Nattpromenad i Uppsala och staden är en kuliss. Husen runt domkyrkan är tomma och svarta, en känsla av artonhundratal, sjuttonhundratal. Jag lämnar mitt nya hem, Nedre Fjellet, och tar S:t Johannesgatan åt höger, förbi Palermo. Trots att jag har varit borta så länge känner jag igen flera som sitter där, men bara till utseendet. Korsar Sysslomansgatan, ser V-dala till höger och passerar Uplands uppför backen, svänger vänster, hör skrålet från Bryggan, korsar S:t Olofsgatan och går förbi universitetsparken i riktning mot kyrkan. Inte konstigt att jag kommer att tänka på Tomas Tranströmer som skrev:
En junimorgon då det är för tidigt att vakna men för sent att somna om.
Jag måste ut i grönskan som är fullsatt av minnen, och de följer mig med blicken.
De syns inte, de smälter helt ihop med bakgrunden, perfekta kameleonter.
Det är nära att jag hör dem andas fast fågelsången är bedövande.
Varje liten del av min promenad bär på minnen, jag ser åt ett håll och tänker – där är den korsningen, där hände det, där är den gatan som jag har vandrat då, och då och då och då. I form av en överdimensionerad staty i mitten av Universitetsparken tittar Erik Gustaf Geijer ut över staden.
I Dagens Nyheter läser jag att det är inne att vara vanlig, att vanlighet är en trend och att man, för att vara nere med det senaste, bör vara nere med vanlighet. ”Vanliga människors vanliga liv har hamnat i fokus” fastslår DN:s rubriksättare. Jag själv – bärare av berlinlugg, fräsiga kläder och kulturellt kapital – är förstås inte sen att hoppa på den nya trenden och befinner mig följaktligen på ett ställe som heter Mora. Detta är en självgod tätort i norra Dalarna som, trots att kommunens totala befolkning är mindre än en halv procent av Berlins, känns helt rätt för oss alldeles vanliga hipsters (eller ”Commoners” som vi kallas på diverse engelska bloggar som slutat skriva om dubstep). Man skulle kunna säga att Mora är för 2009 vad Diplo var för hösten 2004, om ni förstår vad jag menar.
”Just ilskan över det som uppfattas som elitistiskt och utestängande går ofta hand i hand med den nyväckta vurmen för vanlighet”, skriver Dagens Nyheter vidare. Själv har jag gått runt på Mora Folkbibliotek, plockat fram de tjockaste böckerna med den minsta texten och franskaste författarna och sedan stövlat fram med min boktrave till disken och sagt bibliotekarierna där bakom ett par sanningens. Såhär sa jag bland annat: ”Hörredu bibliotekariejävel, dom här böckerna uppfattar jag som elitistiska och utestängande!”. Sen mötte jag upp med min vän Tomas och hans flickvän (dom lever i ett alldeles vanligt, heterosexuellt parförhållande), som av en slump råkade befinna sig i hooden, och vi tog deras alldeles vanliga bil till Mora Järn och Bygg där vi kittade upp oss på lite heterosexuella skruvar och lite muttrar och sen ba stod vi på parkeringen och typ skruvade lite med bilen samtidigt som Alma, Tomas alldeles vanliga heterosexuella flickvän, hämtade kaffe åt oss. Sweet, liksom. Berlin kändes långt borta. Ilskan bubblade i mig när jag tänkte på den elitistiska och utestängande livsstil som jag praktiserade när jag bodde där.
”Återigen ett–noll till det okomplicerade vanliga, alltså”, skrev Sveriges största dagstidning. Jag ba: YOU said it Nigga!
Kay Pollak har skrivit en bok (som jag inte läst) som heter Att välja glädjen. Det provocerar mig när någon på detta sätt försöker sälja in enkla lösningar på komplicerade problem. Jag tänkte lite på detta igår när jag var på Bar 25 – ett ställe som går ut på att välja glädjen. Eller snarare: Ett ställe som tagit detta med ”att välja glädjen” så långt det över huvud taget är möjligt. Jag älskar Bar 25. Igår var jag där för antagligen sista gången någonsin eftersom dom stänger för gott i slutet av augusti (vilket dom förvisso påstått sig göra varje gång dom stängt för säsongen under de senaste åren). Att välja glädjen på Bar 25 handlar inte om att välja glädjen i vardagen, tänka positivt och yada yada. Det handlar om att ta på sig en tokig tröja och välja en glädje som är helt oberoende av världen utanför staketet, om en liten värld som bara finns på helgen och som bara sträcker sig från Spree till Stralauer Strasse, eventuellt med en liten övergångszon mellan glädje och verklighet från refugen i gatan utanför till macken på andra sidan.
Många av de stjärnor som struttar runt på Bar 25 om söndagarna upplever antagligen detta som ett politiskt projekt. Detta är också den profil som Bar 25 gärna förmedlar, där värden som personlig frihet, gemenskap och tolerans lyfts fram i vad som verkar vara en dröm om ett dekadensens eget utopia för de ”förlorade cirkusbarn” som inte måste jobba på måndagar. Detta är i sådana fall en politik som trots goda intentioner bär på så många baksidor (samhällsfrånvändhet, laissez-faire, självdestruktivitet) att jag inte skulle få för mig att påstå att den är något att hålla sig i om det blåser, så att säga. Men att detta kanske är något fint. P-O Enquist pratade i sitt sommarprogram om frizoner där de faktorer som styr det dagliga livet (exempelvis ekonomi och politik) står tillbaka för något annat, någonting som kan tillåtas vara bara vad det är. För honom hade idrotten fungerat som en sådan zon – en plats med egna regler, enkla regler som gör att man kan få en liten paus. Det personliga är som bekant politiskt. Trots detta kan det finnas ett behov av att ta på sig en tokig tröja, springa runt på ett nöjesfält för vuxna och dansa till musik som bara säger blippetiblopp, timme ut och timme in. Och av en enda anledning: Det är kul. Inte mer och inte mindre än så.
Ibland kan man känna en plötslig längtan efter allvar. Och ibland en mer smygande, pockande längtan efter en plats där allt, precis allt, bara är på skoj. Ibland vill man prata om filosofi. Ibland vill man säga piong tjong rrrrrrr och HAHA och ”livet är lite av ett skämt”.
Det är märkligt där ibland på söndagarna, märkligt på ett bra sätt. Igår uppträdde ett klezmerband i cirkusmanegen. Utanför den spelade Jake the Rapper musik som var ovanligt deep för att vara på baren. Inne i Saloonen var technon lika minimal som vanligt. På bryggan vid floden låg några och sov, några satt och skrattade, några hånglade, några köpte ännu en rom&cola. Den stora trädgungan svängde fram och tillbaka ovanför de sittandes huvuden på ett oroande sätt.
En känsla av att precis alla därinne är vänner med varandra, riktiga vänner strandsatta utanför tiden. Ibland talas det om att festa som att det inte finns någon morgondag. På Bar 25 gäller detta bokstavligen eftersom tiden enbart verkar existera som en långsam rytm mellan ljus och mörker. Det blir mörkt på söndagskvällen. Vid brasan sitter folk och pratar. Festen är oöverblickbar men ändå en enhet. Discokulorna i träden gör att marken ser ut att gunga på ett märkligt sätt. Någonstans väldigt långt borta gör sig folk redo för en arbetsvecka. En plötslig känsla av att befinna sig på ett långsamt sjunkande Titanic. Stjärnorna ovanför, vattnet runtomkring, en orkester som aldrig, vad som än händer, kommer att sluta spela. En glädje som existerar oberoende av skeppets långsamma försvinnande i den iskalla Atlanten. En fest in i det allra sista.
