a motherfucker. Vad mörkt det redan blir tidigt på kvällarna. I Norge letar polisen efter döda ungdomar i vattnet. I Kenya svälter barnen ihjäl. I Stockholm går jag omkring med blicken på skorna och tänker på mitt hjärta, vilket förstås inte har något med de nämnda tragedierna att göra. ”Det vackraste hos människan är kläderna” hade Willy Kyrklund kanske skrivit i denna stund. På Trädgården dricker tvåtusen personer öl varje kväll. Bron ovanför ser mäktig ut när den är upplyst av gröna lampor. På Coop är det klibbig luft och svettiga grönsaker. Ibland regnar det och ibland är det sol. Allt fortsätter bara. Bodil Jönsson intervjuas i Fokus och säger att ”tiden bara kommer och kommer”. Jag läste intervjun och tänkte på tiden som ett vattenfall. Man står mitt i det och hela tiden sköljer tiden över en och rinner bort igen samtidigt som det kommer ny tid. Men om man blir skjuten fortsätter alltså tiden att rinna på dom andra, men slutar rinna över en själv? Plötsligt har det aldrig funnits något vattenfall. Jag tänker mycket på poliserna som söker i vattnet. Ännu har jag inte på riktigt vågat tänka på dom svältande barnen och på dom som blev skjutna och på tiden som inte längre ”bara kommer” – jag är som vanligt allt för rädd för livet för att våga tänka på det precis så som det är.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

