Jag vet inte om ni har hört Willy Kyrklund tala någon gång. Han talade finlandssvenska med ett särskilt vibrato. På sätt och vis lät han ständigt förtvivlad. Samtidigt lät han stark och obönhörlig, som en väckelsepredikant. En predikant som gör sitt bästa på att tro på sitt budskap. Rösten bär inte hela vägen, trots magstöd. Han sa saker som ”denna längtan ---”. Han skrev saker som: ”Med jämnmod förlorar vanmakten alla sina drabbningar. I den sista drabbningen är dess seger viss”. Men han skrev också saker som: ”Än är det tid innan daggen faller i gräset och natten faller över dig. Än är det tid innan natten faller över dig och daggen faller i ditt hår.”
När jag först läste Willy Kyrklund gick jag i gymnasiet. Han sparade på bokstäverna, så det går ganska fort att ta till sig hela hans författarskap. Han sparade på bokstäverna – och slösade inte med orden. En gång skrev jag c-uppsats i litteraturvetenskap om hans andra roman, som heter Solange. Den är ett mästerverk från första till sista ordet, förstås. Men jag kunde inte skriva c-uppsats om hans tredje roman, Mästaren Ma från 1953. Jag hade ingen aning om vad jag skulle kunna skriva om den.
Willy Kyrklund, som dog gammal och nu har varit död i över tre år, är fortfarande modern, i ordets ursprungliga betydelse. Han är också uråldrig som havet. En T.S. Eliot som bodde i ett radhus utanför Uppsala. Där satt han och rökte och läste persiska. På förmiddagen skrev han fyra ord, på eftermiddagen suddade han tre … sa han i alla fall. Han tillhör de främsta modernisterna i den svenska litteraturen (kanske var han den främste). Han är likväl också den ende antika svenska författaren. Polyphemos uppgår i klippan. Solange gungar i Hjorthagen. Mästaren Ma utspelar sig i ett historiskt Kina. Hos Willy Kyrklund är alla tider och alla platser ett. Från Hjorthagen till Kina via Indien, tusen år framåt och tusen år bakåt.
Kvar finns ändå alltid det som man kanske skulle kunna kalla den minsta gemensamma nämnaren, om det inte gav så solkiga associationer. Som man kanske skulle kunna kalla existensen, om det inte lät så pretentiöst. Det är matematiken och stjärnorna och vinden som blåser: ”Att intressera sig för oändligheten och döden, det är att stå på tå utan att räckas. Jag står på tå utan att räckas.”
Willy Kyrklund är inte pretentiös. Han skriver endast om livets eviga frågor, men han är inte pretentiös. Han lovar ingenting.
Ibland slår jag upp Mästaren Ma och läser ett stycke eller två. Det spelar inte så stor roll var man hamnar. Man kan använda romanen som vissa kristna använder Bibeln. Fram med någon sida bara. Man vet på förhand att det blir den mest givande sidan man läser den dagen.
Kanske slår man upp bokens första mening: ”Jag söker den fråga på vilken människolivet är ett svar.”
Det är den bästa mening som hittills har formulerats på svenska. Vi sitter alla här med svaret. Vi har bara inte lyckats ställa frågan än. Det var Willy Kyrklund som kom på just det. Att vi har tänkt på saken från fel håll under alla år. Något annat vågar jag inte säga om den meningen.
Mästaren Ma är upplagd på följande sätt. Mästaren Ma yttrar en mening, eller kommer ibland med en lite längre utläggning. Yao och Li kommenterar, och berättar om Mästaren och hans leverne. Li är något av en kalenderbitare, som gärna vill korrigera vad Yao säger. Han kallar då Yao för ”kvinnan Yao”. Yao sätter ofta in Mas högstämda aforismer i ett världsligt sammanhang. Inte sällan undergrävs det Ma har yttrat av kommentarerna, fastän det lät så bra när man läste vad han sagt. Yao säger då sådant som ”Mästaren hävdar den vises oberoende av livets lockelser. Han hade ofta anledning att tala härom, sedan pannkaksmjölet tagit slut och vi befann oss på flykt i Shu”. Mästaren är på sätt och vis en löjlig figur, och mycket otrevlig. Mästaren och Yao befinner sig på flykt undan politiska oroligheter. Romanen kulminerar med att Ma har byggt en rymdfarkost med hjälp av fyrverkeripjäser, en hel hög med olika slags raketer, som han har fäst under sin stol. Med denna farkost skall han lämna det svåra jordelivet, och sina politiska motståndare, som förföljer honom, för att istället bosätta sig på månen.
Det är förstås en väldigt mörk roman. Fick Ma bestämma vore världen ren och karg som en stenig strand framför det tomma solgassande havet. Ma är människofientlig och cynisk: ”Det vackraste hon människan är kläderna […] Fördenskull är alltid den upplyste ovårdat klädd.” Allt som livet innehåller avfärdas av Ma som strunt: ”Jag intresserar mig inte för människorna. Jag intresserar mig för människans villkor.”
Men Yao representerar en annan inställning. Det vardagliga och världsliga är inte hotfullt i hennes ögon, och inte meningslöst: ”Vi hade gjort upp läger för natten i tigers håla. Kvällen var mörk och fridfull. Vi satt vid hålans mynning och gräddade pannkakor. På nordhimlen glänste Sleven, Eldstjärnan över östra bergen. Mästare yttrade: Det är gott med pannkakor. Sedan gick vi och lade oss."
Det är gott med pannkakor. Detta gäller oavsett om det finns en fråga på vilken människolivet är ett svar. Nej, snarare: det gäller trots att det förstås inte finns någon sådan fråga.
Vi lever i en tid där inget tycks räcka till för sin egen skull. En lägenhet är fotad i ett särskilt ljus i en annons, så att den ser mysig ut. Man ser en film som verkade så bra på trailern. Man läser en artikel som hade en intressant rubrik. I tunnelbanan finns det rörlig reklam, som på biologisk väg fångar ögat trots att man aktivt försöker titta bort. Någon ropar efter en: ”vilka ringer du med?”. Willy Kyrklunds författarskap är motsatsen till allt det. Det är motsatsen till en kulturdebatt i Nya Vågen i P1. (Förresten sa Willy Kyrklund att anledningen till att han nästan aldrig skrev några artiklar var att han insåg, när han argumenterat för en viss ståndpunkt, att han lika gärna hade kunnat tycka tvärtom). Hans texter är alltid sig själva nog. De är hisnande just för att de alltid är sig själva nog, och aldrig lovar något som de inte kan hålla. Aldrig aldrig lovar de något de inte kan hålla.
Och i Mästaren Ma, alldeles på slutet, när Ma har talat om att kärleken är som att äta en måltid av stenar och låtsas att det är smakligt, om sin längtan ut ur det mänskliga och in i den omänskliga och likgiltiga naturen, när han talat om vikten av att låta tillfället fara (”om denna svindel visste de intet”), och han sitter på sin hög av raketer på väg att fara på sin dödsdöma resa till månen, talar han och Yao plötsligt till varandra:
”Detta kunde jag aldrig: att acceptera människans villkor. Att böja mig, att vara förnuftig, att vara anspråkslös, att bära min måttlighet, att smeka min oförmåga, det lärde jag mig aldrig. Vanmakten bragte andra till vett, mig till vanvett. Andra gjorde dårskapens gärningar emedan de icke besinnade människans villkor, jag emedan jag besinnade dem.
Yao: Jag skulle ha nöjt mig med litet.
Ma: Just därför ville jag ge dig allt. Att jag icke kunde ge dig allt, vart till en sten i mitt bröst och till en olidlig plåga. Ty dig ville jag giva allt.”
