måndag 1 februari 2010

litegrann om en låt: âme - rej



Det är någonting med den melodislinga som dyker upp 1:33 in i detta klipp som jag aldrig blir klok på. Jag har lyssnat på den så många gånger. Den är svårnynnad, svår att nynna på, men så enkel. Jag har inte särskilt bra gehör, eller ganska dåligt faktiskt, så det gör att jag ibland tycker det är svårt att nynna en melodi. Melodin i Rej är inte svårnynnad endast för mig. Fast den är så enkel! Men man förstår sig aldrig på den. Techno är fyllt av hemligheter.

Nej det finns ingen HEMLIGHET. Eller någon kärna därbakom, det är alldeles tomt därbakom.

Melodin är enkel, men den verkar på flera plan. Det pågår saker i bakgrunden, en annan slinga som man inte riktigt hör. Och rytmen. Och några stråkar. Men ingen kärna, ingenting DÄRBAKOM.

Om jag tvingades att lyssna på en enda låt resten av mitt liv skulle jag välja att lyssna på Rej. Man blir aldrig färdig med den. Runt runt runt – och just när man tycker att man gripit tag i låten försvinner den igen, den flyr hela tiden. Synthen börjar om, slingan går runt runt. Synthen låter som att den försöker spela en melodi, men misslyckas. Sen försöker den igen, och misslyckas igen. Den ger inte upp, och varje gång misslyckas den och börjar om, som ett barn som försöker lära sig att jonglera.

Alla dom bästa låtarna är låtar som flyr. Jag tycker att Rej är världens bästa låt. Det blir jag retad för ibland. När Resident Advisor nyligen utsåg nollnoll-talets bästa låtar kom Rej högt på listan. I den lilla texten om låten som då publicerades säger Kristian från Âme att allt vad de ville åstadkomma var en låt som kunde spelas av både house- och techno-djs, eftersom det inte släpptes särskilt mycket ”techno oriented house” på den tiden (2005). Det fanns förstås ingen vilja att göra något så banalt som att ”berätta en historia” eller ”fånga ett stämningsläge”. Men ändå:

Ni vet tåget som går från Schönefeld till Alexanderplatz. Man sitter på det tåget, har nyss landat i storstan och är förväntansfull och glad - passerar Ostkreuz, Warschauerstrasse, ser Spree, tittar upp mot höghusen i Friedrischain. Man närmar sig Ostbahnhof, Berghains tak skymtar förbi, snart ser man tv-tornet. Allt man känner då.

Storstaden, Europas mitt, det särskilda ALLVAR som vilar över Berlin. ”Europa efter regnet”, känslan av att allt redan har hänt, kristallnatten, muren och den sorgsnaste platsen på kontinenten. Pilträden längs med floden. Att dra saker till sin spets, att inte kompromissa när allt ändå är förbi.

Allt man känner när man sitter på det tåget och lyssnar på Rej. Allt man inte lyckas förstå då. Dansmusik att gråta till, inte för sin egen sorg men för alla sorger, dansmusik att sitta stilla till, som man gör i kyrkan, man sitter stilla och tänker, eller begrundar någonting, tänker på något stort och sorgset, ett barn med allvarliga ögon och uppfordrande blick.

Samtidigt: Allt man känner när man sitter på det tåget och lyssnar på Rej. All förväntan man känner då. Hur låten bygger och bygger, samtidigt som den hela tiden flyr. Det pirrar i benen – storstaden, Europas mitt, den bästa musiken, ljudet som slår emot en när man kommer uppför trappan till Berghaingolvet, natten natten.

Synthen som misslyckas och börjar om, strukturerna som upprepas, monotonin som långsamt och omärkligt ändrar skepnad.

Postmodernism som är vacker.

5 kommentarer:

trndy sa...

välkommen tillbaka!

Anonym sa...

Mkt god läsning, tack Erik.
Evelina

ubertrigger sa...

i do not understand anything but i really liked some tracks !

Anonym sa...

vill ha mer!

Anonym sa...

Pretentiöst dravel om fattig musik.