något annat

Det enda jag gör på bloggen är att tycka, bla bla bla. Egentligen längtar jag efter en värld utan tyckande. Man skulle kunna tro att jag har hamnat i en livskris. Igår var jag väldigt trött (jag hade ägnat natten åt den svårslagna kombinationen house och techno) och valde därför att titta på tv. Det var debatt i Agenda mellan Tomas Östros och en man i hästsvans (just hästsvansen är det bästa med den mannen, jag tycker det är soft stil att ha hästsvans). Oavsett – jag kände såhär: ORKA. Jag hoppades att det skulle vara ett program om kaskelotter istället, men det var det ju inte.

Jag brukar inte ofta drabbas av syndromet ORKA. Jag har därför tänkt att min minskande attention span i själva verket är Facebooks fel. Tomheten efteråt, brukar dom som är beroende av saker prata om. Tomheten efter att man suttit ett tag med Facebook, det är just en sådan ”tomhet efteråt”. Apropos Facebook skrev min kompis Henrik (i sin tur apropos att två böcker om ”lycka” skrivna av nyliberala debattörer recencerades i DN samma dag) häromdagen som sin status att han ville ta dom (nyliberala debattörena alltså) i famnen och säga att dom duger som dom är. Det tycker jag var fint skrivet av Henrik. Detta är också vad jag menar med att jag inte pallar att tycka saker: jag vill hellre kramas och duga som jag är.

Trots allt loggade jag in på Facebook idag (eller jag gjorde det kanske tio gånger men jag HÄNGDE inte), och jag var nära att skriva något sarkastiskt och putslustigt (som min status) om Patrik Forshages text om Glasvegas låt Geraldine, som idag publicerades på nollnolltalet.se. I den texten upprepar Forshage en mycket stor mängd rockjournalistiska klyschor, eller alltså han upprepar alla. (Exempel: ”Det finns inte tillstymmelse till ironi eller distans någonstans hos Glasvegas. Skulle man till exempel anklagande påminna dem om att både musik och stil lånat en aning från i tur och ordning Phil Spector, Lou Reed, Joe Strummer och bröderna Reid får man bara ett snett leende och en obstinat men kärleksfull »Be My Baby« till svar”. Jag hade tänkt skriva att jag enligt mina beräkningar redan hade läst den texten ungefär tretusen miljarder gånger. Det har jag ju. Men vadå ORKA.

Att duga som man är, det är ju verkligen en toppengrej. Att det är omöjligt att skriva en sån mening utan att låta ironisk är väl om något ett symtom på något sorgligt. Om mitt namn var Nina Björk hade jag skrivit att det är en politisk handling att anse att saker duger som dom är. Men jag blir så himla trött på att jag alltid måste göra en politisk twist på all skit jag skriver här på bloggen, för att legitimera inlägget för mig själv. Kanske ska jag därför låta bli denna gång. Puss och kram är kanske ett bättre avslut, men det låter ju också ironiskt. Hemskt synd, det.

fåglar och valar

Jag youtubar klipp på blåvalar. När jag var liten var jag väldigt intresserad av vilda djur. Det är ett intresse som börjar komma tillbaka. Under en månad tidigare i höst hade jag en kompis uppstoppade and i fönstret, vaktade den under tiden min kompis hyrde ut sin lägenhet. Nu saknar jag anden och funderar på att skaffa ett eget uppstoppat djur, helst en fågel. Jag vet inte var denna längtan efter ett uppstoppat djur kommer ifrån, fast jag har försökt fundera ut det. Det har varit mycket naturen på bloggen nu på senaste. Bloggen är en avspegling av mina intressen. Idag blåste det in ett lönnlöv genom mitt öppna fönster när jag vädrade. Hon sa att allt var lönlöst, men jag tyckte hon sa lönnlöv. Hur hastigt blir lönnarna gula, som lysa vår vandring i parken (att dö är att resa en smula, från grenen till fasta marken). Symboliskt löv, lönnlövet. Stadsparken är alldeles gul. Den matchar himlen som är grå, marken som är brun och Fyrisån som ser iskall ut. Tänk om jag hade haft ett par ”rejäla gummistövlar”. Då hade jag kunnat stövla. Blåvalen är det största djur som funnits på jorden. Information från youtubande: Vissa av blåvalens ådror är så stora att man skulle kunna simma i dom. Då hade man blivit röd av blåvalsblod. Kanske har blåvalens blod en annan färg. Blåvalar är ensamma djur. Dom seglar runt under ytan, en och en, korsar världshaven i jakt på plankton. Ibland ylar dom till varandra i djupen. På en dag äter dom typ fyrtio miljoner plankton. För ett år sen var jag i Tokyo. Utanför naturhistoriska museet där fanns en skulptur av en blåval i naturlig storlek. Jag stod en stund och gapade.

jaha

Det finns tillfällen i livet då jag lyssnar på Bruce Springsteens album Nebraska. Man kan säga att jag använder det albumet som en filt – ett skydd mot höstens första regn. Jag har en förväntan på att tillvaron ska vara fin och god, och livet någonting vackert, men så är det ju inte.

Eftersom mina cd-skivor numera är nedpackade i lådor hemma hos mina föräldrar lyssnar jag kanske på Nebraska via musiktjänsten Spotify, och sen mitt i är det reklam för något som heter ”Singalo” som är en ”dejtingsite” där man kan ”beskriva sina singelvänner”. Så att dom jävlarna slipper vara singlar längre. Livet är en strid, lilla Madicken. Jag gör så gott jag kan.

Jag försöker kämpa för det goda och det sköna, fast det är så svårt. För att få tröst vänder jag mig ibland till albumet Nebraska. Det finns en ömhet i musiken på den skivan, samtidigt som den är ödesmättad och på gränsen till sammanbrott. Singalo-reklamen är ett hårt slag i ansiktet på varje form av ömhet.

Jag gör verkligen så gott jag kan.

Jag blir så himla ledsen. Man kanske tar en promenad genom ett eftermiddagssoligt Uppsala, och det är höst och mycket vackert. Men på Stora Torget har dataföretaget Dell byggt en enorm reklampelare av stålbalkar och vit plast. Varje gång jag ser den så dör jag litegrann. Den reklampelaren har till enda (enda) uppgift att rasera mitt sista hopp om en bättre värld.

Det händer att jag går till min bokhylla och tar fram Strindbergs Ett Drömspel. Jag öppnar boken, läser – och drömmer om hur jag förstör Dells reklampelare, att jag klottrar ner den och skriver:

Hör oss!
Hör hur vi sucka!
Jorden är icke ren!
Livet är icke gott!
Människorna är icke onda,
icke goda heller!
De leva som de kunna,
en dag om sänder!
Stoftets söner i stoft vandra,
av stoftet födda
till stoft varda de!
Fötter att trampa fingo de,
vingar icke.

Jag tänker på begreppet värdighet. Inte värdighet som i stolthet och högburet huvud, utan om den värdighet som ligger i att vara människa. I att kunna tänka och så vidare. En radioreklam för en dejtingsite där man kan ”beskriva sina singelvänner” är inte VÄRDIG. Den är en moralisk gyttjepöl.

Jag tycker att man har en rätt att förvänta sig mer av livet än radioreklam. Eller nej kanske inte en rätt att förvänta sig, men en MÖJLIGHET att göra det. Att sikta lite högre än till radioreklamen.

Jag tar saker personligt. Tänk så mycket bra musik det finns. Kanske vill man lyssna på lite bra musik. Kanske slår man, oförberedd på vad som komma skall, på radiokanalen p3 i hopp om att få höra något av den senaste popen. Att lyssna på p3 är dock en dartpil i mitt ömma hjärta. Dom FÖRSÖKER ju inte. Dom spelar låtar som dom inte gillar, spelar vad dom tror att lyssnarna vill höra, kokar ner någonting vackert till en fadd buljong där det ENDA som återstår är en ledbruten och svältande minsta gemensamma nämnare. Tänk på tidningen Aftonbladet. Det finns en förväntan som säger att jag skulle kunna tänka mig att KÖPA tidningen Aftonbladet. Att se Aftonbladets framsida varje dag är att varje dag få ett litet slag i magen.

Jag är förstås medveten om att många läsare kommer att uppfatta detta inlägg som elitistiskt koketteri (alternativt översentimental patetik). Det kan jag leva med.

Dock tycker jag om att uttrycka mig drastiskt. En strävan efter en minsta gemensamma nämnare tillåter inte att man uttrycker sig drastiskt. Därför vill jag utrycka mig drastiskt.

En strävan efter den minsta gemensamma nämnaren tillåter inte att man använder stora uttryck som ”människolivet”. Inte heller tillåter formatet ”blogg” detta. Därför vill jag använda stora uttryck som ”människolivet”.

I Mästaren Ma låter Willy Kyrklund Ma säga följande:

I en främmande stad bland bergen, o denna gata i en främmande stad! Minnet hugger som en snickares stämjärn i mitt hjärta av trä.

Ensamheten har intet mått. Främlingskapet har ingen gräns. Vad har jag här att göra i en främmande stad?

Detta alltså apropos människolivet. Förhoppningsvis befinner vi oss nu på ett avstånd från dejtingsiten Singalos radioreklam som kan beskrivas som behörigt.

Fötter att trampa fingo de,
vingar icke.

Om vi nu befinner oss i en främmande stad bland bergen (utan vingar), och jag påstår ju att vi gör just det, kan vi väl ändå FÖRSÖKA uppskatta det som ändå finns att uppskatta.

När jag tänker på detta tänker jag på blommor. Dom är så fina. Dom blommar på liksom, dom är fina för den sakens skull, omgivna av regn och storm och hagel. Tänk på en vitsippa. Tänk sen på en radioreklam för en dejtingsite där man kan beskriva sina singelvänner. I fönstret har jag två pelargoner. Dom FÖRSÖKER.

När jag känner mig slagen i magen av tidningen Aftonbladets existens tänker jag på sköra ting. Jag tänker på blommor och skör musik. Någon dikt som passar bäst att läsa tyst. Jag tänker att det finns en slags motståndsrörelse i detta. I det vackra och försiktiga och i det ömma och värdiga.

Världen är så brutal. Livet är icke gott. Ändå finns det vitsippor. Lite hoppfullt.

Minnet hugger som en snickares stämjärn i mitt hjärta av trä.