Jag har gjort en mix igen. Det är strictly vinyl, för så bör det vara. Mixen är ganska rak och okomplicerad, för så bör det också vara, tycker jag. Det kallas techno, har jag hört!
Tracklist:
Dj Wild – Roumaniaque [Love letters from Oslo] Radio Slave – Koma Koma (Steve Lawler remix) [Rekids] Seth Troxler – Panic, Stop, Repeat [Spectral Sound] Mikael Stavöstrand feat. Katou – Dark Eyes (Brothers’ Vibe remix) [Lick my deck] Unknown – B [Horizontal Ground] Jerome Sydenham – Jor-El [UK Promotions] Kris Wadsworth – Mainline [Hypercolour] Dan Andrei – Untitled 6 [Be Chosen] Deep’a & Biri – Fragile ( youANDme EDIT) [RC] Lemon Popsicle – Bistra (Andy Chatterley mix) [Alive]
Ni vet det där klippet med Siewert Öholm och debatten om hårdrocksbandet W.A.S.P? Hur deras musik förmodades få svenska mellanstadiekids att släppa allt för att istället ägna sig åt att ”knulla som en best”. Det är roligt. Det allra roligaste är eventuellt hur företrädaren för tidningen OKEJ låtsas vara helt ovetande om att W.A.S.P. skulle stå för We Are Satans People och istället menar att det ”betyder geting”. Men hursomhelst – vad dumma dom var som trodde att hårdrock skulle förstöra oss. Är väl den allmänna åsikten numera.
Själv har jag aldrig lyssnat på W.A.S.P. men min lillasyster gillar (/gillade) dom. Jag gillar gangsterrap, även om jag inte lyssnar så mycket på det numera. Gangsterrap (älskar hur det låter på svenska!) är också en form av musik som rört upp känslor och ansetts förstöra ungdomen. En gång skrev jag uppsats i litteraturvetenskap om NWA. Jag älskar NWA. Typ när dom rappar såna här saker:
When me and my posse stepped in the house All the punk-ass niggaz start breakin out Cause you know, they know whassup So we started lookin for the bitches with the big butts Like her, but she keep cryin "I got a boyfriend" bitch stop lyin Dumb-ass hooker ain't nuttin but a dyke Suddenly I see, some niggaz that I don't like Walked over to em, and said, "Whassup?" The first nigga that I saw, hit em in the jaw Ren started stompin em, and so did E
Jag tycker att detta är ”kul”. Det är lätt att ha distans till det där. Det ligger så långt ifrån mig själv, det är totalt ofarligt, precis som när W.A.S.P. sjunger om att slakta getter och slåss, eller vad det nu kan vara dom sjunger om. Detta som bakgrund till det egentliga ämnet.
Jag var sjutton år när Håkan Hellströms debutalbum Känn ingen sorg för mig Göteborg släpptes. Nu är jag själv lika gammal som Hellström var då. Jag minns första gången jag hörde första singeln, albumets titelspår, på radion. Jag var inte så knäckt, jag trodde att det var Joakim Hillsons (du är så vacker utan spackel/att du inte kan förstå) nya låt. Senare ändrade jag mig.
Det var speciellt för mig att lyssna på exemplevis låten ”Vi två, sjutton år” när jag själv var sjutton år. På den tiden betydde musikens texter mycket för mig. Håkan Hellström var den första artist jag lyssnade på som sjöng om mitt eget liv (ansåg jag) på ett mer direkt sätt, i min egen samtid. Exempelvis Morrissey sjöng om någon jag kunde se upp till eller identifiera mig med, men inte just om mig.
Jag gillar fortfarande Håkan, särskilt den tredje skivan, som jag tycker är hans bästa. Oavsett detta tror jag att det är riktigt att säga att Håkan Hellström har präglat mig. Jag har i någon mån förändrats som människa av att lyssna på den där första skivan om och om igen, i en så kallat känslig ålder dessutom. Det har antagligen att göra med identifikation.
Jag har lyssnat på första skivan igen nu. Särskilt har jag lyssnat på spår nummer fyra, som bär titeln ”Nu kan du få mig så lätt”.
När jag lyssnar på den låten kommer jag direkt in i den stämning som den alltid har förmedlat till mig: Festen är slut, man ser saker i sitt rätta ljus och för vad de är, allt känns snöpligt och torftigt. ”Vinden håller tal / på en hamburgerbar” och man känner en längtan efter en gemenskap som man inte förstår var den finns. Jag tänker på när jag bodde i Mora, på den tiden jag inte tyckte att det var kul att gå på fest, att jag kände mig utanför osv. Det verkar som att det alltid är höst eller vinter i dessa minnen, att jag cyklar genom mörkret påväg hem.
Detta är en stämning som jag känner mig hemma i. Poängen här är att jag inte är säker på huruvida ”Nu kan du få mig så lätt” är hönan eller ägget i detta. Jag vill åtminstone inte utesluta att det faktiskt kan vara så att låten är hönan. Och att – för att för skojs skull uttrycka mig överdrivet drastiskt – hela min tonårstid är ägget.
Saken är, som sagt, att jag tänkt att denna låt i någon mån handlar om MIG medan Ice Cubes rappande om ”dumb ass hooker ain’t nothing but a dyke” alltid har handlat om några andra människor, seriefigurer i ett Compton som jag nästan inte vet om det finns på riktigt eller om det bara är en legend.
De senaste veckorna har jag, när jag behöver en liten paus från housen, lyssnat mycket på the Dream. The Dream kan fungera som exempel för att illustrera vad jag försöker säga. The Dream skulle aldrig få för sig att sjunga om en vind som håller tal vid en hamburgerbar. Istället sjunger han om att han är jävligt framgångsrik i allmänhet, och sjukt grym på att ligga i synnerhet.
Håkan Hellström:
Men jag våga aldrig hålla din hand vi är inte såna som i slutet får varann
The Dream:
She's telling all her homies I'm the real deal Everytime she leave the crib Shawty be coming right back She talkin' dirty all up in my ear And I'm gonna' put this dog right on her kitty cat
Håkan Hellström:
Det var så mörkt den kvällen jag gick hem jag hade hoppats på något hoppats på något hoppats på något
The Dream:
I love it when she put them pretty lips on me Purple kisses, purple kisses She kiss me from my head, down to my feet Purple kisses, purple kisses She got that MAC on her lips when she doin' it to me Purple kisses, purple kisses
För mig har det varit naturligt att tänka i banor som: jag våga aldrig hålla din hand. Tänk om jag hade lyssnat på the Dream istället när jag var sjutton. Kanske hade det varit bättre för mig.
När jag lyssnar på ”Nu kan du få mig så lätt” kan jag göra det av nostalgiska skäl. Men det är inte bara av nostalgiska skäl. ”Nu kan du få mig så lätt” har påverkat min självbild. Jag har identifierat mig med den och tänkt att den självbild som förmedlas i den låten är rätt, att det är den självbilden som är ”jag”. Kanske hade jag varit en mer osympatisk person om jag istället identifierat mig hårt med en låt som handlade om att en tjej anser att jag är ”the real deal”. Då hade jag åtminstone haft det att jobba med nu.
Siewert Öholm orade sig för att hårdrocken skulle göra barn till bestar, men vem vill vara en best? Det är ju bara på skoj. Håkan Hellström är mer subtil än så. Han erbjuder identifikation i livet, inte någon eskapism eller något ”häftigt”. Kids beware! Inga tv-debatter kan hjälpa oss nu.
På morgonen läser jag tidningen, vilket jag borde sluta med. Det här kan man utsättas för när man läser tidningen: Publicering av en enkät där någon berättar att han eller hon ska rösta på något som tydligen kallas "Alliansen". (Förresten, vad socialministern skrev på DN debatt i veckan pallar jag inte att beröra en gång till.) När man läser tidningen kan det också hända att man får läsa en jättelång artikel om Killingängets "skaparprocess". Först i Filter. Ett par veckor senare står exakt samma artikel i DN. En vecka senare har Svd gjort en egen layout på typ exakt samma text. (En liten önskan: Att kvoten för artiklar om manliga kompisgängs "skaparprocesser" nu är fylld för resten av decenniet) Jag skulle kunna välja att låta bli att läsa. Ännu har jag inte den styrkan, dock. Jag jobbar på det.
Ibland är det reklambilagor i dagstidningar. Dessa brukar jag förstås slänga. Häromveckan var det nån reklambilaga för Pressbyrån, som innehöll artiklar om medier i allmänhet. Och ja, självklart var jag svag nog att LÄSA den. Det var en lång artikel om svensk magasinhistoria. Där stod det bland annat att tidningen Pop "tog popmusiken på allvar". Jag ba, ojojoj här fick jag lära mig nåt nytt, den här historien har minsann aldrig berättats förr. Döda mig. En fördel med Sovjetunionen var att där inte fanns några "magasin" och, vilket är viktigare, inga artiklar som berättar att ett "magasin" tog "popmusiken på allvar" och att detta - i sig - var något alldeles storartat och speciellt. (En till liten önskan förresten: att kvoten för beskrivningen "en svensk Vanity Fair" är fylld för åtminstone det närmsta decenniet.)
Det var en fin essä om valar i svenskan för några veckor sen. Den var det säkert ingen som läste ändå. Häromdagen skrev DN litegrann om en gummibåt med soppatorsk som drev runt utanför Italiens kust, medan de 78 afrikanska båtflyktingar som fanns på båten en efter en mötte döden i solskenet på ett glittrande medelhav. Fem stycken överlevde (de drack urin) och kommer att bötfällas i Italien innan de skickas tillbaka till ett "Afrika" där de inte äger något alls. Många båtar hade passerat den drivande gummibåten, men det var ingen som stannade.
(Eller ok jag kan väl slå in en öppen dörr och i detta sammanhang trots allt citera socialministern: "Verklighetens folk har jag kallat den breda del av Sveriges befolkning som lever ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv och för vilka politik kommer i andra hand." Jävla cp.)
Så ---- ja pust och stön. Jag har varit i skogen, på ett ställe som heter Norra Garberg, och tittat på hösten. Samt plockat trattkantareller. Det var mycket vackert i skogen, och nästan alldeles tyst. Detta hjälper förstås inte båtflyktingarna ett dugg.
Jag tycker som sagt att det är ganska kul i skolan för tillfället. Jag pluggar straffrätt. När man håller på med straffrätt gäller det – kanske i större utsträckning än gällande någon annan aktivitet – att ifrågasätta vad man sysslar med. Såhär skriver min kursföreståndare apropos detta:
”När man tillämpar ett system, vars enda uppgift är att tillfoga andra människor någon form av lidande, blir det viktigt att systemet bärs upp av skäl som i något avseende går att rättfärdiga samt att skälen är sammanhängande och begripliga.”
Detta är alltså vad jag försöker lära mig: att tillfoga andra människor någon form av lidande. Systematiskt dessutom. Det är svårt med straffrätt.
Ofta är skälen till att man tillfogar andra människor lidande vare sig rättfärdiga eller begripliga. Inom ramen för straffrättssystemet gäller detta framförallt det faktum att återfall i brott är en försvårade omständighet samt det på alla sätt märkliga institutet ”artbrott”. Ibland är skälen begripliga och logiskt sett även rättfärdiga. Även det begripliga och ”rättfärdiga” lidandet är dock förstås problematiskt.
Straffrätt innebär moralisk kommunikation. Denna är till sin natur ensidig. Vissa människor kommunicerar en vedertagen moral och andra förväntas ta till sig denna moral. Vem som sitter på vilken sida bestäms av faktorer som i flera avseenden kan beskrivas som slumpmässiga.
Straffrätt bygger på en motsatsställning mellan ”rätt” och ”fel”. Världen består inte av motsatser. Saker har istället en tendens att vara både rätt och fel samtidigt. Några hänsyn till detta tas inte i straffrätten. I en av mina kursböcker citeras Henry Fielding:
“There are a set of religious, or rather moral writers, who teach that virtue is the certain road to happiness, and vice to misery, in this world. A very wholesome and comfortable doctrine, and to which we have but one objection, namely that it is not true.”
Den bästa konstnärliga skildringen av straffrätten som jag känner till är klippet nedan, taget ur Fanny och Alexander. Jan Malmsjö i rollen av biskopen kan här sägas representera straffrätten:
Man kan fråga sig varför man vill hålla på med detta. Varför man vill vara Jan Malmsjö, som i klippet ovan gestaltar den otäcka biskopen i dennes kanske allra otäckaste skepnad. Jag håller på och funderar på det. Min förhoppning och min utgångspunkt är ändå att en kunskap om systemet är en förutsättning för möjligheten till en ödmjuk användning av detsamma.
När jag var i Berlin tänkte jag mycket på att det skulle bli gött att börja plugga ordentligt igen.Nu har jag gjort det (börjat plugga ordentligt igen) och det känns rätt gött. Men Uppsala är en håla, en samling hus på slättlandet norr om Stockholm. Jag går gågatan fram och känner mig iakttagen, uttittad och registrerad. På en komma fem sekunder går man från den ena delen av stan till den andra (om man går sakta), på tre sekunder hamnar man ute på landet. Mitt eget mentala Uppsala är ännu mindre än staden i sig: det sträcker sig från Luthagsesplanaden till Bäverns gränd i nord-sydlig riktning, och Folkes Livs till Vaksala torg i öst-västlig. I mitten ligger Nedre Fjellet (mitt hem) och där är det trevligt om dagarna. Jag känner en stark längtan efter att kunna ta en tunnelbanevagn till en stadsdel där jag inte varit, efter att kunna ta en promenad om natten på gator där jag inte vandrat förut, efter att köpa en Berliner Kindl i en kiosk. Åh –
Jag har läst en ganska tröttsam bok som jag inte gillade – Herman Hesses ”magnum opus” (den beskrivs så i handboken Litteraturens historia i världen) Glaspärlespelet. Den handlar om en icke närmare definierad framtid (stön) där vissa smarta kids av manligt kön (stön) blir utvalda till att studera i klassisk anda och utveckla sina andliga gåvor (stön) och ha betydelsefulla relationer till sina äldre vördade lärare (stön). Detta beskrivs med hjälp av ett överlastat språk och tre miljarder upprepningar. Men en sak är ganska fint beskriven: Den akademiska världen som en värld för sig, en värld som kan tillåtas vara sin egen. Där man strävar efter något upphöjt och tillvaron befinner sig vid sidan om världsliga hänsyn. Jag försöker tänka på Uppsala på detta sätt. Att jag befinner mig i en slags exil. Det går bra så länge jag befinner mig i skolan och det är en tisdagsförmiddag. Annars går det ganska dåligt.
Lappsjuka är kanske fel ord. Rastlöshet är kanske rätt. Såhär sjöng Håkan Hellström: ”Du stod i dörren och sa / är det här allt det blir så dör jag”.
