när burial släpper ny tolva står vinden stilla

gästbloggare: jack kerouac skriver om min joggingtur igår!

Så i Stockholm när solen går ner och jag joggar längs med vattnet på Reimersholme och Långholmen och ser den mörka himlen över Liljeholmen och tar in alla husen i Gröndal och ljusen som bildar en stor ofattbar båge hela vägen till Södertälje, och allt som är däremellan, alla människor där och deras drömmar och hur ofantligt det är, och i Fruängen gråter barnen om dom låter barn gråta där, och det blir stjärnklart inatt och du vet väl att Gud är Nalle Puh? Och ingen, ingen vet vad som ska hända med någon, förutom det ömkliga tjatet om att bli gammal. Jag tänker på ... Jag tänker på ...

Nu är Ronnie Sandahl GRÖN av avund!

samtiden

Igår var jag på Dramaten och tittade på Vargtimmen – jag tänkte att det var så samtida. Stövla runt på en ö och inte kunna sova, och snart ska man få barn. Ens tjej ska få barn, själv är man en konstnär som inte kan sova. Ens tjej som ska få barn lämnar en inte, hon tänker att det är uttryck för kärlek, detta att inte lämna.

Karin Dreijer har gjort musiken till föreställningen, och denna musik var det bästa med Dramatens uppsättning. Samtida musik. Välkommen till Stockholm: här får du en iphone 4 och en skrynklig skjorta och en mp3-fil med musik som Karin Dreijer har gjort.

I fonden visades en film av en pojke som cyklade på en vinterväg. Chansen/risken för att Acnes annonskampanjer för hösten 2012 kommer att innehålla snörvliga cykelpojkar bedöms numera vara runt 40 %, vilket får betraktas som en hög siffra. Man tänkte: det där är barndomen. Sen tänkte man: att vara konstnär och inte kunna sova – det är att vara vuxen fast man är barn. Tvärtom menar jag. Man längtar efter dagen. Det tar lång tid innan den kommer. Bergmans manus är stundvis vackert: då blixtrar pjäsen till för en sekund. Det är mer synd om konstnären än om hans gravida tjej eftersom konstnären har mardrömmar. Han vill hellre ligga med sitt ex än med sin tjej. Han tvingar sin tjej att vara vaken så att han inte ska tvingas drömma mardrömmar om sitt ex. Tjejen säger: jag är så trött. Konstnären tar på sig en fjällrävenjacka.

Jag var nu nära att skriva såhär: Jag tycker att man ska vara försiktig med Ingmar Begman. Sen tänkte jag: vad fan menar jag. (Ingmar Bergman satte själv upp Strindbergs Spöksonaten i Målarsalen på Drameten. Det är ju många år sen nu och jag såg inte den föreställningen. Finns det en linje att följa här, med allt mer urvattnade spökteman?)

Tillbaka till ämnet. Man är konstnär och man säger: ”En minut är egentligen en väldig tidsrymd. Den här börjar nu. Tio sekunder. Dessa sekunder. Ser du så länge de varar. Ja, minuten är inte slut än. Nu äntligen, nu är den borta.”

En fortsättning på detta: Senare på kvällen var vi på Riche. Rebecca och Fiona var där. Två killar blandade rock och techouse. Samtiden.

antifeministbingo

(http://annaardin.wordpress.com/)