Ett citat ur valrörelsen: ”jag tycker att man ska kunna se varandra i ansiktet i ett klassrum”. Vad är detta för uttalande? Varför förekommer det i valrörelsen? Det finns förstås flera anledningar. Dessa kan exempelvis vara populistisk symbolpolitik, eller en extrem dumhet hos den enskilde politikern (som gjorde uttalandet), eller något ytterligare annat. Svårt att säga! En sak är dock mycket enkel att säga och det är att anledningen inte är den här: att det är ett reellt problem i svenska klassrum att man inte kan ”se varandra i ansiktet”. Att lärarna inte vet om eleverna lyssnar för att de inte ser deras ansikten? Eller kanske att eleverna inte ser lärarna? Den svenska skolan famlar i blindo, ingen möter någon annans blick? Jag medger förstås att på de skolor som är särskilt utformade för synskadade elever är problemet säkerligen stort. Dock av biologisk art snarare än politisk, får man förmoda.
Ett så oändligt idiotiskt citat som ”jag tycker att man ska kunna se varandra i ansiktet i ett klassrum” kan givetvis bara ha yttrats av en enda svensk politiker. Jag talar då inte om Jimmie ”Blåsippans väg” Åkesson utan om Jan Björklund. Det är synd om Jan Björklund tycker jag, eller han har något hjärtskärande över sig. Han tror att han är smart! Det hjärtskärande i detta faktum är Jan Björklunds enda försonande drag.
Vad menar han? Tycker andra partier att man INTE ska kunna ”se varandra i ansiktet i ett klassrum”? Kanske anser Vänsterpartiet att man, i solidaritet med de av biologin mindre lyckligt lottade, bör övertäcka sina ögon med en svart halsduk och känna hur det är att vara blind? Anser Moderaterna att man bör titta ner på folk istället för att se dem i ansiktet? Kanske tycker Kristdemokraterna att man bör vända blicken mot skyn istället för att lockas av världsliga frestelser (eftersom detta kan göra en, exempelvis, homosexuell)? Men om detta nu är sant, varför ska det bara gälla KLASSRUM? Vad ska man till exempel göra på rasten? Eller tänk om man inte ens går i skolan utan istället arbetar? Och just ja, det är ju inte ens sant.
Vad får en människa att, i en politisk debatt på absolut högsta nivå, slösa dyrbar tid på att säga ”jag tycker att man ska kunna se varandra i ansiktet i ett klassrum?”. Det måste vara något annat! Det måste finnas ett större sammanhang här. Jag tror att detta sammanhang, den diskurs som gör att uttalanden av denna typ kan framföras av en svensk politiker (som dessutom är statsråd) tyvärr faktiskt finns i Sverige. Denna diskurs tillåter variationer av det nu diskuterade citatet som skulle kunna se ut såhär:
- Jag tycker att man bör kunna åka tunnelbana i London utan att sprängas till döds av självmordsbombare.
- Jag tycker att romer bör ha hederliga arbeten.
- Jag tycker inte att tonårsflickor ska bli mördade av sina farbröder för att de har hånglat på en skoldisco.
Varför känner någon att han eller hon vill SÄGA saker av denna typ? Det är inte för att deras politiska motståndare tycker annorlunda. Det är inte heller för att någon ska kunna säga emot (alla håller ju med i sak!). Det handlar om att skapa en DISKURS. Det är inte vad Jan Björklund säger som är hemskt, det är med vilka undertoner detta sägs, det är det faktum ATT han säger det! Ingen skulle i en politisk debatt säga: jag tycker att barn ska slippa bli våldtagna av sina gymnastiklärare. Fast alla tycker det. Det är ju just därför det inte sägs, det är liksom ingen fråga! Jan Björklund tycker uppenbarligen att det finns ett BEHOV av att säga ”jag tycker att man ska kunna se varandra i ansiktet i ett klassrum”. Han vill göra just detta till en fråga.
Var kommer detta behov ifrån Jan?
