ännu ett inlägg präglat av självtillräcklig dryghet

Jag tänker att det är dags för mig att, i takt med att jag blir äldre, unna mig vissa åsikter som jag inte har tillåtit mig själv att hysa tidigare. Att det är dags för mig att gå in för att radikalisera vissa saker i mitt tänkande, även om detta inte alltid leder till nyanserade åsikter och genomtänkta ståndpunkter. Det finns så många människor som har åsikter som jag verkligen tycker extremt illa om och som får stå nästan helt oemotsagda i den offentliga debatten. Charlie Weimers är ett exempel som nu tas upp för tredje gången på kort tid här på bloggen.

Låt mig därför börja med något väldigt banalt: detta med ”affärer”. Vad har egentligen hänt med det gamla aristokratiska föraktet inför affärer, eller, för att uttrycka mig annorlunda – föraktet inför det småaktiga. Det finns så många som gillar affärer. Därför tänkte jag personligen ta på mig rollen av att föra en sisyfoskamp mot pengar.

Mina obehagskänslor inför ”affärer” börjar utveckla sig till något av en fobi. Jag dar mig i det oändliga för att logga in på min internetbank. Detta leder bland annat till att jag nästan alltid måste betala förseningsafgifter på mina räkningar. Dessa avgifter är en kostnad jag är villig att betala för att kunna fortsätta odla mitt förakt mot ”affärer”, eller, med andra ord, det småaktiga. Att betala förseningsavgift på sina räkningar är att ge pengar till inkassoföretag. Inkassoföretag är vidriga företag som skor sig på annans olycka. För mig är valet mellan att antingen logga in på internetbanken eller låta vidriga företag sko sig på min olycka omöjligt att träffa. Det småaktiga drar i mig och pockar på min ständiga uppmärksamhet.

Det sägs att Evert Taubes pappa liksom jag själv avskydde ”affärer”. Därför betalade han alltid överpris på allt han köpte. Detta representerar mitt mål – att köpa jättelite och sen betala överpris. Ett sätt att använda sig av pengar för att stå över just konceptet pengar. En naturlig invändning mot detta är att Evert Taubes pappa kunde hata affärer därför att han hade råd att betala överpris och att Evert Taubes pappa därför var en hycklare. Detta argument liknar att anklaga en gourmand för att matintresset enbart är en produkt av ekonomiska förutsättningar och därför ett moraliskt oförsvarbart hyckleri: att uppskatta ostron enbart för att man har råd att äta annat än gröt.

Såhär tycker jag att man kan säga till dom som håller på med affärer: Ekonomiskt värde är en typ av värde. Det finns även andra.

Såhär tycker jag att man kan säga i största allmänhet: Jag gillar inte affärer, det måste inte alla göra. Jag gillar exempelvis musik och poesi och vacker natur. Musik och vacker natur och poesi är nästan alltid själva motsatsen till just affärer.