housen ropar "hej", på avstånd.

ett farväl till house

There must be a hundred records with voice overs asking "what is house?"
And the answer is always some greeting card bullshit about life, love, happiness…

Om man ska tala om något är det viktigt att man talar om det på ett ärligt sätt. Att tala om något på ett ärligt sätt är att tala om hur något är, för vad det är. Vi kan väl tala lite om house?

Vad är house? Svaret är som sagt alltid en klyscha. Liv, kärlek, lycka. It's a spiritual thing, a body thing, a soul thing - ovanför min skivhylla har jag en liten tavla med den texten. Det är förstås greeting card bullshit. För det är inte svårt att tala om house. House är en rytmisk musik. Alla houseskivor låter nästan exakt likadant. De skiljer sig från varandra så som olika typer av pasta skiljer sig från varandra; man måste vara konnässör för att bry sig om vilken man råkar ha hemma. House är en mycket enkel musik med en väldigt tydlig form - vilket också är poängen. Det är musik som görs med trummaskiner, syntar och samplers, bland annat. Eller med dator. House är en del av klubbkulturen. Det är tänkt att man ska dansa till house i en klubb. Ludwig Wittgenstein: Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga. Således färdigtalat om house.

The house nation likes to pretend clubs are an oasis from suffering, but suffering is in here - with us

Många gånger har jag dansat till house på en klubb. Det är för det mesta väldigt kul. Det fanns en tid i mitt liv då det var viktigare att dansa till house på en klubb än vad det är nu. Det var också roligare. Båda dessa fakta gör mig ledsen. Jag är ledsen för att det inte är lika roligt längre. Väldigt roligt fortfarande - men inte lika. När det var som roligast var det en stor del av mitt liv. Om någon frågade mig vad house var svarade jag antagligen med något greeting card bullshit om liv, kärlek, lycka. Jag kanske sa: house is - - a feeling -- you know -- inside you. Om personen inte hade kopplat referensen hade jag tänkt att jag visste något som den personen inte visste. Fast jag inte visste något, hade jag tänkt så. Jag hade inte sagt att house är en slags rytmisk musik. Så säger jag nu. Trots att house fortfarande är en ganska stor del av mitt liv. Jag låtsas åtminstone inte att jag vet något om sådant jag inte vet något om.

När man dansar till house på en klubb, och det är väldigt kul, kan man få för sig att tänka att det finns något politiskt i det man gör. Att det har med en kravlös gemenskap att göra. Det vill säga - att klubben är en oas dit lidandet inte når. Men lidandet når till klubben. Man kanske kan skjuta upp det en stund, om man tittar bort, blundar och bara tänker på en röst ur högtalaren som levererar greeting card bullshit. Men att göra så är arrogant. Det kan vara härligt att göra det, men man måste vara ärlig med det i sådana fall. Om man är arrogant bör man inte låtsas om att man inte är det. Lidandet når klubben. Där finns sorger och hierarkier och svek. Det är ingen skillnad från något annat ställe.

So let's keep sight of the things that you're trying to momentarily escape from; after all it's that larger context that created the house movement and brought you here. House is not universal, house is hyper specific

Min kompis Carl Johan fick ett presentkort på ticnet i gåva. På ticnets hemsida kunde han välja på en mängd olika evenemang. Hans problem var bara att det inte fanns något som han ville se. Det fanns bara en konsert med Martin Stenmarck, och kanske hundra andra marginellt annorlunda konserter. Det hade varit tråkigt för Carl Johan att kasta bort sitt presentkort, och det hade varit tråkigt för honom att se Martin Stenmarck, eller motsvarande. På ticnet fanns också biljetter till en fest på Berns, där Marcel Dettmann, Marcel Fengler och Boris skulle spela. Det var väldigt snällt av Carl Johan att han köpte biljetter till sina kompisar och gav bort, just till den festen. På Berns hade man, speciellt för den här kvällen, byggt upp ett dj-bås i den stora salongen, gjort av stålbalkar. Att man byggt dj-båset så berodde antagligen på att man ville skapa den rätta känslan. Ljuset var vitt och grönt. Det var inte så tokigt, och vi hade en rolig kväll. I taket hängde nät, så att man inte kunde se de stora kristallkronorna, även om man vände blicken uppåt. Bernskillar i kavaj och skjorta gick inte fram till dj-båset och frågade om dom inte kunde kunde spela något man kan dansa till. Inte den här kvällen. Kanske trodde de att det var förbandet till Martin Stenmarck de såg, kanske tänkte de att det blivit något fel på ticnets hemsida, eller att de råkat boka fel datum.

Det var förstås inte Marcels eller Marcels eller Boris fel - men den kvällen på Berns var de inte en del av en levande musikalisk rörelse. De var endast representanter för en stelnad form. En föreställning om något häftigt som pågår därborta i det legendariska Berlin. Det var ticnet-house. Två steg bort låg Silja Line och väntade med en Berghain-kryssning till Helsingfors. Två steg bort. Vad ska man säga: dom spelar faktiskt techno? På slutet, när sista låten snart var spelad, gick en kille upp på scenen och skrek i en mikrofon: give it up for Marcel Deeeeeeettttmmmmannnn! Det var liksom dödsstöten på nåt sätt. Vägs ände.

House isn't so much a sound as a situation

varje år har sin arthur russell, och det är är tjugohundratolvs

Folk sitter utomhus och fikar. Jag vill köpa solglasögon. Solen känns som något alldeles nytt.

erland

litegrann om en "debatt"

Tröttheten som plötsligt kan drabba en när man försöker följa en ”kulturdebatt”! Den liknar tröttheten man känner när man går på bio och tvingas se reklamfilmen innan. Eller när man ser Jehovas vittnen – alltid i beiga kläder – stå och vifta med sin tidsskrift ”Vakna!” i tunnelbanan. Man upplever sig bli behandlad som en person som inte kan tänka på egen hand. Reklamfilm, Jehovas vittnens tidsskrift ”Vakna!” samt ”kulturdebatten” har just denna sak gemensamt: de levererar påståenden utan att intressera sig för argumenten som eventuellt skulle kunna stödja dem. Det verkar spännande först, men när den andra reklamfilmen rullar igång, eller när man ser Jehovas för tionde dagen i rad – alltid lika obehagligt korrekt klädda! – börjar det bli kletigt. Snart är man trött, mätt och ledsen – och går hem med kall sockervadd i öronen (den går inte bort på flera dagar).

Jag skriver nu, självmedvetet som alltid, om ”en känsla”. Reklamen handlar också om ”en känsla”. Jehovas vittnen spelar på ”känslor”. Det som är sympatiskt med såväl reklam som Jehovas är att de inte heller låtsas ha andra avsikter. Med ”Kulturdebatten” är det annorlunda. Inte i fråga om att den endast hänvisar till ”känslor”, men för att den inte står för det. ”Kulturdebatten” lever i föreställningen om att den behandlar tidens stora frågor. Dess aktörer lever också i föreställningen om att besitta en annan typ av intellektuellt kapital än vad Jehovas genomsnittlige vittne gör.

Låt oss se om de sista påståendena kan vara sanna, genom att visa på några exempel från den ”kulturdebatt” som tagit störst plats i de svenska dagstidningarna vintern 2012: den som började i ”kulturvänstern” men nu verkar ha landat i den nollpunkt som utgörs av en man i Norge som en sommardag gick runt med ett automatvapen och dödade alla han såg.

Författaren Bengt Ohlsson inledde alltihop när skrev i DN att han ”blir irriterad när jag hör vänstermänniskor komma hem från USA och prata om hur feta och dumma och ignoranta amerikanerna är eftersom de gillar dödsstraff och att bara sextio procent av dem röstar”. Artikeln var längre än så, men kan sammanfattas just i citatet ovan: Bengt Ohlsson blev irriterad. Det kan man förvisso förstå. Jag tänkte: har DN Kultur försökt visa att de är nere med sociala medier genom att publicera Bengt Ohlssons privata blogg i halva kulturdelen? Och jag tänkte: vem bryr sig om att läsa om vad som gör författaren Bengt Ohlsson irriterad? Jag var förvirrad en stund vid frukostbordet, men sen förstod jag vad som var på gång – en ”kulturdebatt”! Bäva månde den svenska intelligentian, handduken var kastad! Sveriges skarpaste hjärnor vässade unisont sina pennor – man hörde surret från pennvässarna hela vägen in i min lägenhet. Bengt Ohlsson blev irriterad han när hörde vänstermänniskor prata skit om amerikaner. Man kunde känna själva Historien skälva.

Tusen inlägg följde. Olika människor ”kände” olka saker inför att Bengt Ohlsson blev ”irriterad”. I Aftonbladet kände Åsa Linderborg att Bengt Ohlsson nog ville vara ett bedårande barn av sin tid eftersom det är så hemskt med högervindarna just nu. Osv. Snart var det dags för en annan av Sveriges mest namnkunniga författare – Maria Sveland – att känna på DN Kultur. Där Ohlsson var irriterad var Sveland rent av ”deprimerad”. ”Som vanligt reagerar min kropp före mitt medvetande”, skrev Sveland. Vid frukostbordet upplevde jag ungefär samma reaktion som i fallet med Ohlssons artikel – jag trodde först att det var någon form av dagboksanteckning. Vad är det som gör Sveland deprimerad? Det är svårt att veta! Jag försöker läsa artikeln igen. Tyvärr är den ganska svårläst och jag hänger inte med i svängarna. Klart är att den handlar om mannen i Norge och hans automatvapen. På något sätt hänger detta ihop med att svenska morderatmän ville ordna en demonstration mot Tur-teaterns uppsättning av Valerie Solanas ”Scum-manisfestet”. Och sen: ”Det är i detta samhällsklimat som Bengt Ohlsson skriver sin märkliga känslomässiga antiintellektuella text om kulturvänstern som just handlar om hans aversion inför en politiskt korrekt vänsterhegemoni”. Plötsligt förstod jag alltså – vad dum jag var som inte såg det direkt! – det rörde sig om en ”kulturdebatt”.

Även om jag har svårt att riktigt förstå Svelands artikel (trots att jag, och det är nog viktigt att påpeka, i grunden är välvilligt inställd till dess eventuella poänger), tror jag att hon lyckas med något annat – att ge oss ett verktyg med vilket vi kan hitta ”kulturdebatter”. Därför, för alla tidningsläsare vid svenska frukostbord, såhär gör man. Man läser alla artiklar i de tidningar man råkar prenumerera på, och kollar kanske även lite på nätet. Kanske får man lära sig något om situationen i Syrien, eller Grekland, eller om en ny roman. Och om man då, mitt i allt detta läsande, hittar en ”märklig känslomässig antiintellektuell text” – då kan man vara säker på att det just är en ”kulturdebatt” som man har snubblat över! Det är mycket praktiskt. Distinktionen gentemot de delar av tidningen som utgörs av reklam är svår att göra med hjälp av denna definition – men här kan jag själv bjuda på ett knep: Reklamdelarna har ofta något fler bilder, även om också den skillnaden oftast är marginell.

Tröttheten!

Vad är det då som gör mig ”irriterad” och ”deprimerad”? (Det här ÄR min privata blogg!). Jag blir irriterad och deprimerad över att det ska vara så här! Jag blir deprimerad av att det inte går att skilja ”kulturdebatten” i Sveriges största dagstidningar från – exempelvis – tramsiga inlägg i denna blogg, skriva på tjugo minuter på skoj. Jag blir deprimerad över att ingen bryr sig om att leverera argument utan anser det vara okej att bara tycka en massa saker helt taget ur luften. Jag blir deprimerad av att det är legitimt att skriva en artikel som bara handlar om att man blir ”irriterad” eller ”deprimerad” utan att förklara varför. Jag blir irriterad på att inte bli tagen på allvar som läsare – att jag förväntas ta del av artiklar som uppenbarligen är riktade till barn, och dessutom betrakta dem som inlägg i en ”kulturdebatt”. Jag blir deprimerad över att Sveriges mest namnkunniga kulturskribenter ägnar sig åt en sandlådemässigt ”men durå” – och inget annat. Och jag blir så vansinnigt trött på att detta ”men durå” ständigt publiceras.

Tröttheten! Vi får det offentliga samtal vi förtjänar.

litegrann om en låt: todd terje - inspector norse

Författaren och konstnären Stig Claesson har skrivit någonstans (och jag har för mig att han citerade någon annan, men jag minns inte vem det var) att det allra svåraste att teckna är en häst som springer, sedd rakt bakifrån. En annan sak som är svår att skildra i konsten är glädjen. Melankoli är ganska lätt (stråkar, sommarnatt, förgänglighet). Till exempel existentiell ångest brukar konsten också få till rätt bra (”och tidens hittebarn här satt i solen” – det finns även många andra exempel). Värre är det med glädjen! Varför finns det så få exempel på glädje i konsten? Är det för att glädjen skulle vara banal? Att det så att säga blir Thore Skogman av alltihopa? En sådan ståndpunkt tycker jag bara är ytligt goth-trams. Är det för att glädjen är självtillräcklig och inte behöver konsten? Nej – jag tror det beror på att glädjen, möjligen med undantag för baken på en häst som springer, helt enkelt är det allra mest svårskildrade. Därför är det få som ens vågar sig på att försöka.

Det finns ett par signifikanta undantag. När Tranströmer fick nobelpriset skrev Björn Wiman en fin kolumn om Tranströmers dikt ”C-dur”, som, vilket Wiman gjorde en poäng av, lyckas med något förunderligt: att skildra – och därmed också framkalla! – detta fantastiska vi kallar glädje. Jag håller helt och hållet med Björn Wiman om detta och instämmer även i att ”C-dur” är en dikt värdig ett nobelpris:

Natten lyste vit.
Han gick fort av glädje.
Hela staden sluttade.

Även i popen finns några fina exempel på detta med glädje. Kanske är Daft Punks ”Da funk” en bra representant för en låt som skildrar glädje. Det tycker jag att den är. Tensnakes ”Coma cat” är ju också pure joy. Det finns äldre exempel också: rapapbaloba rabapamboo tutti frutti. Dock känner jag bara till ett exempel på en låt som kan stå bredvid Tranströmer utan att skämmas, och det är en låt som är sprillans ny, den släpptes förra veckan.

Todd Terje verkar, minst sagt, vara i en kreativ fas just nu. Han gjorde för det första antagligen 2011 års bästa tolva i och med Snooze for love/Ragysh (även om de tolvor som vann min personliga lilla tävling var Roman Flügels How to spread lies samt Burials Street Halo). Och sen, alldeles i början av året, släpper han trots det den låt som finns i klippet härovan: "Inspector Norse". Liksom har ni hört den?! Det är ju nästan helt sjukt. Om man lyssnar på den måste man genast lyssna på den en gång till. Och sen en gång till. Och sen en gång till. Man sitter hemma i soffan, en måndagkväll i januari då snöslasket långsamt blir allt brunare nere på Folkungagatan, och skrattar för sig själv. Man sitter och skrattar för att det är så bra. Tranströmer skrev:

En musik gjorde sig lös
och gick i yrande snö
med långa steg.

Todd Terje skruvade på sina synthar.

En timme ovanför plågorna.
Det var lätt!
Alla log bakom uppfällda kragar.

Så skrev Tranströmer. Todd Terje la på lite laserpistolljud på sin nya låt, och ännu ett arpeggio, under det andra, och skruvade på synthen.

Jag har tänkt en del på varför låten är så sjukt sjukt bra, och varför den fick ett dansgolv att gå från noll till hundra på en halv minut när den spelades på Under bron i lördags natt. Jag tror att det har att göra med det faktum att den bara består av hookar. Många berömda poplåtar har en hook som gör att man lyfts upp i luften (”so won’t you pleeeease / be my / be my little baaaby” för att ta ett klassiskt exempel), men Todd Terje lyckas på ett förunderligt sätt programmera sex och en halv minut av bara hookar, ibland flera stycken samtidigt, på olika nivåer i låten. Det är multipla orgasmer. Man tänker, åh herregud igen, oj igen, oj igen, samtidigt som intensiteten ändå ständigt växlar. Det har också med ljudbilden att göra tror jag, den är så ljus och lätt. Men - det blir alltid fånigt när man ska analysera den här typen av musik. Såhär är det: man vill krama nån – helst en främling! – när man hör den. Det är verkligen något fantastiskt. Den låter som fred på jorden.

Det var fritt!
Och alla frågetecken började sjunga om Guds tillvaro
Så tyckte han.