”Stockholm är fyllt utav det där. Jag skulle vilja bränna ner hela skiten”
- The Embassy, intervjuade i tidningen Bon för några år sen.
Vem av de båda i the Embassy var det som fällde ovanstående tänkvärda citat, och vad var det han menade att Stockholm är fyllt av? Det är inte så viktigt i detta sammanhang. Det viktiga är att han skulle vilja ”bränna ner hela skiten”, och att denna skit alltså syftade på Stockholm. Citatet illustrerar något jag tänkt skriva om länge, nämligen det märkliga fenomen som i allmänt språkbruk brukar benämnas ”Göteborg”.
Göteborg är en stad i Sverige tänker nog många läsare i detta skede av texten. Detta är också vad de flesta tror. Vissa människor, eller åtminstone en (det vandrande bildningskomplexet tillika Nöjesguidenskribenten Carl Reinholdzon Belfrage), verkar dessutom leva i föreställningen om att Göteborg är en så kallad ”storstad”. Så är dock inte fallet. Fallet är att Göteborg is a state of mind.
Den antagligen främste skildraren av detta mentala tillstånd, åtminstone i den samtida populärkulturen, är förstås Håkan Hellström. Vem skulle annars ha författat strofer som ”det är en vacker dag på Stigbergsliden, och jag väntar på kranen” eller ”och Vasastan är som Chinatown”? Här tänkte jag dock, för att illustrera fenomenet ”Göteborg”, använda ett exempel från Håkans senaste skiva, där han sjunger följande
Det finns en första plats, som aldrig går att nå
för ingen tror att dom är nåt där jag kommer ’från.
Alla försöker bli av med leran från Götaälven
som satt sig på själen och på självförtroendet i varje tjomme
Det finns en sak i dessa rader som jag tror att Håkan har alldeles rätt i, nämligen att leran från Göta älv har satt sig på själen i varje tjomme. Dock tror jag att Håkan har helt fel när han påstår att alla försöker bli av med denna lera. Tvärtom snarare, skulle jag vilja påstå. ”Göteborg” innebär snarare att samla på sig så mycket lera man någonsin kan, just från denna Göta älv, gnida in den så hårt och djupt i skinnet som det någonsin är möjligt och sedan, när man är så lerig att man nästan inte syns, högt och stolt ropa: jag har fått lera på självförtroendet! Jag kommer aldrig att nå första plats! Åh fyfan så gött! Jag vill bränna ner all skit som inte har just denna ädla lera på sin kropp!
Jag menar alltså framförallt att Håkan har fel när han påstår att ingen ”tror att dom är nåt” där han kommer ifrån. ”Göteborg” handlar just om att med vansinnig intensitet och frekvens hävda just att man är nåt. Till exempel ”Sveriges framsida”. Övriga landet är oförstående. Jaja Sveriges framsida, whatever. ”SVERIGES FRAMSIDA” skriker Göteborg tillbaka. Alla andra: jaja ni sa det. ”SVERIGES FRAMSIDA!!!” vrålar Göteborg, och tillägger ”Jag ska bränna ner det där jävla Stockholm!!!”. Övriga landet ber Göteborg att ta ett chill-pill, men Göteborg lyssnar tyvärr inte.
Inte endast medlemmarna i the Embassy verkar tycka att det faktum att man fått lera på själen ger en en moralisk rätt att bränna ner andra städer. I Torgny Lindgrens roman Norrlands Akvavit finns en, som det brukar kallas, ”dråplig episod” där en karaktär som kallas ”Stockholmaren” (”i södra Sverige har han ett namn”) blir så arg på sin, i trakten födda och uppvuxna, hustru att han stryper henne. Detta eftersom hon en gång för mycket använt begreppet ”vi”. ”Vi gör inte så här”, säger frun, och det rinner över för Stockholmaren. Han menar att hon i detta ”vi” inkluderar varenda krondike i norra Västerbotten, men aldrig någonsin honom. Han är ju Stockholmare. Det verkar som att ”Göteborg” härjar fritt även i Västerbottens inland, åtminstone om man får tro Lindgren.
Det finns aldrig någon som i intervjuer påstår att dom vill bränna ner hela skiten Göteborg. Personligen vill jag inte bränna ner någon stad alls. Dock tycker jag att Göteborg kan ta och tagga ner lite.
