Jag funderar på att börja röka. Fördelen är att det ser coolt ut och att man har något att göra när man väntar på tåget till Göteborg. Nackdelen är att det är dyrt och – vilket är värre – att man dör av det. Kanske måste jag offra mig, göra det ultimata offret och ge upp mitt enda liv för rökningens skull. Tappert skulle jag lägga mig på altaret och säga: Här är jag (göra konstpaus för blossande och sedan med demonstrativ långsamhet fortsätta) och jag rööööööker. Ett särskilt ödesmättat allvar skulle vila över rummet vi befann oss i.
Från och med första maj får dom som arbetar i Stockholms stad inte röka på arbetstid, jag läste det i den hemska och populistiska ”tidningen” Metro. Andra kommuner har varit pionjärer när det gäller rökförbud på arbetstid. Till exempel har en eller annan kommun i Norrland varit sådan pionjär. Den friska Norrländska luften är så klar att man bara behöver andas varannat andetag – och det är rökförbudets förtjänst och granskogarnas och fjällbäckarnas och vemodets.
På lunchen får man röka, för då har man ingen lön. På kafferasten har man tydligen lön. Arbetsgivaren betalar för att den anställde ska sitta där och blossa. Såhär säger kanske arbetsgivaren: Din äckliga lilla jävel röker du – DET TÄNKER JAG INTE BETALA FÖR. Arbetsgivaren äger sina anställda. Om dom har rent mjöl i påsen är det inga problem, då säger arbetsgivaren: Du har gjort ett bra jobb. Arbetsgivaren är Stockholms stad. Stockholms stad säger: Jag tänker inte betala för äckliga jävlar som röker, och så luktar det illa. Tänk om luften här var klar som en fjällbäck, så tänker arbetsgivaren, som är Stockholms stad. Klar som en fjällbäck, arbetsgivaren låter tankarna vandra – En fjällbäck, och som öringar vore människorna, som öringar i myllret.
Ingen protesterar. Alla är vi horor.
Jag tänkte såhär: Om man är en hora är det i alla fall värdigare att röka än att inte göra det. Vi måste vårda vårt smutsiga mjöl som den sista droppen vatten, för annars är allt förbi. Det finns ingen bortre gräns för vad Stockholms stad kan tänka sig att göra med oss.
1 kommentar:
Min filosofilärare sa för ett tag sen att anledningen till att vi kan röka trots dödligheten är för att den mänskliga hjärnan inte kan förstå långsiktiga hot lika bra som kortsiktiga. Det blir liksom för abstrakt att tänka sig in i vad som kommer hända med kroppen 40 år framåt, trots att vi vet att det är farligt. Vad vet jag kanske stämmer.
Skicka en kommentar