alltså jag vill verkligen inte längre:

hejdå otäcka modebloggsmode

och helgen då?

I helgen lämnade jag landet och åkte till Uppsala. Jag och Viktor firade att vi är så duktiga och har pluggat så mycket. Det var fint att vara på Pallet, jag var där på lördagen också. Jag körde bil till Uppsala och åt en pizza i Hofors, utanför ösregnade det. I bilen lyssnade jag på Marcel Dettmanns Berghainmix. På fredagkvällen drack jag också väldigt mycket glögg väldigt sent och var således död på lördagen men åkte ändå till Länna och satt under ett paraply och tittade på sjön som var så vacker. Vi hade tagit med frallor. Jaha och sen såg jag Magnetic Fields på Cirkus på söndagkvällen. Det var första gången på mycket länge jag var på konsert med ett popband - det som brukade vara en så stor del av mitt liv. Det var bra. Man satt ner och dom spelade en lysande version av Papa was a Rodeo så vad kan man begära. Jag tycker att deras nya skiva Distorsion är bra. Kanske fokuserade de lite väl hårt på croonersidan dom har och lite för lite på popen men whatever. När konserten var slut var klockan elva och jag började jobba åtta i morse. Vi åkte bil till Björn i Köping, och dit kom vi klockan två. Sen gick jag upp halv fem och körde till jobbet. Göttigt.

Nu kommer en skräll: Ikväll har jag ägnat mig nästan uteslutande åt att lyssna på Eldkvarn. Dom här raderna är vad jag gillar med Eldkvarn:

och jag tänkte på Bodil Malmsten
hon bor också längst ut på jorden
våra liv korsades ett tag
vi brukade ses över borden
vi drack vin och spelade TP
du var rödhårig och längtade bort
jag tror jag brukade vinna för det mesta
jag visste ju mer om sport

hon kanske är som jag
man har alla och inga vänner

Jag ska skriva mer om det där någongång.

varför det är roligare att jobba på tingsrätt än på lager

- Man börjar inte klockan sju
- Om man kommer fem minuter försent gör det inget
- Om man blir sugen på kaffe kan man dricka det, det är inte så noga exakt när
- Man håller på med någonting som faktiskt är viktigt
- Man är en rättvisans ödmjuka tjänare
- Man får tänka på jobbet
- När det är fikarast/lunchrast pratar folk om annat än bilar och Flustret
- Man blir behandlad som en intelligent människa och inte som ett stycke muskler
- Om man blir klar en kvart tidigare går man hem, och står inte och väntar vid stämpelklockan till exakt klockan fyra
- Läsning på jobbet uppmuntras
- Man lär sig något
- Man får ha fina kläder

Viel jävla spass asså

Jag har varit i Berlin igen, en trevlig stad. Det här hände:

- Schönefeldts eget Palermo, den lilla kiosken med uteservering i gången mellan flygplatsen och S-Bahn, serverade en tallrik pommes och majonäs som gjorde att både jag och Anders var konstiga i magen i en hel vecka.

- Gick på Panorama Bar fast det var fredag, det var "enklast" men en väldigt bra kväll. Fint att man kan gå dit från Anders och Amis lägenhet. Jag tänkte: Nu står jag här på det lilla utrymmet framför DJ-båset på Panorama Bar, och det är liksom precis från den här platsen, det här väldigt lilla utrymmet, som all musik jag lyssnar så mycket på och tycker så mycket om utgår ifrån och är gjord för. Självaste kärnan, hjärtat.

- Lördagen: Vaknade. Såg Sverige-Spanien på en biergarten vid Kastanienallee. Åkte tillbaka till lägenheten. Kände en abstrakt men påtaglig längtan efter att bli tröstad.

- Sen var det söndag. Det skulle bli nästan ett dygn techno. Jag gick upp tidigt och begav mig direkt till Berghain. Köpte vodka i en kiosk på vägen och klämde den till frukost vilket kändes dekadent men roligt. Fåglarna kvittrade och Karl Marx-allee solade sig i morgonljuset, pensionärer var ute och gick med hunden. På Berghain spelade Len Faki machotechno. Kontrasten mot världen utanför var överväldigande. Efter tio minuter hade jag lämnat morgonen och omfamnat den natt som alltid råder i den där byggnaden, oavsett tid på dygnet. Senare spelade en kille som heter Chris Brukenfield uppe på Panorama, jag vet inte vem det är, men det var asbra. Deephouse upplandat med en och annan stänkare. Jag hade gärna varit där längre men blev så hungrig att jag var tvungen att gå och köpa mig lite lunch. Bakom Ostbanhof höll endagsfesten Sunday Adventure Club till, med open air-scen och tre stora rum innomhus. Luciano spelade exakt vad man förväntat sig, men det är ju inte något dåligt direkt. Han hade den kanske fulaste t-shirt jag sett hittills i år. Två fina hits var MD X-Spress "God Made Me Phunky" och den sida på RAL1001-skivan som samplar Nina Simone. Sen spelade Josh Wink. Det regnade litegrann. Matthew Dear spelade med sitt värdelösa rockband som han kallar Big Hands. Det lät som om ett lite sämre the Doors (jag gillar inte ens the Doors) som stod och slörepade lite. Det var skönt att få sitta ner, man kunde köpa Jägermeister för en euro och det pr-tricket svalde man ju i dubbel bemärkelse. Klockan sju gick Richie Hawtin på. Han hade sina datorer med sig och typ hundra av sina bästa kompisar som stod bakom honom på scenen och visade upp att dom var en av Richie Hawtins hundra bästa kompisar. Det har ju varit mycket snack om att Richie börjat spela med datorer istället för skivor. Setet byggde på att han hade en massa loopar som han spelade omvartannat och som återkom då och då. Jag tyckte inte att det fungerade. Det blev statiskt och tråkigt. Dessutom höll han av oförklarlig anleding på och fipplade med volymen hela tiden. Så fort det var lite gött bytte han loop och började dra i volymen. Han tog bort och släppte tillbaka kicken en gång i minututen kändes det som. Jag föredrar Lucianos mixande från höften framför Hawtins matematiska experiment any day. Sen gick vi till Kreuzberg och vilade, vilket innebar att dricka sprit, kaffe och öl. När vi kom tillbaka var det bara öppet inne. Luciano spelade back to back med oidentifierad person. Det var fantastiskt. Ljudet var också fantastiskt i jämförelse med utomhus. Dans dans. Sen spelade Marco Carola back to back med Loco Dice. Sån jävla punch och spänst, inga såsiga etniska körer, vilket kändes fresh. Klockan fem märkte jag att armarna darrade så det var dags att ta en taxi. I öronen lät det piiiip. Måndagen såg jag inte mycket av.

- Tisdag till fredag: Det var nice att vara i Berlin under veckan och inte bara klubba utan odla lite andra intressen också. Jag var på två konstutställningar, Wolgang Tillmans på Hamburger Banhof-museet och Man Ray på Martin Gropius Bau. Båda var helt toppen. Jag var på Stasi-museet också, vilket kändes mycket relevant att göra dagen efter att den del av den svenska riksdagen som kallar sig själva liberaler röstat igenom FRA-lagen. Samt drack öl i parker, åt på Monseuir Vong, promenerade runt Kreuzberg, kollade skivor på Hardwax och Rotation i olika omgångar, diskuterade världsläget med Anders och Ami, hälsade på de andra i svenskkolonin i Berlin, satt på Café, läste Kristina Matssons "De papperlösa och de aningslösa" (som jag väldigt starkt rekommenderar) och var på det fantastiska Club de Visionäre och sa hej till Cassy, mycket blygt.

uppsala - so much to answer for

När jag flyttade till Uppsala: Jag jobbade på Mc Donald’s innan, i Mora, och det kändes så bra att sluta där. Vi åkte två flyttvändor fast det var en stor buss, hyrd på okq8 vid noretbron i Mora. Jag har en benägenhet att dela in mitt liv i kapitel. När jag åkte tillbaka med ett helt annat flyttlass i fredags – fastän många av sakerna var samma – blev jag klar med uppsalakapitlet, åtminstone för den här gången. Jag tänkte på saker som att det var sol när jag flyttade dit, och sol när jag flyttade därifrån. Att flyttlasset tillbaka var mycket mindre. Jag har en benägenhet att betrakta saker som ödesmättade. När jag åkte Luthagsesplanaden fram första gången – jag visste inget om min nya hemstad, hade knappt ens varit där, aldrig sovit över. Luthagsesplanaden nu och alla mina minnen.

Första natten, att jag cyklade vilse och inte hade satt upp några lampor i lägenheten så att det var alldeles mörkt när jag väl hittade hem, utom på toa och under fläkten. Det var i Gottsunda. Jag visste inte vad Gottsunda var, och i början tyckte jag inte det var så farligt att cykla sådär långt varje dag, men nu, jag skulle dit för att låna en bok som inte fanns i stan och det kändes som en dagsutflykt. Rätt Pris i Gottsunda centrum, där jag köpte saltgurka, jag åt så mycket saltgurka den hösten, med köttbullar till. Några gånger gick jag och Johanna hem på fyllan, så sjukt långt. Sen när vi flyttade till Dragarbrunnsgatan var det helt stört.

Jag tyckte så mycket om Uppsala på den tiden. Om någon frågade huruvida jag trivdes blev alltid svaret ”åh bra, Uppsala är ungdomens stad”. Det säger jag fortfarande, men ironiskt, vilket jag inte gjorde då; det var alldeles uppriktigt. Det var saker som att det fanns vettiga bokhandlar, att man kunde köpa utländska tidningar på Pressbyrån. Men framförallt minns jag från i början känslan av att jag hörde hemma på så vis att det kändes som en intellektuell miljö (jag vet att det låter fånigt idag), och jag var proppfull av romantiska föreställningar om ”universitetet” som också infriades på många sätt. Det var pampigt. Alla verkade smarta. Bakom alla fönster i folks lägenhter såg man stora bokhyllor. Alla hade en plan att följa, alla var målinriktade. På Carolina fanns alla världens böcker. Det var ett mycket fint år, det första, när jag läste litteraturvetenskap och tyckte att jag blev bildad. Vilket jag till viss del också blev förstås, men kanske inte i den utsträckning jag föreställde mig. Jag minns the Embassys spelning på Velocity på ÖG, den tredje december 2004, den har blivit symbolisk för mig. Jag var full på glögg, hade ny tröja, tyckte att the Embassy var världens bästa band. Det var liksom en stor grej bara att få höra musik ute som jag faktiskt tyckte om, i den stad jag själv bodde.

Nu, senare, när jag sällat mig till den särskilda hatkärlek till Uppsala som alla verkar känna som bor i stan, tar jag så mycket för självklart som jag då tyckte var nytt. Det är så mycket som är annorlunda. Att det givna umgängessättet är att dricka öl till exempel, i Mora är det helt otänkbart att dricka öl annat än hemma, om det inte är lördag. Det finns inget ställe att köpa en öl på i Mroa på vardagar, och så levde jag då. Jag irriterar mig ofta på att Uppsala är så konservativt, att Juvenalorden finns, att nationsarrangemang är så taffliga och att folk går runt i frack och så vidare. Det är för att det är en självklar del av mitt liv nu. Att jag kände mig blyg på Kalmar Nation när jag skrev in mig, att jag upplevde dom äldre på nationen som coola människor – det känns extremt avlägset och det har gått snabbt för det att bli så avlägset.

När Cassy spelade på Physique symboliserade det ändå något slags topp på min Uppsalatid. Det känns väldigt långt mellan den jag var när jag kom till stan och den jag var den kvällen – och jag tror att det kanske finaste med Uppsala är att jag kunnat göra den resan lättare än i någon annan stad. Det är något bra.

min idol

"I Sverige 2008 är ledorden frihet, oberoende och styrka. Jag tycker de borde vara beroende, svaghet och skröplighet"

- Nina Björk

sommarlovserik

Jag vill bara göra saker som tar lång tid, bara lyssna på långa låtar där inget händer, bara läsa tjocka böcker. Jag tycker mycket om Shackletonmixen på nya Villalobos men den är för kort! Den är som Blood On My Hands all over again men kortare och sämre, och ett år senare. Den borde ha varit fyrtiofem minuter lång, och givits ut på två tolvor med en fjärdedel av låten på varje sida. Gud det går inte att tänka sig något mer estetiskt korrekt än att Shackleton remixar Ricardo Villalobos och att Perlon ger ut det. Men jag hatar det inte, nej jag gillar det. Det enda jag vill köpa är böcker och skivor, och kaffe och resor. Jag vill inte köpa kläder. Jag har varit på landet, läst Sture Linnérs memoarer, druckit rosévin och ätit matjessill. Sommarlovet.

En sak som alltid kommer över mig när jag är Mora nu för tiden: En vilja att höja mig över mängden, att lyssna på långa låtar, läsa tjocka böcker. Gå på bibilioteket och låna sånt som ingen lånar annars. Det är så pubertalt! Jag var likadan från att jag gick i sexan tills jag flyttade från Mora. Nu är jag likadan igen.

the sartorialist i mora

Nu är jag i Mora. Jag ska bo i Mora i sommar. I Mora verkar den hetaste skiten för tillfället vara bar överkropp i offentlig miljö, t.ex på ett av Moras tre fik. Om man är under tretti kombinerar man med Billabongshorts och flip-flops. Är man över tretti verkar det funka bäst med jeansshorts och shades. Kaffet kostar femton kronor.