Så i Stockholm när solen går ner och jag joggar längs med vattnet på Reimersholme och Långholmen och ser den mörka himlen över Liljeholmen och tar in alla husen i Gröndal och ljusen som bildar en stor ofattbar båge hela vägen till Södertälje, och allt som är däremellan, alla människor där och deras drömmar och hur ofantligt det är, och i Fruängen gråter barnen om dom låter barn gråta där, och det blir stjärnklart inatt och du vet väl att Gud är Nalle Puh? Och ingen, ingen vet vad som ska hända med någon, förutom det ömkliga tjatet om att bli gammal. Jag tänker på ... Jag tänker på ...
Nu är Ronnie Sandahl GRÖN av avund!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar