replik angående kommentarerna till förra inlägget

Fredrik och David: Jag känner att den affekterade och (medvetet/ansträngt) svepande tonen i förra inlägget inte var era sakliga kommentarer värdig. Om jag ska försöka vara saklig tillbaka (istället för att bara ägna mig åt att, mer eller mindre för nöjes skull, slåss mot mina personliga väderkvarnar) skulle jag dock vilja säga följande:

Varför skall inte popmusik och skrivande om popmusik tas på vad David kallar "lite för stort allvar"? Just detta att de som "skriver om musik emellanåt" inte tar sitt uppdrag på något som helst allvar upplever jag som själva kärnan i problemet. Varför är det så? Är popmusiken alltså inte värd att ta på allvar? Varför? Vidare skriver David att skrivande om popmusik inte är en "livsstil". Förutsätter alltså det faktum att man tar sitt yrke på "allvar" att det dessutom är en "livsstil"? Personligen pluggar jag till jurist. Det är inte heller någon "livsstil". Icke desto mindre kan man väl givetvis kräva av landets jurister (sjuksköterskor, bussförare, popskribenter) att de tar sina yrken på "allvar"?

Man kan jämföra popkritiken med litteraturkritiken. Det är en absurd tanke att en litteraturkritiker inte skulle ta litteratur på "allvar" utan istället se det som någon form av Kul Grej - "vi som skriver om litteratur emellanåt". En sådan inställning vore givetvis att förminska litteraturen. Varför popmusiken inte skulle vara värdig en allvarligt syftad kritik är svårt att förstå. Lek med tanken på att exempelvis (min favorit) Leif Zern skulle ägna en hel artikel åt att (istället för att beskriva och analysera exempelvis en pjäs eller roman) berätta om när han frågade chans. Detta kommer givetvis inte att hända. Inom popkritiken är detta beteende dock fullständigt accepterat - snarast är det legio.

Likaså saknar svensk popkritik VARJE form av teoretisk medvetenhet eller ens tillstymmelse till kritisk analys. I ALLA mainstream-medier bedrivs istället ett totalt meningslöst pladder om huruvida skribenten "gillar" en låt/skiva/spelning eller inte. Ofta är det dessutom för varje person som någorlunda regelbundet tar del av dessa medier synnerligen förutsägbart vad som kommer att "gillas". Den här låten är jättebra. Den här sångaren är så häftig. Basshunter är jättedålig. Att förklara VARFÖR så skulle vara fallet är en svårare uppgift, som tyvärr ignoreras TOTALT. Att bedriva en KRITISK ANALYS - vilket gällande andra konstformer på ett alldeles självklart sätt är kulturjournaliskens själva uppgift - är möjligen än svårare. Själv har jag vad jag minns ALDRIG läst vad man kan kalla kritisk analys av popmusik i någon av de medier jag nämnde i det tidigare inlägget. Popkritiken blir en aktivitet som verkar vara riktad till barn. Skribenterna verkar fullständigt sakna varje ambition och kommer undan med att stapla klyschor på ett sätt som jag tycker är häpnadsväckande. Och som vore fullständigt oacceptabelt inom exempelvis litteraturkritiken.

Så till själva listan: Fredrik har nog rätt i att det främst är cross-over-hits som hamnar på listan, vilket säkert beror på att (alltför) många olika människor hjälpts åt att göra listan. Dock är det även så att listan bidrar till en berättelse om vad som är "bra musik" som givetvis är ideologisk. Den representerar en förhärskande smak som är oändligt förutsägbar. Jag VET hur listan kommer att se ut innan jag har tagit del av den. Trots att jag inte alls lyssnar särskilt mycket på den typ av musik som listan hittills består av har jag hört ALLA låtar på listan och läst om ALLA band som förekommer och blivit itudad att just DESSA band är bra. Berättelsen finns redan, den är ett led i en historieskrivning om bra pop som är så sjukt förutsägbar. Om det nu är så att det varit för många kockar vid sopplagandet har det dessutom varit precis samma typ av kockar. Det KAN inte vara så att TRE av dom hundra bästa låtarna gjorts av bandet Phoenix (eventuellt kommer det dyka upp flera, för att inte tala om hur många låtar av Håkan Hellström som antagligen kommer dyka upp framöver eftersom till och med hans typ topp tre sämsta låt "Magiskt men tragsikt" redan varit med). Att TRE låtar med Phoenix redan varit med betyder bara en sak: Dom som har gjort listan har samma syn på pop, en syn som säger att Phoenix är bra. Detta innebär också att annan musik, och andra berättelser om nollnolltalets pop, ignoreras och marginaliseras. Hade en annan typ av popkonsumenter gjort listan hade kanske Carl Craig dykt upp på tre ställen. Då hade åtminstone följande inträffat: Vi hade fått ta del av en berättelse som inte enbart likt en maskin reproducerar en redan existerande kanon. I nuläget framstår listan som oerhört ytlig.

Varför var nittiotalets skribenter "orimligt pålästa och entusiastiska"? Förlåt men detta med popkritik är faktiskt inte särskilt svårt, det gäller bara att lyssna på lite låtar och tänka efter lite. Är dagens litteraturskribenter "orimligt pålästa och entusiastiska"? David verkar mena att det inte är ett krav på en popskribent att denne skall vara intresserad av / kunnig inom musik. Istället handlar det om att "skiva om musik emellanåt".

Vidare tycker jag att det är märkligt att pådyvla mig åsikten om att ett popinstresse skulle vara en "livsstil". Tvärtom tycker jag att nollnolltalet-listan är just en lysande representant för allt som är fel med att se popmusik som en "livsstil". Detta främst eftersom det står så väldigt lite om just musik i texterna på listan. Och desto mer om exempelivs kläder och personliga upplevelser. Säga vad man vill om exempelvis residentadvisor.net, men i jämförelse med nollnolltalet.se behandlas musik betydligt mindre som "livsstil" i förstnämnda forum. Jag tycker att det är en märklig argumentationslinje att sätta likhetstecken mellan kunskap/passion och attityd/livsstil. Istället tycker jag att dessa begrepp i nu aktuellt avseende utgör varandras motsatser, medan ytlighet/fokus på skribetentens egen person snarare hänger ihop med livsstil och attityd. Jämför exempelvis tidningen Nutida Musik med tidningen Bon. Nutida Musik handlar om MUSIK. Bon handlar om livsstil. Jag menar att nollnolltalet.se i detta avseende kan beskrivas som en kusin till Bon.


Detta är också vad jag menar med begreppet "indiekillar". Detta har inget att göra med vad som är /inte är "indiepop" (i ordets ursprungliga betydelse). Istället representerar dessa personer just detta som jag stör mig på: Människor som är lite semi-intresserade av musik, totalt omedvetna om estetisk teoribildning men tror sig kunna en massa, och menar att dom har en medveten smak bara för att dom har läst om the Mary Onettes (eller vad dom nu heter) i DN. Och att det är dessa killar som BESTÄMMER vilken musik som skall anses vara bra. År 2007 gillade alla dessa killar plötsligt Burial jävligt hårt, trots att dom överhuvudtaget inte lyssnar på vare sig dubstep eller twostep eller d&b nånsin. Dom hade bara hört att det var bra och skrev följaktligen litegrann om att Burial är "bra". Detta är ytligt! Sonic sätter 24 rockskrivor på sin årsbästalista för år 2007, ja och så Burial då, likt ett alibi.

David undrar varför det inte finns några 25-åriga Lennart Perssons. Med risk för att framstå som överdrivet självsäker skulle jag vilja påstå att jag känner flera stycken, och att jag dessutom själv kan beskrivas som så.