men vad gillar du då suris?

Till exempel gillar jag skivbolaget Motivbank, deras fjärde släpp som är gjort av Buck, jag gillar b-sidan på Peace Divisions nya 8-bit-släpp också, och den spanska gitarren på Jin Chois nya för Archipel, körerna på Nôzes remix av Dapayk & Padberg, och vokalerna på den: Time won’t let us stop / swim in circles, och den känsla av gemenskap man kan uppleva när man lyssnar på dom vokalerna. Andreas spelade den igår, när han och jag spelade skivor på Bergsüb’l på Invalidenstrasse i Mitte. Sen spelade han (som avslutning) ”La vie en rose” med Grace Jones, den finaste låt jag vet. Jag gillar också att gå runt hemma på dagarna och tänka på min uppsats. Jag har köpt tofflor på turkiska marknaden, rutiga tofflor som jag tycker om, och ibland kokar jag lite kaffe. Jag tycker om att hålla på med den litteratur som jag älskar och att detta är mitt jobb. Det här är den litteratur jag älskar, som jag går runt och tänker på om dagarna:

Fram och tillbaka, kors och tvärs över hela Ladugårdsgärde diskuterade Solange och Hugo om tilltro och misstro i världen med små avstickare åt Djurgårdsbrunnshållet och livet mening. Ämnet var vidlyftigt och blev inte slutbehandlat den kvällen.

Annars gillar jag Johan Jönssons diktsamling Efter arbetsschema, som jag läser lite i ibland, i den skrubb som är mitt rum, parallellt med Susan Faludis The Terror Dream. Och ikväll ska jag se Dj Koze och honom gillar jag också, och jag har höga förväntningar på att han ska göra något extra. Jag gillar även det särskilda lyxproblem som uppstår varje helg i Berlin som innebär att jag måste välja bort en massa saker som jag skulle vilja se. Till exempel skulle jag gärna vilja se Bart Skils ikväll, han spelar på Panne (Panorama Bar). Förresten är det vår här och fåglarna kvittrar. Jag tog en långpromenad genom Hasenheide till Space Hall men hittade ingen skiva som jag ville köpa. Sen gick jag till Hard Wax och där stod Tama Sumo och skrattade med Dj Pete, jag hade vårjacka och en liten mössa. I Bang skriver Aylin Bloch Boynukisa att ”teoretiska ställningstaganden som blir en del av det sociala uttrycket ka lätt bli normerande och stagnera, vilket kan leda till en social press för dem som vill men inte kan leva upp till de nya normerna”. Vi har ett sterinljus i en vinflaska på köksbordet, jag tänder det på morgonen och äter frukost. Jag går längre och längre in i den värld jag byggt upp för mig själv med hjälp av min musik och mina böcker och mina vänner och inget hindrar mig. Jag tänker på Tolga Fidans rytmstrukturer, ingen annan information tar upp min tid och jag måste inte ta ställning till Aftonladets löpsedlar om morden i Arboga. Vem sa något om morden i Arboga? Det var jag själv som skrev det. Paul de Man skriver om att man aldrig kan skriva något som är sant eftersom all kunskap är metaforisk: Kärleken är inte likadan som en ros fast man säger att kärleken är som en ros, det är en metafor, och en människa är inte samma sak som en ”människa”, människor är ju väldigt olika. Att peka på någon och sen säga ”det där är en människa” är att säga ”kärleken är som en ros”. Ordet människa är en metafor för någonting utanför språket och mer kan det aldrig bli. Mellan meningen om kärleken som en ros och människan som en människa finns ingen kunskapsmässig skillnad. Därför kan vi bara säga ”människa” och aldrig människa. Vi kan aldrig skriva någonting som inte är inramat av citattecknens reserverade ””. Det här är en ”blogg”. Jag tror detta är vad de Man menar iallafall, det är ganska svårt att hänga med när han sätter igång. Det är på grund av min uppsats jag fördjupar mig i detta. Det var en skolmassaker i södra Tyskland nyligen. Och jag unnar mig att odla min trädgård, som Ernst Josephssons karaktär i Scener ur ett äktenskap antagligen hade uttryckt saken.