Det finns något lockande med konservatism tycker jag. Eller snarare - med konservativa ungdomar. Det kan bero på att jag själv och konservativa ungdomar har en gemensam fiende (tidningen Aftonbladet). Och att jag därför gillar konservativa ungdomar ungefär så som sjuttiotalsvänstern omfamnade Balzac: De hade en gemensam fiende som vi för enkelhetens (och humorns) skull kan kalla borgarklassen, som de förvisso kritiserade från två motsatta håll.
Men det är något mer också, något mer bedrägligt och mycket farligt: Det verkar så SOFT att vara konservativ. Man måste inte tvivla! Det här får man göra istället för att tivla: Sitta i en syrénberså i linnekostym och läsa Heidenstam tillsammans med ett glas vitt vin från Frankrike. Man vet vem man är - man är den moderna erans aristokrat, en 2010-talets Evelyn Waugh, fast med rena underkläder och ett sinne vitt och rent som en marmorstaty av Venus. Man vet att vad man gör är förfinat, vackert och gott, man har historien i ryggen. Man startar en blogg som heter "Tradition och fason". Syrénerna blommar, himlen är ljusblå. På detta sätt är konservatismen de politiska ideologiernas jordgubbstårta – självklar, enkel och ljuvlig. Å andra sidan är konservatismen samtidigt de politiska ideologiernas heroin – uppgivenhetens apatiska slutpunkt. Omöjlig balans det där, tror jag.
I Uppsala finns en berömd konservativ studentförening som heter Heimdal. Den har funnits länge, även för att vara en konservativ studentförening i Uppsala, och ofta anordnas där föredrag med prominenta gäster (märk hur mitt ordval påverkas av ämnet: prominenta). Förra veckan var jag där för första gången, jag kunde inte mostå att se Göran Hägglund föreläsa under rubriken ”Verklighetens Folk inför 2010”. Eftersom Heimdal, för alla andra än föreningens egna medlemmar, är något av ett stående skämt var det spännande att kliva ner i deras källare intill V-dala, samtidigt som att jag var nervös för att någon ytligt bekant skulle se mig och ta mig för en medlem. Men jag blev inte besviken. Att väggen pryddes av porträtt på kungafamiljen var kanske inte oväntat. Att många (de flesta) av de manliga besökarna (kanske 80% var föga oväntat män) hade kostym, knivskarp snedbena och plufsiga kinder var dock ändå en överraskning, som förstås gjorde mig glad på det särskilda sätt som införlivade fördomar har förmågan att göra. De flesta i lokalen verkade känna varandra. Trots detta skakade de hand med varandra, nickade ömsesidigt och sa (det är nästan för bra för att vara sant): God dag! En tavla pryddes av texten ”Förändring är förnedring”. Detta tog jag dock som ett utslag för den särskilda konservativa studenthumorn.
Jag var lite besviken på Hägglunds föredrag. Istället för att gapa ur sig populistiska galenskaper talade han mest om ganska torra sakpolitiska frågor, så som skattepolitik. Han drog lite stand-up-rutiner också, till exempel: Alltså HUR kunde jag tacka JA till att föreläsa här ikväll när HV71 spelar match! Detta var tydligen ytterligare ett exempel på den konservativa studenthumorn för lokalen stämde samfällt upp i ett orimligt högljutt: HÅ HÅ HÅ HÅ. Jag skruvade på mig.
I halvtid var det kaffepaus. Man köpte kaffe för fem kronor, serverat i vackra porslinskoppar. Föreninges ordförande kom fram till mig och min kompis Jennifer (som jag var där med) och presenterade sig med en handskakning och ett uppriktigt ”roligt att ni hittat hit”. Jag tänkte på konservatismen som en jordgubbstårta igen.
Efter pausen var det frågestund. Jag ställde en fråga om straffrätt och moral (som Hägglund nyligen behandlat i en debattartikel i Svenska Dagbladet). Jag var den enda frågeställaren som ordföranden inte kände igen namnet på när han läste från talarlistan. Alla vände sig stumt om och betraktade mig nyfiket. Hägglund undvek att svara på min fråga. Jag ställde en följdfråga och han undvek även den. Politiker är som telefonförsäljare: Dom är mer intresserade av sitt eget budskap än att föra en dialog. När vi var på väg ut kom en kostymman fram till mig och ville föra en intensiv diskussion om min fråga. Tyvärr var han dåligt påläst i ämnet och verkade relativt omedveten om sociala koder, men jag blev ändå glad av initiativet. Han sa: Man måste befria juridiken från ALLA sociologiska hänsyn, juridiken måste vara REN. En ryslig åsikt som skrämde mig mycket.
Utanför lokalen, efteråt, var det inte så kallt och man tänkte på våren. Jag gick till Weekday och drack gratisöl med unga hipsters. Jag kände mig upplyft och smutsig samtidigt, på ett underligt vis.
