”Världen är en rövarkula, det mörknar mot natt” hade Gustav Adolf Ekdahl kanske sagt om Jarl Kulle hade spelat honom. Sen hade han sagt att det därför inte är skamligt att vara lycklig när man är lycklig. Det hade denna sommar eventuellt varit svårt att följa hans resonemang ända dit. Den tjugofemte får man lön. Lil Wayne utbrister den tjugofemte varje månad, precis som jag gör: I get money like a motherfucker. Vad mörkt det redan blir tidigt på kvällarna. I Norge letar polisen efter döda ungdomar i vattnet. I Kenya svälter barnen ihjäl. I Stockholm går jag omkring med blicken på skorna och tänker på mitt hjärta, vilket förstås inte har något med de nämnda tragedierna att göra. ”Det vackraste hos människan är kläderna” hade Willy Kyrklund kanske skrivit i denna stund. På Trädgården dricker tvåtusen personer öl varje kväll. Bron ovanför ser mäktig ut när den är upplyst av gröna lampor. På Coop är det klibbig luft och svettiga grönsaker. Ibland regnar det och ibland är det sol. Allt fortsätter bara. Bodil Jönsson intervjuas i Fokus och säger att ”tiden bara kommer och kommer”. Jag läste intervjun och tänkte på tiden som ett vattenfall. Man står mitt i det och hela tiden sköljer tiden över en och rinner bort igen samtidigt som det kommer ny tid. Men om man blir skjuten fortsätter alltså tiden att rinna på dom andra, men slutar rinna över en själv? Plötsligt har det aldrig funnits något vattenfall. Jag tänker mycket på poliserna som söker i vattnet. Ännu har jag inte på riktigt vågat tänka på dom svältande barnen och på dom som blev skjutna och på tiden som inte längre ”bara kommer” – jag är som vanligt allt för rädd för livet för att våga tänka på det precis så som det är.
