ett farväl till house

There must be a hundred records with voice overs asking "what is house?"
And the answer is always some greeting card bullshit about life, love, happiness…

Om man ska tala om något är det viktigt att man talar om det på ett ärligt sätt. Att tala om något på ett ärligt sätt är att tala om hur något är, för vad det är. Vi kan väl tala lite om house?

Vad är house? Svaret är som sagt alltid en klyscha. Liv, kärlek, lycka. It's a spiritual thing, a body thing, a soul thing - ovanför min skivhylla har jag en liten tavla med den texten. Det är förstås greeting card bullshit. För det är inte svårt att tala om house. House är en rytmisk musik. Alla houseskivor låter nästan exakt likadant. De skiljer sig från varandra så som olika typer av pasta skiljer sig från varandra; man måste vara konnässör för att bry sig om vilken man råkar ha hemma. House är en mycket enkel musik med en väldigt tydlig form - vilket också är poängen. Det är musik som görs med trummaskiner, syntar och samplers, bland annat. Eller med dator. House är en del av klubbkulturen. Det är tänkt att man ska dansa till house i en klubb. Ludwig Wittgenstein: Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga. Således färdigtalat om house.

The house nation likes to pretend clubs are an oasis from suffering, but suffering is in here - with us

Många gånger har jag dansat till house på en klubb. Det är för det mesta väldigt kul. Det fanns en tid i mitt liv då det var viktigare att dansa till house på en klubb än vad det är nu. Det var också roligare. Båda dessa fakta gör mig ledsen. Jag är ledsen för att det inte är lika roligt längre. Väldigt roligt fortfarande - men inte lika. När det var som roligast var det en stor del av mitt liv. Om någon frågade mig vad house var svarade jag antagligen med något greeting card bullshit om liv, kärlek, lycka. Jag kanske sa: house is - - a feeling -- you know -- inside you. Om personen inte hade kopplat referensen hade jag tänkt att jag visste något som den personen inte visste. Fast jag inte visste något, hade jag tänkt så. Jag hade inte sagt att house är en slags rytmisk musik. Så säger jag nu. Trots att house fortfarande är en ganska stor del av mitt liv. Jag låtsas åtminstone inte att jag vet något om sådant jag inte vet något om.

När man dansar till house på en klubb, och det är väldigt kul, kan man få för sig att tänka att det finns något politiskt i det man gör. Att det har med en kravlös gemenskap att göra. Det vill säga - att klubben är en oas dit lidandet inte når. Men lidandet når till klubben. Man kanske kan skjuta upp det en stund, om man tittar bort, blundar och bara tänker på en röst ur högtalaren som levererar greeting card bullshit. Men att göra så är arrogant. Det kan vara härligt att göra det, men man måste vara ärlig med det i sådana fall. Om man är arrogant bör man inte låtsas om att man inte är det. Lidandet når klubben. Där finns sorger och hierarkier och svek. Det är ingen skillnad från något annat ställe.

So let's keep sight of the things that you're trying to momentarily escape from; after all it's that larger context that created the house movement and brought you here. House is not universal, house is hyper specific

Min kompis Carl Johan fick ett presentkort på ticnet i gåva. På ticnets hemsida kunde han välja på en mängd olika evenemang. Hans problem var bara att det inte fanns något som han ville se. Det fanns bara en konsert med Martin Stenmarck, och kanske hundra andra marginellt annorlunda konserter. Det hade varit tråkigt för Carl Johan att kasta bort sitt presentkort, och det hade varit tråkigt för honom att se Martin Stenmarck, eller motsvarande. På ticnet fanns också biljetter till en fest på Berns, där Marcel Dettmann, Marcel Fengler och Boris skulle spela. Det var väldigt snällt av Carl Johan att han köpte biljetter till sina kompisar och gav bort, just till den festen. På Berns hade man, speciellt för den här kvällen, byggt upp ett dj-bås i den stora salongen, gjort av stålbalkar. Att man byggt dj-båset så berodde antagligen på att man ville skapa den rätta känslan. Ljuset var vitt och grönt. Det var inte så tokigt, och vi hade en rolig kväll. I taket hängde nät, så att man inte kunde se de stora kristallkronorna, även om man vände blicken uppåt. Bernskillar i kavaj och skjorta gick inte fram till dj-båset och frågade om dom inte kunde kunde spela något man kan dansa till. Inte den här kvällen. Kanske trodde de att det var förbandet till Martin Stenmarck de såg, kanske tänkte de att det blivit något fel på ticnets hemsida, eller att de råkat boka fel datum.

Det var förstås inte Marcels eller Marcels eller Boris fel - men den kvällen på Berns var de inte en del av en levande musikalisk rörelse. De var endast representanter för en stelnad form. En föreställning om något häftigt som pågår därborta i det legendariska Berlin. Det var ticnet-house. Två steg bort låg Silja Line och väntade med en Berghain-kryssning till Helsingfors. Två steg bort. Vad ska man säga: dom spelar faktiskt techno? På slutet, när sista låten snart var spelad, gick en kille upp på scenen och skrek i en mikrofon: give it up for Marcel Deeeeeeettttmmmmannnn! Det var liksom dödsstöten på nåt sätt. Vägs ände.

House isn't so much a sound as a situation