litegrann om en låt: todd terje - inspector norse

Författaren och konstnären Stig Claesson har skrivit någonstans (och jag har för mig att han citerade någon annan, men jag minns inte vem det var) att det allra svåraste att teckna är en häst som springer, sedd rakt bakifrån. En annan sak som är svår att skildra i konsten är glädjen. Melankoli är ganska lätt (stråkar, sommarnatt, förgänglighet). Till exempel existentiell ångest brukar konsten också få till rätt bra (”och tidens hittebarn här satt i solen” – det finns även många andra exempel). Värre är det med glädjen! Varför finns det så få exempel på glädje i konsten? Är det för att glädjen skulle vara banal? Att det så att säga blir Thore Skogman av alltihopa? En sådan ståndpunkt tycker jag bara är ytligt goth-trams. Är det för att glädjen är självtillräcklig och inte behöver konsten? Nej – jag tror det beror på att glädjen, möjligen med undantag för baken på en häst som springer, helt enkelt är det allra mest svårskildrade. Därför är det få som ens vågar sig på att försöka.

Det finns ett par signifikanta undantag. När Tranströmer fick nobelpriset skrev Björn Wiman en fin kolumn om Tranströmers dikt ”C-dur”, som, vilket Wiman gjorde en poäng av, lyckas med något förunderligt: att skildra – och därmed också framkalla! – detta fantastiska vi kallar glädje. Jag håller helt och hållet med Björn Wiman om detta och instämmer även i att ”C-dur” är en dikt värdig ett nobelpris:

Natten lyste vit.
Han gick fort av glädje.
Hela staden sluttade.

Även i popen finns några fina exempel på detta med glädje. Kanske är Daft Punks ”Da funk” en bra representant för en låt som skildrar glädje. Det tycker jag att den är. Tensnakes ”Coma cat” är ju också pure joy. Det finns äldre exempel också: rapapbaloba rabapamboo tutti frutti. Dock känner jag bara till ett exempel på en låt som kan stå bredvid Tranströmer utan att skämmas, och det är en låt som är sprillans ny, den släpptes förra veckan.

Todd Terje verkar, minst sagt, vara i en kreativ fas just nu. Han gjorde för det första antagligen 2011 års bästa tolva i och med Snooze for love/Ragysh (även om de tolvor som vann min personliga lilla tävling var Roman Flügels How to spread lies samt Burials Street Halo). Och sen, alldeles i början av året, släpper han trots det den låt som finns i klippet härovan: "Inspector Norse". Liksom har ni hört den?! Det är ju nästan helt sjukt. Om man lyssnar på den måste man genast lyssna på den en gång till. Och sen en gång till. Och sen en gång till. Man sitter hemma i soffan, en måndagkväll i januari då snöslasket långsamt blir allt brunare nere på Folkungagatan, och skrattar för sig själv. Man sitter och skrattar för att det är så bra. Tranströmer skrev:

En musik gjorde sig lös
och gick i yrande snö
med långa steg.

Todd Terje skruvade på sina synthar.

En timme ovanför plågorna.
Det var lätt!
Alla log bakom uppfällda kragar.

Så skrev Tranströmer. Todd Terje la på lite laserpistolljud på sin nya låt, och ännu ett arpeggio, under det andra, och skruvade på synthen.

Jag har tänkt en del på varför låten är så sjukt sjukt bra, och varför den fick ett dansgolv att gå från noll till hundra på en halv minut när den spelades på Under bron i lördags natt. Jag tror att det har att göra med det faktum att den bara består av hookar. Många berömda poplåtar har en hook som gör att man lyfts upp i luften (”so won’t you pleeeease / be my / be my little baaaby” för att ta ett klassiskt exempel), men Todd Terje lyckas på ett förunderligt sätt programmera sex och en halv minut av bara hookar, ibland flera stycken samtidigt, på olika nivåer i låten. Det är multipla orgasmer. Man tänker, åh herregud igen, oj igen, oj igen, samtidigt som intensiteten ändå ständigt växlar. Det har också med ljudbilden att göra tror jag, den är så ljus och lätt. Men - det blir alltid fånigt när man ska analysera den här typen av musik. Såhär är det: man vill krama nån – helst en främling! – när man hör den. Det är verkligen något fantastiskt. Den låter som fred på jorden.

Det var fritt!
Och alla frågetecken började sjunga om Guds tillvaro
Så tyckte han.