När Moodymann för några år sedan spelade i Göteborg uppträdde han enligt uppgift bakom ett skynke, som sedan revs ner av publiken. Ryktet säger att arrangemanget med skynket berodde på att Moodymann avskyr att se vita människor dansa och därför ville undvika att se sin publik när han var i Sverige. Moodymanns senaste skiva kostar 20 euro på Hardwax och innehåller fem spår. På ena sidan av sleeven står det skrivet med stora bokstäver ”WHILE YOU HAD FUN DOWNLOADING MY MUSIC . . .”. På den andra sidan står skrivet (bredvid en bild på Moodymann uppställd bakom en naken tjej som står på alla fyra på en säng, bredvid en hylla med skivor) ”. . . Your phreeki girlfriend had fun playing with my 12-inches.” Helt frikopplat från detta har Moodymann gjort det bästa housealbum jag vet, Forevernevermore från år 2000, som förresten är det enda housealbum jag återkommande lyssnar på. På detta album finns förutom musiken dessutom den finaste låttitel jag vet: ”The theif that stole my sad days”. Igår spelade Moodymann på Cookies, och jag var förstås där. Det var ett dj-set alltså. Nån snubbe spelade disco och typ Kerri Chandler innan Moodymann gick på – det var kul att dansa och jag tänkte på att jag aldrig varit i New York och funderade på när det blir dags att åka dit. Jag är inte speciellt förtjust i Cookies. Där råder vad vi kallar ”heterostämning” vilket alltså betyder att det är dåligt. Killar som står på dansgolvet och försöker ragga upp tjejer genom att dansa in i dom, det är verkligen fruktansvärt. Ändå brukar Cookies ha en del värda saker under veckorna, särskilt på tisdagar, varför det händer att jag går dit ändå. Det ligger i korsningen Friedrichstrasse-Unter den Linden, bara en sån sak liksom. När man går från tunnelbanan skymtar man Branderburger Tor. Fem i tre visade sig Moodymann. Han hade solglasögon och en tjock, svart stickad mössa inne på den mörka och svettiga klubben. Samt en vit halsduk över axlarna. Inget skynke dock och han verkade faktiskt ganska glad. Skakade hand och skojade med de nervösa vitingar som vågade sig fram för att lämna över promo-skivor.
Jag försöker bestämma mig för vad jag tycker om hans set. Jag tror att jag blev besviken ändå. Jag tycker det är intressant med de skillnader som finns mellan den europeiska och den amerikanska housescenen. Moodymann är en legend från Detroit. Att vara en legend från Detroit är att inte kunna göra några fel, i vissa bleka europeiska houseskallars ögon. Oavsett hur nere man är med sådana resonemang är det omöjligt att tänka sig någonting inom housevärlden som bär på högre status än just legender från Detroit. Och tycker man illa om det eller vill rasera det, måste man ändå förhålla sig till faktum. Moodymann var rättså dålig på att mixa till exempel. Jag hade ändå förväntat mig att han skulle vara cp-tight (vilket var en konstig förväntan nu när jag tänker efter) men det var han inte alls. Det är många mil, även mentalt, mellan Berlinscenens fokus på ”nätter som aldrig tar slut” och den amerikanska scenens tjurigt politiserade house. Dom verkar inte vara så noga med festen. Eller att mixa. Jag tror också att publiken i Berlin i allmänhet tycker betydligt mycket bättre om Moodymann i teorin än i praktiken. I denna praktik är det ändå vad som fortfarande kan samfattas som ”minimal” som äger i Berlin, och detta totalt frikopplat från den scenens eventuella rötter i Detroit. Moodymann spelade bland annat en instrumentalversion av the Doors ”Riders of the Storm” och även exempelvis ”Last night a DJ saved my life”. Hur mycket man än tycker om Moodymann kan man inte påstå att det finns någonting som överhuvudtaget kan kallas cutting edge i vad han sysslar med idag, och sannerligen inte i vad han sysslade med igår i båset. Den amerikanska housescenen verkar fullständigt ointresserad av att vara cutting edge, och så har det väl varit i många år egentligen, vilket knappast är obekant för någon. Jag skulle vilja ha en röd Detroit Red Wings-tröja tror jag dock, trots allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar