När jag flyttade till Uppsala: Jag jobbade på Mc Donald’s innan, i Mora, och det kändes så bra att sluta där. Vi åkte två flyttvändor fast det var en stor buss, hyrd på okq8 vid noretbron i Mora. Jag har en benägenhet att dela in mitt liv i kapitel. När jag åkte tillbaka med ett helt annat flyttlass i fredags – fastän många av sakerna var samma – blev jag klar med uppsalakapitlet, åtminstone för den här gången. Jag tänkte på saker som att det var sol när jag flyttade dit, och sol när jag flyttade därifrån. Att flyttlasset tillbaka var mycket mindre. Jag har en benägenhet att betrakta saker som ödesmättade. När jag åkte Luthagsesplanaden fram första gången – jag visste inget om min nya hemstad, hade knappt ens varit där, aldrig sovit över. Luthagsesplanaden nu och alla mina minnen.
Första natten, att jag cyklade vilse och inte hade satt upp några lampor i lägenheten så att det var alldeles mörkt när jag väl hittade hem, utom på toa och under fläkten. Det var i Gottsunda. Jag visste inte vad Gottsunda var, och i början tyckte jag inte det var så farligt att cykla sådär långt varje dag, men nu, jag skulle dit för att låna en bok som inte fanns i stan och det kändes som en dagsutflykt. Rätt Pris i Gottsunda centrum, där jag köpte saltgurka, jag åt så mycket saltgurka den hösten, med köttbullar till. Några gånger gick jag och Johanna hem på fyllan, så sjukt långt. Sen när vi flyttade till Dragarbrunnsgatan var det helt stört.
Jag tyckte så mycket om Uppsala på den tiden. Om någon frågade huruvida jag trivdes blev alltid svaret ”åh bra, Uppsala är ungdomens stad”. Det säger jag fortfarande, men ironiskt, vilket jag inte gjorde då; det var alldeles uppriktigt. Det var saker som att det fanns vettiga bokhandlar, att man kunde köpa utländska tidningar på Pressbyrån. Men framförallt minns jag från i början känslan av att jag hörde hemma på så vis att det kändes som en intellektuell miljö (jag vet att det låter fånigt idag), och jag var proppfull av romantiska föreställningar om ”universitetet” som också infriades på många sätt. Det var pampigt. Alla verkade smarta. Bakom alla fönster i folks lägenhter såg man stora bokhyllor. Alla hade en plan att följa, alla var målinriktade. På Carolina fanns alla världens böcker. Det var ett mycket fint år, det första, när jag läste litteraturvetenskap och tyckte att jag blev bildad. Vilket jag till viss del också blev förstås, men kanske inte i den utsträckning jag föreställde mig. Jag minns the Embassys spelning på Velocity på ÖG, den tredje december 2004, den har blivit symbolisk för mig. Jag var full på glögg, hade ny tröja, tyckte att the Embassy var världens bästa band. Det var liksom en stor grej bara att få höra musik ute som jag faktiskt tyckte om, i den stad jag själv bodde.
Nu, senare, när jag sällat mig till den särskilda hatkärlek till Uppsala som alla verkar känna som bor i stan, tar jag så mycket för självklart som jag då tyckte var nytt. Det är så mycket som är annorlunda. Att det givna umgängessättet är att dricka öl till exempel, i Mora är det helt otänkbart att dricka öl annat än hemma, om det inte är lördag. Det finns inget ställe att köpa en öl på i Mroa på vardagar, och så levde jag då. Jag irriterar mig ofta på att Uppsala är så konservativt, att Juvenalorden finns, att nationsarrangemang är så taffliga och att folk går runt i frack och så vidare. Det är för att det är en självklar del av mitt liv nu. Att jag kände mig blyg på Kalmar Nation när jag skrev in mig, att jag upplevde dom äldre på nationen som coola människor – det känns extremt avlägset och det har gått snabbt för det att bli så avlägset.
När Cassy spelade på Physique symboliserade det ändå något slags topp på min Uppsalatid. Det känns väldigt långt mellan den jag var när jag kom till stan och den jag var den kvällen – och jag tror att det kanske finaste med Uppsala är att jag kunnat göra den resan lättare än i någon annan stad. Det är något bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar