lördagkväll i den eviga ungdomens stad

När jag var i Berlin tänkte jag mycket på att det skulle bli gött att börja plugga ordentligt igen.Nu har jag gjort det (börjat plugga ordentligt igen) och det känns rätt gött. Men Uppsala är en håla, en samling hus på slättlandet norr om Stockholm. Jag går gågatan fram och känner mig iakttagen, uttittad och registrerad. På en komma fem sekunder går man från den ena delen av stan till den andra (om man går sakta), på tre sekunder hamnar man ute på landet. Mitt eget mentala Uppsala är ännu mindre än staden i sig: det sträcker sig från Luthagsesplanaden till Bäverns gränd i nord-sydlig riktning, och Folkes Livs till Vaksala torg i öst-västlig. I mitten ligger Nedre Fjellet (mitt hem) och där är det trevligt om dagarna. Jag känner en stark längtan efter att kunna ta en tunnelbanevagn till en stadsdel där jag inte varit, efter att kunna ta en promenad om natten på gator där jag inte vandrat förut, efter att köpa en Berliner Kindl i en kiosk. Åh –

Jag har läst en ganska tröttsam bok som jag inte gillade – Herman Hesses ”magnum opus” (den beskrivs så i handboken Litteraturens historia i världen) Glaspärlespelet. Den handlar om en icke närmare definierad framtid (stön) där vissa smarta kids av manligt kön (stön) blir utvalda till att studera i klassisk anda och utveckla sina andliga gåvor (stön) och ha betydelsefulla relationer till sina äldre vördade lärare (stön). Detta beskrivs med hjälp av ett överlastat språk och tre miljarder upprepningar. Men en sak är ganska fint beskriven: Den akademiska världen som en värld för sig, en värld som kan tillåtas vara sin egen. Där man strävar efter något upphöjt och tillvaron befinner sig vid sidan om världsliga hänsyn. Jag försöker tänka på Uppsala på detta sätt. Att jag befinner mig i en slags exil. Det går bra så länge jag befinner mig i skolan och det är en tisdagsförmiddag. Annars går det ganska dåligt.

Lappsjuka är kanske fel ord. Rastlöshet är kanske rätt. Såhär sjöng Håkan Hellström: ”Du stod i dörren och sa / är det här allt det blir så dör jag”.