På morgonen läser jag tidningen, vilket jag borde sluta med. Det här kan man utsättas för när man läser tidningen: Publicering av en enkät där någon berättar att han eller hon ska rösta på något som tydligen kallas "Alliansen". (Förresten, vad socialministern skrev på DN debatt i veckan pallar jag inte att beröra en gång till.) När man läser tidningen kan det också hända att man får läsa en jättelång artikel om Killingängets "skaparprocess". Först i Filter. Ett par veckor senare står exakt samma artikel i DN. En vecka senare har Svd gjort en egen layout på typ exakt samma text. (En liten önskan: Att kvoten för artiklar om manliga kompisgängs "skaparprocesser" nu är fylld för resten av decenniet) Jag skulle kunna välja att låta bli att läsa. Ännu har jag inte den styrkan, dock. Jag jobbar på det.
Ibland är det reklambilagor i dagstidningar. Dessa brukar jag förstås slänga. Häromveckan var det nån reklambilaga för Pressbyrån, som innehöll artiklar om medier i allmänhet. Och ja, självklart var jag svag nog att LÄSA den. Det var en lång artikel om svensk magasinhistoria. Där stod det bland annat att tidningen Pop "tog popmusiken på allvar". Jag ba, ojojoj här fick jag lära mig nåt nytt, den här historien har minsann aldrig berättats förr. Döda mig. En fördel med Sovjetunionen var att där inte fanns några "magasin" och, vilket är viktigare, inga artiklar som berättar att ett "magasin" tog "popmusiken på allvar" och att detta - i sig - var något alldeles storartat och speciellt. (En till liten önskan förresten: att kvoten för beskrivningen "en svensk Vanity Fair" är fylld för åtminstone det närmsta decenniet.)
Det var en fin essä om valar i svenskan för några veckor sen. Den var det säkert ingen som läste ändå. Häromdagen skrev DN litegrann om en gummibåt med soppatorsk som drev runt utanför Italiens kust, medan de 78 afrikanska båtflyktingar som fanns på båten en efter en mötte döden i solskenet på ett glittrande medelhav. Fem stycken överlevde (de drack urin) och kommer att bötfällas i Italien innan de skickas tillbaka till ett "Afrika" där de inte äger något alls. Många båtar hade passerat den drivande gummibåten, men det var ingen som stannade.
(Eller ok jag kan väl slå in en öppen dörr och i detta sammanhang trots allt citera socialministern: "Verklighetens folk har jag kallat den breda del av Sveriges befolkning som lever ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv och för vilka politik kommer i andra hand." Jävla cp.)
Så ---- ja pust och stön. Jag har varit i skogen, på ett ställe som heter Norra Garberg, och tittat på hösten. Samt plockat trattkantareller. Det var mycket vackert i skogen, och nästan alldeles tyst. Detta hjälper förstås inte båtflyktingarna ett dugg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar