kom ut ikväll

När jag var liten jobbade min morfar på ett företag som hade en övernattningslägenhet på Rådmansgatan. När vår familj var i Stockholm bodde vi i den lägenheten. Den hade en gammal hiss som liknade en bur, och som gnisslade när den vinglade sig upp och ned mellan våningsplanen. Man kunde springa genom alla rummen i lägenheten i en cirkel och min syster och jag jagade varandra så att en tant som bodde i våningen under tog illa upp av allt slammer. Jag tänker mig att detta var 1988, samma sommar som Mauro Scocco släppte Sarah. Antagligen har jag blandat ihop flera olika minnen från diverse Stockholmsresor till ett enda, och antagligen är även detta en efterhandskonstruktion: att det alltid var dammiga sommarkvällar i Stockholm när jag var liten och att husfasaderna i Vasastan varje kväll reflekterade det stillsamt gula solljuset så att det kändes som att gå runt i en Edward Hopper-målning. Jag visste inte vem Edward Hopper var när jag var fem år, som jag var sommaren 1988. Detta var i alla fall mitt Stockholm – samma Stockholm som syns i videon till Sarah. Jag tittade mycket på videotopplisteprogram i svt när jag var liten. Mauro ville träffa Sarah vid hörnet av seveneleven. Det liknar drömmen om amerika: i Stockholm finns det seveneleven och sen går man ut och går. Man står i någons ”port”. Det kändes så coolt att ha en port. Det hade lägenheten på Rådmansgatan, och det fanns sevevneleven i närheten. Det var urbant och spännande och vackert.

Det Stockholm som syns i videon till Sarah är fortfarande mitt Stockholm, har alltid varit "mitt" Stockholm. Våren 2011, tretton år efter Mauro, släpper Omar S en ny singel. Allt är som vanligt och annorlunda. Varje sommar kommer nya singlar. Stockholm i början av juni är det finaste jag vet. Omar S nya singel är som vanligt, och den heter Sarah. Man kanske går en kvällspromenad från Skanstull via Vitan till Medborgarplatsen. Ens kompis säger ”det ser ut som i videon till Sarah” - allt är som vanligt och annorlunda. Husfasaderna på Åsögatan är ett barndomsminne. Mauro Scocco sitter på ett hustak och solen går ner och allt är grönt och gult i det disiga kvällsljuset. Den vänligaste platsen i världen.