litegrann om en låt: håkan hellström - nu kan du få mig så lätt

Ni vet det där klippet med Siewert Öholm och debatten om hårdrocksbandet W.A.S.P? Hur deras musik förmodades få svenska mellanstadiekids att släppa allt för att istället ägna sig åt att ”knulla som en best”. Det är roligt. Det allra roligaste är eventuellt hur företrädaren för tidningen OKEJ låtsas vara helt ovetande om att W.A.S.P. skulle stå för We Are Satans People och istället menar att det ”betyder geting”. Men hursomhelst – vad dumma dom var som trodde att hårdrock skulle förstöra oss. Är väl den allmänna åsikten numera.

Själv har jag aldrig lyssnat på W.A.S.P. men min lillasyster gillar (/gillade) dom. Jag gillar gangsterrap, även om jag inte lyssnar så mycket på det numera. Gangsterrap (älskar hur det låter på svenska!) är också en form av musik som rört upp känslor och ansetts förstöra ungdomen. En gång skrev jag uppsats i litteraturvetenskap om NWA. Jag älskar NWA. Typ när dom rappar såna här saker:

When me and my posse stepped in the house
All the punk-ass niggaz start breakin out
Cause you know, they know whassup
So we started lookin for the bitches with the big butts
Like her, but she keep cryin
"I got a boyfriend" bitch stop lyin
Dumb-ass hooker ain't nuttin but a dyke
Suddenly I see, some niggaz that I don't like
Walked over to em, and said, "Whassup?"
The first nigga that I saw, hit em in the jaw
Ren started stompin em, and so did E

Jag tycker att detta är ”kul”. Det är lätt att ha distans till det där. Det ligger så långt ifrån mig själv, det är totalt ofarligt, precis som när W.A.S.P. sjunger om att slakta getter och slåss, eller vad det nu kan vara dom sjunger om. Detta som bakgrund till det egentliga ämnet.

Jag var sjutton år när Håkan Hellströms debutalbum Känn ingen sorg för mig Göteborg släpptes. Nu är jag själv lika gammal som Hellström var då. Jag minns första gången jag hörde första singeln, albumets titelspår, på radion. Jag var inte så knäckt, jag trodde att det var Joakim Hillsons (du är så vacker utan spackel/att du inte kan förstå) nya låt. Senare ändrade jag mig.

Det var speciellt för mig att lyssna på exemplevis låten ”Vi två, sjutton år” när jag själv var sjutton år. På den tiden betydde musikens texter mycket för mig. Håkan Hellström var den första artist jag lyssnade på som sjöng om mitt eget liv (ansåg jag) på ett mer direkt sätt, i min egen samtid. Exempelvis Morrissey sjöng om någon jag kunde se upp till eller identifiera mig med, men inte just om mig.

Jag gillar fortfarande Håkan, särskilt den tredje skivan, som jag tycker är hans bästa. Oavsett detta tror jag att det är riktigt att säga att Håkan Hellström har präglat mig. Jag har i någon mån förändrats som människa av att lyssna på den där första skivan om och om igen, i en så kallat känslig ålder dessutom. Det har antagligen att göra med identifikation.

Jag har lyssnat på första skivan igen nu. Särskilt har jag lyssnat på spår nummer fyra, som bär titeln ”Nu kan du få mig så lätt”.

När jag lyssnar på den låten kommer jag direkt in i den stämning som den alltid har förmedlat till mig: Festen är slut, man ser saker i sitt rätta ljus och för vad de är, allt känns snöpligt och torftigt. ”Vinden håller tal / på en hamburgerbar” och man känner en längtan efter en gemenskap som man inte förstår var den finns. Jag tänker på när jag bodde i Mora, på den tiden jag inte tyckte att det var kul att gå på fest, att jag kände mig utanför osv. Det verkar som att det alltid är höst eller vinter i dessa minnen, att jag cyklar genom mörkret påväg hem.

Detta är en stämning som jag känner mig hemma i. Poängen här är att jag inte är säker på huruvida ”Nu kan du få mig så lätt” är hönan eller ägget i detta. Jag vill åtminstone inte utesluta att det faktiskt kan vara så att låten är hönan. Och att – för att för skojs skull uttrycka mig överdrivet drastiskt – hela min tonårstid är ägget.

Saken är, som sagt, att jag tänkt att denna låt i någon mån handlar om MIG medan Ice Cubes rappande om ”dumb ass hooker ain’t nothing but a dyke” alltid har handlat om några andra människor, seriefigurer i ett Compton som jag nästan inte vet om det finns på riktigt eller om det bara är en legend.

De senaste veckorna har jag, när jag behöver en liten paus från housen, lyssnat mycket på the Dream. The Dream kan fungera som exempel för att illustrera vad jag försöker säga. The Dream skulle aldrig få för sig att sjunga om en vind som håller tal vid en hamburgerbar. Istället sjunger han om att han är jävligt framgångsrik i allmänhet, och sjukt grym på att ligga i synnerhet.

Håkan Hellström:

Men jag våga aldrig hålla din hand
vi är inte såna
som i slutet får varann

The Dream:

She's telling all her homies
I'm the real deal
Everytime she leave the crib
Shawty be coming right back
She talkin' dirty all up in my ear
And I'm gonna' put this dog right on her kitty cat

Håkan Hellström:

Det var så mörkt
den kvällen jag gick hem
jag hade hoppats på något
hoppats på något
hoppats på något

The Dream:

I love it when she put them pretty lips on me
Purple kisses, purple kisses
She kiss me from my head, down to my feet
Purple kisses, purple kisses
She got that MAC on her lips when she doin' it to me
Purple kisses, purple kisses

För mig har det varit naturligt att tänka i banor som: jag våga aldrig hålla din hand. Tänk om jag hade lyssnat på the Dream istället när jag var sjutton. Kanske hade det varit bättre för mig.

När jag lyssnar på ”Nu kan du få mig så lätt” kan jag göra det av nostalgiska skäl. Men det är inte bara av nostalgiska skäl. ”Nu kan du få mig så lätt” har påverkat min självbild. Jag har identifierat mig med den och tänkt att den självbild som förmedlas i den låten är rätt, att det är den självbilden som är ”jag”. Kanske hade jag varit en mer osympatisk person om jag istället identifierat mig hårt med en låt som handlade om att en tjej anser att jag är ”the real deal”. Då hade jag åtminstone haft det att jobba med nu.

Siewert Öholm orade sig för att hårdrocken skulle göra barn till bestar, men vem vill vara en best? Det är ju bara på skoj. Håkan Hellström är mer subtil än så. Han erbjuder identifikation i livet, inte någon eskapism eller något ”häftigt”. Kids beware! Inga tv-debatter kan hjälpa oss nu.