bitter nörd hetsar upp sig, eller ännu en arg insändare om den svenska musikjournalistiken

(indiekillar)

Med tilltagande frustration har jag följt nollnolltalet.se:s lista över dom hundra bästa låtarna från detta decennium, som snart är slut. Med frustration utslagen i full blom följer jag också musikbevakningen i Sveriges största indiepoptidning Dagens Nyheter. Jag tycker att popbevakningen i DN är fruktansvärt usel. Det skulle jag tycka även om det inte var DN (som man trots allt kan ha vissa förväntningar på) utan vilken liten landsortstidning som helst. Jag tycker att Johanna Paulsson ibland skriver vissa vettiga saker. ALLA andra skriver exakt såhär varje gång: Indiepop är intressant musik, musik vid sidan av skvalet, indiepop är tre män med små små jeans. Ibland skriver Fredrik Strage detsamma om så kallad ”hårdrock”. Varje dag används två tredjedelar av DN Kultur till att beskriva ett värdelöst svenskt indiepopband. Någon måste säga ifrån!

Andres Lokko, trots sina kommunistiska sympatier numera skribent på Sveriges största moderata indiepoptidning Svenska Dagbladet, verkar leva i illusionen om att tidningen Pop handlade om att promota svart musik i rocklandet Sverige. Jag fattar ingenting. Det här är vad som kom av tidningen Pop: Killar som vill lyssna på ”bra” musik, är vita och tänker att ”bra” musik är indiepop. Egentligen är dessa killar helt ointresserade av musik. Det enda dom är intresseade av är medier, dom skiter i musik. Andres Lokko har ägnat de senaste tre åren åt att dölja sina stora kunskapsbrister om dansmusik genom att skriva om någonting som han kallar ”fjorddisco”. Detta är nydisko från Norge, som troligen skulle få epitetet cosmic på exempelvis decks.de. Indiepopkillar tänker: Aha, ”fjorddisco”. Vem ställer Andres Lokko ansvarig för ”fjorddisco”-killen? INGEN! Andres Lokko beskriver Fuck Buttons nya album som ”stadiumtrance”. Alla killar ba, aha, ”stadiumtrance”. MEN FJORDDISCON DÅ? Andres Lokko ska hela tiden hålla på och relatera musiken han skriver om till den så kallade samtiden. (hmmmm vad BETYDER Fuck Buttons hösten 2009, hmmm) Det tycker jag att han borde sluta upp med. När hans (betydligt) mindre begåvade lärjungar sen ska göra samma sak på exempelvis nollnolltalet.se infinner sig samma känsla som när man läser en gammal uppsats från högstadiet: Det känns pinigt.

Nollnollalet-listan började starkt med en bortglömd Michael Jackson-låt på plats hundra. Jag tänkte, JA, detta kanske blir en lite annan historieskrivning än vad man kunnat förvänta sig av dessa indiekillar (av båda könen). Tidningen Pop, har jag för mig, brukade framhålla som motto att pophistorien ständigt måste skrivas om. Alla som skriver på Nollnolltalet.se verkar ha ätit tidningen Pop till frukost lunch och middag sedan dom var tre år gamla. Dock verkar det fullständigt saknas intresse av att revidera någon Pophistoria. Det enda det verkar finnas ett intresse av är att gissa vad Andres Lokko eventuellt gillade år 2003. Och sen skriva något kefft om det. När Black Storbe, Bloc Party, the Coral och Damien Rice dök upp efter varande borde jag ha gett upp.

Förutom nämnda Black Strobe har listan hittills tagit upp en (1) låt som eventuellt kan beskrivas som dansmusik (förstått i termer av house, techno, dubstep osv.) - en electropopsång med Felix da Housecat (jag kommer i detta sammanhang inte att beskriva Justices D.A.N.C.E. som dansmusik). Detta är självklart uselt. En musikjournalist (och i detta fall rör det sig om flera) som ignorerar all den techno som RENT OBJEKTIVT SETT varit den mest vitala popmusik som skapats detta årtionde kan liknas vid en sjuksköterska som injicerar bajs i sina patienter istället för medicin. Det finns bara en förklaring till ett sådant beteende: Man har ingen aning om vad man sysslar med. Sveriges just nu kanske mest hyllade musikskribent Fredrik Strage hade med inte mindre än TVÅ låtar med KENT på sin personliga lista. Ja, KENT! Alltså . . .

Dock har det varit några hiphop- och rnb-låtar med på listan hittills, så det har inte enbart varit p3-anthems och Antony & the Johnsons. Vid en jämförelse mellan texterna som handlar om hiphop och texterna som handlar om pop framträder indiekillens syn på popmusik på ett träffande sätt. Denna skillnad kan snabbt sammanfattas enligt följande: I texterna om hiphoplåtarna beskrivs musiken, i texterna om indiepoplåtarna beskrivs någonting helt annat, vanligtvis någonting ur skribentens vardag.

Längst i detta avseende går Margret Atladottir som inte med ett ord berör den låt hon skriver om (Rocky Dennis ”Maple leaves”) utan istället ägnar HELA sin text åt att berätta om när hon frågade chans på en kille år 1993. Dock är fenomenet genomgående. Susanne Cleasson skriver om Antony & the Johnsons ”Fistful of love” och ägnar större delen av texten åt att beskriva vilka solglasögon större delen av publiken på A & the J:s konsert i Dalhalla sommaren 2007 valde att bära. Samt vilka solglasögon hon själv bar. Gustav Gelin skriver om Broder Daniels ”When we were winning” och undviker i det längsta att berätta om något annat än hur mycket han själv och diverse medlemmar i bandet Broder Daniel haft för vana att dricka vid olika tidpunkter i livet. Listan skulle kunna göras mycket lång. Den bästa texten hittills på listan är enligt min mening David Djuphammars text om Mariah Careys ”We belong together”. Denna text handlar, hör och häpna, om själva LÅTEN.

Ledsen och besviken konstaterar jag att Nollnolltalet-listan lär oss tre saker:

1. Sveriges samlade musikjournalistkår har sjukt dåligt koll på musik. Trots att detta är det ENDA en musikjournalist måste hålla koll på.
2. Indiepop är musikstil som är omöjlig att beskriva. Man måste istället välja att skriva om något helt annat, exempelvis solglasögon.
3. Allt detta är, något oförskyllt men ändå, Andres Lokkos fel .

Personligen hoppas jag på att musik snart ska bli olidligt töntigt, så att folk som inte alls är intresserade av skiten slutar upp med att skaffa sig musikjournalistiska ambitioner. Alternativt att folk som faktiskt är INTRESSERADE av MUSIK skriver lite mer. Istället för en massa jeppar som gått journalisthögskolan och ska berätta för mig vilken musik som är bra bara för att dom tycket det var fränt att gå på en Tough Alliance-konsert nån gång för länge sen.

Liksom, pleeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeease.

Det är tio år sen det sista numret av tidningen Pop kom ut. Det hade Bobby Gillespie på omslaget och innehöll en lista med de hundra bästa indiepoplåtarna. Jag upprepar: Detta var tio år sen.