erland

litegrann om en "debatt"

Tröttheten som plötsligt kan drabba en när man försöker följa en ”kulturdebatt”! Den liknar tröttheten man känner när man går på bio och tvingas se reklamfilmen innan. Eller när man ser Jehovas vittnen – alltid i beiga kläder – stå och vifta med sin tidsskrift ”Vakna!” i tunnelbanan. Man upplever sig bli behandlad som en person som inte kan tänka på egen hand. Reklamfilm, Jehovas vittnens tidsskrift ”Vakna!” samt ”kulturdebatten” har just denna sak gemensamt: de levererar påståenden utan att intressera sig för argumenten som eventuellt skulle kunna stödja dem. Det verkar spännande först, men när den andra reklamfilmen rullar igång, eller när man ser Jehovas för tionde dagen i rad – alltid lika obehagligt korrekt klädda! – börjar det bli kletigt. Snart är man trött, mätt och ledsen – och går hem med kall sockervadd i öronen (den går inte bort på flera dagar).

Jag skriver nu, självmedvetet som alltid, om ”en känsla”. Reklamen handlar också om ”en känsla”. Jehovas vittnen spelar på ”känslor”. Det som är sympatiskt med såväl reklam som Jehovas är att de inte heller låtsas ha andra avsikter. Med ”Kulturdebatten” är det annorlunda. Inte i fråga om att den endast hänvisar till ”känslor”, men för att den inte står för det. ”Kulturdebatten” lever i föreställningen om att den behandlar tidens stora frågor. Dess aktörer lever också i föreställningen om att besitta en annan typ av intellektuellt kapital än vad Jehovas genomsnittlige vittne gör.

Låt oss se om de sista påståendena kan vara sanna, genom att visa på några exempel från den ”kulturdebatt” som tagit störst plats i de svenska dagstidningarna vintern 2012: den som började i ”kulturvänstern” men nu verkar ha landat i den nollpunkt som utgörs av en man i Norge som en sommardag gick runt med ett automatvapen och dödade alla han såg.

Författaren Bengt Ohlsson inledde alltihop när skrev i DN att han ”blir irriterad när jag hör vänstermänniskor komma hem från USA och prata om hur feta och dumma och ignoranta amerikanerna är eftersom de gillar dödsstraff och att bara sextio procent av dem röstar”. Artikeln var längre än så, men kan sammanfattas just i citatet ovan: Bengt Ohlsson blev irriterad. Det kan man förvisso förstå. Jag tänkte: har DN Kultur försökt visa att de är nere med sociala medier genom att publicera Bengt Ohlssons privata blogg i halva kulturdelen? Och jag tänkte: vem bryr sig om att läsa om vad som gör författaren Bengt Ohlsson irriterad? Jag var förvirrad en stund vid frukostbordet, men sen förstod jag vad som var på gång – en ”kulturdebatt”! Bäva månde den svenska intelligentian, handduken var kastad! Sveriges skarpaste hjärnor vässade unisont sina pennor – man hörde surret från pennvässarna hela vägen in i min lägenhet. Bengt Ohlsson blev irriterad han när hörde vänstermänniskor prata skit om amerikaner. Man kunde känna själva Historien skälva.

Tusen inlägg följde. Olika människor ”kände” olka saker inför att Bengt Ohlsson blev ”irriterad”. I Aftonbladet kände Åsa Linderborg att Bengt Ohlsson nog ville vara ett bedårande barn av sin tid eftersom det är så hemskt med högervindarna just nu. Osv. Snart var det dags för en annan av Sveriges mest namnkunniga författare – Maria Sveland – att känna på DN Kultur. Där Ohlsson var irriterad var Sveland rent av ”deprimerad”. ”Som vanligt reagerar min kropp före mitt medvetande”, skrev Sveland. Vid frukostbordet upplevde jag ungefär samma reaktion som i fallet med Ohlssons artikel – jag trodde först att det var någon form av dagboksanteckning. Vad är det som gör Sveland deprimerad? Det är svårt att veta! Jag försöker läsa artikeln igen. Tyvärr är den ganska svårläst och jag hänger inte med i svängarna. Klart är att den handlar om mannen i Norge och hans automatvapen. På något sätt hänger detta ihop med att svenska morderatmän ville ordna en demonstration mot Tur-teaterns uppsättning av Valerie Solanas ”Scum-manisfestet”. Och sen: ”Det är i detta samhällsklimat som Bengt Ohlsson skriver sin märkliga känslomässiga antiintellektuella text om kulturvänstern som just handlar om hans aversion inför en politiskt korrekt vänsterhegemoni”. Plötsligt förstod jag alltså – vad dum jag var som inte såg det direkt! – det rörde sig om en ”kulturdebatt”.

Även om jag har svårt att riktigt förstå Svelands artikel (trots att jag, och det är nog viktigt att påpeka, i grunden är välvilligt inställd till dess eventuella poänger), tror jag att hon lyckas med något annat – att ge oss ett verktyg med vilket vi kan hitta ”kulturdebatter”. Därför, för alla tidningsläsare vid svenska frukostbord, såhär gör man. Man läser alla artiklar i de tidningar man råkar prenumerera på, och kollar kanske även lite på nätet. Kanske får man lära sig något om situationen i Syrien, eller Grekland, eller om en ny roman. Och om man då, mitt i allt detta läsande, hittar en ”märklig känslomässig antiintellektuell text” – då kan man vara säker på att det just är en ”kulturdebatt” som man har snubblat över! Det är mycket praktiskt. Distinktionen gentemot de delar av tidningen som utgörs av reklam är svår att göra med hjälp av denna definition – men här kan jag själv bjuda på ett knep: Reklamdelarna har ofta något fler bilder, även om också den skillnaden oftast är marginell.

Tröttheten!

Vad är det då som gör mig ”irriterad” och ”deprimerad”? (Det här ÄR min privata blogg!). Jag blir irriterad och deprimerad över att det ska vara så här! Jag blir deprimerad av att det inte går att skilja ”kulturdebatten” i Sveriges största dagstidningar från – exempelvis – tramsiga inlägg i denna blogg, skriva på tjugo minuter på skoj. Jag blir deprimerad över att ingen bryr sig om att leverera argument utan anser det vara okej att bara tycka en massa saker helt taget ur luften. Jag blir deprimerad av att det är legitimt att skriva en artikel som bara handlar om att man blir ”irriterad” eller ”deprimerad” utan att förklara varför. Jag blir irriterad på att inte bli tagen på allvar som läsare – att jag förväntas ta del av artiklar som uppenbarligen är riktade till barn, och dessutom betrakta dem som inlägg i en ”kulturdebatt”. Jag blir deprimerad över att Sveriges mest namnkunniga kulturskribenter ägnar sig åt en sandlådemässigt ”men durå” – och inget annat. Och jag blir så vansinnigt trött på att detta ”men durå” ständigt publiceras.

Tröttheten! Vi får det offentliga samtal vi förtjänar.