något annat

Det enda jag gör på bloggen är att tycka, bla bla bla. Egentligen längtar jag efter en värld utan tyckande. Man skulle kunna tro att jag har hamnat i en livskris. Igår var jag väldigt trött (jag hade ägnat natten åt den svårslagna kombinationen house och techno) och valde därför att titta på tv. Det var debatt i Agenda mellan Tomas Östros och en man i hästsvans (just hästsvansen är det bästa med den mannen, jag tycker det är soft stil att ha hästsvans). Oavsett – jag kände såhär: ORKA. Jag hoppades att det skulle vara ett program om kaskelotter istället, men det var det ju inte.

Jag brukar inte ofta drabbas av syndromet ORKA. Jag har därför tänkt att min minskande attention span i själva verket är Facebooks fel. Tomheten efteråt, brukar dom som är beroende av saker prata om. Tomheten efter att man suttit ett tag med Facebook, det är just en sådan ”tomhet efteråt”. Apropos Facebook skrev min kompis Henrik (i sin tur apropos att två böcker om ”lycka” skrivna av nyliberala debattörer recencerades i DN samma dag) häromdagen som sin status att han ville ta dom (nyliberala debattörena alltså) i famnen och säga att dom duger som dom är. Det tycker jag var fint skrivet av Henrik. Detta är också vad jag menar med att jag inte pallar att tycka saker: jag vill hellre kramas och duga som jag är.

Trots allt loggade jag in på Facebook idag (eller jag gjorde det kanske tio gånger men jag HÄNGDE inte), och jag var nära att skriva något sarkastiskt och putslustigt (som min status) om Patrik Forshages text om Glasvegas låt Geraldine, som idag publicerades på nollnolltalet.se. I den texten upprepar Forshage en mycket stor mängd rockjournalistiska klyschor, eller alltså han upprepar alla. (Exempel: ”Det finns inte tillstymmelse till ironi eller distans någonstans hos Glasvegas. Skulle man till exempel anklagande påminna dem om att både musik och stil lånat en aning från i tur och ordning Phil Spector, Lou Reed, Joe Strummer och bröderna Reid får man bara ett snett leende och en obstinat men kärleksfull »Be My Baby« till svar”. Jag hade tänkt skriva att jag enligt mina beräkningar redan hade läst den texten ungefär tretusen miljarder gånger. Det har jag ju. Men vadå ORKA.

Att duga som man är, det är ju verkligen en toppengrej. Att det är omöjligt att skriva en sån mening utan att låta ironisk är väl om något ett symtom på något sorgligt. Om mitt namn var Nina Björk hade jag skrivit att det är en politisk handling att anse att saker duger som dom är. Men jag blir så himla trött på att jag alltid måste göra en politisk twist på all skit jag skriver här på bloggen, för att legitimera inlägget för mig själv. Kanske ska jag därför låta bli denna gång. Puss och kram är kanske ett bättre avslut, men det låter ju också ironiskt. Hemskt synd, det.