tillbaka

Nattpromenad i Uppsala och staden är en kuliss. Husen runt domkyrkan är tomma och svarta, en känsla av artonhundratal, sjuttonhundratal. Jag lämnar mitt nya hem, Nedre Fjellet, och tar S:t Johannesgatan åt höger, förbi Palermo. Trots att jag har varit borta så länge känner jag igen flera som sitter där, men bara till utseendet. Korsar Sysslomansgatan, ser V-dala till höger och passerar Uplands uppför backen, svänger vänster, hör skrålet från Bryggan, korsar S:t Olofsgatan och går förbi universitetsparken i riktning mot kyrkan. Inte konstigt att jag kommer att tänka på Tomas Tranströmer som skrev:

En junimorgon då det är för tidigt
att vakna men för sent att somna om.

Jag måste ut i grönskan som är fullsatt
av minnen, och de följer mig med blicken.

De syns inte, de smälter helt ihop
med bakgrunden, perfekta kameleonter.

Det är nära att jag hör dem andas
fast fågelsången är bedövande.

Varje liten del av min promenad bär på minnen, jag ser åt ett håll och tänker – där är den korsningen, där hände det, där är den gatan som jag har vandrat då, och då och då och då. I form av en överdimensionerad staty i mitten av Universitetsparken tittar Erik Gustaf Geijer ut över staden.