därför att jag har sanningen och rättvisan på min sida

Jag tycker som sagt att det är ganska kul i skolan för tillfället. Jag pluggar straffrätt. När man håller på med straffrätt gäller det – kanske i större utsträckning än gällande någon annan aktivitet – att ifrågasätta vad man sysslar med. Såhär skriver min kursföreståndare apropos detta:

”När man tillämpar ett system, vars enda uppgift är att tillfoga andra människor någon form av lidande, blir det viktigt att systemet bärs upp av skäl som i något avseende går att rättfärdiga samt att skälen är sammanhängande och begripliga.”

Detta är alltså vad jag försöker lära mig: att tillfoga andra människor någon form av lidande. Systematiskt dessutom. Det är svårt med straffrätt.

Ofta är skälen till att man tillfogar andra människor lidande vare sig rättfärdiga eller begripliga. Inom ramen för straffrättssystemet gäller detta framförallt det faktum att återfall i brott är en försvårade omständighet samt det på alla sätt märkliga institutet ”artbrott”. Ibland är skälen begripliga och logiskt sett även rättfärdiga. Även det begripliga och ”rättfärdiga” lidandet är dock förstås problematiskt.

Straffrätt innebär moralisk kommunikation. Denna är till sin natur ensidig. Vissa människor kommunicerar en vedertagen moral och andra förväntas ta till sig denna moral. Vem som sitter på vilken sida bestäms av faktorer som i flera avseenden kan beskrivas som slumpmässiga.

Straffrätt bygger på en motsatsställning mellan ”rätt” och ”fel”. Världen består inte av motsatser. Saker har istället en tendens att vara både rätt och fel samtidigt. Några hänsyn till detta tas inte i straffrätten. I en av mina kursböcker citeras Henry Fielding:

“There are a set of religious, or rather moral writers, who teach that virtue is the certain road to happiness, and vice to misery, in this world. A very wholesome and comfortable doctrine, and to which we have but one objection, namely that it is not true.”

Den bästa konstnärliga skildringen av straffrätten som jag känner till är klippet nedan, taget ur Fanny och Alexander. Jan Malmsjö i rollen av biskopen kan här sägas representera straffrätten:



Man kan fråga sig varför man vill hålla på med detta. Varför man vill vara Jan Malmsjö, som i klippet ovan gestaltar den otäcka biskopen i dennes kanske allra otäckaste skepnad. Jag håller på och funderar på det. Min förhoppning och min utgångspunkt är ändå att en kunskap om systemet är en förutsättning för möjligheten till en ödmjuk användning av detsamma.