något som jag tycker är förjävligt

. . . är att man måste ta risker här i livet

ordlista, 2/2

Farazano & Dohnhammar, en dj-duo jag har hört talas om, sammanfattar på sin myspace-sida sina influenser - och lyckas fånga tillvaron på Flughafenstrasse 7 med omnejd på ett träffande sätt:

Tracks and Records
Confusion
Neukölln
Tool Techno
Italo Disco
Turbo Maté
Let The Drum Machine Do The Talking
Panorama Bar
Have You Heard...
Ritter Sport
Bar 25
Villalobos-Clips On Youtube
Sundays
Galuzzi DJ-sets
Hi Hats and Snares
YT018
Unknown - Untitled 001
Das Ist Kein Techno
Spielzeug Beats
Radio Slave Track Titles

ordlista, 1/2

Förlaget Suhrkamp sammanfattar innehållet i Tobias Rapps bok Lost and Sound - Berlin, Techno und der Easyjetset, och lyckas fånga Berlins dansmusikscen genom ett litet alfabet:

Ableton
Afterhour
Aktivismus
Amerikaner
Anstehen
Bar 25
Barcelona
Bebauungspläne
Berghain
Berlin
Billigflieger
Club de Visionäre
Clubmeile
Detroit
Digigital
DJs
Drogensolidarität
Druffis
Easyjetset
Feiern
Friedrichshain
Hardwax
Hedonistische Internationale
Hostels
House House And More Fucking House
Investoren
Kreuzberg
Labels
MediaSpree
Minimal
Mitte
Netzwerke
Ossis
Ostgut
Plattenläden
Posteuphorisches High
Panoramabar
Parallelgesellschaft
Ravemutter
Resident Advisor
Restrealität
Ricardo Villalobos
Schnaps
Schwule
Senat
Sonàr
Spreeufer für alle
Stadtplanung
Techno
Temporär autonome Zone
Touris
Tresor
Türsteher
Vinyl
Wasted German Youth
Watergate
Weekend
Zirkuskinder
Zwischennutzung

”i don’t make music for the masses to dance to, i play for the small majority that listens”

När Moodymann för några år sedan spelade i Göteborg uppträdde han enligt uppgift bakom ett skynke, som sedan revs ner av publiken. Ryktet säger att arrangemanget med skynket berodde på att Moodymann avskyr att se vita människor dansa och därför ville undvika att se sin publik när han var i Sverige. Moodymanns senaste skiva kostar 20 euro på Hardwax och innehåller fem spår. På ena sidan av sleeven står det skrivet med stora bokstäver ”WHILE YOU HAD FUN DOWNLOADING MY MUSIC . . .”. På den andra sidan står skrivet (bredvid en bild på Moodymann uppställd bakom en naken tjej som står på alla fyra på en säng, bredvid en hylla med skivor) ”. . . Your phreeki girlfriend had fun playing with my 12-inches.” Helt frikopplat från detta har Moodymann gjort det bästa housealbum jag vet, Forevernevermore från år 2000, som förresten är det enda housealbum jag återkommande lyssnar på. På detta album finns förutom musiken dessutom den finaste låttitel jag vet: ”The theif that stole my sad days”.

Igår spelade Moodymann på Cookies, och jag var förstås där. Det var ett dj-set alltså. Nån snubbe spelade disco och typ Kerri Chandler innan Moodymann gick på – det var kul att dansa och jag tänkte på att jag aldrig varit i New York och funderade på när det blir dags att åka dit. Jag är inte speciellt förtjust i Cookies. Där råder vad vi kallar ”heterostämning” vilket alltså betyder att det är dåligt. Killar som står på dansgolvet och försöker ragga upp tjejer genom att dansa in i dom, det är verkligen fruktansvärt. Ändå brukar Cookies ha en del värda saker under veckorna, särskilt på tisdagar, varför det händer att jag går dit ändå. Det ligger i korsningen Friedrichstrasse-Unter den Linden, bara en sån sak liksom. När man går från tunnelbanan skymtar man Branderburger Tor. Fem i tre visade sig Moodymann. Han hade solglasögon och en tjock, svart stickad mössa inne på den mörka och svettiga klubben. Samt en vit halsduk över axlarna. Inget skynke dock och han verkade faktiskt ganska glad. Skakade hand och skojade med de nervösa vitingar som vågade sig fram för att lämna över promo-skivor.

Jag försöker bestämma mig för vad jag tycker om hans set. Jag tror att jag blev besviken ändå. Jag tycker det är intressant med de skillnader som finns mellan den europeiska och den amerikanska housescenen. Moodymann är en legend från Detroit. Att vara en legend från Detroit är att inte kunna göra några fel, i vissa bleka europeiska houseskallars ögon. Oavsett hur nere man är med sådana resonemang är det omöjligt att tänka sig någonting inom housevärlden som bär på högre status än just legender från Detroit. Och tycker man illa om det eller vill rasera det, måste man ändå förhålla sig till faktum. Moodymann var rättså dålig på att mixa till exempel. Jag hade ändå förväntat mig att han skulle vara cp-tight (vilket var en konstig förväntan nu när jag tänker efter) men det var han inte alls. Det är många mil, även mentalt, mellan Berlinscenens fokus på ”nätter som aldrig tar slut” och den amerikanska scenens tjurigt politiserade house. Dom verkar inte vara så noga med festen. Eller att mixa. Jag tror också att publiken i Berlin i allmänhet tycker betydligt mycket bättre om Moodymann i teorin än i praktiken. I denna praktik är det ändå vad som fortfarande kan samfattas som ”minimal” som äger i Berlin, och detta totalt frikopplat från den scenens eventuella rötter i Detroit. Moodymann spelade bland annat en instrumentalversion av the Doors ”Riders of the Storm” och även exempelvis ”Last night a DJ saved my life”. Hur mycket man än tycker om Moodymann kan man inte påstå att det finns någonting som överhuvudtaget kan kallas cutting edge i vad han sysslar med idag, och sannerligen inte i vad han sysslade med igår i båset. Den amerikanska housescenen verkar fullständigt ointresserad av att vara cutting edge, och så har det väl varit i många år egentligen, vilket knappast är obekant för någon. Jag skulle vilja ha en röd Detroit Red Wings-tröja tror jag dock, trots allt.

men vad gillar du då suris?

Till exempel gillar jag skivbolaget Motivbank, deras fjärde släpp som är gjort av Buck, jag gillar b-sidan på Peace Divisions nya 8-bit-släpp också, och den spanska gitarren på Jin Chois nya för Archipel, körerna på Nôzes remix av Dapayk & Padberg, och vokalerna på den: Time won’t let us stop / swim in circles, och den känsla av gemenskap man kan uppleva när man lyssnar på dom vokalerna. Andreas spelade den igår, när han och jag spelade skivor på Bergsüb’l på Invalidenstrasse i Mitte. Sen spelade han (som avslutning) ”La vie en rose” med Grace Jones, den finaste låt jag vet. Jag gillar också att gå runt hemma på dagarna och tänka på min uppsats. Jag har köpt tofflor på turkiska marknaden, rutiga tofflor som jag tycker om, och ibland kokar jag lite kaffe. Jag tycker om att hålla på med den litteratur som jag älskar och att detta är mitt jobb. Det här är den litteratur jag älskar, som jag går runt och tänker på om dagarna:

Fram och tillbaka, kors och tvärs över hela Ladugårdsgärde diskuterade Solange och Hugo om tilltro och misstro i världen med små avstickare åt Djurgårdsbrunnshållet och livet mening. Ämnet var vidlyftigt och blev inte slutbehandlat den kvällen.

Annars gillar jag Johan Jönssons diktsamling Efter arbetsschema, som jag läser lite i ibland, i den skrubb som är mitt rum, parallellt med Susan Faludis The Terror Dream. Och ikväll ska jag se Dj Koze och honom gillar jag också, och jag har höga förväntningar på att han ska göra något extra. Jag gillar även det särskilda lyxproblem som uppstår varje helg i Berlin som innebär att jag måste välja bort en massa saker som jag skulle vilja se. Till exempel skulle jag gärna vilja se Bart Skils ikväll, han spelar på Panne (Panorama Bar). Förresten är det vår här och fåglarna kvittrar. Jag tog en långpromenad genom Hasenheide till Space Hall men hittade ingen skiva som jag ville köpa. Sen gick jag till Hard Wax och där stod Tama Sumo och skrattade med Dj Pete, jag hade vårjacka och en liten mössa. I Bang skriver Aylin Bloch Boynukisa att ”teoretiska ställningstaganden som blir en del av det sociala uttrycket ka lätt bli normerande och stagnera, vilket kan leda till en social press för dem som vill men inte kan leva upp till de nya normerna”. Vi har ett sterinljus i en vinflaska på köksbordet, jag tänder det på morgonen och äter frukost. Jag går längre och längre in i den värld jag byggt upp för mig själv med hjälp av min musik och mina böcker och mina vänner och inget hindrar mig. Jag tänker på Tolga Fidans rytmstrukturer, ingen annan information tar upp min tid och jag måste inte ta ställning till Aftonladets löpsedlar om morden i Arboga. Vem sa något om morden i Arboga? Det var jag själv som skrev det. Paul de Man skriver om att man aldrig kan skriva något som är sant eftersom all kunskap är metaforisk: Kärleken är inte likadan som en ros fast man säger att kärleken är som en ros, det är en metafor, och en människa är inte samma sak som en ”människa”, människor är ju väldigt olika. Att peka på någon och sen säga ”det där är en människa” är att säga ”kärleken är som en ros”. Ordet människa är en metafor för någonting utanför språket och mer kan det aldrig bli. Mellan meningen om kärleken som en ros och människan som en människa finns ingen kunskapsmässig skillnad. Därför kan vi bara säga ”människa” och aldrig människa. Vi kan aldrig skriva någonting som inte är inramat av citattecknens reserverade ””. Det här är en ”blogg”. Jag tror detta är vad de Man menar iallafall, det är ganska svårt att hänga med när han sätter igång. Det är på grund av min uppsats jag fördjupar mig i detta. Det var en skolmassaker i södra Tyskland nyligen. Och jag unnar mig att odla min trädgård, som Ernst Josephssons karaktär i Scener ur ett äktenskap antagligen hade uttryckt saken.

ännu ett inlägg präglat av självtillräcklig dryghet

Jag tänker att det är dags för mig att, i takt med att jag blir äldre, unna mig vissa åsikter som jag inte har tillåtit mig själv att hysa tidigare. Att det är dags för mig att gå in för att radikalisera vissa saker i mitt tänkande, även om detta inte alltid leder till nyanserade åsikter och genomtänkta ståndpunkter. Det finns så många människor som har åsikter som jag verkligen tycker extremt illa om och som får stå nästan helt oemotsagda i den offentliga debatten. Charlie Weimers är ett exempel som nu tas upp för tredje gången på kort tid här på bloggen.

Låt mig därför börja med något väldigt banalt: detta med ”affärer”. Vad har egentligen hänt med det gamla aristokratiska föraktet inför affärer, eller, för att uttrycka mig annorlunda – föraktet inför det småaktiga. Det finns så många som gillar affärer. Därför tänkte jag personligen ta på mig rollen av att föra en sisyfoskamp mot pengar.

Mina obehagskänslor inför ”affärer” börjar utveckla sig till något av en fobi. Jag dar mig i det oändliga för att logga in på min internetbank. Detta leder bland annat till att jag nästan alltid måste betala förseningsafgifter på mina räkningar. Dessa avgifter är en kostnad jag är villig att betala för att kunna fortsätta odla mitt förakt mot ”affärer”, eller, med andra ord, det småaktiga. Att betala förseningsavgift på sina räkningar är att ge pengar till inkassoföretag. Inkassoföretag är vidriga företag som skor sig på annans olycka. För mig är valet mellan att antingen logga in på internetbanken eller låta vidriga företag sko sig på min olycka omöjligt att träffa. Det småaktiga drar i mig och pockar på min ständiga uppmärksamhet.

Det sägs att Evert Taubes pappa liksom jag själv avskydde ”affärer”. Därför betalade han alltid överpris på allt han köpte. Detta representerar mitt mål – att köpa jättelite och sen betala överpris. Ett sätt att använda sig av pengar för att stå över just konceptet pengar. En naturlig invändning mot detta är att Evert Taubes pappa kunde hata affärer därför att han hade råd att betala överpris och att Evert Taubes pappa därför var en hycklare. Detta argument liknar att anklaga en gourmand för att matintresset enbart är en produkt av ekonomiska förutsättningar och därför ett moraliskt oförsvarbart hyckleri: att uppskatta ostron enbart för att man har råd att äta annat än gröt.

Såhär tycker jag att man kan säga till dom som håller på med affärer: Ekonomiskt värde är en typ av värde. Det finns även andra.

Såhär tycker jag att man kan säga i största allmänhet: Jag gillar inte affärer, det måste inte alla göra. Jag gillar exempelvis musik och poesi och vacker natur. Musik och vacker natur och poesi är nästan alltid själva motsatsen till just affärer.

vi fick 27 euro i pant för flaskorna

I fredags hade vi inflyttningsfest och den stora lägenheten var full med folk. Jag tycker det är svårt att beskriva mitt liv när det inte handlar om att använda det som exempel eller illustration. Jag är mycket intresserad av att läsa om andras inflyttningsfester, jag är mer intresserad av att läsa just om inflyttningsfester än om något annat, men jag kan inte förstå varför någon skulle tycka att det vore roligt att läsa om min. Det är som med att ta kort - om man åker på en resa tar man kort men man tar inte kort i sin vardag, fastän det ju oftast är vardag. När jag hade varit i Japan tyckte jag att jag hade så mycket intressanta saker att berätta. Japan representerade det särskilda. Jag tycker att det är svårt att berätta det som inte är det särskilda. Men när andra berättar om det särskilda tycker jag att det är mindre intressant än när dom berättar om det vardagliga.

Det vardagliga: Folk kom hit och drack sin öl och sin Jägermeister. Det fanns lite chips som vi hade köpt. I Tyskland är det tydligen så att om man är på hemmafest ser man all alkohol som gemensam, man kan liksom inte lägga "sina" öl i kylen. Vi hade köpt en back Pilsator men jag drack bara två. Sen gick jag på rommen istället. I ena vardagsrummet var det dansgolv. Vi turades om att spela housen. Några tyskar ville sätta på en cd-skiva med Baile funk istället. När jag senare stängde av den för att spela housen sa en tysk till mig att jag var "the opposite of openness" enbart på grund av detta. Dom övriga gästerna verkade glada dock. Polisen kom förbi och frågade vad som stod på (detta kan förstås betecknas som det speciella), men var sen lugna bara vi stängde fönstren så att grannen på andra sidan gården (som klagat) kunde sova sin rättmätiga nattsömn. Det ljusnade utanför och man såg i vilket eländigt skick lägenheten var. Gud vilken rolig inflyttningsfest det var! Inte ofta man har ett riktigt dansgolv hemma i sin lägenhet.

Igår städade vi och jag gjorde en tröst-playlist att lyssna på när jag diskade, för att döva den stora tomhet man kan känna. På min tröst-playlist finns Arthur Russell, Grace Jones, Prefab Sprout och R Kelly. Samt Orups "Som isarna när det blir vår" ("Och jag sålde sen din bil / till ett par som verka vara / allt det där vi borde vart" och man frågar sig, varför sålde hon inte bilen själv, varför var det Orup som gjorde det?)

Senare på kvällen (vi pratar lördag nu alltså, igår) spelade jag och Andreas skivor för några hipsters i Friedrichain. Jag åkte S-bahn hem sen.

citat från en radiodokumentär

"När man är liten tar föräldrarna med en till Gröna Lund och då är allt bra. Sen när man är vuxen är det ingen som tar med en till Gröna Lund"

Jag inser att jag sitter och väntar på att någon ska ta med mig till Gröna Lund. Så sorgligt liksom.

den konstigaste omskrvningen för det vi kallar "knulla" som jag läst hittills

Publicerad av min nya favoritidol, Krisdemokratisk Ungdoms ordförande Charle Weimers, som ett exempel på vad kärnfamiljer inte har tid att ägna sig åt på grund av att "dagens högskattestat" "suger musten" ur familjerna:

"spendera mer tid med det barn som ännu är i planeringsstadiet"

Alltså så himla fantastiskt.

En gång till:

"spendera mer tid med det barn som ännu är i planeringsstadiet"

Kanske borde jag, apropå den så kallade "negerbollsdebatten" (dumma människor som inte tänker låta nån jävla "politiskt korrekt" person som tänkt efter och dessutom är förläst, säga åt dom att säga chokladboll) starta en Facebook-grupp (again med dessa Facebookgrupper).

Den skulle jag i så fall kalla "Det heter 'Spendera mer tid med det barn som ännu är i planeringsstadiet' FÖR DET HAR DET ALLTID GJORT!!!!"

när jag kom till flughafenstrasse, då var det som att komma hem

Det har varit kul att bo hemma hos folk, som jag gjort nu i två månader (tack alla jag bott hos!) men i längden är det verkligen påfrestande att alltid vara gäst. Även om alla sagt ”känn dig som hemma” och jag även försökt göra det så är jag alltid lite rädd att störa och besvära.

Nu är jag i mitt hem, på Flughafenstrasse 7, precis vid den tunnelbanestation i Berlin som heter Rathaus Neukölln. Jag har ett jättelitet rum men lägenheten är stor. Lägenheten hade fått en producent för ett inredningsprogram i tv att tro att en dröm plötsligt gått i uppfyllelse. Laura har köpt soffa och fåtöljer på e-bay för en euro (man var tvungen att hämta dom själv) och Olof och jag har köpt en bokhylla där vi kan ha skivorna. Våra grannar i lägenheten bredvid och i lägenheten under är unga människor som lägger sig sent på kvällen och inte störs av att man spelar musik hela tiden. Utanför är Flughafenstrasse, Karl Marx-strasse och Neukölln. På smågatorna finns skrotbutiker där dom säljer allt vad skit man kan tänka sig för nästan gratis. Om man är ute efter stentvättade bootcutjeans med applicerat glitter finns det även många ställen som säljer såna. Och på turkiska marknaden kan man, om man går dit strax innan stängningsdags, köpa två kilo tomater för en euro.

Mitt Berlin. Jag känner mig lugn och glad. Jag vet att det haglar klyschor så fort jag ska beskriva min hemstad, men det ju avslappnat. Det är billigt och det är avslappnat. Dessa två faktorer tror jag är de grundläggande för att man ska förälska sig i en stad. Jag är så jävla trött på allt som är dyrt. Jag behöver det inte.