en pretentiös snutt om tomhet, techno och roland barthes

Innan jag går vidare med detta inlägg tänkte jag att vi skulle lyssna på en låt:



Denna låt kan karaktäriseras som “tom”, tycker jag. Det är en låt som fullständigt saknar vad man i dagligt tal kallar budskap. Ibland när jag är på en klubb står jag bredvid dansgolvet och tittar på dom som dansar. Dom rör sig ryckigt till musiken, blundar, tittar upp i taket eller ibland på varandra. Timme efter timme. Nästan alla låtar låter likadant, och är uppbyggda på samma sätt: 4/4 takt, ungefär 125 bpm, uppbyggnad, break, släpp, uttoning. Nästa låt mixas in, i takt, i den förra så att musiken aldrig upphör och låtarna flyter ihop. Liknande ljud. Blinkande lampor. Vecka efter vecka. Tomhet och monotoni. Det låter förstås som att detta vore något negativt nu, men jag menar tvärtom. Just detta: Tomhet och monotoni. Musik fullständigt dränerad på varje form av budskap. Musik som bara är musik.

Det finns musik som har budskap. Sådan musik beskrivs ibland som ”djup”. Vissa människor vill att all kultur de konsumerar skall ha just budskap. Att betrakta kultur på detta sätt är att betrakta kultur som en uppsättning visdomsord.

Jag lyssnar ibland på en låt med ett budskap: Jag kanske sitter i en bil i Sverige och vill lyssna på p3 och Lars Winnerbäck sjunger: ”Jag kanske skulle leta upp nån yngre / som en fjäder i hatten / det skulle bli för tomt om ingen fanns där / som värmde mig i natten” Vissa människor, ofta samma personer som vill ha kultur med tydliga budskap, tycker att Lars Winnerbäcks musik är mycket djupsinnig. Syftet verkar framförallt vara att lära sig något om kärlek. Och eventuellt att Lars Winnerbäck tycker att det är fräsigt med unga brudar. Förlåt mig min raljanta jargong i ett annars allvarligt menat inlägg. Hursomhelst är det Lars Winnerbäck, i större eller mindre utsträckning beroende på budskapets eventuella entydighet, som bestämmer vad låten handlar om. Låten ovan, Basic Channels klassiker Phylyps Trak II, handlar inte om någonting alls. Det finns ingen som bestämmer.

Den franske kulturteoretikern Roland Barthes skriver i sin epokgörande uppsats ”The Death of the Author” från 1966 följande:

”In precisely this way literature (it would be better from now on to say writing), by refusing to assign a ‘secret’, an ultimate meaning, to the text (and to the world as text), liberates what may be called an anti-theological activity, an activity that is truly revolutionary since to refuse to fix meaning is, in the end, to refuse God and his hypostases—reason, science, law.”

Detta är sant även musik. När man påstår att musik, för att vara värdefull och kvalitativ, bör ha just ett budskap påstår man samtidigt att man befinner sig i en tillvaro med utgångspunkt i vad Roland Barthes kallar Gud. Det vill säga en tillvaro med en fast punkt. En tillvaro där någon kan överlämna ett budskap och jag kan uppfatta det på ett entydigt vis och lära mig något som jag sedan kan omvandla till andra ord och förhoppningsvis även till handling. Denna världsbild tycker jag att man med fog kan beskriva som förenklad.

Barthes skriver retoriskt att författaren är död. Med detta menar han väl snarast att en text inte i första han bör förstås i förhållande till författarens intention eller omgivande kontext, utan att varje läsning av texten är likvärdig. Detta kan man tycka vad man vill om men det är svårt att argumtera mot Barthes om man skulle försöka. Åtminstone om man delar hans relativistiska världsbild. En konsekvens av författarens död, menar Barthes lika retoriskt, är läsarens födelse. Läsaren kan göra vad han eller hon vill med texten. Detta är i grunden något positivt för Barthes: “Once the Author is removed, the claim to decipher a text becomes quite futile. To give a text an Author is to impose a limit on that text, to furnish it with a final signified, to close the writing.”

Detta håller jag verkligen med Barthes om, och det är också min poäng med detta inlägg: Att komma med ett budskap, särskilt i en konstform som musik, är verkligen att begränsa musiken. Att säga att den handlar om något, i motsats till något annat, som den inte handlar om.

Technon däremot har tagit konsekvenserna av Barthes budskap. Musik som inte handlar om något alls handlar också om precis allting. Det är en form. Det är musik som inte är färdig, musik som måste fyllas på med någonting för att få mening: musik som kräver dansande människor, som får en mening i ögonblicket. Som betyder vad som helst. Eller, mer närliggande sanningen och mer storslaget formulerat: ett uttryck för någonting bortom enkla budskap och färdiga sanningar. Någonting som inte går att översätta till språk.