symptom på en sjukdom: indiecovers

Nyss lyssnade jag på Karin Johannissons förvisso fina sommarprogram på sverigesradio.se. Hon spelade ovan visade inspelning. Kanske (troligen) är jag paranoid men det är något med detta som gör mig så himla ARG. Det känns om att Karin Johanisson, tillsammans med många andra, hör låten "With every heartbeat" på ett nytt sätt när de ser på detta klipp. Det känns som att de helt plötsligt inser att låten besitter egenskaper som djup och kvalitet. Att dom sitter och tänker - åh vilken magisk cover, vilken LÅT detta är. Åh vad fint det är med dragspel. VAFAN!

Det finns många exempel på hur den svenska indiepopen omfamnat stora hits och gjort finstämda tolkningar av dem. Ett flagrant exempel är Montt Mardiés version av Rihannas Umbrella, med plinkepiano och ett blygt vibrato. Vad ska man tänka när man lyssnar på den? "åh Umbrella är ju faktiskt riktigt bra"?! JA VI VET!




Jag tycker att dessa två inspelningar säger något om SR, SVT och DN Kultur och
hela Sverige.

Så
jävla
gymnasial
kultur!

Själv kompenserar jag genom att lyssna om och om igen på Drakes superkommersiella, jättefina och dödssorgliga Fireworks (från hans nya skiva), varvat med den på varje form av djup och allvar dränerade Mountain People 10. Jag föreslår att ni gör detsamma.

något

Ibland sitter jag på Snerikes bibliotek i Uppsala, med fönstren uppslagna mot Universitetsparken, och skriver lite på en uppsats. Det är mitt examensarbete i juridik. Jag tror att den ska få heta ”Likgiltighet och försök”, för det är vad den handlar om. Henrik och Viktor skriver också uppsats. Jag är bara där ibland och pillar lite med mina noter, mina slutsatser och min disposition. Det är sex år sedan jag började på universitetet, lika lång tid som min farfars totala skoltid. Det är fem år sedan jag började med juridiken. Jag har varit i Hongkong och Berlin och där har jag pluggat. Jag minns första gången jag var på universitetet, och första gången på Juridicum, en regntung augustidag år 2005. Jag kom att tänka på några rader ur Eyvind Johnsons ”Stad i ljus” från 1927:

"Allt var annorlunda färgat, man var optimist och levde stort på en framtid, visserligen något dunkel, men inte alldeles oviss. Man skulle göra något. Man var tjuguett år då. Vad var det man skulle göra? Det var Något, och så var man fylld av detta. Och nu hade man gjort det."

Och nu hade man gjort det. Eller ja nästan i alla fall. Framtiden, som jag levde stort på, är fortfarande lika dunkel. Jag har gjort Något. Och har inte riktigt hunnit ersätta Något med Något Annat. Jag befinner mig i en slutfas av Något, som symboliseras av min uppsats som nog ska få heta ”Likgiltighet och Försök”. Man tänker lite såhär: Jaha och nu då?

litegrann om en låt: r. kelly - the world's greatest

Fredrik Strage skrev en gång en sak som är sann om Joy Divisions låt Transmission – att det inte är musik som mår dåligt utan musik som gör allt för att må bra. Det är därför den låten är fantastisk och hjärtskärande: ”dance dance dance dance to the raaaaadio”. I Manchester var det säkert eländigt i slutet av sjuttiotalet och det regnade jämt. Ett rep i en takbjälke blev det slutgiltiga beviset på att Ian Curtis personligen hade det mer än eländigt – om man nu vill finna svaren på popmusikens frågor i dess upphovsmakares biografi. För argumentationens skull kan vi väl kanske medvetet gå i den fällan här:

I Miami skiner alltid i solen. I en jättevilla sitter Robert Kelly och fryser och ingen annan artist försöker må bra så hårt som han. Han har haft späckhuggare i sitt akvarium hemma. Han FÖRSÖKER.

Ni har sett R. Kellys skäggfrisyrer genom åren och hans kläder? En person som mår dåligt kanske ibland klär sig i svart och lyssnar på Sisters of Mercy (eller, om dom är äldre alternativt har bättre smak, just Joy Division) och låter bli att tvätta håret. R. Kelly klär sig i renaste vitt och sjunger om att det är säkrast att inte ta med sin flickvän till vip-rummet på klubben eftersom han är, som han sjunger, ”a flirt”. Samtidigt som han tar av sig tröjan. Ok om han sjöng en sån sak en gång, men det gör han inte. Han sjunger om såna saker gång på gång på gång på gång. Om ”Transmission” är en låt som ”försöker må bra” är R. Kellys samlade produktion, som vi det här laget är rättså omfattande, ett maniskt upprepande av detta mantra – försöka må bra – som får en dyster postpunkdänga från Manchester att kännas som koketteri.

R. Kelly skulle aldrig, för att hänvisa till en annan Joy Division-hit, beklaga sig över att kärleken sliter i sär oss. ”Love will tear us apart” är en låt som ACCEPTERAR att kärleken sliter isär oss. Som petar i det och unnar sig att tänka på det. Det gör inte R. Kelly. R. Kelly plockar in världens största gospelkör som sjunger THE STORM IS OVER NOW – om och om och om igen. Eller som, i sin största stund som artist hittills, inleder med raderna: I am a mountain, I am a tall tree, I am a swift wind sweeping the country.

Att denna låt handlar om Muhammed Ali kan vi här bortse ifrån, det är ändå bara på ytan. Självklart sjunger R. Kelly om sig själv, det gör han ju alltid. Det är inte bara VAD han sjunger, det är i ännu större utsträckning hur han sjunger det. Han försöker låta övertygande, försöker få oss att tro på honom.

Men vi lyssnar närmare än så, lyssnar på hur hans röst hela tiden håller på att spricka men aldrig gör det, särskilt i början. Hur R. Kelly från början låter väldigt ihålig, som att han bara lurar oss, men ju längre låten pågår lyckas övertyga sig själv om vad han faktiskt sjunger – och han får större självförtroende, börjar lita lite på sina egna ord. Man tänker såhär: Kellz – varför låter du så gråtfärdig när du ägnar fyra och en halv episka minuter åt att berätta att du är bäst i världen? Vid det laget har redan gospelkören kommit in och förstärkt musiken och dränkt alla hans egna tvivel: HE’S THE GREATEST! CAN YOU FEEL IT? HE’S THE GREATEST! CAN YOU FEEL IT? HE’S THE GREATEST! CAN YOU FEEL IT? HE’S THE GREATEST! CAN YOU FEEL IT? HE’S THE GREATEST! CAN YOU FEEL IT? HE’S THE GREATEST! CAN YOU FEEL IT?

Kanske kan detta maniska beteende tas som någon form av indicium på att de rykten som ständigt förföljt R. Kelly faktiskt är sanna. Oavsett detta är det bland den mest hjärtskärande musik jag har hört.