bright lights, big city

Det ösregnade när jag landade på Newark, och regnet fortsatte när jag satt i taxin, åkandes längs med New Jersey Turnpike, på väg mot Holland Tunnel till Manhattan. Jag hade aldrig varit i New York förut, men jag hade ju ändå varit där - till och med just på den gata där taxin susade fram: jag hade sett introt till Sopranos, där Tony åker samma väg fast åt andra hållet, jag minns att Bruce Springsteen sjunger om New Jersey Turnpike i låten State Trooper, jag såg en skylt som visade vägen till Hoboken och tänkte på Yo La Tengos låt Night Falls over Hoboken, och på att jag inte lyssnat på dessa låtar på flera år nu. Vi var inte ens i närheten av Manhattan än men jag kunde redan sjunga om omgivningen. I Stockholm kan man typ sjunga ”på Västerbron i den himmelska ron en spårvagn går ensam och tom”, och sen är det färdigt. När man sitter i taxin från Arlanda in mot stan, jag gjorde det alldeles nyss, är det inga popkulturella referenser alls som dyker upp – när ska någon skriva en romantisk visa om Järva krog?

Det ösregnade också sista dagen jag var i den stora stan. Jag hade varit på museum och skulle gå tillbaka till stället där jag bodde för att hämta min väska. Jag sprang över avenyerna: femte, park, madison osv. och det var fem centimeter djupa vattenpölar överallt. 5 th Avenue har sitt särskilda batteri med referenser, Lexington Avenue har sitt. Det var en vistelse mellan två regnväder, mellan avenyerna och gatorna och mellan Dorothy Parker och Tina Fey över Mobb Deep och Garfield Fleming. Så är det kanske till viss del i alla storstäder: de har sina historier. I Paris vankar man runt mellan Baudelaire och Simone de Beauvoir. Men det är en annan sak, det är en annan typ av referenser. Paris är en pluggis, Berlin är en charmig fuck-up, New York är storebrorsan till den coolaste killen i klassen: den ballaste storstan i världen.

Detta har förstås till viss del förändrats de senaste åren. I dagens New York är det poliser överallt och ingen verkar gå på crack och man får böter om man röker i vissa parker. New York var så utpräglat nittonhundratal: ett nittonhundratal som eventuellt tog slut i och med 9/11 och dess efterspel. Om man exempelvis promenerar över Brooklyn Bridge och tar in de enorma järnkonstruktionerna och de massiva pelarna ligger det nära till hands att betrakta detta byggnadsverk som den slutgiltiga illustrationen av modernismens och industrialismens guldålder. När jag nu var där var det stora rubriker om hur USA förlorat i status som kreditgivare, och om att börsen åkte ner – och hela samhället tycktes präglat av föreställningen om en storhetstid som plötsligt hade passerat och var borta utan att någon märkt hur det hade gått till.

Trots detta är det så oerhört enkelt att romantisera den där stan: tunnelbanetågen som är så hiphop som något överhuvudtaget kan bli, brandtrapporna, de judiska männen, de enorma tegelhusen, alla fantastiska restauranger, att den stora dammen i Central Park heter Jaqueline Kennedy Onassis Reservoir, att man stöter ihop med en transa som har klätt sig i änglavingar just den dagen och att ingen bryr sig om det.

Det var ett tillfälle då vi var på PS1 (som är MoMas filial uppe i Long Island City) som hade fest på sin innergård, fast mitt på dagen. Det var Omar S som spelade just denna dag. Ovanför innergården var en stor trappa, eller kanske snarare en läktare.Man fick öl i plastglas och stod och dansade på trappan och på gården. Inne på museet var det lysande videokonst av folk som stressande nog var födda typ 1985. Om man stod längst upp på läktaren, bredvid dj-båset, kunde man se vilka skivor Omar S la på. Nedanför dansade några hundra arty amerikaner. Solen gick ned över Queens och de höga tegelväggarna i den gamla museibyggnaden mörknade, tåg rullade förbi då och då en bit bort, och om man kisade såg man eventuellt Manhattans silhuett i fjärran. Det är liksom så jävla fett med STORSTÄDER.